Birro om kärlek

Ensam är jag frost. Ensam är jag fotsteg som går i cirklar. Ensam är jag en mörk, stum skog. Jag älskar dig. Jag väljer dig varje dag. Du är ett val och en handling.

Du är den jag kunde vara.

From India with love

Så skulle jag vilja kalla min nya blogg, om jag startar en ny. Funderar på att göra det, som Marcus Birro, bara lämna det gamla, den gamla energin bakom mig och starta om på nytt. Under tiden som jag funderar är jag i Indien och jag sitter på ett hotell där man skulle kunna leva i månader, nej år, och jag har varit i Indien förut och då bodde jag på jordgolv och hämtade (iskallt) vatten i en hink exakt klockan fem varje morgon i en hörna på utsidan av huset när kranarna sattes på för en kort stund varje dag. Det vattnet fick jag sedan hälla över mig i någon slags dusch och det var hål i golvet istället för toalett och det var iskallt om nätterna i dubbla långkalsonger och raggsockor och jag minns inte hur många veckor det gick mellan gångerna jag tvättade håret. Det var Indien då, 1995, och det som mest förvånade mig då, var hur lätt det var för mig att vänja mig vid livsstilen, så långt under det jag någonsin trott jag skulle kunnat stå ut med. Nu är det 2009 och jag är i nästan sjätte månaden och lika lätt som jag hade att leva på Sri Ram Ashram i norra Uttar Pradesh, lika lätt har jag nu att vänja mig vid den koloniala livsstilen, eller positionen (som vi litteraturforskare skulle säga)där jag nu befinner mig, på ett tjusigt hotell på sydöstra kusten, vid Indiska Oceanen. Det tar mig två dagar att ta det för självklart, för givet, att inte öppna mina colaburkar själv. Det tar mig två dagar att inte längre se, eller generas över alla dessa människor som har som jobb att se till att jag, och alla andra gäster, har det bra hela tiden. Det frågas, hälsas, tackas, pushas, bugas och hålls på. Och som vanligt i Indien så vill jag assimileras, jag klär mig indiskt, jag hänger smycken på min kropp, jag färgar håret mörkare och det glänser svart av indiska oljeinpackningar, men det går inte att förneka att jag inte är den som sitter i en rickshaw eller trampar omkring på gatorna som jag gjorde i Östra Delhi. Nu kryssar chauffören vant fram genom den fullständigt galna Chennai-trafiken och jag sitter där och ser ut genom fönstret, ut på Indien, uppifrån, inifrån och jag vet inte vad jag ska tycka om det, men jag vet att jag, precis som 1995, känner mig hemma i Indien. Hemma.

Ny tid

Mer info kommer om bloggboken och hur ni kan köpa den från vulkan. Så länge tipsar jag om Marcus Birros nya blogg, innerlig, inåtvänd, poetisk. En helt annan typ av blogg än han tidigare skrev.

Bye-bye

Dags att gå vidare. Mot nya projekt. Nu: Indien. Barnet. Avhandlingen. Romanerna. Den fejkat självbiografiska formen som är bloggen är ett vanskligt format. I romanens form är det lättare att gömma sig bakom fiktionen och ändå bevara humorn och kreativiteten. Tiden, dagarna är bara så långa och det är nödvändigt för mig att välja fokus. Bloggen kommer att ges ut på Vulkan, den sträcker sig från december förra året fram till september detta året. Det har varit en intressant resa från noll till hundra men det är time to move on. Mina åsikter och mitt skrivande kommer att finnas kvar, bara i andra former, den akademiska å ena sidan och den kreativa, fiktiva å andra sidan. Bloggen var ett mellanting, ett fantastiskt projekt som gett mig kontakt med så många flera människor än annars. Ha det bra! Bye-bye! Med Nuno Gomes vinkar jag adjö med en slängkyss!

Lycklig

Den här bloggen läser jag bara för att hon som skriver den verkar vara så himla lycklig, jag skulle behöva gå en kurs hos denna sprudlande optimistiska människa,alltid positiv och glad. Finns det alltså genuint lyckliga människor som ser allt med en silver lining? På riktigt? Även om mitt liv är toppen på alla sätt så får jag ändå alltid kämpa för att inte låta negativism och demoner ta över mig. Är detta en medfödd defekt? Ett konstnärligt temperament? En ständig oro och misstänksamhet fast tack och lov uppblandat med intensiva stunder av verklig lycka.

Alex

Alex Schulman har skaffat en tom butikslokal så att han har någonstans att gå på morgnarna. Nu har han kommit på vad han ska ha sin butik till: "Jag har funderat på försäljningen i denna butik och kommit fram till att jag vill sälja det jag älskar. Och jag älskar böcker. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva dem. Även om jag gör väldigt lite av båda dessa saker nu för tiden. Böcker!Detta är ett antikvariat. Nu ska jag bara komma på vad för typ av böcker jag ska sälja.
Det ska vara nischat.
Jag vill inte ha något onödigt spring här."
Så underbart kul. Jag såg på Notting Hill igår med mannen. Hans favoritfilm och i vanlig negativ cynisk ordning var jag tvungen att först dissa filmen, åh vad typiskt om den vanlige underdogmannen som får den snygga kvinnan gud vad trist, tills mannen sa att jag liknar julia roberts, då blev det genast lite roligare att titta på filmen. Största intrycket: Jag vill också ha en begagnad book store!! Jag vill sluta forska och istället driva en bokhandel! Som Hugh Grant! Som Alex Schulman!

Prylar

Har inte barn idag alldeles för mycket prylar? Får de inte för mycket prylar? När barnen inte ens själva kan komma på något att önska sig när de fyller år, har de inte fullt tillräckligt då? Kläder har de, böcker, spel, pussel och fotbollar och tennisracketar och allt möjligt. Samtidigt är det ju ett bra tecken på att de inte tror att lyckan finns i prylar när de inte har någonting att önska sig...Det är som om de är nöjda och vi vuxna försöker febrilt att hitta på något att ge dem vilket är helt omöjligt, två ggr per år, jul och födelsedag. Funderar på att ge dem aktier. Något för framtiden.

På skärmen idag

Ännu en mörk man med slängigt hår, pannband och fotbollströja och vild blick, en avbild av min son fast vuxen. Jag vet inte vem det är. Ska fråga Capitano när han kommer hem.

Uteliv

Två gånger den här veckan går min man och jag ut för en "kort middag" och blir uppringda av barnvakterna runt midnatt som undrar när vi kommer hem. Ambitionerna om en tidig kväll slutar alltid med att vi inte kan förmå oss att avbryta det roliga och bege oss hemåt. Och då är jag ändå gravid. Mannen säger när vi motvilligt lämnar baren klockan ett därför att barnvakten ringt (upprepade gånger som vi inte har hört): - Sedan när du inte är gravid och ammar då tror jag vi kommer att gå hem tidigare!
Troligt.

Idealiskt

Läser att Alex Schulman sagt att det ideala blogginlägget är sex rader långt.

Vilka är ni?

Vem läser min blogg? Vilka är ni? Kan inte ni som läser och ännu inte lagt in er som bloggföljare göra det? Skapa ett namn eller var anonym men det vore jättekul att se "de femton" här till höger utvidgas med nya läsaransikten!Please!

Zlatan

Inatt drömde jag om Zlatan, att han var en gammal bekant, att jag kände honom sedan värsta fjortistiden när man var på jakt efter andra liv, andra samhällsgrupper, när man hängde på fritidsgårdar och mörka innerstadsdiskotek och alla killarna var äldre, längre,mörkare och dansade breakdance och bröt spännande när de pratade sin förortssvenska. På den tiden, när allt det som inte var jag, mitt liv, min bakgrund, min trygga lugna medelklassbakgrund, tedde sig så oändligt mycket mer intressant och upphetsande, liksom dirty på ett Rocky-sätt, på ett Zlatan-sätt. Synd bara att den perioden i mitt liv varade i 25 år. Det mest disturbing med mitt nya liv och min nya man som jag har nu, är att mina föräldrar plötsligt ser på mig med respekt och vänlighet, som om den extremt utdragna tonårsrevolten äntligen är över och jag har återvänt "hem", till min rätta miljö (som ett djur, mitt habitat?), min rätta...dare I say, klass? Det är svårt att svälja. Och en släkting som sa med okaraktäristisk entusiasm efter att ha träffat min nya man på ett stort släktbröllop nyligen:-Gaia, vad underbart att du har träffat en man som man kan samtala med genom en hel middag! (Detta är kod för uppföra sig rätt, inte säga något förolämpande eller upprörande, inte vara kommunist)

Sorry

Kommer ni ihåg den gamla filmen Love Story med Ryan O'Neal och Ali McGraw (vars memoarer jag läste som ung i Californien och av någon anledning berörde mig starkt, hennes ätstörningar, drogmissbruk och destruktiva relationer, the book has stayed with me, att någon så obeskrivligt vacker kunde vara så olycklig, det förvånade mig då). Var det inte i den filmen som någon sa de bevingade orden "Love means never having to say you're sorry"? Det är ju helt fel. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom: "Love means always saying you're sorry". Ju oftare desto bättre.

Torres

Idag: Torres mitt uppe i luften, med bollen, mitt i ett skott, i språnget. Röda kläder, hår som flyger.

Skämmas

Jag blir upprörd när jag hör en mamma trycka in sin unge på cafeet och säga: -Du får skämmas för vad du har gjort! Sedan vänder hon sig till servitören och säger: -Han har tagit sönder blablabla, nu ska han skämmas! Cafe-mannen slår bort det och säger: Jag fixar det. Men mamman framhärdar. Och jag skäms, för mammans beteende. Barn ska inte skämmas! Visst ska de erkänna sina misstag, be om ursäkt men skämmas för att de råkat ta sönder något? Skämmas??? Som om vi vuxna är så perfekta och förväntar oss att våra barn aldrig ska göra ett misstag?

På bryggan

Varje dag tar jag en paus i skrivandet och går en lagom lång promenad ut till yttersta udden på ön där vi bor. Där lägger jag mig raklång på bryggan och känner solen lysa på mitt ansikte och hör vågorna som sveper omkring på alla sidor om bryggan. Långt bort ser jag det öppna havet och åt ett annat håll, fastlandet.

Himla noga

Om livspussel: idag glömde Mini-Gaia sin läxbok och igår blev det något annat missförstånd med gympakläder. Jag har taggat ner. Det blir fel ibland. Barnen lär sig att det är ingen katastrof. Tröstande läser jag i Katerina Janouchs blogg hur hon glatt skriver: Oj, vi missade terminens första föräldramöte! Jaja, nästa vecka är det ett annat!

Längtar

Kunde gärna hoppat över graviditeten och förlossningen men som jag längtar efter det här barnet! Att få en ny chans till en ny familj, ett barn med nye mannen, ett syskon till mina stora skolbarn, ett nytt liv, en ny framtid: Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

Fin artikel

I senaste numret av O magazine skriver Heather Sellers en fin och rolig artikel om att dejta män och söka efter kärleken. Hon skriver om trista coffee-dates som drar ut på tiden med män som pratar och pratar oavbrutet om sig själva: The men do not shut up. Målet är att träffa dem i 15 min för, som hon skriver, det räcker med 15 min. Sedan vet man. Antingen klickar det eller inte. Samtidigt som hon är desillusionerad och har lagom låga förväntningar skriver hon så fint om hur annorlunda allt blir när man har den där kärleken, partnern, att dela livet med: It makes the planet manageable. Perfekt beskrivet tycker jag. Många av mina vänner skrattade åt mig för att jag hade så höga förväntningar och höga krav på män som jag dejtade innan jag fann den jag sökte. Men jag tycker att jag gjorde rätt. Varför nöja sig, why settle? Till slut fann jag ju det jag sökte. Det tog sju år, men ändå. Och ja, jag visste efter 15 min. Typ.

På stan

Det är svårt att vara snygg i högklackade ankelboots när det är kullersten i hela stan. På en reklamskylt för MQ ser jag en kostymklädd man med skägg och retroglasögon, lite lagom hipp och kulturellpretto och icke-jobbande, han bär en grön mapp under armen, det står Urban Worker under honom. Undrar vart han är på väg? Kanske till Waynes.

Messi

Sätter mig vid datorn på morgonen efter att ha sagt hejdå till mannen och skickat iväg barnen till skolan. Skärmen fylls av en mörk man med exakt samma frisyr, pannband och fotbollströja som min son. Messi. Lille Capitano har börjat med datakunskap i skolan. Att byta bakgrundsbilder är det roligaste.

Barnvakter

Sitter på Waynes och ringer runt till barnvakter. Det slår mig att hela Waynes är som en fritidsgård för potentiella barnvakter, tonårstjejer, skolkande eller eftermiddagslediga ungdomar. Kan man bara gå fram och fråga? Jag hör en tjej ringa till skolan från sin mobil och förklara att hon blivit sjuk och gått hem: -Ja, jag är hemma nu, ja jag orkade inte stanna, tyvärr. Kompisen fnissar och beställer in två latte. Jag gillar att kolla vad de har på sig, det är ju de här tjejerna som sätter stilen för hur vi andra vill se ut.

Mystik

The question we all dread: What is your hypothesis?
Var ska man börja, hur ska man beskriva, förklara det som för de flesta ter sig så märkligt, mystiskt och svårgreppbart? Varför uppfylls jag av en känsla av skam och skuld när jag blir ombedd att beskriva poängen med min forskning? Som om det är en magisk, onyttig, obeskrivbar syssla för bara "redan invigda"? Som om vi vore parasiter i samhället trots att vi, bara vi som forskar i litteratur vet, alldeles säkert, att det är vi, som står för den verkligt viktiga och livsnödvändiga, världsomstörtande kunskapen, Knowledge. Bara vi kan rädda världen. Mannen påpekar som en rolig anekdot hur Paul Gilroy pratade om "we" och "them" och det stod helt klart att var man inte litteraturvetare så var man en av "dem", alla de andra. Ett nytt perspektiv på begreppet "the Other"?

Strimmor

Jag kanske rentav behöver dej!

Trädgård

På grund av min bristande pragmatism och mitt överflöd av abstractism (...) idealiserar jag människor som kan arbeta i naturen, med naturen. På sextiotalet och sjuttiotalet var det höjden av hippie-dom att bruka jorden med sina egna gröna fingrar. Författare och miljö-anarkister som Edward Abbey gjorde en livspoäng av att leva och verka i naturen, som praktiker. Tro mig, jag har försökt. Jag har inga gröna fingrar och hatar allt hantverksarbete. Men en gång i min ungdom när jag bodde i Kalifornien gav jag mig in i ett kortvarigt kärleksförhållande med en man på grund av att jag hörde fel i baren när han presenterade sig, jag tyckte han sa att han var trädgårdsmästare men det visade sig att hans efternamn var Gardner. Imagine my disappointment när sanningen senare gick upp för mig. Men då var det redan för sent.

Insidan

Att läsa en blogg är som att få ta del av en annan människas tankar. Att skriva en blogg är att fånga fragment av den ständigt pågående tankeströmmen-stream of consciousness, hur jag älskar det begreppet! se där nyttan och glädjen med litteraturvetenskap-i mitt eget huvud och helt fragmentariskt och sporadiskt få ner det på papper/på tangenterna. Tro mig, ibland blir jag lika överraskad som ni.

Nyttan av filosofi

Jag läser en bok som heter Philosophy and Animal Life, som jag fick levererad till min dörr igår av en ung man, ett stort paket med flera böcker från USA, via Amazon, snabbleverans eftersom min forskning är urgent och very pressing. Cary Wolfe skriver om filosofins logik: We gain knowledge, but only to lose the world. Och igår såg jag och mannen den nya serien Överlevarna om livet på jorden efter katastrofen, efter att civilisationen förlorat sin funktion. Och mannen säger: I det läget tror jag man har stor nytta av att ha doktorerat i litteraturvetenskap. Och jag skrattar men tänker att alla har sin roll i livet. För mig är det att tänka, läsa och skriva. Filosofera, kontemplera. Jag är ingen praktiker. Det är överväldigande för mig att se till att barnens ryggsäckar är packade och att vi får mat på bordet varje kväll. Mitt naturliga tillstånd är att vandra omkring i naturen och tänka, läsa lite böcker, tänka lite mer osv.

How to save a life

I Coetzee's The Lives of Animals får karaktären Elizabeth Costello, frågan efter en föreläsning, om varför hon är vegetarian, om det kommer ur en "moral conviction"? Hon svarar: -No, I don't think so. It comes out of a desire to save my soul.
Apropå varför jag forskar kring djur och människor: för att bli mer mänsklig. (vad det nu innebär, en motsägelse i sig själv naturligtvis). How to save a life.

Överlycklig

Överlycklig för att min handledare inte gör någon stor deal av min nya graviditet, det är business som vanligt och hon pratar om planer på att bjuda in några internationella forskare inom mitt område, animal studies till ett seminarium i vår och jag säger ja, självklart och jag ser en väg ut ur det här mammaträsket. Hon säger: -Bara säg till hur länge du vill vara mammaledig. Och jag säger: -Mycket lite! Jag vill inte tappa kontakten med mitt arbete! På vägen hem ringer jag mannen på mobilen och säger: Du lovar att ta hand om barnet för jag vill jobba, jag vill forska, jag vill inte....Och han säger: -Ja, visst, självklart. Och jag känner paniken igen över rädslan för stagnation, isolation och ett barn på armen vart jag än går och jag tänker kanske tre månader istället för sex månader och i vår ska vi åka till New York och gifta oss och gå på jazzklubb och pianobar och barnet får väl helt enkelt följa med för vi är för gamla för att ge upp vårt liv, mitt liv, och jag trycker inte på nån jävla stopp-knapp eller paus-knapp den här gången.

Never

Det är exakt tio år sedan jag fick mitt första barn. Jag minns osäkerheten, inte kring barnet för det hade jag i kroppen, självförtroendet kring min roll som mamma hade jag inga tvivel på. Det var något annat som överraskade mig och det var förflyttningen tillbaka till 50-talet. Plötsligt förväntades man omvandla sig själv till en helig moder, det var BVC-träffar där man skrattade lite lätt åt Kronblomspappors tafatta försök att trösta barn, det var förfärliga mamma-barn träffar på Öppna Förskolor och Kyrkor där höjden av stimulans var att sitta i en ring och sjunga Imse Vimse Spindel och tävla om vem som hade de dyraste märkeskläderna på ungarna. För vad skulle man annars tävla om när konversationen begränsade sig till vad det blev för pålägg på frallorna till tio-kaffet eller vad för slags dålig mamma man var om man gav barnet burkpuré istället för hemlagat mos som man med enorm ansträngning pressat i en liten vitlökspress så att det stänkte i hela köket och man fick koka fem potatisar för att få ned en portion i en isfryslåda. WHO DOES THAT? Nu bodde jag visserligen i en liten stad men paniken steg under mitt första barns första år bland urtråkiga läsestunder på biblioteket (för 6 månaders???)och Polarn o Pyret som största avkopplingsutflykt. När andra barnet var nyfödd anmälde jag mig till litteraturvetenskapen på universitetet och skaffade vänner som var som jag, frustrerade, otillfredsställda, kreativt hämmade kvinnor som led av att ha blivit slungad med sådan kraft tillbaka till 50-talet, som om 70-talet och all den frihet och jämlikhet våra mammor kämpade för, bara var en tillfällig parentes i historien, en chimär. Jag började smyga mig in på IKEAS personalgym och hänga på Caféer med kvinnor som liksom jag hade haft ett liv innnan. Och jag fick skratta igen, och träffa intressanta människor och jag minns en tågresa med en uttråkad skådespelerska som tipsade mig om att aldrig värma burkmaten jag slevade i mitt andra barn (vid det laget hade jag gett upp vitlökspressen, tygblöjorna och den värsta ekologiska hysterin), hon sa: Tricket är att aldrig vänja dem vid varm mat, då blir det mycket enklare att mata dem varsomhelst.

Vem sa så?

Plötsligt, när jag lyssnar på Winnerbäcks låt Strimmor, minns jag hur någon sa till mig, på fullaste allvar: Du och jag, vi kan ju aldrig såra varandra. Och jag minns att jag tänkte redan då, att jag inte förstod hur han menade, för hur kan man veta det? Mellan män och kvinnor, hur kan man man veta det? För att vi var tillräckligt starka, hårda, kalla? Hur kan man säga så? Bara med en sådan oberörbar visshet om sin egen otillgänglighet kan man gå fullständigt osårbar genom livet. Or not.

Förlossning

Så får Linna sitt barn och till och med minuterna efter förlossningen, när hon sitter och gråter på sängen så måste hon försvara sitt beslut inför barnmorskorna. Jag gillar hennes prosaiska beskrivning av förlossningen, precis som jag tycker hon inte att det är något magiskt eller vackert eller underbart, bara smärta och lidande och förbannad syndaflod. Efter förlossningen måste hon först pusta ut och tänka på att hon har överlevt, innan hon kan börja tänka på barnet. Det där håller jag med om, jag förstår inte hypen om att det är något fantastiskt, som man delar med mannen (vem fan bryr sig om honom i det läget när man ligger på vad som känns som den yttersta dagen, man ber till gud och ropar på mamma)och så vidare, allt det där är bullshit, det är ett lidande utan like och jag var lika medtagen och framför allt chockad efteråt som hon beskriver. Trauma skulle jag vilja kalla det, snarare än magi. Varför är detta en hemlighet som glossas över med tal om bedöving och musik och bricka med Pommac? Att det är ett rent helvete och man är bara glad att man har överlevt.

Att inte amma är revolution

Den mest feministiska gravidbloggaren Linna Johansson rör upp folks känslor med sitt statement om att hon inte ammar sina barn, som ett medvetet val. Det mest tänkvärda i den här åsiktsrevolutionen (vilket bara visar hur inskränkt vår mentalitet kring barn och moderskap är)är att hon skriver nej, för henne innebär inte föräldraskap att i alla lägen och för åratal framöver sätta sitt barns behov först. Hon anser att hennes behov av frihet är viktigare än barnets behov av amning. Hon ifrågasätter varför inte samma hysteri uppstår kring folks olika åsikter kring dagis, läggtider och barnvagnar. Det är just amningen som styr den här åsiktsmuren. Själv var jag Moder Jord och gick på amningsmässor och läste tidningen Föda Hemma och ammade i 3-4 år konstant (två barn i rad som föddes tätt och aldrig ville sluta amma, ca 1.5-2 år vardera)både pga av lättja och bekvämlighet och pga en tro på amningens magi som närhetsskapande och näringsbyggande livselixir. Nackdelen för mig var svårigheten att behålla mitt liv, min personlighet, min distans till barnet samt svårigheten att behålla förhållandet till deras far, min dåvarande man. Vi gled ifrån varandra in i traditionella könsroller där min symbios med barnen konkurrerade ut honom från spelplanen. Värre ändå var att den symbiosen konkurrerade ut mig själv från mitt liv som vuxen människa bortom mamma-rollen. Jag kan inte säga annat än att jag är väldigt inspirerad av Linnas åsikter, av feministiska och jämställdhetsmässiga skäl.

Tror ni på ödet?

Jag läste eller hörde nånstans att man kan bli kär, riktigt kär max tre ggr i livet. Stämmer det? Resten då, är det inbillning, attraktion, passion, förälskelse? Det kan vara allt möjligt. Jag tror på ödet. Alltså på att det finns en eller flera personer som man verkligen, verkligen passar ihop med. Det betyder inte att det är lätt, tvärtom, men att man känner en obeskrivlig känsla av samhörighet och connection på alla plan, som gör att man är beredd att offra en hel del, stolthet, frihet, prestige, tid, engagemang, sårbarhet osv för att få vara tillsammans. Jag pratade med vännen A om mitt förhållande med mannen, som slog ned i mitt liv som en blixt. Som någon i min närhet sa: En dag var han bara där. Som min son sa till honom i början: Är du här igen? Du är ju här jämt! (i början var min man ingen välkommen gäst i treenigheten, min som uttryckte klart och tydligt sitt missnöje och det är ett under att min man lyckades behålla sitt lugn med allt som han fick utstå, men han sa bara; det blir bättre sen, det kommer att bli bättre. Och det blev det. Tålmodigt väntade mannen ut den lille prinsen och nu är maktbalansen ok)Vännen A häpnade över min kärlek och jag höjde min man till skyarna men mest för allt han var för mig, allt han sa, gav, gjorde, för mig. Och jag sa: Men vi bråkar mycket. Gör ni? sa A. Du menar väl diskuterar? Nej bråkar, sa jag. Bara för att det är ödet och kärlek betyder inte att det är smooth sailing hela vägen. Tvärtom. Men man har en vilja att anstränga sig som gör all skillnad i världen.

Måste bara

Måste bara spela den här igen. För allt som är och allt som varit, allt som man fått och allt man förstört för att man inte vetat bättre och för att allt är så bräckligt och skört, och ändå, männskor som tror har en chans....

Ärligt

Blir så lättad när jag läser i andras bloggar hur jobbigt de tycker det är med barnkalas, (både egna och andras) hur jobbiga andras ungar är(jag ogillar alla barn utom mina egna och även mina egna är ju jobbiga ibland men då står man ut på grund av att man har vissa kärleksband) eller hur mycket de föraktar andra dagisföräldrar som inte är coola som en själv (ödmjukt) utan betraktar en som en alien och pratar om astråkiga grejer som jobb och semestrar och tv-program yadayadayada. Lättnad över deras ärlighet.

Lördag på stan

Barnen är på helgutflykt till mormor och morfar och mannen och jag sitter utanför Waynes i solen och äter äppelpaj och chokladkaka. Vi pratar om att skaffa ett barn till efter detta och mannen säger: Då har vi fyra barn på heltid, som vi aldrig blir av med! Hur ska dina föräldrar orka?
Jag bara skrattar.

Utmattningssyndrom

Så fort barnen är bortresta sover jag i tolv timmar plus några timmar på dagen. Vad är detta? Ett underliggande utmattningssyndrom, järnbrist eller bara graviditet?

adhd-man

Mannen ska skjutsa min son till innebandy och de far iväg utan klubba och till fel destination. Mannen ringer på mobilen: -Det är låst, kan du ringa tränaren! Så jag ringer upp tränaren och får en lång beskrivning av vägen, parkeringen, platsen och dörren. Jag upprepar allt detta för mannen men han vill inte höra, besserwisser som han är bara avbryter han mig i telefon och gapar: -Tjatjatja, jag VET var vi är, jag VET att det är rätt, TJATJATJA, får jag bara numret till tränaren. Jag envisas ändå: -Kör mot vattnet, förbi kyrkan...-Vilken kyrka? Tjatja, jag VET var jag är. Så jag ger upp och lägger på, sms:ar bara tränarens nummer till mannen och lägger till: "adhd!"Efter ett par minuter kommer mannens sms: "Vi är på fel ställe." HA! triumfen. Så mannen ringer efter en stund och berättar hur han stormat in med sin styvson, min son, på rätt ställe en kvart försenad och ropat till tränaren som var i full gång med träningen: Har du en extra klubba att låna ut? Och när jag smsade klagande att han borde ha lyssnat på mig skriver han tillbaka: -Ja, men det är ju tur att inte vi båda är lika uppskruvade och stimmiga, utan att åtminstone en av oss är så lugn och sansad. Och jag skrattar och tänker att vi förtjänar varandra, ingen annan skulle stå ut med oss.Och mannen skriver: -Det är ju därför du älskar mig, för att du känner igen dig. Och jag tänker att jaja lika barn och allt det där.

Överens eller inte

Läser i Saras blogg om hennes tankar kring barnuppfostran, hur det inför barnen verkar som en onaturlig konspiration om föräldrarna är överens om allting. Hon skriver också intressant om att hävda sitt eget jag mer framför barnen, istället för attt hänvisa till vad som är bra för dem. Det verkar klokt att vara sin egen personlighet framför barnen och jag tycker att det är viktigt att barnen ser och hör vuxna som diskuterar och argumenterar om olika saker, men inte när det gäller barnens regler och rutiner, där tycker jag fortfarande att det är viktigt att vi som är föräldrar håller en enad front. Däremot är det självklart bra om barnen får en uppfattning av att föräldrarna har klara och tydliga/olika personligheter och åsikter när det gäller allt möjligt annat som kan diskuteras. Lite jobbigt bara för jag har så svårt att acceptera när min man har en annan åsikt än jag, särskilt i politik. Diskussionerna brukar sluta med att jag säger: -Säg inte emot! Du ska tycka som jag!
Kanske höll mina föräldrar alltför hårt på sin gemensamma front.

Måndag på kontoret

Vid ett stort bord sitter en grupp gymnasister, killar och tjejer och min första tanke är åh gud vad de är unga, vad härligt för dem. Men efter att ha lyssnat på deras konversation ett tag fylls jag av förakt och avsky: vilka töntar. De sitter och pratar med stela och vuxna röster om "ansvarstagande", "betygsbedömningar" och "valda ombud till stämmor" och andra tråkiga ämnen. Jag tänker visst är min son jobbig och rebellisk men hellre en fotboll genom fönstret då och då än att han sitter kortklippt och välfriserad i randig rugbytröja med krage och beige (!) trista byxor när han är arton och skämmer ut mig med sin vuxenhet.

Mamma=amma?

Jätteintressant och avvikande-från-normen provokativt av Linna Johansson om sitt beslut att inte amma, och om det aggressiva motståndet från barnmorskorna på BVC. Ibland undrar man om vi lever i ett fritt land. För mammor är regeln fortfarande; ge upp allt, din kropp, din tid, din frihet, din personlighet för barnet, eftersom annars kommer mothuggen "varför skaffar du annars barn?". För mannen gäller fortfarande; fortsätt ditt liv precis som vanligt och minsta lilla uppoffring i form av föräldraledighet el. dyl och ojojoj du har vunnit priset för världens bästa förälder. De motsatta förväntningarna på föräldrar av olika kön står i direkt proportion till det institutionaliserade fördömandet av desamma, det vill säga modern, i de flesta fall. Orättvist? ja. Jämlikt? nej. Som en mamma skämtsamt men ärligt sa till mig när jag bodde i USA: -I'm a big believer in the bottle.

Först ut

Jag är först ut på kontoret idag. Italienaren bakom disken säger: -Välkommen. Jag ser på honom och vet vad han tänker: "blåbärsmuffins och mellanlatte". Men HA! Då öppnar jag munnen och överraskar stort med att beställa: -En blåbärsmuffins och en mellan...chailatte!!!
There!

Osexigt

Läser en intervju med Ann Söderlund i tidningen Mama. Hon säger apropå jämställdhet: -När jag känner mig ojämställd blir min man väldigt osexig.
Väldigt bra uttryckt, tycker jag.

Trollnamn?

Det kan hända helt plötsligt och oväntat, över en lunch på stan eller i sängen framför ett avsnitt av Grey's, fjärde säsongen. Jag säger:
- Tyra!
- NEJ!
- Mira!
- Nej! Inga såna där...trollnamn!
- HAHAHA, vad sa du, trollnamn???
- Ja, Trulsa och typ...
- Men...
Trollnamn?
Jaha.

Namn

Jag har så otroligt många roliga och fina namnförslag men tyvärr dissar mannnen 90 % för att de är för konstiga. Konstiga? Han har valt ett namn av alla mina förslag som duger (fast lite konstigt tycker han ändå att det är)och nu vill han inte diskutera det mera. Han stönar högt när jag kommer med nya fräscha förslag, det ena konstigare och ovanligare än det andra. Och ändå försöker jag anpassa mig och inte ens nämna de allra bästa/värsta förslagen som jag vet att han aldrig skulle klara att ens höra. Om jag tvingar honom att komma med några förslag är det så skrattvetande vanliga och traditionella namn att jag inte kan tro mina öron utan bara skrattar högt och föraktfullt. Kommer inte på fråga kan jag säga. Jag tänker så här: det är väl inte säkert att han märker om jag skriver dit ett eller ett par lagom konstiga mellan-namn på papperet till skattemyndigheten, så länge vi är överens om tilltalsnamnet? Nej jag tänkte väl det. Och så är det det här med efternamnet, också en tvistefråga med feministiska undertoner...Vi får se hur det blir, hehe.

Dramer

Det är otroligt roliga dramer här hemma ibland. Särskilt när jag är trött och hungrig. Jag tål ingenting, inga skämt, ingen ironi, små ord och blickar växer till enorma proportioner och jag låter riktigt kreativiteten svämma över när jag med tårar i ögonen och gestikulerande armar och hög och tydlig röst förklarar för mannen varför det han just gjort/sagt/tänkt (!)eller menat är totalt oacceptabelt, förtryckande (en gammal favorit) och nedlåtande (vem hatar inte en besserwisser, även om jag är värst själv). På sedvanligt vis går jag ut i hallen och drar på mig stövlarna och mannen säger: "Tror du inte att du överdriver lite nu?" Och jag svarar: "Det är klart jag överdriver! Det gör jag ju alltid!!!! men ändå!"
Ja, sedan lagar han klart maten och säger: "Ska du äta med stövlarna och halsduken på"? Och sedan säger han: "Det som är bra med dig är att du slutar verkligen i tid, du går liksom inte bara vidare och vidare och vidare..." med drypande ironi och jag skrattar och säger: "En strimma av hopp". Han säger: "Ja eller hur" Och maten smakar underbart, som vanligt.

Böcker!

I slutet av sommaren, precis innan flytten, i rastlöshetens oro som höstens terminsstart alltid för med sig hos mig, gick jag till biblioteket och plockade på måfå åt mig några tjocka romaner från den uppskyltade "senaste"-hyllan. Fast besluten att inte ha långtråkigt och inte spilla tid på att oroa mig, tänkte jag kasta mig över den fria, kravlösa, roliga läsningen. När jag var yngre läste jag helst fackböcker, nu älskar jag romaner eftersom mitt jobb består så mycket i att läsa komplicerad, teori-litteratur, är romaner min enda form av avkopplingsläsning. Att bara dyka in i en bok och försvinna från vardagen och alla tankar, prestationskrav och vardagsbestyr, finns det något härligare? I det nya hemmet är det böcker, böcker, böcker överallt.

Konstigt

Det är konstigt att så många verkar tro, i alla fall i min mans bekantskapskrets, att vårt gemensamma barn var ett oplanerat misstag. Min man får upprepade gånger påpeka att nej, det här är faktiskt ett planerat och önskat kärleksbarn. Som om det vore omöjligt att han så snart efter sin skilsmässa, med tre barn, varav ett ganska litet, faktiskt hett önskade att skaffa ett barn igen vid 43 års ålder, med sin stora kärlek, det vill säga mig. Samma var det för mig, men kanske är det naturligare eller mer normalt för en kvinna att önska sig ett barn till? För oss var det en ömsesidig längtan och övertygelse när vi fann varandra. En sådan kärlek och lycka som förflyttade oss tjugo år tillbaka i tiden, fick oss att känna det som om vi var kära för allra första gången, och som tur var hade vi ödet med oss och vårt barn kommer att födas knappt ett år efter att vi träffades. Fast somliga förstår oss: andra som också skilt sig och träffats på äldre dar, men senare, när de var äldre än oss: de har beklagat sig över att det varit för sent för dem för en ny chans till barn ihop, de har sagt, att hade de också träffats några år tidigare, hade de självklart velat ha barn ihop. Så är det väl, som mannen säger: När man träffar den rätta finns inga tvivel och ingen tid att förspilla. Vi får se om vi hinner en unge till...Om två år fyller jag 40...

Män som är förkylda...

Vi är alla sjuka och förkylda och gissa vem som klagar mest och högst? Just det. Som vanligt lider alltid vuxna män lite mer än alla andra.

Katterna

Katterna följer med barnen på väg till skolan varje morgon och sedan följer katterna med mig hem igen. Fast jag får ropa och vänta och se till att de aktar sig för sällsynta bilar på grusvägen. En granne stod en lång stund och väntade tålmodigt med bilen på att den ena kattungen skulle flytta sig.

In case

Om någon undrade varför jag aldrig skriver om min mans barn, som ju också är en del av min familj numera, så är det för att jag av princip inte anser att jag har rätt att blogga om någon annans barn, även om de tidvis bor i min familj. Jag hade inte accepterat om någon annnan än jag själv bloggade om mina barn. Men man kan väl säga såhär, att när min mans barn är hos oss spelar jag den här låten på repeat i bilen dagarna i ända, för att lugna mina nerver. Jag har väl aldrig varit känd för mitt tålamod och mitt lugna temperament. Att då gå från en liten mycket close-knit familj på tre personer där jag har ensam koll på läget och bestämmer allt själv, till ett kaos på sju personer plus ett barn i magen, ja det säger väl sig själv att det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Enough said.