Vänskap

Vi sitter i gräset utanför huset, barnen leker, vi har köpt sallad och pizza på byn och vi dricker vitt vin och vi har svarta kläder och långt hår och stora smycken. När min man är bortrest så kommer hon hit. Jag tror hon känner mig bättre än någon. Som vi har tröttat ut varandra genom åren med vårt ältande, men jag vet att när det verkligen gäller så kommer hon. Vi har gått ut tillsammans, suttit på pubar och stirrat hatiskt på männen, som aldrig vågade komma fram till oss och gjorde de det så gav vi inte dem the time of the day. Vi har varit singlar och vi har levt parliv ihop också för våra exmän var bästa polare, vi har firat midsommar, nyår, tragglat dejting-historier genom åren. Vi har tre barn var men jag tror aldrig vi ser varandra som mammor, vi diskuterar aldrig våra barn, utan vi är människor för varandra, tidlösa, ålderslösa. Vi kommer att sitta såhär om tjugo år i våra smycken och våra trikåer och vrida och vända på världsproblemen och vädra våra konstnärliga kval. Jag tror aldrig någon man kan förstå. Häromdagen när vi satt så där och stirrade ut på grönskan i min trädgård och ältade våra själars senaste bekymmer kom en pappa till barnens kompisar förbi för att hämta. Och det var som om en inkräktare kommit och stört oss, vi tittade menande på varandra, sa ingenting, min väninna blåste ut röken och jag kände det som att vi var tillbaks på puben, där vi dissade alla männen eller på fritidsgården där vi var tuffare än tuffast och aldrig skulle fått för oss att ägna de jämnåriga pojkarna en blick. Tro mig den pappan fick bråttom härifrån.