Jag har ägnat

Ganska mycket tid i mitt liv åt att fundera på vad andra tycker om mig. Numera tänker jag mer på hur jag själv ser på mig och försöker hitta svaret på frågan Vem är jag och Hur vill jag välja att definiera mig inför mig själv? För man har alltid ett val.

Ett halvår

Stod jag ut. Med att vara hemmafru. Är nu beredd att ta nästan vilket jobb som helst bara för att komma ut ur huset och träffa folk, andra än min tränare. Eller ja, jag vill jobba på bokhandeln inget annat. Men ändå. The sooner the better. Innan jag har ett nervöst sammanbrott.

Well said

Kan bara hålla med.

Tydligen

Jag har inte riktigt tänkt så mycket på det men jag har tydligen arbetstillstånd på mitt visum här i USA. Idag frågade jag om de behövde folk i bokhandeln. De blev eld och lågor när jag berättade om min litterära universitetsbakgrund och tyckte absolut att jag skulle söka. Vore inte det kul, från forskare till bokhandelsbiträde, kan det bli mer in reverse. Jag frågade vad man tjänar men de vägrade svara. Jag sa, hoppas det är mer än jag betalar barnvakten. Då sa de, kanske du kan jobba på kvällar och helger när din man kommit hem. Haha, voluntärlön med andra ord. Men kanske värt att bryta min boredom med.

Julafton

Julaftnar med små barn och släktingar i kallt dragigt hus, julaftnar med vänner och pojkvännen i Kalifornien för nästan tjugo år sedan, ensamma jular med barnen där ångesten växte lika hög som mjukisdjuren från Ikea och Röda Korset. Julaftnar med män som jag trodde var rätt men innerst inne visste skulle bli på något sätt fel. Jular fyllda av kärlek längtan och mycket mycket ensamhet för allt blir så tydligt på julen när man är ensam, särskilt ensam med barn. Och man kan vara ensam även när man har ett förhållande. Själv är jag nog sån som alltid känner mig lite ensam, på ett existentiellt vis. Jag känner för mycket, särskilt i relationer som är nära, som kärlek och barn. Jag funkar bäst med vänner, jag är bra på vänskap men dålig på förhållanden. Inom kämpar alltid flykttendenserna och kvävningstendenserna med den desperata rädslan för att bli förskjuten, lämnad, sviken. Jag kan gå ganska långt i mina försök att tvinga fram kärleksförklaringar och bevis från den jag älskar. I morse grät jag av lycka för en sån fin tanke och fina ord från min man. Igår flydde jag fältet och var på gymet och sedan på shoppingstråt i en galleria med en väninna i timmar bara för att få luft medan mannen slet med alla sex barnen och julmaten. Men som jag brukar säga, kaxigt men ändå med den superspröda rädslan som alltid lyser igenom, mina ögon som ofta är fyllda av tårar, but I am worth it.

Perfect

The only way to be Perfect is to allow chaos and madness into your life.

Vi ska ut ikväll

Jag ligger på ovanvåningen och vilar medan mannen lagar mat till alla ungarna plus en kompis samt lägger in sill. Julen är Big för min man och jag kan luta mig tillbaka medan han lagar all möjlig mat som kommer att räcka till nyår. Julpynt dyker upp i alla hörn och julmusiken står på för fullt. Om en timme ska vi gå ut med några vänner och äta middag och sedan gå på bio. Jag ska äta räkor med garlic och filmen är en romantisk komedi. Kan det bli bättre? Och apropå nya barnet säger mannen; och så kör vi samma upplägg nu med flaska och spjälsäng och ingen hippie utbildning! Jag skrattar och säger: hippie utbildning?? Och han säger: och skriv nu inte i bloggen att jag har sagt det! Hehe

Tjäna pengar

Min man sätter ord på något hos mig som han observerat och inte förstår: Varför tycker du att det är så fult att tjäna pengar? Det är sant att jag nästan på ett sjukligt målmedvetet sätt undvikit i hela mitt liv att tjäna pengar och istället hängett mig åt ädlare motiv. Leftisens filosofi av att så fort nåt säljer kommersiellt så är det inte något att ha, den ideologin har jag med mig med vällingen och manchesterkläderna från min 70tals barndom. Så fort någon pratar om pengar slår jag dövörat till och tar på mig mitt mest föraktfulla ansiktsuttryck. Samtidigt kanske dags att börja omvärdera det där lite. Jag har snart fyra barn att försörja och efter 40 kommer det inte att låta ok att vara student inte ens forskarstudent eller ännu värre, struggling artist. Hmm..

Needy

Jag kan vara väldigt Needy och overwhelmed. Idag Har vi sex barn hemma plus en Kompis som snart ska äta pannkakor som min man har stekt. Om en timme kommer la lunas barnvakt. Vi ska på teater ikväll med fem av våra barn. Just nu ligger jag på övervåningen och bara andas. Två veckor, två vuxna, sex barn varav en bebis, en gravid psycho bitch mamma och en aktivitetshetsande ADHD pappa. Jo, och det ösregnar här i kalifornien. Så de uppblåsbara pingvinerna faller platt till marken.

Dogs, people and significant Otherness

Detta är en bok jag skulle vilja läsa.

Likadant

Jag klär mig likadant varje dag. Jag är i femte månaden och klär mig som en hippie slash ballerina med mage, i tights, mockastövlar, lång tröja och min fårskinnsväst. Solglasögon och jag leker att jag är filmstjärna. Very glamorous. Man har inte roligare än man gör sig.

Soundtrack

Denise Rudberg skriver att hon har en låt, ett soundtrack till varje bok hon skriver. Jag har mitt soundtrack, som spelas i mitt huvud sedan februari 2008, när jag började på den alternativa planen för mitt skrivande, Hey there Delilah. Fråga mig inte varför men det är mitt soundtrack för det projektet.

Åren

Jag försöker tänka men jag blandar ihop åren, när startade jag bloggen? 2008?2007? Allt blandas ihop, det har hänt så mycket, vad har hänt? När hade jag mitt anarkistiska uppvaknande? När började jag läsa Derrick Jensen? I februari 2008 gav jag bort en bok, Thoreaus Walden och det var början på slutet på min forskningskarriär som aldrig riktigt återhämtade sig. Privata saker hände, för privata för att beskriva här, förhållanden som tog slut, andra som påbörjades, en slags politisk personlig kris, men som min man säger, jag är ju alltid i kris...I dec det året startade jag Gaias blogg det är alltså två år sen nu. På den tiden har jag flyttat en gång i Sverige, en gång utomlands, gift mig och skaffat ett barn till och nästa på väg nu. Och forskarkarriären har jag nog lämnat bakom mig. Men inte det andra...

Visste ni

Att Jackie O startade en karriär som editor på bokförlag vid 46 års ålder och jobbade i tjugo år? There's still hope...

L'italiano

Till och med min italienska-lärare, som kommer hem till mig varje onsdag klockan 2, undrar varför jag vill lära mig italienska, som om själva konceptet att vilja lära sig något just for fun, utan något bestämt syfte eller mål, vore så konstigt. Jag har baserat hela mitt liv på den principen. Lite spännande är det också att inte veta när jag ska få användning för det, vad har framtiden i beredskap, kommer jag att bo i Italien?

Vi satsar stenhårt

på att lillasyrran blir ett lika lättskött och självständigt barn som lilla la luna. Dont hold your breath....

Överkomligt

Det här känns ju lite mera överkomligt, skriva nån bok och återanvända samma gamla ideer och sedan hem och panikbaka på grund av skuldkänslor över alla hippiebarnen.

Impad

av den här kvinnans arbetskapacitet men jag skulle aldrig orka hålla det tempot. Starta tidningar, events, resa jorden runt och prova yogahotell, hur hinns det med? Om jag bara ska till biblioteket en kväll för att lämna några böcker så känns det som att jag smiter. Varför är det så?

Som vanligt

är det Linna som bäst beskriver en vettig vinkel på ett intelligent vis. Och det här är ett av de många ämnen som jag skulle vilja diskutera med någon, men man måste vara försiktig för det här med Julian Assange och det här med den påstådda muslimska självmordsbombaren i Sverige drar till sig förhastade generaliseringar och snabbt framslängda åsikter. Och jag läser med bestörtning hur en ung man skriver om allt som sker med extremt högerpositionerade ståndpunkter och jag läser Jan Guilluo och jag vet ju vad jag tycker och jag vet var jag står men hur kan det vara att folk kan framhärda i sina självklara positioner och hur kan det vara att jag blir så matt och samtidigt så nedstämd och jag känner att jag borde vara någon annanstans, kanske i en skola, kanske skriva nånstans där folk verkligen läser, och tankarna snurrar och från ingenstans dyker Agueli upp igen och vill bli min vän på facebook och han är ute ur fängelset och jag är på andra sidan jorden och jorden bara snurrar och snurrar som vanligt. Och jag borde stå på barrikaderna och jag borde vara anarkist men jag har tre barn och det fjärde på väg och jag gör så gott jag kan och som jag sa en gång till Jonatan, jag håller med dig om så mycket men jag behöver min elektricitet och han skrattade, men ibland känns det som om hela mitt liv just nu är som en enda lång semester, från något viktigarè

Johnny Depp says

I was always fascinated by people who are considered completely normal, because I find them the weirdest of all. Tillägger att jag i 20årsåldern, när jag bodde här i Cali, på fullt desillusionerat allvar trodde att jag en dag skulle gifta mig med Johnny Depp. Hur normalt var inte det? Made For Each Other

Dagens lån

från bibliotekets "bästsäljarhylla": Women food and God- an unexpected path to almost everything. En självhjälpsbok för anorektiska anti-kristna??

Plötsligt bara

vet jag, boom, vad vårt barn ska heta om det blir en pojke! Flicknamn har jag vetat länge men pojknamnen har känts lite tveksamma på nåt vis. Och så plötsligt bara pang! Det perfekta namnet!

Att föda en amerikan

Jag säger till några föräldrar på fotbollen: I dont know how I feel about that!
De skrattar och påpekar: Han blir amerikansk medborgare!
Kan det stämma? Men blir barnet inte svenskt då? Jag som bott största delen av mitt vuxna liv utomlands och flest av de åren i USA går plötsligt panik: barnet måste ha ett svenskt pass! Jag får ta och undersöka det där. Gud vad jobbigt hur gör man det? :)

Om en vecka

Kanske vi får veta om fjärde barnet blir en pojke eller flicka!

Namn

Min man vill döpa vårt barn till ett italiensk-klingande namn som slutar på o. Jag säger tveksamt:
- Men det blir lite konstigt, det funkar ju inte alls i Sverige.
Han svarar blixtsnabbt: - Nej men det gör ju verkligen River, Walden och Rain!?
Ok end of discussion.

Toni morrison says

The willingness to live an enchanted life. To turn up the volume of your life. Jag har alltid sett livet som mera magiskt än vad kanske andra gör, och kanske humoristiskt. Som om jag hela tiden ser allting lite utifrån, på avstånd, som om det finns en parallell verklighet bredvid den prosaiska , en poetisk där allt är meningsfullt, övergripande och magiskt. Där allt är...fiction. Vardagen kan aldrig riktigt ta över mitt liv när jag samtidigt hela tiden är medveten om den där fairy tale - magin där allt kan hända och händer, serendipity, sammanträffanden, providence, ödet. Kanske har jag därför svårt för att engagera mig i saker som för andra är jätteviktiga, som jobb, pengar, pensionssparande, barnvagnar, etc etc. Magin tar alltid överhanden på nåt sätt.

Noga

Jag har fött tre barn i Sverige och varje gång gått upp ca 10-15 kilo och utan problem gått ner allt efteråt, utan ansträngning. Ingen barnmorska har brytt sig om att kolla min vikt på kontrollerna eller diskutera det om jag ändå vägt mig, vilket oftast varit frivilligt. No comments. Här däremot! Smalare och mer vältränad än jag någonsin varit väger jag in mig på 56 kilo i tredje månaden och har en månad senare gått upp hela 5 kilo, till 61 kilo, detta är så chockerande att sköterskan måste väga om mig och kolla om hon läst rätt och sedan får jag höra att jag gått upp dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort. Ett pound i veckan, ett halvt kilo i veckan ska man gå upp. Så nu gäller det! Treadmill here I come. Och mannen suckar och säger, Vet de vad de har gjort när de säger så till just dig!

Träningen

Jag har varit lite trött och slö nu i ett par månader men nu är jag tillbaka och gjorde misstaget att säga till tränaren, som anpassat vikterna och tempot efter min gravida kropp, att nu är ju träningen ganska lätt. Det skulle jag inte ha sagt. Var och tränade i förrgår och jag kan still barely move. Om en timme ska jag vara där igen.

Energitjuv

Jag vet en person som också gillar Hotel New Hampshire och jag kommer att tänka på något den här personen sa, eller skrev, som handlade om energitjuvar och jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod vad han menade då. Hur då, tänkte jag, vad menas, hur kan någon annan stjäla ens energi, det går väl inte, men jag vågade väl inte fråga eller fick aldrig chansen för saker och ting som var precis som de skulle rann av någon anledning (mig, jag, mitt fel, min rädsla, inget ovanligt, mitt mönster i många år, sju år) ut i sanden. Men nu förstår jag! Någon som jag trodde var en ny vän har utvecklats till en riktig energitjuv, jag är utmattad och deppig efter att ha träffat henne, och jag bävar inför att träffa henne. Hur gör man då...

Så skönt

att läsa om någon annan som inte orkar med allt jox och jag är så glad att jag slipper sverige och regn och rusk och ytterkläder och alla dessa papper från skolan. Det är skönt att slippa jobbet och dagis och stressen och mörkret, och jag fattar inte hur folk orkar. Visst det ställs krav här också men i stort sett är skolarbetet upp till barnen här, det är mellan barnen och lärarna och jag är inte särskilt insatt. Mer ansvar för barnen, mindre för föräldrarna, om man inte vill hjälpa till, men det är frivilligt. Att packa lunchlåda varje morgon har jag vant mig vid. Och det mesta här är papper om insamlingar och food drives där man skänker konservburkar och kläder till fattiga och hemlösa och när jag promenerar hem från biblioteket med minigaia ligger det en hemlös man på en bänk och jag förklarar för henne om fattiga och rika fast jag använder inte de orden och det är en verklighet de inte behövde lära sig om i Sverige.

Bitches unite

Bra sagt av Linna som vanligt! Har ni tänkt på att normaltillståndet för kvinnor tydligen anses vara att le. Ler man inte är man sur. Om män inte ler, på bild eller i verkligheten, inte anklagas de för att vara sura då, bara allvarliga, coola, tuffa, neutrala. Olika regler för olika kön som vanligt...När infördes lagen om att just det kvinnliga släktet ska gå runt och le mot världen?

Italienska

Jag måste ju göra nåt med min tid. Och det kan ju va bra och ha där i Tuscany.

Brave

Står i köket hos det israeliska gänget och säger, yeah its my fourth och en kvinna med svart hår och fina smycken som hon har gjort själv, stirrar på mig och säger, Oh you are very brave!

Roligt

Haha Malin har upptäckt Facebook!

En bok

Jag läser uppföljaren till Eat Pray Love, den heter Committed och handlar om äktenskapet, en institution jag alltid varit mycket, mycket tveksam mot. Hur mycket förtryck har inte äktenskapet inneburit för kvinnor genom tiderna. Kristendomen kommer hack i häl. Jag är otroligt skeptisk till alla former av institutioner, det blir så mycket konventioner och traditioner, många gånger baserade på förtryck och kontroll och makt men sedan konventialiserade med tiden, för att folk gör så, man gör så, det är ord som betyder ingenting för mig. Och ja, jag hör ju själv att jag börjar bryta på svenska när jag skriver och jag ber om ursäkt, det är en evig svengelska här hemma nu. Barnen kommer hem från skolan och pratar engelska av bara farten och jag kan inte hänga med själv när jag står i parken och pratar engelska med andra mammor och sedan står mina barn där och då pratar jag ju engelska med dem med. Och il capitano har så mycket spansktalande klasskamrater att han lär sig spanska på köpet. Tur att jag kan det språket med.

Otacksam

Ibland känner jag mig otacksam, när jag vaknar på morgonen och bara vill ha en dag för mig själv och barnen bråkar och skriker varpå jag och mannen börjar gapa och skrika på varann och jag rusar ut genom dörren med bilnycklar och väska och mannen följer efter och jag kör iväg och jag kan inte fatta att jag är nästan fyrtio och fortfarande håller på såhär...Men sedan tillbringar jag en timme på en hemmaförsäljning av konst, smycken och bakverk och det är min nya nya judiska väninna som bjudit in mig och jag inser snabbt att alla är judiska och de pratar hebreiska med varann men de byter till engelska för min skull och vi pratar om barn och jag beställer judiska kakor och lite tavlor och det är en sån mysig stund att jag inser att det är det jag saknar mest, en känsla av community, av andra kvinnors gemenskap, att få prata av sig ibland, vänskap, någon som kan skratta åt mina hemliga planer på varannan vecka liv och att sitta ensam och skriva romaner i ett hus i Tuscany eller Öland! och när jag kommer hem möter jag mannen och barnen som gått på promenad och köpt glass och nu ska de iväg och spela minigolf och mannen frågar kan du passa la luna, hon sover, och jag kramar honom och tårarna rinner och nu är allt bra igen. För den här gången.

Och...

En sak som kanske hjälper till, som gör det lite lättare att hjälpa mig och roligare: jag lägger mig inte i. Inte ens när jag hör att la luna gallskriker så lägger jag mig inte i. Jag avbryter inte, kommenterar inte, jag lägger mig inte i. När min man tar hand om luna då får han göra det på sitt sätt. Har jag rast så har jag.

Tankar

Efter att ha läst Marias inlägg om not good enough och lite annat, inser jag att några av de viktigaste sakerna som jag lärt mig sedan förra småbarns tiden är att jag dömer inte mig själv längre och inte heller andra. Jag trodde alltid jag var tydlig och rak men min man säger att jag har svårt för att be om hjälp, jag som alltid undrar varför jag inte fått mer hjälp (innan när jag var ensam mamma) förutom av vissa godhjärtade grannar och vänner, jag inser nu att jag verkat stark och inte verkat behöva nån hjälp. Det är annorlunda nu. Kanske är jag mycket ärligare med vad jag behöver, mot mig själv och andra? Kanske får jag därför den hjälp jag behöver? Kanske har jag bara turen att ha en man som kan känna av mina behov och som tycker att det är viktigt, viktigast för hela familjen att jag mår bra? Sedan vi insåg att jag var utmattad av att ta hand om la luna och vara med barn, har han tagit över nätterna, inte en gång i veckan, inte på helgerna, utan varje natt med lilla la luna. Det krävdes en man med ett krävande chefsjobb i privata näringslivet för att sätta mig på prio ett. Varje natt är han uppe me luna och flaska medan jag sover min skönhetssömn i ett annat rum. Varje natt. Och på dagarna hanterar han miljoner. Och jag, jag är kvinnan, mamman, frun som orkar skratta igen.

Ja jag känner

Det faktiskt nästan hela tiden nu, ett slags lugn, en trygghet, en lycka. All oro är som bortblåst, alla tvivel. Hormoner? Eller landat? Min man sa att alla som flyttar utomlands har en deppig svacka efter tre- fyra månader och sen vänder det. Det har vänt. Jag har vänner, jag tar initiativ, jag ser framåt. Kanske stannar vi här...rätt länge? När solen skiner och jag promenerar till biblioteket med lilla la luna känns det inte som att jag skulle vilja vara någon annanstans. Och min man, trots all skit jag öser över honom och alla skilsmässor jag ständigt hotar med, for What it's worth, jag hade aldrig varit såhär lycklig om det inte vore för dig. And you know it!

Lycka

Vid havet, en ledig dag i november, vågornas dån, den skarpa doften av tång, mannen barnen och vännerna och jag märker, känner att jag är inte lika orolig längre, trots en ny graviditet helt oplanerad direkt ovanpå den förra. Livet, ödet, allt ordnar sig. Jag är lycklig, just nu.

Förändra

Detta läser jag i en bok: man kan bara förändra andra max fem procent men man kan förändra sig själv upp till femtio procent.

De som jobbar

Varje gång blir jag lika förvånad över de som jobbar fast de har bebisar hemma. En stark kontrast till mitt tidigare inlägg om hemmamammorna som glider runt och voluntärar. Mini Gaias fröken i skolan har en bebis exakt lika gammal som la luna. På heltid driver hon runt en fjärdeklass med trettio elever dag efter dag. Hur orkar hon! Likaså en av min sons lärare, jag är på samtal och har droppat av la luna hos en kompis en timme och när jag kliver in i klassrummet frågar hon, Are you expecting, och jag säger yes och berättar om alla mina barn och så frågar jag henne, har du barn, och är säker på att hon ska säga nej men hon säger ja, jag fick barn förra året, hon fyller snart ett år, och jag tänker att här har hon kämpat hela terminen och förmodligen förra med att lära sjätteklassare matte och science medan någon annan tar hand om barnet under hennes första år. Sista exemplet, min läkare som ska följa mig fram till denna fjärde förlossning, hon har en tvååring och tvillingar på nio månader därhemma. Jobbar heltid. Hur gör de, hur orkar de, när ser de sina barn...Sex veckors mammaledighet är det normala i det här landet. Sex veckor! Inte månader! Naturligtvis obetalt.

Fjärde barnet

Jag hinner alltså med ett barn till innan fyrtio, det var inte väntat men helt fantastiskt och jag har redan tänkt ut alla namnen. I cant wait.

Att jobba

Jag hoppar in i sonens skola och det är så roligt att komma hemifrån, att gå in i skolan, att lämna lilla la luna hemma med barnvakten och jag känner ett sting av längtan efter att jobba igen, och jag skulle kunna tänka mig att jobba på en waldorfskola i framtiden, på österlen, nära havet, när alla barnen är större och jag kan bejaka mitt hippiejag eller kanske bara vara mig själv, och tänk att jobba tillsammans med människor som har en tanke och en vision, som betonar kreativitet och festlighet och naturen och...det är vad jag vill.

Skrik och panik

Efter en shoppingtur med en väninna på Santana Row, startar inte bilen. Jag ser väninnans bil glida ut ur parkeringshuset men hon svarar inte på mobilen. I panik ringer jag min man och gråter och skriker i panik, vilken skitbil du har köpt vad är det för mening att ha en Lexus om den inte startar, bullshit, bullshit, han säger Jag kommer, och det är faktiskt ingen skitbil, skärp dig nu och jag slänger på luren och äter mina nötter och aprikoser och matar lilla la luna med en burk och tänker att det är ju faktiskt inte en svensk landsväg i snö och rusk, jag sitter i ett parkeringshus en torsdageftermiddag på en av silicon valleys lyxgator, jag kan gå ner och shoppa på Louis Vitton (skulle aldrig få för mig men hypotetiskt) eller äta musslor på den franska bistron jag brukar äta lunch på, och jag tar mig samman och tänker att den här paniken när saker inte går som jag planerat, den skulle jag faktiskt kunna jobba lite på...

The great failure

Heter Natalie Goldbergs senaste bok. I den läser jag: Entire wars have been based on our inability to see.

Vi är många

välutbildade kvinnor som hoppat av sina karriärer för att packa lunchboxar, arbeta frivilligt i skolan och arrangera playdates och skjutsa till aktiviteter. I av saknad av föräldrapenning, bra barnomsorg till rimliga priser och fritids upptäcker jag att här i USA är vi många mammor som sitter i liknande sits. Det här samhället är byggt på att en person, mannen, jobbar och drar in pengar och den andra personen är ställföreträdande voluntär på alla möjliga platser. Om barnen i skolan ska få göra några konst eller musikprojekt, vilket inte står på schemat i den statliga amerikanska skolan, då är det vi, jag med flera, som dyker upp med material naturligtvis betalt ur egen ficka, och lägger timmar på plats i klassrummet och hemma för att sätta ihop allting. Likaså om barnen ska på utflykt då krävs det föräldrar, läs mammor, som vi, som ställer upp med vår tid, våra pengar och våra hybriddrivna Lexus Suvar och skjutsar runt på ungarna och agerar ledare. Det här är alltså ett system i samhället som helt och hållet bygger på att vi finns här, att vi har nannys som passar bebisarna och att vi är villiga att jobba gratis, för våra barns skull. På köpet upptäcker jag en hel del intressanta människor, mammor, som liksom jag är uttråkade, understimulerade och väldigt väldigt vältränade, men också intelligenta och kreativa och belästa och beresta och som nu försöker rättfärdiga våra val inför varandra med att säga, det räcker om en stressar i jobbvärlden, det kostar mera med nannys än vad jag skulle tjäna på att jobba, vem skulle skjutsa till träningarna, vem skulle se till att barnen äter, gör läxor, en medhavd macka till lunch räcker inte hela eftermiddagen. Svaret på de frågorna är naturligtvis, någon måste vara där, är det inte mamman så är det nannyn. Inte i några fall har jag hört om någon kvinna som jobbar och kan vara hemma före sju, eller någon pappa som kan det.

Jag läser

Otroligt mycket böcker nu, av olika slag, i en rasande takt. Då känns det iallafall som att jag lever. Paradoxalt nog. Barnen mår bättre, de har anpassat sig någorlunda efter de mycket strängare rutinerna och hårdare kraven. Utan att klaga slår de upp skolböckerna och sätter sig med läxorna direkt när de kommer hem från skolan. De har en inre disciplin som driver dem nu, de vill prestera och de kan, de gör det, på alla plan, och jag tror de känner att de lyfter, av sina egna vingar. Skolan är för hård och det bär mig emot, jag som ville ha waldorfskola och lergubbar, det här är raka motsatsen, men samtidigt; jag ser glädjen i att få använda sin kapacitet och utvecklas, istället för att som i svenska skolan bara sitta av tiden. Idrottsträningarna är lika stenhårda min son springer en mil varv efter varv på fotbollsplanen och tränaren skriker åt killarna som en militär men även där, min sons glädje av att vara i toppen av klassen i springtävlingar och konditionstävlingar, det är som för mig me gymet, hade jag inte haft tränaren hade jag aldrig gått dit en bestämd tid tre dagar i veckan men just att jag gör det ger mig en känsla av stolthet och disciplin. Nu ska jag läsa. Jag har hamnat i slukaråldern. Och jag vill jobba på waldorfskola, i framtiden. Och jag har en ny vän från Sverige och jag skrattar mera med henne än jag gjort på mycket länge. And What Else is there?

Amy Tan

Jag minns att jag läste joy luck club när jag väntade mitt första barn, och sedan lånade jag alla böcker av samma författare på biblioteket och läste dem också. Jag kommer att tänka på det när mini-Gaia leker med sin nya klasskompis och hennes mamma sitter vid mitt köksbord och berättar om sina föräldrar invandrade från Kina och detta är San Fransisco och minnen ur böckerna slår emot mig fast det är elva år sen och jag vill säga något, fråga om böckerna "stämmer" men jag vågar inte, det känns naivt, nästan colonialt på nåt sätt men jag tänker på läsupplevelsen, och jag minns även John irving när jag väntade nästa barn och särskilt den med björnen, om hotellet, jag glömmer den aldrig, och jag är egentligen ingen fan av Irving, men den boken ägde och jag hade väntat i femton år med att läsa den, och så minns jag när jag upptäckte Joyce Carol Oates under samma graviditet och jag gick till det lilla lokala biblioteket och tömde hyllan på hennes romaner på engelska och hur kan det komma sig att böcker kan etsa sig fast så, forever, att karaktärerna nästan blir levande, och nåt sånt skulle man skriva.

Mia bloggar

Har ni sett att Mia Skäringer bloggar igen! Härligt!

Den hemska sorgen

Min kusin beskriver i outhärdlig smärta den hemska sorgen över sin pappa som dog häromveckan, 56 år, efter fruktansvärd, förnedrande sjukdom, hjärntumör, i rapidfart. Och hon uttrycker sig så väl att det går inte att undvika att gråta.

It's a fact

Lilla la luna älskar Winnerbäck!

Fundraising

Svartklädd tonårskille ringer på dörren och säger hi mam och babblar på om sin musikkår på Berkeley och insamling till en resa till London Hyde Park han säger have u been there jag svarar ja och tröttnar på att stå där när lilla la luna leker i trädgården så jag avbryter hans babbel med att fråga rakt ut so whaddaya want, cash? Och jag tänker att han får vad jag har i plånboken så blir jag väl av med honom och hur sjutton vet jag om han ska på nån kör resa han kanske sticker raka vägen till haight ashbury och köper pot för pengarna men han säger nej nej och visar fram en broschyr med tidskrifter jaha så det är det här jag ska köpa? Och jag är på väg att hämta plånboken när han säger nåt som förmodligen är ett bra försäljningsargument i de flesta husen här i suburbia men mig får det att rysa att frysa när han säger And we are sending these to the troops in Iraq och jag stelnar till och backar och säger No you know What, i would love to help you but I really don't want to do this.

Hur vet man

Att man bor i Kalifornien och är bortskämd med värmen? Jo idag är det bara tjugoåtta grader jag tror det är bäst jag tar på lilla la luna en kofta!

Lilla la luna dansar

Helt plötsligt, efter alla sömnlösa nätter och vällingbeställningar och vänner som ställt upp och mannen som tar nätterna och jag tar dagarna och ojojoj så upptäcker jag en tisdagsmorgon att lilla la luna, som nu är åtta och en halv månad, älskar musik. De enda leksaker hon uppskattar är några minipianon vi fått av grannen och jag sätter på stereon och luna gungar till musiken och tar små steg när jag håller henne i händerna. Och jag leker med henne på golvet och vi dansar till musiken och hon har plötsligt blivit stor!

Jag är ateist och feminist

Det är när jag säger sånt till våra amerikanska vänner på middagsbjudningar som min man skruvar nervöst på sig och skäms för mig. Men vadå vill inte folk ta mig som jag är (min erfarenhet är folk faktiskt föredrar att umgås med nån som kan stå för den man är än försöker passa in och anpassa sig, något jag aldrig har kunnat) så kan det kvitta! Synd att jag inte sa marxist också, det ska jag säga nästa gång. Var beredd älskling. Ska bli kul.

Kanske den roligaste

bloggaren just nu är den här pappan som skriver om sin manliga hemmakväll. Så kul!

Nu då

Ett nytt kapitel, och ändå samma. Life goes on.

Var finns alla

feministiska män, kan de anmäla sig tack så jag inte förlorar hoppet om mänskligheten.

Gud vad roligt

Missa inte att klicka er vidare via Linnas blogg till aftonbladets artikel om nån folkpartiminister som är en fantastisk pappa för att han kan ta hand om sina barn efter jobbet. Citat ur artikeln, han är en utomordentlig pappa trots att han rökte marijuana i ungdomen. Som största akademiska bedrift nämns ett GYMNASIEarbete i litteratur, oj han är intellektuell, jämställd OCH lite småbusig eller. Kom in i 2000talet när ska den här farsen sluta att vi ger medaljer till män bara för att de kan lägga sina barn, vilken kvinna blir uppmärksammad för det? Och tvärtom, ni har väl inte glämt häxjakten på politikerkvinnan som flyttade ner till Bryssel och tog ett jobb, och då var hon ändå bara gravid än så länge, ändå rasade antifeministerna. Sånt här får mig att se rött.

Ibland längtar jag

bara någonstans! Förstår ni?

Il Capitano säger

när han rotar i ryggsäcken: Åh, varför blir alla mina papper så skrynkliga!
Jag föreslår: Men kan du inte lägga dem i den där mappen som du har fått av mig?
Han suckar och svarar: Men mamma, så funkar inte världen!
Och det kan han ju ha rätt i.

Om inte mamma får sova

säger Mannen och kör ut barnen ur sovrummet på fredagseftermiddagen, så blir hon...galen! Och jag sover en timme och jag är ensam hemma när jag vaknar i det stora huset och jag sätter min iphone i ipodstereon och jag lyssnar på Aicha så det dånar ut på gatan och jag gör en tallrik med nachos till mig själv och jag läser min bok och jag bara njuter. Sen är det dags att köra till fotbollsträningen och vidare till BBQ med vännerna där mannen redan har bänkat sig vid poolen.

Människor

Man får kontakt med människor, det får man. Man lämnar allt man känner till och hamnar någon helt annanstans och där finns också vänner, fastän man inte tror det först. Barnen pratar ivrigt om sina vänner i amerikanska skolan, de har funnit sina egna små människor att bonda med och det har även vi. Om man öppnar sig så är de där. Min personliga tränare är nu inte bara någon som hjälper mig med att få ordning på min kropp och att äta rätt, när man tillbringar one-on-one tid tre timmar i veckan över maskinerna så pratar man även om annat och jag hör plötsligt mig själv ge henne ganska handfasta och konkreta råd...om livet. Och när jag går därifrån så känns det som att jag lyfter och det beror inte på träningen utan på något hon sa och något jag sa, som fick oss båda att gå leende in i helgen, var och en med sina vardagliga problem och utmaningar.

Bokklubb för två

Min nya brittiska väninna som också är nån slags forskare men stuck in Silicon Valley hemmafruträsket och jag har på stående fot bildat en bokklubb för intellektuella housewives som oss. Hittills är det bara vi två. Vi ska träffas varje torsdag och bara läsa kvasi-intellektuella, vetenskapliga böcker. Inga romaner, för hon är inte så förtjust i romaner, hon är scientist, men om jag lovar att de är postkoloniala så är det ok. I cant wait. Vi ska läsa en bok i veckan bara för att speeda upp hjärnverksamheten lite. Den första boken heter Out of our minds...av Ken Robinson, om kreativitet och hur skolan förstör sånt, tror jag.

Kokböcker

Jag läser Jamie Olivers kokböcker från pärm till pärm och jag känner att den värsta krisen är över, för mig. Just nu i alla fall. Nu tar jag rast ifrån mitt liv när jag behöver det. Mannen skrattar men jag tar mina raster och han fattar ingenting men vi är lyckliga igen, och det har vi inte varit sen Hawaii. Inte jag. But Im back och han säger Välkommen tillbaka och jag säger tack och vi ser på en massa serier som vi inte har sett förut men vi måste spela in allting för vi orkar inte vara vakna efter halv tio. Men vi är vi, igen.

Plötsligt vänder det

Tillbringar hela söndagsförmiddagen i Lincoln Park, på Legion of Honor museet, tittar på impressionisterna, strövar omkring, tar en kaffe som jag inte dricker upp i cafeet, läser i min bok. Det är stilla, tyst, ensamt, gudomligt. När jag kör hem på den femfiliga motorvägen ut från San Fransisico, söderut mot San Jose, ser jag ut över bergen, kullarna, landskapet, Counting Crows på hög volym, inga barn i bilen, jag sjunger med, jag gråter, jag slutar gråta och när jag kommer hem till förorten är det hett, hett, hett även i min lösa hippieklänning från Indiska och mina flipflops från Indien och när jag kommer in i huset har mannen lagat lunch till barnen och vikt all tvätten och det är lugnt och fridfullt och jag lägger mig på soffan och gör ingenting.

Sitter på SFO flygplats

i San Fransisco och gråter. Jag har suttit här i snart två timmar, jag har sett solen gå upp över de outsägligt vackra bergen, jag har vinkat adjö och kramat min väninna och nu sitter jag här och gråter och ser ut över flygplanen. En bit ifrån mig sitter en flygvärdinna med ipodlurar i öronen. Hon skrattar högt. Jag gråter. Gråter och skriver. Hon ser rakt förbi mig och ler och tuggar på en macka. Mitt kaffe är slut för längesen, eller kanske kallt, jag vet inte. Väninnan och jag delade på en medhavd ostmacka innan vi kramades adjö innan säkerhetskontrollen och nu sitter jag här och skriver och gråter. Över att saker aldrig blir som man hoppades, över att jag gjort det förut, kastat mig huvudstupa in utan eftertanke i kärlekens namn, gett upp mitt liv för någon annans och det har aldrig, aldrig gått bra. Jag gråter för att jag ville hoppa på planet med min väninna och få en ny chans, att börja om. Jag gråter för att det är så svårt för mig att stå ut med en annan människa konstanta närvaro dygnet runt 24-7, för att det som för andra, antar jag? är trygghet, är för mig bara en känsla av andnöd, som att kvävas långsamt till döds. Om 45 minuter öppnar museet Legion of honor i SF och det är den sista dagen på impressionist-utställningen Monet och manet från Paris inlånade och jag ska dit och sedan ska jag sätta mig i bilen och köra hem till Desperate Suburbia och min man och mina barn och jag ska hoppas,hoppas att det blir bättre.

Konsten!

Men så plötsligt, jag bokar barnvakt och tar med mig väninnan som fortfarande är på besök, upp till San Fransisco och går på deYoung museum i Golden gate park, ett museum min tränare rekommenderat, min tränare rekommenderar alla utflykter eftersom jag är i stort sett inkapabel att själv leka turist där jag bor och läsa broschyrer om platser att se. Vi tillbringar hela dagen där, köper kaffe och kaka (säkert tretusen kalorier men jag är så hungrig hela tiden, så fruktansvärt, omättligt hungrig)och äter våra medhavda ostmackor i solen, bland konsten i gräset. Det är premiär på en van gogh utställning, konsten är på besök från paris och jag absorberas av färgerna, av orden, I dream of painting and then I paint my dreams och väninnan och jag planerar en tripp till Paris nästa år för då fyller jag 40 och vi ska bara driva runt på cafeer och konstmuseum och jag vill bara bort från den här ytliga kommersiella bilkulturen nu och i gräset sitter en mammagrupp med sina bebisar och jag tänker på lilla la luna som är hemma med barnvakten som hon verkar älska och jag och väninnan sitter på en bänk och hon röker och jag leker med iphonen och sen säger hon, ska vi ta ett varv till och så strövar vi långsamt genom museiparken och in genom glasdörrarna och den klassiska musiken och konsten, konsten och konsten.

Varför så trött

Varför är jag så trött när jag nästan inte gör någonting, jag har städhjälp och trädgårdsmästare och barnvakt minst två dagar i veckan och maken hjälper också till. Ändå känns livet så plötsligt svårhanterligt, ja nästan övermäktigt. Eftersom det inte kan bero på fysisk utmattning förstår jag att orsaken är en psykisk stress. Att hela tiden tvivla på sin situation, att längta efter ett sammanhang, jag saknar bokcirkel och tjejkompisarna, våra frukostar och fikor, barnen gråter och skriker över läxorna ändå in mot läggdags och de saknar sina vänner, sitt hus, sitt liv, sin pappa. Jag gråter över min farbror som dog häromdagen, jag längtar till Sverige, till mitt eget hem. Jag vill börja jobba, plugga, jag anmäler lilla la luna till dagis och söker på nätet efter kurser, söker i mitt inre efter svar. Jag har gett upp för mycket och nu känner jag mig vilsen, svag. Jag är snart 40 och jag hade ett liv. Jag trodde att komma tillbaka till Kalifornien där jag hade mina lyckligaste dagar mellan 20 och 30 skulle ge mig en känsla av igenkännande och återkomst. Men det är för sent, det har runnit för mycket vatten under broarna, jag är inte samma bekymmerslösa, unga person, jag är en annan nu. Men det visste jag inte.

What was I thinking?

I am bored out of my f-ing mind och räknar sekunderna eller snarare månaderna tills jag får återgå till mitt liv och något slags intellektuell tillvaro. Hemmafru på riktigt- who was I kidding? När Mini- Gaia var sex månader sökte jag in på universitetets kurser, desperat efter hjärn- stimulans. Lilla la luna är nu snart åtta månader och vi sitter i American Suburbia och jag tror jag håller på att bli galen. Av pure boredom.

Läxor på helgen

Även på helgen har Il Capitano läxor. Han är tio år. Jag har jobbat på högstadiet i Sverige och det var inte hälften så mycket läxor där som i amerikanska mellanstadiet.

Utskrattad

Tjejen på Starbucks kan inte låta bli att skratta när jag klagar över problemen med att laga gott kaffe hemma och jag ber henne om råd angående hur länge de färska bönorna ska malas och så vidare och jag säger: Its stressing me out to go to Starbucks every morning. Och jag håller i bebisen med sitt soliga leende, och jag är klädd i träningsbyxor och träningslinne som jag alltid är eftersom jag ständigt tränar (på helgerna känns det lite festligt för det är enda gången jag tar på mig vanliga kläder, alltid jeans, alla klänningar hänger ensamma i vår walkin closet) och jag är en sån kliche på den stackars understimulerade, övertränade californiamamman att jag skäms direkt när jag sagt det för jag tänker på henne som står bakom kaffedisken hela dagarna förmodligen från klockan sex eller sju, och här glider jag förbi för tredje gången denna morgon och beställer mitt kaffe och jag har mage att klaga. Jag skäms.

Chockad

Jag är chockad äver de sårande saker jag är kapabel att göra, att säga, till min man i kärlekens namn.

Stop running

Vi ser på en film på kvällen, en av de ovanliga kvällar när jag lyckas hålla mig vaken efter klockan åtta, och the leading man säger till Jennifer Lopez som vill do it alone, som vill vara ensam mamma, som skjuter bort mannen som älskar henne: Stop pushing people away! Och jag tänker att det handlar om mig och just då petar min man sin armbåge i min sida och tittar på mig och säger: Du!

Tid, tystnad

Även om jag på ytan lever ett bekvämt och lyxigt liv som inrutat kan beskrivas så här, starbucks, gymet, lunch, och sedan rasar paniken över bristen på egentid och tystnad och ensamhet. Det är skönt att kunna styra över sin tid, skönt att slippa rusa till jobbet och istället rusa till gymet. Men samtidigt, hur vältränad kan man egentligen bli? Min man är på jobbet från sju på morgonen till sex på kvällen, barnen sliter med bergen utav läxor i flera timmar varje eftermiddag (häromdagen hade Il Capitano sex läxor till nästa dag, alltid allting till nästa dag!), att leka med kompisar på vardagar är inte att tänka på. Och lilla la luna växer och kryper i trappor och snart nog kommer det inte längre att kännas som att det räcker för mig, som själslig stimulans, att ta hand om henne, och att prata med tränaren om mina biceps och triceps som jag ändå inte kan skilja på. Och vad gör jag då? Sen? Vad gör jag då?

Snart kommer

en av mina allra bästa vänner hit och hälsar på. Två veckor av tjejsnack och sightseeing och att kunna vara mig själv, med henne, igen. Min man har aldrig träffat henne eftersom jag har för vana att hålla mina vänner utanför mina förhållanden, vet inte varför, det har bara blivit så, och det har varit så i många år nu. När jag tänker efter så har min man inte träffat nästan några av mina vänner. Jag har träffat alla hans. Mitt liv är fördolt, förflutet, hemligt. Varför är det så? Skulle vi skilja oss skulle jag återgå till mitt liv med vännerna och det skulle vara som om han aldrig funnits, bara hans namn skulle nämnas ibland, som en främling, som ett ex. Bland mina kvinnliga vänner är jag mig själv. Med männen är jag, också mig själv, men ändå alltid lite skeptisk, obekväm, redo för fight. Och aldrig mötas de två. Jo nu. I två veckor.

Och hela tiden...

medan mitt liv pågår, medan min lilla la luna växer och slår sig i trappor och håller oss vakna på nätterna, pågår detta samtidigt på andra sidan jorden och det är också mitt liv, min värld, min familj och någons pappa, mina kusiners pappa, min pappas lillebror, en man bara tio år äldre än min make, en man med samma karriär som han, samma toppjobb, chefsjobb, utlandskarriär, samma fina familj, med barn som just vuxit upp och som nu skulle börja skörda frukterna av sitt arbete, leva det goda livet med sin fru, som nu bara istället, vad säger man, ligger och dör under fasansfulla plågor. Så fruktansvärt orättvist. Och det enda jag kan tänka på är vilken tur att min farmor gick bort förra året, vid 84 års ålder så att hon slapp se sin yngste son gå igenom detta lidande vid bara 55 års ålder.

Om skolan

Och kanske det viktigaste av allt, det är inte så himla noga, de får misslyckas, de förväntas inte längre vara bäst.

Homework

Hours and hours of homework. Är detta sexan eller universitetet? Tunga tjocka böcker om Earth och history släpas hem på cykeln i ryggsäcken. I ämnet vetenskap ska tioåringen il Capitano definiera (på engelska givetvis)ord som hypothesis och inferred guess och det både med ord, bild och exempel. Matteläxan är så svår att knappt min ingenjörsmake klarar av den och tre fyra läxor till nästa dag är ingenting ovanligt. Det här är elitens högborg, individualismens mecka. De kommer att lära sig mycket. Min son har vuxit på bara en vecka i amerikanska skolan, han har koll på läget och tar ansvar som aldrig förr. Han måste ju. Jag har inte träffat en enda av hans lärare, aldrig varit inne i ett klassrum. Tufft för barnen men samtidigt bra. Här utvecklas dem verkligen som människor, genom allt eget ansvar och de förväntningar som ställs på dem från skolan. De fixar det. Mini-Gaia grät nästan när jag hämtade henne de första dagarna men nu cyklar hon själv till skolan med kompisen och för varje dag känner hon sig lite säkrare på att hon förstår det hon behöver och gör hon inte det, så får hon fråga om hjälp. De tvingas ta för sig och aktivt be om hjälp, ställa frågor, ta kontakt med kompisar, lära känna folk, lära sig hitta. Den stoltheten det ger dem är större än chocken över den amerikanska hårdnackade skolan.

So tired

I am so tired I feel like I am bordering on madness. The minute I get up in the morning I look forward to going to sleep again. I will be back...

På gymet

Inte fan vill jag gå dit men jag går. Varje gång, tre dagar i veckan, på avtalad tid är jag där. I tid. Disciplin har aldrig varit min svaga sida. Hur trött jag än är efter att ha varit uppe på natten med lilla la luna, så går jag dit. Och min disciplin ger resultat. Situpsen i uppförsbacke som jag omöjligen klarade av för en månad sen går nu, om inte lekande så i alla fall lätt. Jag lyfter och jag upprepar, jag ligger på golvet, jag tar femton steg upp på en bänk med hantlar i händerna, tjugo, vila och allting i set of three. Jag stönar och stånkar, jag andas, jag tar i, jag tittar på klockan och tänker att jag har fött barn då klarar jag detta och jag svettas och jag lyfter och jag blir starkare och starkare för varje vecka. Jag är fascinerad av hur snabbt min kropp tar till sig och förändras, omskapas, av den här regelbundna träningen. Vi måste vara gjorda för detta, att vara i form. Som om kroppen tacksamt och efterlängtat gör om sig själv till den kropp den var för länge sedan, när jag var tjugo och inte behövde pressa mig själv för att se ut såhär!

Balett, balans

Balettlektionen på måndagskvällen är en och en halv timme och minutrarna segar sig fram. Jag är stark och muskulös efter styrketräningen, min kropp känns rakryggad och stolt och aligned, som om jag för första gången på flera år står RAK. Men baletten är svår, svår och tråkig, långtråkig, långsam. Stretcha, böja och bända, peka med tårna, knän upp, ett evigt petande med detaljer tillskillnad från styrketräningens klara direktiv, upp ned, five more, eller jazzdansens blandning av styrka och smidighet, fart och musik. Brick by brick, säger balettläraren, du bygger ett hus brick by brick och jag tänker att kanske är det här bra för mig, en bra väg mot yogan. Tålamod, envishet, upprepning. And hold!

Det finns folk

som har betytt otroligt mycket för mig med sin vänskap fastän vi inte har kontakt längre. Jag ville bara säga det.

A life

Socrates said: In your life you need to do three things, build a house, raise a child, write a book.

Make that three children and I dont know about the house.

Marias stressiga dag

Haha, vad jag skrattar när jag läser om Maria Montazamis stressiga dag. Inte utan att man känner igen sig lite...

Allting på radion

i början av sommaren handlade om Mel Gibsons melt-down och jag vill inte ens gå in på det eller alla andra liknande exempel, Papa Dee, DiLeva, Sandra Bullocks ex, det är så många, jag har mött så många av dessa män, har hört så många av mina vänner som upplevt dessa män, dessa män som är så...ömtåliga i sin manlighet att de måste ta till våld, förakt, hot, hat, förnedring...these men are out of control och why is that? Faktum är att det är en av anledningarna till att det är så svårt för mig att lita på män, att leva ihop med, därför att innerst inne finns alltid den där misstron, den där rädslan...who does that? Vem som helst, vänner, det kan vara vem som helst. Den ni minst av allt trodde. Och i mina räddaste stunder skyr jag kärleken, närheten och längtar på fullaste allvar efter att flytta ihop i ett kvinnokollektiv, vilken frid, vilken lycka, vilket samarbete det skulle vara. Jag litar på kvinnor till hundra procent men inte på män. Men när jag berättar för min man om mina planer så undrar han bara: Men sex då? Och jag bara fnyser. Who needs that? Och han vet att jag ljuger.

Jag bloggar

Det är i alla fall en start. Snart är hösten här. Kidsen börjar skolan, de hoppar över en klass men det ska nog gå bra. Plötsligt, efter all oändlig oro, tror jag faktiskt att det kommer att gå bra. Mina barns överlevnadsstrategier och självtillit kommer att öka och växa av det här. Som en vän sa när jag nojade över att min tioåring, snart elva, ska börja middle school-junior high och gå från klassrum till klassrum enligt ett schema som liknar vårt högstadium, It is a nice growing experience. Inte för en sekund oroar jag mig över skolgången, bara allt det praktiska, hitta dit, hitta hit, allt är annorlunda, ett helt annat system, tusen barn på skolan, inga klasser, inga huvudlärare men ju mer vi närmar oss känner jag det, att han klarar det, han kommer att klara det, varför inte!
Och lilla la luna är stor och jag smyger in mina små stunder här och där, det är gymet och det är dansen och det är tennis och det är ett fysiskt projekt som jag klarar av just nu, jag går från bebislivet till att erövra min kropp men det jag egentligen vill, men inte klarar ännu, är att erövra mitt inre, att ta mig till yogan, till ´meditationen, till mig själv, min kreativitet. Vägen dit är längre.

Känner igen mig

igen. Linna skriver mycket just nu om att det är dags nu, att uppfylla sina drömmar, att sträcka sig ut från barnavärlden och familjelivet, moderskapet och göra det man vill, längtar efter och drömmer om. Igår hade jag tre timmars barnvakt inbokat på eftermiddagen och åh, som jag längtade efter att sätta mig på ett cafe, slå på datorn och bara skriva, i tystnad, i ensamhet. Men först tänkte jag bara träna, jag hade visserligen redan kört en timmes styrketräning med tränaren på förmiddagen (och hade fortfarande träningskläder på mig)men jag var slö efter hawaii och tänkte att en halvtimme på löpbandet blir dagens cardio. Sedan hade jag några korta ärenden och det vore ju praktiskt att få de gjorda och så vidare say no more det blev inget skrivet på den eftermiddagen...excuses, excuses.

Guilty

det här både håller jag med om och är en del av, med visst självförakt...

Men det är också därför

på grund av hans genuina happiness, som jag beundrar min man och behöver honom. Jag älskar honom så mycket att kanske, kanske kommer en del av hans happiness att liksom smitta av sig på mig?

Ensamheten

lockar mig alltid. Att bara vara i tystnad är något jag ständigt behöver och längtar efter. Min man är inte sån och han förstår det inte. För honom är ensamheten något han till varje pris försöker undvika. Våra vanligaste bråk går ut på att jag försöker smita undan, vara ensam, vara ifred. Läsa, skriva, tänka. Oh jag vet att jag inte är lätt att leva med, men om jag inte får skriva-och läsa, då blir jag galen.

Vi sitter i trädgården

och delar en flaska vin, min man och jag, när en granne kommer över och det blir två-tre-fyra flaskor till och jag och vår granne utbyter romantiserade droghistorier från vår ungdom och jag skrattar och skrattar och det är sent på natten och vi pratar och dricker och min man säger helt plötsligt; before she met me, då var hon ihop med en tjugotreåring, och jag tänker varför säger han det, och min granne säger oh, that sounds like fun, och jag säger inget men jag tänker det som ingen kan fatta att det var inte kul, det var inte på skoj, det var tre år av mitt liv fullt av drama och det var allvar det med, det var faktiskt på allvar. Och min man har inget att tillägga för han har inte levt som jag levt, inte gjort det jag gjort, och jag vet precis varför och jag pekar på min man och jag säger till grannen; he is a happy person, just a genuinely happy person, are you? Och hon svarar nej och jag visste det redan, för det är såna som hon, såna som jag, som måste testa alla gränser. Inte de lyckliga.

Jag kan inte sova

Vi är tillbaka i Kalifornien, i det som numera kallas för hemma. Min son gråter och ringer till Sverige, längtar efter kompisarna, efter pappa, efter Sverige. Min dotter kämpar med engelskan och med dansklassen och med alla dessa beslut och val, alla planer, allting annorlunda. Lilla la luna skiner som en sol, hon verkar ha ärvt sin pappas genuina desposition av glädje. Jag kastar mig in i träningen igen, something to do, jag har omskapat min kropp på en sommar, på armarna syns muskler jag inte visste att jag hade, jag har en kondition jag inte sett till på åratal, jag ser ut precis som jag vill se ut i alla mina kläder och jag är ständigt hungrig på grund av den ökade ämnesomsättningen. På gymet slipper jag tänka på alla beslut och utmaningar och jag kan fokusera på musiken, takten när fötterna studsar mot löpbandet, tio minuter, tjugo, trettio, fyrtio. Axlarna värker av styrketräningen och min tränare börjar nästan att kännas som en personlig vän. Men jag kan inte sova för det är något som gnager, som jagar mig in the back of my mind, och det är en röst som dunkar med musiken (den svenska) i ipoden; mitt liv, mitt liv, mitt liv då?

Lilla la luna

är sex månader och har just lärt sig krypa och verkar lyckligare än nånsin. Efter två veckor på hawaii då min man axlat det största ansvaret för henne och gått upp i stort sett varje natt och dessutom gett mig de flesta sovmorgnarna är jag nyuppväckt, uppfriskad och nyförälskad i lilla la luna. Nu lyfter jag upp henne ur vagnen bara för att jag vill krama henne. Nu tycker jag att hon återigen är det lättaste barnet i universum. Nu kan jag acceptera att i de flesta fall så bara vet jag vad hon vill, bättre än min man, bättre än barnvakterna. Jag har ett tålamod med henne som nästan inte har några gränser. Med beundran märker jag att det är Mini-Gaia som kommer närmast mig i den där fingertoppskänslan för lilla la luna. Il Capitano avgudar henne och min man är fantastisk men den där intuitionen, jag vet inte, kan den ändå mot alla könsrollsteorier kallas för kvinnlig?

Jag har lärt mig

eller rättare sagt min man har visat mig hur man skriver på svenska med min amerikanska dator. Thank you darling.

Saknar er tjejer

I miss my friends like crazy.

Som sagt

Som sagt inte en dag utan att jag gråter för mina släktingars skull och jag inser hur meningslöst det är att bråka med min man och mina barn och jag ger mig istället, jag ger mig först, något jag aldrig gjorde innan, men livet kan vara så tragiskt och kort och....darling Maja med familj jag tänker på er varje sekund,också här på Hawaii, the most beautiful beaches on earth.

Cowabunga

We don't understand the lingo but we are trying.

Wailea beach, hawaii

I have no idea what day of the week it is. To think for a second that we would ever get bored here...

Kihei beach, hawaii

My husband's hair is full of sand and he has pulled it back in a bun, using one of my hair bands. The kids are tanned, brown like ginger bread cookies, I am wearing a bikini and cut-offs around the clock. Pushing the stroller with little la luna in it, I get my coffee at the local bean scene stand run by surfers and the coffe-barista/beach bum who hands me my mug makes a comment about the baby whereupon I state that I am on my way to the beach to meet my husband and my other two children and he says Gosh you have three? you are so young! And my hair is tangled up in hopeless long threads and I laugh and I say no, I am not young. But when my husband gets our coffee the next morning in his swimming trunks and pony tail and la luna in the stroller which is falling apart any second now from all the travels, the barista says Hey brov, and my husband smiles and I am thinking that I could stay here forever.

Inte en dag

passerar utan att jag tänker på mina släktingar, särskilt på min kusin som är 22 år och som ser sin pappa, min farbror, lida i månader, dagar, år av en elakartad hjärntumör.Och plötsligt, nu, den hastiga försämringen, i raketfart utför, chocken, insikten, paníken! Jag kan bara föreställa mig och jag gråter. Inte en dag går utan att jag undrar vad jag kan göra, hur det kunde hända, inte en dag. Läs min kusins blogg

Jag har packat

en hel familjs, 5 personer varav en 6-månadersbebis, kläder för två veckor på hawaii i en enda resväska. Inte så lite impad av mig själv även om väskan knappt går att stänga. Och det fattar väl vem som helst att det måste vara varmt alltid pa hawaii? Eller?

Man är en del av något här

Det har bara gått drygt en månad och jag har skapat mig ett liv här, vi har skapat oss ett liv här. Sverige, det fantastiska huset pa ön, skolan, vännerna, allt känns så långt borta nu, är det något allmänmänskligt eller ar det bara vi, jag, som har så här lätt att anpassa mig? Nu vet de vad jag heter på mitt lokala starbucks och de vet vad jag ska ha utan att jag behöver beställa det. - Hi Karin, the usual? See you tomorrow!Nu kommer grannarna över oinbjudna varje lördagkväll vid nio-halvtio-tiden och tar ett glas vin, spelar lite fotboll, och har vi redan gäster så säger vi bara the more the merrier. Vi lånar trädgårdsbord av en annan granne utan att fråga om lov och när den grannen plötsligt sitter på vår patio med sitt glas vin som han tagit med sig genom dörren i staketet bara rycker han på axlarna och lyfter upp lilla la luna som ser så liten ut där på hans axel. Barnen leker med kompisarna på gatan och på gymet känner personalen i barnrummet igen både lilla la luna och mini-gaia. Livet är lätt när alla är vänliga men jag drabbas av en känsla av saknad ibland, mest efter mina kvinnliga vänner, jag saknar analyserandet, ältandet, att vara bland folk som verkligen vet något om vem jag är som person, inte bara någons fru eller mamma. Och då ringer plötsligt en gammal vän från tiden i kalifornien och jag har inte pratat med henne på tolv år och jag känner genast igen hennes röst med den judiska sarkasmen alltid vilande i beredskap, det högljudda skrattet, värmen och jag längtar efter att träffa henne och just då känns det som att jag faktiskt håller pa att bli hel igen, bli mig själv igen. Här.

Vi går ut

pa fredagskvällen i palo alto min man och jag och vi väljer en fin restaurang och vi sitter i baren och jag har en svart klänning och höga bruna stövlar och jag beställer en margarita, blended, (500???kalorier)och det känns lite som att vi är på en dejt, och det kallas date night här i usa nar man bokar barnvakt för att gå ut och vi har en ny barnflicka som kom till intervjun med referenser, cv, rekommendationer och höga lönekrav och jag anställer henne pa stört och går runt som i ett lyckligt rus efter att ha hittat henne. Min man och jag tänker oss en tidig kväll men vi går fran baren till tapas till ett maroccanskt kaffeställe där alla sitter med vattenpipor och allting stänger redan klockan tolv och vi vandrar vilsna runt pa gatorna och undrar varför inget ar öppet längre för som vanligt när vi går ut blir vi liksom tjugo igen och kan inte förmå oss att ge upp kvällen så tidigt...Och vi pratar om vilken tur vi har haft som har hittat varandra och jag tänker att alla förhållanden behöver en jämn maktbalans och i vårt fall tycker vi båda att vi har gjort ett riktigt kap. Jag försöker pressa in lite new age tankar och frågar min man om han tror det var ödet att han träffade mig och han säger nej det var bara vilja, tur och en sjuhelvetes perseverance.

Standing Still

En av mina favoritlåtar med Jewel...am I standing still...Det är 8.30 am, lördag morgon, jag har smugit ut ur huset och jag sitter på Starbucks i en skinnfåtölj med lilla la luna sovande i vagnen bredvid och en skinny vanilla latte (80 calories) på bordet framför mig. Runt omkring mig sorlande människor, Sunnnyvale-bor som jag som läser tidningar och böcker och skriver på datorer. Personalen pratar glatt med gästerna, varav många är stammisar som jag. Soft jazzmusik i bakgrunden. Det är dags att göra om bloggen till något format som passar mig bättre, som passar bättre ihop med det liv jag lever nu. J är ute ur fängelset. Jag kör en lexus suv, visserligen hybrid men räcker det? Hjälper det? Med en vän diskuterar jag om ironin i det liv jag lever går att upprätthålla eller om ironin bara är ett försvar mot verkligheten. Tiden står still och jag gör det jag gillar bäst, kontemplerar. Tills lilla la luna vaknar i vagnen och folk säger oh what a beautiful boy, och jag kanske borde klä henne i klänning mer? Och när jag promenerar hemåt är klockan 9.30 och jag ser redan på avstånd hur min man kommer springande på trottoaren och jag blir glad och varm och han säger: - Kom så går vi tillsammans och tar en kaffe. Och jag säger jag har ju redan tagit en och han säger: - Du kan ta en till. Och solen den bara skiner, outtröttligen, dag efter dag efter dag.

Jag är inte den första

som istället för intellektuell verksamhet kastar mig in i den fysiska träningen. En besatthet utvecklas lätt, en viss likhet finns i det mentala fokus och den disciplin som krävs. Ett inrutat, koncentrerat upprepande av monoton aktivitet, ett endorfin-höjande och självförtroende-stärkande substitut till litteraturforskning? Här är jag inte hemmafru på låtsas, här finns ingen mammaledighet efter mer än 6 veckor. Antingen jobbar man eller så jobbar man inte. Jag hör mig själv säga att jag har en otroligt stressig dag när den består av att skjutsa Mini-Gaia på tennis kl. 8, Il Capitano på tennis kl.9, sedan Starbucks, hem, laga lunch, till gymet kl. 11-12, hem igen och möta upp barnflickan och lämna av lilla la luna, iväg till tennisbanan för två timmars spel i gassande sol och sedan hem igen och duscha och sedan på kvällen klämmer jag in ett jazzdans-pass på dans-studion downtown. När helgen kommer kan jag barely move. Men det är i alla fall something To Do om dagarna.

Starbucks har

muggar till salu med texten Reincarnation eller Reinvent eller Renew. Den lokala ekologiska matbutiken har Goddess dressing i tiotalet smaker. Vi firar 4th July vid Capitola Beach där jag hängde under nittiotalet och det ser exakt likadant ut; samma cafe där jag satt bakfull pa söndagarna och bläddrade i tidningar och nedanför det den mexikanska restaurangen där vi oftast tillbringade våra lördagar i sällskap med en hel massa margaritas och strawberry daquiris och jag passerar förbi nu med maken och våra tre hungriga barn, en i vagnen och jag pekar glatt och säger ja men dit kan vi ju gå, och han bara skrattar och skakar på huvudet och säger gud älskling det har gått några år, I dont think so, och vi kikar in på alla glada tjugo-åringar som står i baren och vi skjuter barnvagnen framför oss mot en annan, betydligt dyrare restaurang, med trubadur i blues-stil och jag dricker två stora glas chardonnay i ren panik över åren som gått, och vi skrattar åt våra appetizers som kan mätta en hel familj och il capitano kastar några dollar i trubadurens hatt och maken och jag fnittrar och spanar mot ett ungt par i tjugofemårsåldern, obviously pa en första eller andra date, hon petar i sin sallad och pratar hela tiden och han lyssnar med överdriven intensitet såsom vi alla vet att en man bara gör i början och han fyller ständigt pa hennes vinglas från rödvinsflaskan och vi kan inte sluta skratta och de ser lite lättade ut när vi går därifrån och vi är på stranden sedan och mini-gaia provar sin nya surfbräda och il capitano och maken spelar strandtennis och la luna sover och jag ar tillbaka i Capitola och det ar exakt likadant och samtidigt annorlunda, därför att jag är annorlunda och det är surrealistiskt på något sätt, som om all tid stått still här, men inte jag.

Glättigt versus äkta

Den här artikeln hittade jag via skugges blogg. Intressant om hur ungdomar mår av att ständigt vi vuxna bombarderar våra sociala medier med de senaste glättigaste statusuppdateringarna och semesterfotona. Min blogg är kanske ett exempel på det hon söker, med ett visst mått av ärlighet men min facebook är av det glättiga slaget men hör inte det lite till det forumet? Men jag tror ändå att jag ska dra ner lite på glättigheten där och tagga ner lite med semesterbilderna, för det är en fin gräns mellan att vara stolt över sitt liv och över att briljera över sin lycka i brist på trygghet eller vad säger ni andra? Tänkvärt...

Vänskap

Vi sitter i gräset utanför huset, barnen leker, vi har köpt sallad och pizza på byn och vi dricker vitt vin och vi har svarta kläder och långt hår och stora smycken. När min man är bortrest så kommer hon hit. Jag tror hon känner mig bättre än någon. Som vi har tröttat ut varandra genom åren med vårt ältande, men jag vet att när det verkligen gäller så kommer hon. Vi har gått ut tillsammans, suttit på pubar och stirrat hatiskt på männen, som aldrig vågade komma fram till oss och gjorde de det så gav vi inte dem the time of the day. Vi har varit singlar och vi har levt parliv ihop också för våra exmän var bästa polare, vi har firat midsommar, nyår, tragglat dejting-historier genom åren. Vi har tre barn var men jag tror aldrig vi ser varandra som mammor, vi diskuterar aldrig våra barn, utan vi är människor för varandra, tidlösa, ålderslösa. Vi kommer att sitta såhär om tjugo år i våra smycken och våra trikåer och vrida och vända på världsproblemen och vädra våra konstnärliga kval. Jag tror aldrig någon man kan förstå. Häromdagen när vi satt så där och stirrade ut på grönskan i min trädgård och ältade våra själars senaste bekymmer kom en pappa till barnens kompisar förbi för att hämta. Och det var som om en inkräktare kommit och stört oss, vi tittade menande på varandra, sa ingenting, min väninna blåste ut röken och jag kände det som att vi var tillbaks på puben, där vi dissade alla männen eller på fritidsgården där vi var tuffare än tuffast och aldrig skulle fått för oss att ägna de jämnåriga pojkarna en blick. Tro mig den pappan fick bråttom härifrån.

Uppbrott

Det pirrar i magen, resväskorna är packade, en stor container utanför huset fylls med prylar vi rensat ut, jag slänger och kastar och ger bort. Trädgården ser tom ut när alla leksaker, kepsar och skor plockats upp och gräset äntligen klippts. Bilarna är sålda och jag kör runt i en grannes lånebil. Barnen går i skolan men jag är redan på väg, i magen, i huvudet, i hjärtat är jag inte längre här utan på Heathrow, på planet, i San Fransisco, i det nya huset, i poolen, med grannarna som jag ännu inte känner annat än till namnet. Och jag vet att det dröjer ett år innan vi ser svensk mark igen och det gör mig upphetsad, glad, vagabonden i mig är tillbaka och kanske blir mina barn rotlösa av det här flyttandet men nu vill jag bara tänka positivt, på det Äventyr vi faktiskt ger dem, min man och jag, och hur många får chansen att bo i Kalifornien när man fortfarande bara är 8 och 10 (och noll) år? Ibland tänker jag på hur folk lever, i sina villor år efter år, med samma grannar och samma klasskamrater och samma arbetsplatser och det verkar avundsvärt på många sätt men jag vet innerst inne att jag är inte sån och min man är inte sån och jag antar att våra barn kommer att bli som oss, vare sig de vill det eller inte.

Maten

Mannen med stort M är i Stockholm. Jag köper thai mat take away bonanza båda dagarna. Det är barnen och jag och vänner på besök och Il Capitano säger syrligt eller bara ärligt observerande: - Jaha M är borta då blir det thai mat.
Och idag när M lyft mot USA frågar barnen vad det blir till middag och när jag nöjt svarar köttfärssås säger Il Capitano: - Jaha, vad gott, har M lagat det? Och jag måste erkänna att ja, han har lagat köttfärssås och frusit in i stora mängder. I CONFESS!!!

Min man och jag

Han är hemma från USA och vi har några dagar för oss själva när vi går på stan med La luna och vi sitter på Waynes med barnvagnen och jag har den prickiga maskeradklänningen och gigantiska örhängen, han har en randig skjorta, shorts och jacka. Hans hår är ända ner på axlarna och med skägget och shortsen ser han ut som en av de surfarna som brukade hänga i Capitola och inte som en av de högsta cheferna på det stora företaget. Jag skrattar och säger: - Du ser ut som en miljonär!
Och vi pratar högjutt och gestikulerar vilt och jag ser mig omkring hur folk tittar och jag säger: - Här kommer du hem med dina...åsikter!!
Och min make ler och ser rakt igenom mig och säger: - Är det jobbigt att leva med någon? Och jag säger: - Ja särskilt med en sån jobbig jävel som du!
Och jag tänker thank god att han förstår mig, att han faktiskt är nog den ende som verkligen förstår mig.

Maskeradkläder

Åker bil med min son Il Capitano, han säger:
- Har du maskeradklänning på dig?
- Va? Vad menar du?
- Ja det ser ut som skämtkläder? säger min son.
- Va?? Gillar du inte klänningen? Det är en helt vanlig klänning.
- Vanlig och vanlig? Den kanske hade varit ok om den inte var prickig.
- Prickig? Ja, det är lite 50tal, den är cool! säger jag indignerat.
- Vi lever inte på 50talet mamma.
- Men gud vad du har åsikter då, vilka av mina klänningar gillar du då?
- Va? Nej jag bryr mig inte. säger Il Capitano och tittar ut genom fönstret som att säga att det är End of discussion för hans skull. Jag kör vidare och tänker ska jag inte ha den här på hans skolavslutning då och sen NÄR började HAN bry sig om vad jag har på mig?!

Galen av kärlek

love is similar to the manifestation of physical dependence provoked by drugs
Är det nån som är förvånad?

Vila innan

Maria skriver om att hon mediterar igen och det låter underbart. Själv gör jag inte det men jag har lärt mig ett annat knep som jag gärna vill dela med mig av. När man har mycket att göra är det lätt att bli så uppstressad att det är svårt att varva ner och vila efteråt. Så jag vilar innan. Ikväll till exempel ska vi ha barnkalas. Då ligger jag på soffan och läser Vogue hela förmiddagen, för att ladda batterierna. Likaså om jag ska resa någonstans eller träffa släkten (vilket är väldigt stressande för mig), då vilar jag dagen eller dagarna innan. Ordentligt. En gång för några år sedan när jag var singelmamma och dessutom hade ett jobb, tog jag ledigt från jobbet två dagar innan jag skulle flytta (väldigt stressande att flytta särskilt när man är ensam och har ont om pengar) och låg på soffan och kollade på romantiska komedier. För att orka med det som skulle komma. Låter kanske konstigt men det funkar för mig.

Köpa

Jag märker att jag faktiskt är ungefär så omaterialistisk som jag försöker vara när maken ringer från USA och frågar om jag vill vara med och välja möbler till vårt nya hus. Jag ser framför mig långa, utdragna, supertråkiga vandringar genom varuhus med tre svettiga barn i trettio graders kalifornien-värme när jag kunde ligga i skuggan och läsa en bok så jag svarar direkt: -Nej, nej, välj du, allt blir bra, jag hatar att handla. Det är sant: Om jag kunde skulle jag beställa allt på nätet, det gör jag redan med kläder och böcker som är det enda jag gillar att shoppa. IKEA hatar jag, har alltid gjort. Maxi, Willys och allt sånt hatar jag också, jag får sån ångest när jag måste åka till Willys (vilket är nästan varje dag) att jag måste sitta i bilen på parkeringen och andas en stund innan jag går in. Så maken köper möbler, och prylar och två stycken bilar och när min väninna frågar vad det blev för färg på bilarna har jag faktiskt ingen aning. Men det blir nog bra. Bara en sak säger jag till maken när han är ute på sina shoppingturnéer: - Bokhyllor, köp många bokhyllor! Till mina böcker! Och han skrattar och säger: -Du och dina bokhyllor.
Det kan man aldrig få för många av.

Gypset och terrible twos

Läser Malins blogg och jag känner igen mig själv i hennes tankar kring sitt flyttande och familjens åsikter om det. Termen gypset är en kombination av gypsy och jetset. Den nya tidens hippie, eller zigenare med bättre livsstil? Mina vänner kallar mig en modern hippie. Är det den jag kommer att vara när jag passerar passkontrollen i USA om två och en halv vecka, i lång klänning, sandaler och tre barn i släptåg? På ambassaden i Stockholm vände sig tjänstemannakvinnan till mig när vi ansökte om visum och hon sa: -Well, you had some issues...Och min make bara stirrade på mig och suckade nervöst som om "vad är det nu du inte har berättat för mig?" "Vad är det nu du har gjort i ditt förflutna?". Men det löste sig. Förhoppningsvis. Inte kan jag hålla reda på alla mina in-och utresor till USA genom åren? Ett tag i slutet av nittiotalet passerade jag tullen flera gånger per år. Min familj har inga åsikter om att vi flyttar, men andra har kanske det. Och jag ser filmen SATC2 och jag känner igen mig i Carries tveksamhet inför sitt gifta namn, sin gifta identitet och jag hoppas som hon säger i filmen, att även äktenskap har en trotsålder, de så kallade terrible twos och att efter två år så blir det bättre, då blir man van vid sitt "nya jag". Precis som Carrie vet jag ibland inte riktigt vad jag ska kalla mig själv, men jag är glad att jag behöll mitt namn.

Ibland

måste vi bara tagga ner. Läser olika artiklar om stress och det handlar alltid om mammornas stress, över utflyktskorgar, bakning till dagis, uppvisningar, examenskläder. Men hallå? Vem sätter pressen? Köper ni av princip nya kläder till skolavslutningen? Bakar ni hembakat fika till utflykter? Köper ni nya skolväskor och gympakläder varje läsår? Jag erkänner härmed att mina barn har haft samma skolväskor sedan sexårs tills nu, när de precis gick sönder. 5 resp 3 år. Kläder köper jag när det behövs, och tyvärr upptäckte jag nyligen att en ansenlig mängd kläder i deras garderober tydligen var både för små och trasiga. Ok, då fixar jag det. Men inte orkar jag skämmas för att de haft trasiga kläder eller utslitna gympapåsar. Det är väl inte sådant som definierar om jag är en bra mamma? Däremot tror jag stenhårt att det som är viktigt är den tid jag lägger ner på att vara med barnen (och det inkluderar tyvärr att jag faktiskt går på alla tråkiga grillfester, alla uppvisningar, öppet hus osv osv) för där, kan jag verkligen se att mina barns ögon tindrar och att de verkligen är tacksamma att jag tar mig den tiden, att vara med dem, att det är viktigt för mig. Viktigare än nya skolväskor.

Skratta då

Jag går på BVC-möte om relationer och en sjuttiotalskvinna med psykologutbildning, en sån som kunde vara en av min mammas väninnor, sitter i soffan mellan mig och en annan kvinna och talar om känslor. Eftersom jag är den enda som har så mycket som tre barn blir jag genast utnämnd till expert och vapendragare och av någon anledning ber hon mig att kommentera och bekräfta allt hon säger. Jag lägger la luna i vagnen och säger: - Nu ska du sova! Psykologkvinnan tittar fundersamt på och säger: - Oj, är det så säkert, det? Jag ser en chans att skoja och säger glatt: - Regler! Gränssättning! Hon är ju snart fyra månader. Alla de andra mammorna som träffat mig förr skrattar högt men psykologikvinnan säger: - Jaha...när du talar om gränser, hur menar du då...? - Jag skämtar!!! säger jag och så fortsätter det i samma anda. Psykologkvinnan berättar idylliska historier om sin egen sjuttiotalsman som klädde barnen i kalasbyxor och skolade in på dagis. Det känns som värsta backlashen när vi sitter där en sorglig skara på sex mammor och inte en enda av våra män ska vara pappalediga. Det är en tragisk situation full av ursäkter om utlandsjobb och chefspositioner, militärövningar och sommarsemestrar och byggprojekt och annan bullshit och jag tänker att mina föräldrar var mera jämställda än såhär.

Men mamma

Mini-Gaia gör misstaget att komma hem och klaga över en elak kompis i skolan som retas. Jag blir upprörd och säger att jag ska ringa hennes föräldrar eller ännu bättre, jag ska komma till skolan och skälla ut ungen och hota henne så att hon aldrig mer gör så mot min lilla Mini-Gaia. - Så, ok? säger jag och tittar på Mini-Gaia som ser tveksam, för att inte säga orolig, ut. Jag frågar: - Men vad är det? Jag har ju sagt att jag ska fixa det, jag ska säga till henne på skarpen! Blir det inte bra? Min dotter säger fortfarande ingenting. Till slut fattar jag och frågar: - Vill du inte att jag ska komma och säga till? Mini-Gaia ler och skakar försiktigt på huvudet. Jag skrattar till: - Vadå? Vill du inte att jag ska ställa till en stor scen i skolan? Mini-Gaia ler lite mer och klämmer till slut fram: - Pinsamt, mamma.

Har ni märkt

att jag har försökt att anamma det jag en gång läste, att det ultimata blogginlägget ska vara högst sex rader långt? There!

Så fort

min man addar en ny vän på facebook som är kvinna skriver jag elakt sarkastiskt meddelande till honom där jag ifrågasätter och trashar vem denna kvinna är. Han gör inte så. Men jag vet att han innerst inne tror att jag har varit tillsammans med varenda man jag har på facebook. Så är det naturligtvis inte. Inte alla.

Problemet

med spotify är att jag inte kan stanna på en låt utan när jag ser min underbara långa favoritlista så kan jag inte hejda mig utan måste hela tiden hoppa vidare till den låten och den låten och DEN låten, vilket resulterar att jag bara lyssnar på korta delar av låtar i ett hejdlöst simmelsarium...

Skrattar

När lilla la luna har ätit och sovit och är nöjd lyfter jag upp henne och håller hennes ansikte alldeles nära, mitt emot mig och jag sjunger hennes namn om och om igen och tittar henne i ögonen, la luna, la luna, la luna, och hon lyser upp med hela kroppen, viftar med armarna och benen och skrattar, skrattar, skrattar!!!

Igår

lämnade jag Il Capitano på golfbanan med hans kompis, tog Mini-gaia och la luna ner på stan och gick på cafe, sedan till en lekpark där jag tog tiden när mini-gaia tävlade med sig själv i olika språngmarscher (har jag sagt att mina barn har enormt mycket överskottsenergi?), sedan en sväng på video-affären och på leksaksaffären. Tre timmar sammanlagt och då säger Mini-gaia: - Kan vi åka till golfbanan nu? - Va? Nej vi ska inte hämta dem än, nu ska vi hem. - Men åh, kan vi inte göra nåt kul???
????

Idag behöver jag

detta: en solig uteservering, en god bok, en stor jävla latte, kanske en biscotti som jag inte gillar men det känns...lyxigt på nåt sätt. Lilla la luna i ny sommarklänning och kanske lite lätt shopping. Och ikväll; tre stycken chick-flicks och en solnedgång över havet. Två veckor kvar på gräsänke-perioden, let's make the most of it. Till helgen blir det barnvakt och Sexandthecity-premiär och uteserveringar i min gamla hemstad med roligaste väninnan. Jippie!

Jag önskar

att jag var en sån kvinna som aldrig bråkade med sin man, inte tog ut skilsmässa varenda vecka, inte skrek åt barnen, inte hela tiden kände att varje molehill var en mountain, en sån som tog allting liksom in stride...med tålamod och lugn...finns såna???

Memory lane

Med musiken kommer minnena och all den bästa musiken är från slutet av nittiotalet när jag bodde i Kalifornien och det är mest amerikansk pop-rock och en del alternative grunge och så den gamla glada sextiotalsmusiken som min pojkvän och mina vänner introducerade mig i, oundvikligen vann Dylan, Stones och Grateful Dead även mitt hjärta. Och det tycks mig som en ändlös sträcka av halvslitna hus längst kusten i Santa Cruz, en massa soffor och fester och konserter och surfare och vi hade alla långt rufsigt hår, ständigt slitet av allt saltvatten och det var flip-flops och små blommiga klänningar som jag köpte second-hand nere vid the boardwalk och Venice Beach och Jim Morrison och vi levde i vår egen lilla sub-kultur-bubbla och hur vi trodde att vi var unga för alltid.

Besatt

Jag är besatt av Spotify. När kidsen kommer hem från skolan med kompisar i släptåg sitter jag i köket vid datorn, musik strömmar ut och fyller hela huset och jag säger ivrigt till Il Capitano: - Kolla, jag har hittat så många bra låtar, vill du lyssna?
Och så undrar jag varför han tycker att jag är en konstig mamma. Vadå? Vad gör andra mammor på dagarna?

Apropå

förra inlägget...bra låt.

Vad gör man

när en okänd kvinna hör av sig på facebook och skriver att hon har haft ett fruktansvärt förhållande med en av mina ex och kan jag hjälpa, stötta, kan jag förstå, kan jag förklara? Och ett stort mörkt moln sänker sig över mina axlar, hela dagen går jag runt nästan gråtfärdig och nedstämd, alla minnen, alla mörka dagar, alla upplevelser som jag precis hade lyckats glömma eller i varje fall förtränga, tills jag samlar mod och skriver tillbaka, nej tyvärr, jag kan inte diskutera, jag vill inte gå tillbaka in i det där mörkret, där du befinner dig nu. Så jag säger: sju år av terapi, lycka till, se upp för liknande män. Och ljuset vänder, jag är tillbaka i nuet, jag är här på ön, och det är en helt annan tid nu. Ett helt annat liv. Glöm aldrig det.

Jag önskar

jag kunde säga att jag har skrivit på Romanen men det har varit långhelg och jag har varit mamma, ensam mamma dessutom eftersom mannen är i USA. Say no more. Kört land och rike runt och träffat släkt och vänner och hela tiden mannens sms i mobilen; "ta in på hotell, kör inte så långt, ta det lugnt, snälla lova ta hotell!". Och jag skriver ja ja jag måste hålla i ratten och lilla la luna skriker och det regnar i maj och jag längtar, längtar, längtar till Kalifornien.

Apropå likhet

Folk vet inte vad de pratar om...
Min man går på fotbollsträning med Il Capitano, min son men hans styvson. Tränaren utbrister: -Åh, det ser man ju att det är din son, vad lika ni är!
okey? för att de har samma...frisyr? eller?

Lik pappa

Jag ska på tjejträff och hinner knappt komma innanför dörren förrän min kompis utbrister om lilla la luna: Gud, vad hon är lik sin pappa!
Varför är det inga barn som liknar mig?
Som min förste mans exfru sa, när folk gav komplimanger om hennes dotter, tillika mina barns storasyster, mitt allra första styvbarn: "Åh, vad söt hon är! Och så lik pappa!" -Hur kul är det?
Tack för komplimangen men det är MITT barn med!
=)

Vädret

påverkar mig så otroligt mycket. Det är nästan omöjligt för mig att vara lycklig när det är kallt och mulet och regnar. Och det är nästan omöjligt för mig att inte vara glad när solen skiner. Skillnaden står inte alls i proportion till någonting annat som händer i mitt liv än just vädret.

Konstig eller normal

Vi har en lek i vår familj som vi leker när vi kör bil. Det var något av barnen som hittade på den, förmodligen Il Capitano som inte vill något hellre än att ha en normal familj, något han aldrig haft och aldrig kommer att få. Vår familj är för mycket eller för lite, för extrem på alla sätt, inga föräldrar har normala, anonyma jobb, allt är udda och speciellt och alla överdriver varenda känsla och de politiska åsikterna stretar åt alla håll men ingen är i mitten och ingen är lugn och fin och ingen håller käften, smälter in, kör Volvo och bor i ett lagom stort hus där man stannnar längre än ett år i taget, här är det inte lagom många syskon och stillsamma middagar vid samma tidpunkt varje dag. Här är det kaos och konstigt och man vet aldrig från dag till dag vad som ska hända och vilka som ingår i familjen och hur helgen kommer att se ut. Mamma jobbar inte ("forskar") låtsaspappa är känd i hela stan men ingen vet vad han egentligen gör på jobbet utom att bestämma, pappa sitter i skogen och ingen vet vad han egentligen gör med sitt liv han heller, men har varit i Moskva och han har en massa saker att berätta och svar på tal om i stort sett allting. Så leken går ut på att vi vuxna räknar upp olika människor vi känner, både vuxna och barn, som också barnen känner, och sedan säger de, konstig eller normal, och det roliga är att vi nästan alltid vet precis vad de kommer att säga.

Bröllop

Vi gifte oss i smyg för vi kunde inte vänta, kunde inte vänta en dag till, hade redan väntat så länge, men nu vill vi ha bröllopet, nu vill vi ha festen, en stor jävla fest med en präst och en kyrka och vit klänning och släkten och alla barnen och allt det jag inte trodde jag ville ha men nu vill jag, nu vill jag. För hans skull. Och för min.

Dansar med luna

Jag sätter på Mareld på spotify om och om igen och jag dansar runt i köket med lilla la luna och hon ler och hon tittar över min axel ut genom fönstret på utsikten över havet och jag längtar efter att hon ska skrika av skratt och glädje när man svänger henne runt runt och lyfter upp henne i luften men hon är för liten, hon är bara tre månader, men hon ler när hon ser på mig och hon lyfter på huvudet och ser mig i ögonen och hon ler.

Orka

Jag hade planerat att gå ut och roa mig så mycket jag bara hinner nu när mannen i USA, för att slippa känna mig bitter och ensam och för att passa på att träffa mina vänner innan jag flyttar. Problemet är bara att det är tisdag och jag är fortfarande trött och då drack jag bara ett par glas vin i lördags. Jag behöver så otroligt mycket sömn nuförtiden, att lägga sig två och gå upp klockan sex funkar inte riktigt då. Men det är bara att bita ihop! Snart är det helg igen!

Förnyelse

Planerar en stor förnyelse av bloggen. Fortsättning följer.

Excuse me?

Min väninna sitter i mitt kök och klagar över sin pedantiske man. Hon slår ut med handen och tittar runt i mitt kök och säger: - Till exempel, om det såg ut såhär hemma hos oss, skulle han få ett nervsammanbrott!
Jag tittar mig förvånat omkring och fattar ingenting. När hon har gått plockar jag motvilligt fram dammsugaren och dammsuger. Men bara köket.

Bara en till

Bara ett till Linna-citat om när livet känns lätt ibland: "Sitter till och med och överväger en promenad i detta nu. Utan särskilda ärenden ut. När hände det senast?"

Bästa Linna

Här tar hon och vanvördigt skiter i allt, underbart inlägg!

Om skolaktiviteter och föräldrar

Linna Johansson har än en gång gett mig en känsla av befriande igenkännande (så som jag vill att mina bloggläsare ska känna när de läser mig) i ett par inlägg på sistone där hon skriver att det är för mycket krav på att man som förälder ska vara delaktig i aktiviteter på skolor och dagis. Jag håller helt med men nu tycker jag inte det har varit så mycket. Eller har jag inte märkt det? Mina barn har nu bytt skola så många gånger att jag har slutat att låtsas engagera mig i att lära känna lärare, rektorer och andra föräldrar. Jag ringde rektorn för några månader för att berätta att vi skulle flytta utomlands. Hon svarade: - Ja, det vet jag redan, till Kalifornien. Det har Mini-gaia berättat i matsalen.
Alla känner apan-syndromet igen.

Att tvätta

Jag tvättar kläder. Varje dag. Flera gånger om dagen. Det är nästan en besatthet, eller i varje fall det enda slags hushållsarbete som jag gillar, ja, det enda hushållsarbete jag gör, faktiskt. Min man har inte tvättat ett enda klädesplagg sedan vi träffades. Fast då gör han å andra sidan allting annat.

Generositet

Camilla Läckberg skriver en uppmuntrande och inspirerande blogg och här ger hon mycket bra tips för jämställdhet, att vara generös mot varandra med tid och kärlek. Ge såfår du tillbaka, säger hon ungefär. Det är lite skillnad mot mig som väser i telefon när mannen tar en öl med några vänner på andra sidan Atlanten: - Jag ska ha kompensation! säger jag och han frågar lätt roat: - Kompensation? - Ja, i tid! För varje kväll du går ut så ska jag ha en utekväll, själv! slår jag fast och jag hör ju själv att jag låter, inte som en vuxen, utan som ett gnälligt barn. Men jag bokar barnvakt och räknar mina utekvällar. En för alla, alla för en...

Sköna Maj

På dagis skämtar jag med styvsonens fröknar, och säger att vi ska demonstrera på Första Maj och de vet inte vad de ska tro för det var väl inte riktigt vad de hade väntat sig, men jag skrattar och säger inte i år och jag tänker på att min första man och jag och min äldste son faktiskt har gått i det där tåget en gång, då när vi var unga och idealistiska men jag sa inget till mina föräldrar och jag smög förbi min farmors hus.

Modern family

Äldsta barnens pappa skickar sms klockan tre att de ska köra hemåt. Hans vana trogen anländer de på ön klockan kvart över sju (det är ca tio mil) och då har han inte bara våra två ungar med sig utan även två av deras småsyskon så fyra ungar väller in i huset klockan halvåtta där jag står med lilla la luna i famnen och loggar in på Skype där maken just har vaknat på andra sidan världen och håller på att stiga upp.

De som skriver

De som skriver ljuger, allt är tvärtom. (mareld)

I taxin

Jag och min väninna sitter i taxin på väg ut på stan för vår efterlängtade utekväll och diskuterar kärlek, män, relationer, kvinnor. Taxichauffören känner min man. Varenda taxichaufför känner min man. Jag säger mitt nya efternamn och de vet direkt var jag bor. Det är absurt och inte så lite spooky, men samtidigt tryggt på något vis. Jag berättar för väninnan om en rolig helg jag och mannen var iväg på före jul, men jag har glömt vad det hette, så jag säger högt, mest för mig själv: "Vad var det nu det hette det där stället..." Då slänger taxichauffören ur sig namnet på platsen där vi var och tillägger: - Ja, han sa att ni skulle dit då.
Alla känner apan men jag känner ingen.

Passion

Min väninna säger att hon har haft tre stora passioner i sitt liv av den där oundvikliga sorten. Jag läste en gång att man är kär maximalt tre gånger i livet, riktigt kär. Som att där, där går gränsen! Tror ni på det? När jag tänker efter så tycker jag det verkar ganska rimligt. Och det betyder naturligtvis inte alltid att kärleken är besvarad på samma nivå.

Åh mina vänner

som alltid tycker att jag är så briljant!

Natalie Goldberg

En stor förebild och inspirationskälla. Read!

Fler barn

Min man och jag har mer eller mindre planerat att skaffa två barn tillsammans. Nu ser han tveksam ut när vi diskuterar ämnet och jag frågar: -Men lilla la luna är ju den lättaste bebisen i universum?? Han svarar: - Ja, HON är lätt ja. Men det är DU, jag vet inte om jag orkar med dig gravid en gång till.
Hormonerna och humöret, det där har jag glömt. Äh, det lägger vi bakom oss nu tycker jag.

Svärmor

Min svärmor är precis som jag till temperamentet och min svärfar är en intellektuell poet. Min man är den exakta kopian av mina båda föräldrar ihopklonade, till yrke, intressen och politik. Vi har, i korthet, gift oss med våra föräldrar.

Kära Ebba

Hon som stöttade mig och som var en sådan förebild. Böckerna, kvinnorna, barnen och alla de uppmuntrande orden i Gamla Stan. Jag var ung då, hon var som jag är nu eller ett par år äldre, sin fjärde bebis på armen, böckerna hon signerade, råden hon gav mig: -Forska, du borde forska, klart du ska forska. Och hur jag iakttog och funderade på hur hon fick ihop sitt liv med alla barnen och mannen med helt andra politiska åsikter och hur hon brann, verkligen, brann för sitt skrivande och hur det verkade som om det alltid var en nödvändighet snarare än ett jobb. När jag läser hennes artikel blossar skammen över min egen lättja upp, men jag skriver på Romanen och gör det privata till politik och det är sant som hon säger En gång feminist, alltid feminist och jag kommer aldrig att rösta på moderaterna.

Romanen

Titel och kapitelrubriker klara. Början och slutet skrivna. När jag väl gör nåt så går det undan.

Cynism

Ständigt denna ironi och cynism, som en mur emot världen. Mår jag egentligen så bra av det?

Gaia hissar

Jag har blivit beroende av den här bloggen, känner hur cynismen ger vika bit för bit och jag vill instämma ett rungande JA, ihop med alla andra profeter: "När människan mår bra mår världen och moder jord bättre..."

Tydlighet

Lilla la luna är tydlig. Hon gnäller aldrig, skriker aldrig. Hon vet vad hon vill ha och hon förmedlar det på ett mycket tydligt men subtilt sätt. Lättaste babyn i universum. Vad är hönan och ägget? Är det jag som känner av hennes självständighet och därför behandlar henne annorlunda än jag gjorde med de andra barnen eller beror det på att jag är en annan typ av mamma nu? Svårt att säga vad som beror på hennes personlighet men visst gör jag det, visst är jag det. Jag bär henne oftast i famnen när vi är ute och far, och jag bär henne alltid utåt, så att hon ser världen. Hon är inte förtjust i bärsele, vill inte bli lutad mot min kropp. Jag tror aldrig hon har vilat sitt huvud mot mitt bröst. Liggvagnen sålde jag efter två månader, hon hade inget till övers för att ligga där. Jag köpte en sittvagn i vilken hon pallrar sig upp från liggläget när vi går på stan. När hon ska sova lägger jag henne i sin säng medan hon är vaken och hon somnar där. På morgonen ligger hon glad och sparkar av sig täcket och väntar på att dagen ska börja. Jag lyfter upp henne och bär henne mot fönstret och drar upp rullgardinerna och visar henne världen, ljuset, rådjuren, trädgården, havet. Varje dag likadant.

Förslag

Några förslag på vad jag behöver för att må bra. Egen tid att skriva utan dåligt samvete. Check. Fixat en dagmamma till lilla la luna i USA. Tid med mina tjejkompisar utan barnen och mannen. Check. Två utekvällar med väninnan inbokad den här månaden. Tid för mig själv att göra saker som är mina intressen. Ska försöka hitta något kul att göra i USA, föreläsningar på Stanford, book club, yoga etc. Hjälp med stora barn och aktiviteter och läxor i USA. Check. Barnvakt/tutor bokad. Hjälp med stora barnen så att de inte bråkar på resor och släktmiddagar nu när mannen är i USA. Check. Mormor och morfar specifikt vidtalade. Tid med mannen. Bara att boka in barnvakt.
Intressant med den här listan är två saker. Att överst står egen tid för att skriva.
Och allt bygger på att vi har barnvakter som ständig stand-in och råd att betala för det. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men jag känner mig lite som Maria Montazami nu.

Jag

Nu seglar Jaget upp till ytan igen efter ett år av kaos och förändringar och min vana trogen kastar jag mig in i allt det nya och tappar oftast bort mig själv på vägen. Mitt mönster brukar sedan vara att jag kämpar för att hitta mitt jag i allt det andra, och ofta ser jag som den enda utvägen att bryta upp, slita mig loss för att hitta mig själv igen. Men den här gången är jag fast besluten att fixa att bevara mig själv och behålla allt det andra. En väg är att ge mer, sträcka ut en hand och en annan väg är att vara mera tydlig med vem man är, vad man vill ha och vad man behöver. Jag undrar hur man gör när man är tydlig. Jag är oftast helt passiv eller skriker högt. Tydlig är någon slags mellanväg men jag försöker att hitta den. Några tips? Sara?

Citat

Sara bloggar och slänger ur sig klockrena citat som att hon ger av sig själv, "Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för."
Eller denna fina mening: "Taj Mahal kan få stå där det står för min del."
haha. Jag har själv varit i Indien två gånger men lyckats missa Taj Mahal bägge gångerna! Skulle inte förvåna mig om jag en dag bor i flera år i Indien utan att se den byggnaden, symbolen för kärlek. Fast jag vill gärna!

Att vara gift

När mannen kommer hem efter två veckor i USA bär det mig emot att flytta mig från förarsätet till passagerarsätet, jag stretar emot när han vill hoppa in och hämta barn, göra ärenden, skjutsa, lämna, fixa. Han vill göra sitt bästa för att ta över och hjälpa till men för mig, som vant mig vid att sköta allt själv, blir det som att rubba mina cirklar och orsakar många onödiga konflikter och missförstånd. Där han vill hjälpa mig känner jag mig undanskuffad, inmålad i ett hörn. Min gamla vanliga känsla av att det är lättare att vara själv, tänka och planera själv, bara göra allting själv, på MITT sätt, har tagit över mig igen. Han säger: -Vad är det, varför är det så svårt att bara låta mig hjälpa dig? Och jag säger, surt, där jag sitter i passagerarsätet på bilen när vi kör tillsammans in till stan för att handla och hämta barn: - Det är så jobbigt att diskutera, när du har en annan åsikt, jag har ju redan tänkt ut allt. - Men så ÄR det att vara två! Det är så det är att vara gift! Då måste man diskutera allt! utbrister mannen otåligt och jag stirrar på honom chockat och jag känner mig mer som en trulig tonåring än en 38-årig mamma med tre barn och, faktiskt, en make.

Lillasyster

Mini-Gaia kramar lilla la luna och säger:-Du är min absolut bästa lillasyster! Fast jag har ju ingen annan förstås.
Det blir tyst en sekund och jag tittar på henne och säger: - Men det har du ju visst! Två stycken! Hos pappa!
Mini-Gaia ser på mig häpet och säger: - Ja, just det ja. Halvsyskon.
=)

Skyldiga

Jag vet verkligen inte varför men vissa av mina barns kompisar har ett slags konstant skyldigt utseende. Förstår ni vad jag menar? Det är mycket märkligt, som om de känner sig skyldiga innan de ens blivit anklagade. För vad? Det gör mig nervös. Min exman har samma uttryck i sitt ansikte varje gång vi ses. Men det förstår jag bättre.

Ephron

All stories about love begin with a certain amount of rationalization.

Frisören

Jag är nervös hela vägen till dit men den här gången låter jag min son själv få förklara för frisören, en tjej som för övrigt ser ut att vara ungefär femton år, hur han vill ha sitt hår. Sist vi var där, för tre-fyra veckor sedan, tog jag tydligen över totalt och gav order till frisören att INTE TA FÖR MYCKET. Jag är själv livrädd för att klippa mig, tar alltid bara topparna och jag har odlat min sons rockstjärne-look sedan han gick på småbarnsavdelningen på dagis, i ett försök att överskrida genusgränser, något som bara lett till att min son ständigt blir misstagen för en flicka. Så nu var det dags att klippa navelsträngen och sonen fick en mycket modern och trendig popbandsstjärne-look som han var alldeles nöjd med och en gelewax som kostade lika mycket som klippningen och när vi vinkade och gick sa alla tanterna till lilla la luna, som klädd i sin gröna drakoverall gled fram i sin turkosblå vagn:-Åh, vilken söt lillebror! Ännu ett nytt genus-projekt har startat.

U-land?

Man skulle kunna tro att vi ska flytta till ett u-land eller en kommuniststat. Mängden kontroller är enorm. Mina stackars barn skickas för att ta spruta efter spruta, vaccineras från topp till tå, och nu ska de ta blodprov, kolla järnvärden, allt är ett måste för att få komma in i den amerikanska skolan. Tester, tester, pappersexercis. Jag försöker för ovanlighetens skull få mina barn att äta kött därför att jag är rädd att de inte ska bli godkända på järn-blodprovet, uppfödda på grönsaker och sojakorv som de är. Barnen säger, sluta mamma, det är väl klart det är ok. Men de vet inte, förstår nog inte hur mycket kött folk äter. Tänk om alla år av vegetarisk mat har satt sina spår.

Flow, lycklig

Finns nästan inget som gör mig så lycklig som att skriva. När jag skrev vetenskapliga artiklar eller alla dessa spridda delar av avhandlingen som konstigt nog ändå alltid står på noll, och nu när jag skriver på Romanen igen. Lyssnar på Mareld (vilken bra låt! aldrig hört!)och knapprar iväg på tangenterna, plötsligt har hela dagen gått och kaffemaskinen nästan bränt fast. Nästan inget som gör mig så lycklig.

Gamla låtar

Min son har gjort en spotify-lista åt mig med bara Winnerbäck, en massa gammal Winnerbäck som jag aldrig nånsin hört därför att jag upptäckte Winnerbäck häromåret just i samma veva som jag gick in i mitt icke-alternativa anti-Winnerbäck-liv. Under alla åren när varenda man jag träffade såg ut och lät som Winnerbäck och jag satt i skogen och skrev dikter om stora ord och stora känslor och en flaska rödvin tycktes vara lösningen på allt och rufsigt hår ett trade mark, då visste jag inte vem Winnerbäck var. Då, när musiken hade passat, när jag campade på Ölands mest öde stränder utan badrum och cafeer och låg vaken hela natten fastän barnen sov gott, vägrade jag att befatta mig med Bo Kaspers eller Winnerbäck, slog ifrån mig och höll för öronen, som om det hade blivit too much då. För mycket kliché.

Mer teknik

Min man har visat hur man kan börja på nya flikar och han frågar: -Använder du flikarna? Den frågan faller i samma kategori som andra liknande frågor från samme man: -Använder du värmen i bilstolarna? Stänger du av golvvärmen när det är tjugo grader plus ute? Handdiskar du de superdupermanligamachoegenhändigtvässade köksknivarna? Lita på GPS:n! Använd blinkers! Lägg ur växeln! Använd handbromsen men inte på vintern för då fryser den fast eller en gång gjorde den det osv osv. Tjatas. Jag använder inte flikarna därför att jag har en KÄNSLA av att det tar upp mer space på datorn än att minimera (det kan jag!)och vi behöver all speed man kan få här ute på landet där internet sniglar sig fram. Min man har gjort ett dokument med alla mina koder till inloggning hit och dit och bankomatkort och frequent flyer och gudvetallt och det dokumentet har han mailat mig. Det var faktiskt rätt bra. (var har jag lagt det?) T9 var inte så dumt det heller när jag till slut vågade prova efter tio år hehehe.