Klimatforskaren

Svenske klimatprofessorn Christian Azar är vegetarian. Om alla var vegetarianer skulle miljön se mycket bättre ut. Tänk på det. Och på djuren. Verkligen. Men hörni, ordet "klimatprofessor"? Va?

Totalt kaos

På viktigt möte som doktorandrepresentant blir allt kaos, varken jag eller den andra doktoranden har med oss de papper som ska diskuteras. Vad tänkte vi på? Varför blir det alltid såhär? Vi sitter tätt ihop och hon viskar: "Jag har glömt dem, men dina är säkert där nere i facket, kan du springa och hämta dem?". Hur kan hon veta att jag aldrig tömmer mitt fack? Jag kunde väl också ha hämtat dem, tagit hem och läst dem och sedan glömt dem hemma? En kort stund funderar jag över vilket som verkar värst, att vi båda sitter av hela mötet utan papprena eller att jag avslöjar för alla att jag inte ens tömt mitt postfack före mötet (utan istället hämtat kaffe, både hon och jag är de enda som har med oss kaffemuggar till mötet, hon och jag är de enda under fyrtio här). Jag reser mig snabbt utan ett ord och lämnar lokalen för att återvända med bunten. Ingen säger någonting. Hon viskar: "Jag har i alla fall läst dem". Jaja. Resten av mötet märker jag att min vana att tala i halva meningar inte riktigt fungerar här, jag börjar prata, slutar halvvägs men ingen fyller i med förståelse och nickningar utan en väntande tystnad sprider sig. Jag börjar igen, och samma sak händer. Tystnad istället för ett flöde. Mycket skumt. Jag blir nästan gråtfärdig när jag inte kan förklara varför siffrorna som jag inte för mitt liv begriper inte stämmer med min tjänstgöringsplan. Frågorna hopar sig och ingen har svaren. Mina skämt passar inte. Mina försök till att lätta upp stämningen bemöts med småleenden. Jag säger rakt ut: - Men alltså det här fattar jag inte. Finns inte en chans. Tystnad. Well, well. Bryta ihop är bättre än bita ihop, eller?

Orättvist

Så orättvist mot den finaste av fina, den som inspirerat mig så mycket, som kommer att gå ännu starkare och säkrare ur det här. Hoppas jag. Jonatan.

Kryddor

Lille Capitano berättar, inte en gång utan upprepade gånger om hur otroligt många olika sorters kryddor Pappa har i sitt kök, jag får höra fantastiska historier av båda barnen över hur kreativ deras far är i köket, hur han hittar på alldeles egna maträtter och hur de här kryddorna, som tydligen finns i avsevärt större mängd där än hos mig, gör det hela så fantastiskt smakrikt. Hm, jag kör till Maxi och står framför kryddhyllan och tänker att herregud vad mycket nya intressanta kryddblandningar och grejer det har dykt upp den senaste tiden (typ tio år sen jag köpte kryddor). När sonen kommer hem från skolan står det inte en, inte två, utan tolv nya olika sorters kryddor uppradade på köksbordet. HA!

Detta eviga tjat

på högstadieeleverna att ta ut ipodlurarna ur öronen så att de hör vad jag snackar om därframme vid tavlan, att stänga av mobilerna (you wish) och sluta sms:a på lektionerna. (Det är bara musik!) Ibland tänker jag att det vore skönt om jag också skulle plocka fram min ipod ur handväskan som jag har slängt på katedern när jag gick in i klassrummet, lägga upp fötterna framför mig och luta mig tillbaka. Så skulle vi bara sitta där, tillsammans, lyssna på vår egen musik, titta ut genom fönstret och bara glo på varandra i underbar, avslappnad tystnad i sextio minuter. Vad avkopplande det skulle vara. Och eleverna skulle säkert uppskatta det.

Bodil, my friend!

Kolla vad smart och roligt om sommartid! Exakt så känner jag, Bodil jag förstår dig! "Jag vill att det ska vara samma tid jämt och jag vill inte bli äldre!"

Fågel Blå

Är inte bara en biograf utan även en gammal goding från ungdomens musikarkiv. När jag ser videon på youtube efter så många år slås jag av insikten att just så som den där mannen ser ut, så har varenda man som jag fallit för i mitt liv sett ut, ända sedan tonåren. Inklusive gitarren. Det var väl ok då, men...man kanske borde uppgradera sin typ lite. Bara en tanke...

Grannarna grillar

Grannarna står i trädgården i täckjackor och mössor och vantar och grillar korv och hamburgare. Jag går förbi på väg mot affären i min tunna kavaj och mina långa halsdukar, tar ut ipoden ur öronen och säger: -Jaså, ni grillar? - Jajamensan, premiär! säger grannarna. - Då är det sommar! säger jag glatt och huttrar vidare i min sommarkavaj för att jag vägrat vinter nu i tio år men det verkar inte leda till något annat än att jag ständigt är förkyld. Men skam den som ger sig. Och jag tänker på grannarna när jag promenerar vidare att de är galna, helt galna.

Lördagkväll hos läkaren

På lördagkväll åker jag till jourläkarcentralen med dottern som två dagar tidigare fått ett suddigummi slängt i ögat av nån unge i skolan, och ögot ser värre ut efter två dagar. Vi anländer samtidigt som en skäggig man i jacka och tanken slår mig att det kanske är jourläkaren som just blivit inkallad från sin hemmakväll med familjen framför Robinson. Det visar sig att jag har rätt när samme skäggige man i vit läkarrock kallar in oss en timme senare. Det är något väldigt bekant över mannen, som jag inte kan placera. Jag ser en glimt i hans ögon av igenkännande men hans namn ger mig ingen ledtråd. Han ser äldre ut än mig så han är förmodligen ungefär i samma ålder, eftersom jag lever i illusionen att jag är mycket yngre än vad jag är (och att jag umgås med folk som är mycket yngre förstärker denna illusion), så tar jag ofta fel på folks ålder. Allt är ok med Mini-Gaia säger han och jag tänker febrilt på var jag kan ha träffat honom förut: han kan vara en dagisförälder, en gammal klasskamrat, en av min brorsas många kompisar eller till och med en pappa till någon av mina elever på högstadieskolan. Genom barnens alla tusentals fritidsaktiviteter träffar man så mycket folk att man inte längre vet vilka man hälsar på och varför. Vi tänker gå men jag frågar först om det behövs någon medicin, någon ögonkräm av något slag? - Tja, vi tenderar ju att överbehandla såna här saker...och det är ju inte så dumt ibland! säger skägget och jag börjar skratta och han ler också, för det han just sagt var så paradoxalt och oväntat roligt. - Ja, jag är inte mycket för att överbehandla, jag tror inte på mediciner, säger jag och ler, och det blir lite konstig stämning och jag får en idé om att han är en sån där människa som jag som bara går runt och låtsas vara vuxen. Här står han och är läkare och här står jag och är forskare men plötsligt känns det som om han egentligen vill hoppa av sitt jobb och bli antroposof eller waldorf-healer och jag vill egentligen skriva anarkistiska romaner och det är bara med nöd och näppe vi kan hålla uppe skenet. Och i kassan när vi ska gå slänger jag fram kreditkortet och frågar: - Tar ni VISA-kort? Och sjuksköterskan i kassan tittar på mig som om jag kommer från en främmande planet och säger: - Eh, det är gratis. Förvånat utbrister jag: -Oj, är det gratis?! Och hon svarar: - Ja, det är gratis för barn. Och jag tänker att det är ju helt fantastiskt vilket land vi lever i, gratis läkarbesök sent en lördagkväll, det är helt otroligt lyxigt, vi svenskar fattar inte hur bra vi har det. Inte förrän man har bott i USA några år fattar man det lyxiga i att inom en timme få besöka en riktig (?) läkare med skägg och allt, mitt i helgen, och det kostar inte ett öre!

Stark kvinna

Många män, särskilt de äldre som gillar att gilla mig på avstånd, säger ofta att jag är en stark kvinna. Jag undrar vad de jämför mig med. Är man en stark kvinna för att man klarar sig utan en man? Hur svårt kan det va? Jag tycker det är mycket svårare med en man, det blir en person till att ta hänsyn till, en grej till att engagera sig i, liksom. Kanske har jag inte träffat den rätte. Yngre män verkar ha en större förmåga till vänskap byggd på jämlikhet, för att de inte verkar se allt i ett genusperspektiv, de är mer androgyna, mer människor och ser mig snarare som en stark människa, lika stark som de, men de verkar inte ha behov av att jämföra, definiera. Jag tror det är så det måste va, så det kommer att bli, att vi ser varann mer som människor, med styrkor och svagheter. Stark och svag, med eller utan man/kvinna. Fast ändå...någon som är precis som jag fast man vore helt perfekt!

De smarta

Jag tror att de verkligt smarta är de som måste kritisera makten, som vägrar att ta saker för vad de är eller verkar vara utan att ifrågasätta allt. De som jag beundrar är de som står snett från sidan och kastar in sina åsikter med vidvinkelperspektiv som gröna handgranater, de som vägrar bli vuxna när vuxen betyder att säga saker som "Men så är det ju", "Men så gör man inte", eller den bästa: "Men tänk om alla gjorde så". Ha! Jag försökte den en gång i skolan med killen i nian som satt med fötterna uppe på stolen och jag sa till mest för att jag var rädd för att rektorn eller någon av de vuxna lärarna skulle titta in och kritisera mig och min brist på ordning och auktoritet, men killen i nian sa: -Men jag trodde det var ok med lite anarki här hos dig. Och det var så gulligt att jag bara måste hålla med.

Spotify

Lille Capitano har upptäckt spotify and he is loving it. Blixtsnabbt söker han på artister och låtar som jag aldrig hade kunnat namnen på och skapar listor och dansar och headbangar och spelar luftgitarr till det här och det här och det här.
Han sjunger: ."Here I was completely wasted...". Vad säger man?

Nu börjar hon också

Mini-Gaia sjunger: "We will, we will rock you". Inte du också. Et tu, Brutus.

Jobba

Det enda jag vill göra nu är att jobba. Allt annat är bisaker. Jag är besatt. I'm loving it. Härligt.

Mycket bra

Professorn skriver från Sydafrika att mitt inskickade bidrag är "mycket bra". Professorn är inte en kvinna som svänger sig med superlativer, så jag inser vad det betyder. Jag är överlycklig, mycket lättad och sover i ett dygn. Nu har jag så otroligt mycket arbete framför mig. Jag andas djupt och känner mig väldigt lyckligt lottad.

Sömnbrist?

Barnen åker till pappa, han är en timme försenad förstås så han får plocka upp dem på gymmet fem minuter innan mitt danspass startar. Han ursäktar sig väldigt men jag bryr mig inte på riktigt, jag har efter vår skilsmässa insett att alla de sidor jag avskydde mest hos honom är just de sidor jag själv besitter, så att klaga på honom (och gudarna ska veta att jag har klagat) är som att klaga på mig själv. Efter träningen har jag fått sms från sonen, lille Capitano, han skriver och klagar på sin syster, jag antar att de bråkar i bilen, i affären, på väg till pappa, sju mil bort från mig: - Mini-Gaia är orättvis. Det är gulligt att han tror att jag även sju mil bort kan kliva in och reda upp situationen, trots att han har en annan vuxen där bredvid sig. Så jag skriver tillbaka: - Tala med pappa. puss och kram. Jag står i omklädningsrummet och väntar på hans svar som kommer omdelbart: - Ok.
Sedan spenderar jag resten av kvällen halvt sovande framför en film i en god väns soffa, jag lägger mig ner och drar en filt över mig och kan verkligen inte hålla mig vaken. Nästa dag sover jag till kvart i två, och missar ett planerat kulturellt evenemang, kliver upp, och kör sju mil för att hämta barnen. Jag antar att veckan har varit ovanligt hård, eller så har jag tio års sömnbrist att ta igen.

Gotta love them

Kolla in dessa sköna hippies, särskilt min favorit, John.

Ännu värre

För att inte tala om det här.

Hopplös romantiker

Den här musiken har förstört mig för livet, Pappa.

Friday

Thank God It's Friday!

Mer om Jonatan

Ännu en anarkistblogg som uppmärksammar Jonatans fall.

Hey there

Och det var ungefär precis ett år sedan jag gick omkring på stan med den här låten hela tiden i öronen och jag var ganska vilsen och förvirrad den där vårvintern efter ett uppbrott, fast ändå ganska säker på att jag var på väg, men vad är rätt väg? Och det var då jag mötte någon som fick mig att inse att det faktiskt är möjligt att stå för någonting, högt, klart och tydligt men ändå med en enorm ödmjukhet och kärlek till omvärlden mitt i tvärsäkerheten, en sådan kärlek till omvärlden, både djur, natur och människor, en sådan vänlighet och vilja att göra någonting för att hjälpa - oss alla, är ovanligt, en sådan vän, en sådan människa är ovanlig. Och jag log lite och sa: - Vad kan man göra då? Och han sa: - Tja, man kan skriva en bok till exempel.
Vilket är precis det jag håller på med.

Telefon?

Om det ringer någon till mig på den vanliga gamla hemtelefonen blir jag otroligt förvånad. Det gör man ju inte längre, eller? Man sms:ar, mailar eller facebookar. Vill någon mig nåt mera akut brukar de ringa på mobilen. Jag sms:ar till alla, barnens kompisars föräldrar, tränare, jobbet, bestämma möten, fikaträffar, middagar, luncher, allt via mobilen. Jag mailar släktingar, vänner, idrottstränare, barnens pappa. Jag bokar barnvakt och anmäler kidsen till kalas via sms. De enda som ringer på hemtelefonen är barnens kompisar. Därför låter jag alltid barnen svara, det är ändå till dem, tänker jag. Men ibland ropar de på mig och jag blir så förvånad att jag knappt kan tro att det är sant: - Va? Till mig? VEM är det??? frågar jag då som om jag förväntar mig något slags bevis innan jag tar luren. Känns ungefär som den gamla generationen, som man kan tänka sig att det var när telefonen var ny, för farmor och farfar, och man med spänning och lite osäkerhet lyfte luren till örat och sa hallå? Sån är jag nu. Incredulous, är ordet.

Grannen

Mini-Gaia har adopterat en grannfamilj. Hon är där jämt, hon älskar att vara där, hon älskar dem. Det är innerligt och överraskande. Hon tröttnar aldrig på den där familjen. Jag förstår henne. En del av förtjusningen tror jag ligger i att där finns en pappa som är en sån där pappa som Mini-Gaia aldrig har haft men som hon säkert drömmer om. En sån där pappa som är ung och modern och tar hand om sina barn men samtidigt är coolare än coolast. En sån pappa som inte får utbrott över småsaker utan verkar ha ett oändligt tålamod och som bakar kladdkaka med barnen, och som bara tycker att det är roligt. Jag har ett svagt minne att jag har varit en sån förälder när mina barn var små, men det känns avlägset. Det är bara att erkänna, att när jag bakade med barnen tyckte jag det var bättre att göra allt själv och jag fick utbrott om de tappade ett ägg i golvet och jag ville hellre gå och sätta mig på verandan med en kopp kaffe och läsa en bok av t ex Joyce Carol Oates som jag var helt inne i då en period. Jag var hemma med barnen i fyra år och det krävdes en enorm mental ansträngning och en riktigt bra espressomaskin för det. Jag tror inte jag skulle göra om det, även om jag är väldigt nöjd att jag klarade det. Det är något att vara stolt över. Men häromkvällen när Mini-Gaia grät över att hon fått en sticka i fingret som hon inte lät mig ens försöka titta på (with good reason), visste jag precis vart jag skulle gå för att få hjälp. Grannen fixade det med tålamod, och ett metodiskt lugn som jag helt enkelt inte besitter, trots att han var mitt uppe i läggningen av sina egna jättesmå barn. Intuitivt visste jag att min granne har de där egenskaperna som jag saknar och som kan vara väldigt bra att ha när ett barn har fått en sticka i fingret. Utan tårar, utan rädsla gick Mini-Gaia och jag sedan nöjda och glada, tvärs över gatan, hem igen.

Lasse och Per

Det roliga med Winnerbäck att han kan aldrig bli pretto för han är för folklig. Han är en som man INTE ska gilla om man är djup och kulturell, därför är det en härlig befrielse att jag upptäckte honom helt utryckt ur sitt sammanhang, när jag var helt utryckt ur mitt vanliga pretto-sammanhnag, på en plats jag inte brukade vara på, med människor jag inte brukade umgås med. Han är så totalt befriad från ironi och sarkasm och försök till att vara djup att man bara måste ta honom till sitt hjärta. Ungefär som Per Gessle. Vad är det med honom som stör alla män? Jag har aldrig träffat en enda man som kan ens tolerera Gessle? Jag tycker han är sweet, sommar-music. Och alltid retar det ju nån.

Pretto

Det här är som att svära i kyrkan men här kommer min lista på filmer som alla kulturella människor MÅSTE älska men som jag tycker suger och är urtråkiga:
Amelie från Montmartre (please)
Alla Ingmar Bergmans filmer (kanske för att mina föräldrar gillar dem)
Alla Almodovars filmer (se ovan, jag är för gammal för att va rebellisk men i cant help it)
Alla Kieslowski eller vad han heters filmer
Alla polska eller kroatiska eller serbiska filmer
Alla filmer som heter nåt med en färg typ Röd Katt, Vitt Tak, Svart Färg (gud)
Undantag Det stora blå som jag i alla fall älskade när jag var tjugo och såg den långa versionen på en biograf i Paris, efter ett flummigt besök på kyrkogården där Jim Morrison ligger, men jag var ung och hög och ville tatuera mig med en delfin (vilket jag gjorde senare) så jag vet inte om det räknas idag
Betty Blue (trodde jag var hon när jag var 17, vad patetiskt)
Och håll i er nu, alla fans, men här kommer en superpretto poet som aldrig kommer att bli nån svensk Bob Dylan och som borde ta av sig solglasögonen och tala ur skägget: Bruno K Öijer.
Sorry alla friends, kanske är det nån manlig grej det där med Bruno, men jag pallar inte.

Empati

En gång för några år sedan skulle jag opponera på en C eller D uppsats. Jag sänkte mitt eget betyg betydligt på grund av att jag var en skoningslös, hänsynslöst kritisk opponent. Examinatorn gick in och förebrådde mig: - Du SÅGAR den här uppsatsen blabla...När jag berättade det för min bror förstod han precis. - Vi är ju såna, sa han bara. - Hur då? undrade jag som aldrig hade tänkt på att vi var på nåt speciellt sätt. - Ja, vi är kritiska, perfektionister. Vi tror att vi kan göra allting bättre själva. - Ja, men det kan vi ju! skrattade jag. Ett familjedrag tydligen. Intressant. Kanske nåt att ta upp i terapin. Som Skugge som tycker att alla som är utbrända larvar sig och borde ta sig i kragen. Haha, där håller jag inte med. Det är såna som min bror och jag som blir utbrända. Både min bror och jag kom fram till att vi hatar grupparbeten. Det är hopplöst segt att gå och vänta på att andra ska göra sånt man själv kan göra bättre och snabbare. Så har det varit hela skoltiden och på universitetet. Min bror och jag gör hellre hela jobbet för en fjärdedel av äran, bara så¨att det blir gjort nån gång, och dessutom BRA gjort. Såna är vi, overachievers. Gör hellre mer själva än lämnar över nåt till någon annan. Undrar hur vi skulle bli som chefer? Definitivt utbrända.

Långa jeans

Det här med långa, vida sjuttiotalsjeans, jätteskönt och snyggt men det är grus i hela huset.

Gå hem med dig

Men ibland orkar man inte vara så perfekt och duktig och välbalanserad och genomtänkt utan ibland vill man bara gå hem!

Just do it

Linda Skugge har fått frågan hur man gör för att klara allt, jobba, vara singel, mamma. Hennes svar är härligt och jag kan bara hålla med: "Hur man gör? Man bara gör. Man gör allt man vill och kör stenhårt. Man dricker inget alkohol, man sover som en stock, man tränar mkt och går snabba promenader. Man mår bra och är glad och älskar sin familj. Kram."
Ungefär så. Lever man så, som jag gör, och som Linda Skugge tydligen gör så hinner man massor. Folk förstår inte hur avskalat ens liv kan vara, hur mycket man kan prioritera bort. Ingen Tv, inga nyheter, inga tidningar, inga fikapauser, ingen lunchpaus, inget rörigt förhållande. På dagarna kör man stenhårt, lämnar barn, jobbar, skriver, gör ärenden, tränar, promenerar, jobbar, lagar mat, tvättar, skjutsar barn till aktiviteter. På dagarna kan man även klämma in en och annan fika för att vara social med vännerna. Annars kan man prata lite med grannarna i solen på eftermiddagarna. På kvällarna när barnen lagt sig hinner man massor. Tänk dig själv, efter klockan 21 fram till midnatt. Det blir många böcker skrivna. Jag tänkte faktiskt slå till och ge ut nästa bok på Vulkan, Skugges bolag. Verkar coolt. Books on demand.

Yogaläraren

Min nya guru, vid sidan av terapeuten, är min yogalärare, hon är blond och skiner som solen. Förmodligen från det tredje chakrat, det är där självkänslan sitter, har vi fått lära oss. Vi har mantran också. Jag klarar precis av att inte börja skratta när vi mässar våra indiska (antar jag?) ord men det är svårt, mycket svårt. Ena anledningen att jag kan hålla mig för skratt är att jag har varit på ett ashram i Indien och jag höll nästan på att bli utslängd därifrån på grund av att jag och de andra amerikanska ungdomarna inte riktigt följde reglerna och klädkoderna utan hellre umgicks med de indiska arbetarna, typ kocken och djurskötarna, drack enorma mängder chai och satt på taket och sjöng Dylan och Grateful Dead och lyssnade på när Noah spelade gitarr i solnedgången. Noahs första ord till mig i matsalen var: -The woman who lives on chai alone. Hans andra ord på ashram-gården: - I am going to Goa, do you want to come? Och jag svarade: - To Goa, with Noah! och började skratta. Så vi reste nästa dag och delade bussar, rickshaws, tåg och säng i några månader. Han var 21, jag 23, jag kallade honom "my husband" för i Indien var det ingen som lyssnade på mig annars och han hade långa dreadlocks och nötbruna ögon och New York-dialekt men han var mycket tystlåten, mycket skygg, utom när han sjöng och det var en helt annan slags andlig resa, mellan Noah och mig och Colva beach. Den andra anledningen till att jag tar yogan på allvar är att jag faktiskt tror på det här. Idag kom jag nästan för sent, eller exakt i tid, men dörren var stängd och soft musik strömmade ut. Jag var andfådd efter språngmarschen genom city, och tänkte det är ju inte klokt att komma för sent just till yoga, som ska vara så avstressande. Jag står på ett ben i hallen och sliter av mig jeansen supersnabbt (och hoppas ingen kommer gående i korridoren till det här huset) och byter om till trikåer, sedan smyger jag in och låtsas som om jag inte alls har stressat men när jag sitter på den lila mattan bultar mitt hjärta så att det måste väl överrösta den lugna new age-musiken. Efter lektionen vill jag inte resa mig upp och ge mig ut i folkvimlet, solen, gatorna, torget, arbetet, människorna. Jag vill sitta kvar, där på den lila mattan i mina trikåer och se min blonda yogalärare i ögonen och tala om livet och jag är lugn, alldeles lugn, alldeles lugn. Vem behöver stress-kurs när man har yoga?

Lyckas

Den där känslan av accomplishment, jag hade nästan glömt hur det kändes. A påminde mig när hon sa för att par veckor sedan: "Jag gillar att ha mycket att göra för det är så fantastiskt sedan på kvällen, ah, gjorde jag allt det här? Att jag klarade det". Och då väcktes min längtan lite grann, att få skriva igen och nu är deadline här och jag har klarat det jag planerade att klara och känslan är obeskrivligt skön. Att lyckas gör man bit för bit, små accomplishments, som man själv bestämmer, inte för någon annans skull, men kanske för att någon tror på en, så att man får den där kicken att sätta igång. Skriva en bok, ett konferensbidrag, hyra ett hus i Italien, boka en resa. There, done. Yes!

Hårdrock

Om sonen blir hårdrockare så skyller jag på teensen däruppe, världens bästa barnvakter med världens sämsta musiksmak.

Idag gäller det

Idag är deadline och jag vaknar tidigt och barnen är redan vakna för nu med de nya rutinerna, det vill säga att jag lägger mig vid midnatt och barnen lägger sig vid barntid istället för som tidigare vid normal (inte som mina tider då) vuxentid, har vi blivit så otroligt pigga och utvilade och dottern sitter i köket och ritar och sonen läser och erbjuder sig att följa sin syster till skolan och alla är plötsligt så himla sunda och lyckliga och jag skriver så att det flödar av het energi över tangenterna och jag har redan skrivit allting för hand och jag tar paus en gång i timmen och dansar runt i huset och idag ska det skickas in och sedan är det yoga och kanske stress-kurs om jag hinner men det blir kanske för stressigt och igår var vi på polisen och skaffade pass till mina barn och sedan bokade vi tågbiljetter till Kastrup för i sommar ska vi till Italien och jag känner spänningen i hela kroppen och igår sa terapeuten att "Nästa man du träffar kommer att bli helt annorlunda, helt annorlunda mot dem du har träffat tidigare". Jag vet inte exakt vad han menar men jag känner att han har rätt och det låter hoppfullt och ibland vet jag precis hur det kommer att kännas, ungefär som igår, helt oväntat, på kvällen, rätt sent, bara ett välbekant möte mellan jämlikar som förstår, som ser, som vill varandra väl, och jag kan vänta i hundra år om det behövs eller så har jag redan mött honom. Men jag vet inte vem han är. Men när telefonen ringer klockan tio på kvällen så svarar jag inte utan jag tänker på Italien och jag tänker på poesikvällar runt om i stan och jag tänker på vem jag är.

När man blir riktigt glad

När man blir riktigt, riktigt glad att se någon, utan att riktigt veta varför, bara går rakt in i hans famn och bara glad, glad, glad att han finns, att någon som han finns, här på jorden, mitt bland matvaror och cykelhjälmar och hemligheter och fantastiska åsikter. Bara sådär. Innerligt. Att du finns!

Sommartid

Vid middagsbordet över den vegetariska maten, pasta, pesto, broccoli, morötter, fetaost (-Italiano! säger sonen som ska bli fotbollsproffs och börjat öva på språket)säger jag:
- Det är den här helgen man ska ändra klockan har jag hört på gymmet.
- Men Mamma det måste du väl veta! säger sonen uppfostrande.
- Ja, jag sa ju det, nästa helg. Tror jag. svarar jag defensivt.
- Ska man dra klockan bakåt eller framåt? säger sonen.
- Hmm.....
- Men Mamma det måste du väl veta! säger sonen.
- Jag ska ta reda på det! Jag ringer Morfar. säger jag.
- De är i Spanien, säger Mini-Gaia.
- Mamma! suckar sonen. (värst vad han blivit kaxig)
- Jag ska ta reda på det!!! säger jag.
- Om det ska bli ljusare så måste det vara så att man flyttar fram klockan, funderar sonen och tittar frågande på mig.
- ????
- Då börjar alltså fotbollsträningen en timme senare kan man säga...pratar han på.
- ????
- Eller? undrar sonen.
- Fattar du det här? frågar jag förundrat.
- Ja, svarar den lille matematikern.
Jag sitter tyst en lång stund och försöker smälta detta. Sedan säger jag bara:
- Ja, jag fattar det inte.
Ibland förundras jag över hur nischad jag är. Men jag kan förklara en hel del mycket komplicerade postkoloniala litteratur-teorier om ni vill veta. Or not.

Tandläkaren

Det var ett himla spring hos tandläkaren varenda vecka. Men hon är noggrann, det gillar jag. Det får ta den tid det tar, säger hon, det måste bli perfekt. Perfekt. Det gillar jag också.

Deadlines

Varför måste jag lämna in alllt sista dagen för deadline? Varför går jag och tränar, fikar med grannarna, går runt sjön när jag har en deadline? Varför gör jag det, när dagen kryper närmare och närmare? För att utmana mig själv, göra det till en sport? Jag missar aldrig en deadline. Jag älskar deadlines. Faktum är, att utan en deadline gör jag ingenting.

Hur svårt det kan va

att ta emot kärlek och att våga vara glad åt att någon frågar hur ens dag har varit, en sådan enkel sak kan betyda så mycket, mycket mer än bara själva orden. "You ask how my day was". Jag har mött sån kärlek, flera gånger i mitt liv. Och jag har alltid sprungit fort därifrån. Men en dag, nästa gång! ska jag våga stanna.

Thank you

Även denna...Thank you India...

Till dem som stöttar

Vackra, positiva ord till dem som finns där, alltid stöttande, alltid snälla, inte perfekta men alltid med något uppbyggande (istället för nedbrytande) att säga, just när man som mest behöver det och som minst förtjänar det. De som säger sanningen men utan sarkasm, utan avundsjuka, men med riktig kärlek.

Match

Från att ha varit något jag såg på med stor skepsis och stort förakt har det nu blivit något jag fortfarande ser på med stor skepsis och stort förakt, men det är i alla fall en ständig källa till skratt och överraskningar och ett kul samtalsämne i fikarummet på jobbet. De flesta gamla klasskompisar, skilda dagispappor och lärarkolleger som blivit singlar hittar man numera snabbt på match, ofta direkt efter eller till och med FÖRE skilsmässan (se tidigare inlägg). Det verkar ha blivit nån slags singel-facebook eller ungdomsgård för sextio- och sjuttiotalister, alltså folk mellan 30 och 50 som brutit upp och inte vet riktigt vad de ska göra med sin tid, när man är för gammal för krogen eller inte får tag i barnvakt. Roligt är det att läsa rubriker och profiler. Särskilt roligt är det till exempel när den dagispappan som man vet varit otrogen mot sin fru beskriver sig själv som "ödmjuk och omtänksam". Även utan otroheten hade det varit roligt att beskriva sig så. "Jag är ödmjuk". Vem säger så om sig själv? Knappast den allra mest ödmjuke va? Det här är vanligt och verkligen avskräckande tycker jag: "Jag är kanske alltför snäll". Haha, jovisst, säkert. Värt att nämna eller? Mycket vanligt med jakt och fiske, egen villa, god ekonomi. Är det sånt män tror säljer? Härligt avskräckande det med. Jag är vegetarian, thank you very much. Säkert är kvinnornas profiler lika roliga men de läser jag inte så det kan jag inte uttala mig om. Sedan har vi de yngre killarna, åttiotalisterna som ofta "vill ha lite kul" och de äldre mellan 50 och 60 som vill "hitta den rätta" (hur många gånger har de inte redan gjort det?) och som har "mycket att erbjuda" (vaddå?). Vad jag undrar är, bland alla civilingenjörer och jaktochfiske-män, var är alla hippies och coola kulturarbetare? Blev de haffade redan på sjuttiotalet allihop? Orättvist.

Tränar

Det är ju helt underbart att skutta runt till åttiotalsmusik och jag har blivit helt beroende av den här träningen och jag tvingar dottern att hänga med och de har ett rum med barnvakter och leksaker och TV och det är en långhårig tonårskille som tar emot henne och han frågar hoppfullt:
- Vill du se på film?
- Nej.säger dottern för så lätt ska han inte komma undan. Senare, när jag kikar upp mot barnrummet under träningspasset ser jag kuddar som flyger, barn som klättrar på möblerna och en tonåring som rusar runt med flera ungar hängande efter honom i byxbenen. Film, ja, trodde du va.

Klagar hos rektorn

Jag är på fruktansvärt dåligt humör efter katastrofalt misslyckad lektion med ointresserade tonåringar och för att jag varit uppe tidigt och åkt med sonens klass till simhallen därför att jag har ett inre krav att vara supermorsa som är med överallt och ställer upp på allting, när kommunen går på knäna får föräldrarna hoppa in och jag gör det gärna, jag vill vara där, men varför måste jag vara med överallt, i varenda föräldraförening, på varenda utflykt, jo för jag måste vara bästa, perfekta föräldern trots att pappan bor 7 mil bort, mina föräldrar är i Spanien och jag har två jobb jag knappt hinner med och jag får betala 75 kr i timmen för barnvakt (som lär ut helt fel musik till sonen)för att kunna gå på fruktansvärt boring föräldramöten. Den här dagen, efter morgonens pass i simhallen med en massa tioåringar och vatten och visselpipor och blöta diplom och arga idrottsledare som hatar barn, får jag stressa som en galning, jag bokstavligen springer genom stan, och jag hinner precis fram till högstadieskolan, för att ha en oförberedd lektion, men jag missar kaffet och jag har varken ätit frukost eller lunch och så får jag värsta utbrottet för att de inte bryr sig, inte lyssnar och jag är utmattad förstås men går ändå ner till rektorn och klagar. Ingen ordning, ingen respekt, rektorn ser måttligt intresserad ut och ganska upptagen, och säger med en uppgiven suck:
- Ja så är det nu för tiden.
Och kanske har jag blivit skadad av terapin för jag tror att jag kan stövla in var jag vill, när jag vill och ösa ur mig mina känslor. Så jag fortsätter:
- Och så var det en ny elev, bara en sån sak, det hade ju varit himla bra om man hade fått veta sånt i förväg och blablabla...
- Om du hade läst veckobladet hade du vetat det.
Hm, vänta nu? Veckobladet? Ok, tack och hej. See ya. Never mind.

Animals

Matthew Calarco säger: "In short, today philosophy finds itself faced by animals, a sharp reversal of the classical philosophical gaze...(...) we know neither what animals can do nor what they might become"

Mr Jones

Vanlig, ösig live version av favvis-låten. All the colors are very, very meaningful. Kalifornien i ett nötskal...When everybody loves me I'll never be lonely...yeah right.

Sova

Jag har börjat lägga mig före midnatt. My God vad pigg jag är när klockan ringer halvsju. Vilken skillnad mot tidigare. Klockan kvart i sju sitter jag vid datorn med kaffet i handen och väntar på att barnen ska vakna så att jag kan ge dem frukost och följa dem till skolan så att jag sedan kan gå fort hem och fortsätta jobba. Helt manisk. Underbart. På vägen till skolan möter vi alltid ett annat barn i klassen och hans au-pair. Gud vad lyxigt, tänker jag och undrar om hon har tillräckligt att göra på dagarna eller om hon kunde följa med mig hem och vara min assistent. Det här vill jag att min assistent ska göra: Betala räkningar och allt sånt tråkigt. Kolla så att allting står samma i båda almanackorna och inget krockar. Tänk vad lyxigt om man hade nån som i filmer som läste upp för en det här, det här och det här ska du göra denna veckan...Nån med koll på läget. Boka barnvakt framöver till konferens. Ta reda på när konferens är. Ta reda på när man ändrar klockan så vi inte missar det som vanligt. Rensa mailboxen. Gå till biblioteket och lämna/hämta böcker, jag hinner inte det nu när man måste göra det själv dvs det nya konstiga systemet när man själv ska ha med sig ett nummer (men kom igen nu) och leta på en hylla, inte på sitt namn, inte på lånekortsnummer utan nåt annat konstigt nummer som mailas hem (ska jag allltså skriva av det från mailet hemma, gud vad opraktiskt och ineffektivt), istället för att bara slänga fram lånekortet vid disken. Beställa böcker på adlibris. Planera middagar och handla. Inte laga mat för det gillar jag. Ja det var nog allt. Tack för kaffet. Nu måste jag jobba. Ingen au-pair/assistent i sikte.

Favoritsång

En av mina favoritlåtar, ever, actually. Annorlunda version. Coolt band, cool sångare, från San Fransisco, förstås. Bästa konserterna också...

Sommar

Sommar, kärlek, vänskap, lätthet, stränder, no worries. Är det därför jag blir så GLAD av den här låten med vår egen Springsteen-wannabe? Den här låten, jag tänker bara på vår lilla road trip över Öland och jag tänker på att gå på stekheta gator i Borgholm, i lång, småblommig, fladdrande hippieklänning och jag och hon och alla våra barn som köper glass och tränger ihop oss på en bänk nere vid hamnen och inga tider att passa och bara öppet hav och oändliga möjligheter och bara den vilda stranden utan campingstugor och utan affärer och utan folk och bara vit, vit sand och solnedgången, den fantastiska och bara som att vara tillbaka i Kalifornien igen, på nytt, fast med alla barnen förstås, som vuxit upp och blivit så stora! Utan män, en känsla av lätthet och lättnad och frid på något vis. Bara vi och barnen och lugn och ro.

Amazing

Sammanträffanden, och det är inte första gången. Jag läser just nu en av de mest nyskapande forskarna, Donna Haraway som skrivit den här boken, som kan få betydelse för min forskning, och jag har läst flera av hennes tidigare verk, som får mina tankar att sväva, bortom det konkreta, bortom det självklara, till synes självklara som vår relation till djuren, naturen, maskiner mm. Så visar det sig att hon bor och arbetar i Santa Cruz, staden jag bodde i långt innan jag hade en aning om vilken inriktning mina studier skulle få. Hon är professor i antroplogi, ämnet jag studerade på grundkursen i USA. Väl tillbaka i Sverige var det ett omöjligt smalt ämne, så jag bytte till litteratur. Men ändå! Om jag stannat! Donna Haraway! Måste dit, och träffa henne. Fantastico! Märkligt...

Äntligen

Den lilla ungen som blev matindoktrinerad på dagis där de började hälla ketchup på hennes mat har idag äntligen bestämt sig för en helomvändning. Sju år gammal, och vi har alltid sagt att de ska få välja själva, har hon insett att det är en himla massa folk i hennes omgivning, ja nästan alla hon älskar och beundrar, som är vegetarianer.
- Hur blir man vegetarian? frågar hon.
- Man bestämmer sig för det bara.svarar jag.
- Va? Är det så enkelt? Är det inte att man inte tål eller inte tycker om nåt?
- Nej, man bara bestämmer det själv, för att man vill vara nyttig och är rädd om djuren.
- Djuren? vadårå?
- ja, i stället för att äta upp dem.
- Då är jag vegetarian nu! Från och med nu ska vi bara äta sån cool mat.
Så var det bestämt. No more meatballs in the house. Äntligen.
Värsta planerna, sojakorv och "vegetariskt kött" och allt möjligt gott.
Jag har väntat på denna dagen, men jag ville aldrig bestämma åt dem.

Allergisk

Jag har blivit smått allergisk mot att köra bil. Jag har börjat gå överallt, så fort jag har någon tid att passa, något ärende så går jag och passar på att få motion och frisk luft och ett avbrott i det sinnessjuka forskandet samtidigt. Barnen går och cyklar överallt. Det har snabbt blivit en underbar vana och stan har krympt nu när man inte längre är beroende av barnvagnar eller mini-cyklar med stödhjul kan man ju ta sig runt överallt utan bil, den här årstiden. Vilken frihetskänsla, vilken vårkänsla! Inga små barn som riskerar att bryta ihop och lägga sig tvärlång på trottoaren medan man bär den andra i bärsele. Nu är det bara att gå eller cykla på. En god vän har sålt bilen. Så långt är jag inte beredd att gå, till sommaren måste vi kunna åka till sjön, till havet, till Öland, på semester. Men det är ändå inspirerande med någon som tar det steget, och som har barn i samma ålder som mina.

Pratkvarn

Jag försöker att fånga sonen i flykten för att ge honom en kram. Fotbollsspelare som han är duckar han raskt och kastar sig ned på golvet i en smidig glidtackling och det blir jag som får hoppa undan. På kvällen får jag inte längre sitta bredvid hans säng för, som han säger: "Jag måste sova och du bara pratar, du är en riktig pratkvarn". Nio år och redan så självständig. Pratkvarn. Ska han säga. Var har han förresten lärt sig det ordet? Bästa sonen! Fantastico!

Män

Vad är det med dessa män som inte kan vänta tills de har sålt villan och frun har flyttat innan de lägger ut sin profil på match och börjar dejta? Jag bara frågar, what's the rush? Tio-femton års åktenskap, kan man inte bara ta en paus och andas och dela upp grejerna innan man rusar ut "på banan" igen? Vi kvinnor analyserar och funderar, går i terapi, tar det lugnt, pratar med vännerna, hatar och förlåter och hatar igen. Männen, de lägger sina äktenskap bakom sig som om de aldrig existerat; vi skildes som vänner, helt okomplicerat, jo huset är ute på marknaden, nej vi har inte flyttat än men VI har hittat två lägenheter i samma område så det är toppen, ja nu börjar det nya livet, vad skönt det ska bli att slippa allt ansvar, huset, trädgården, hunden och barnen varannan vecka, äntligen lite harmoni och BALANS i livet, jodå, och förresten vad gör du på torsdag kväll jag har bokat biljetter till teatern om du vill gå? (???) Vad säger man? Hmm, let me think, tja, tack för lunchen men du kan väl höra av dig när ni verkligen har separerat på riktigt: I DONT THINK SO...!

Flyga

Apropå samtalet med dotterns lärare så fick vi tips om att man kan lära sig segelflyga och hur det går till, och sedan ställde sig Mini-Gaia upp på stolen och reciterade egenhändigt skrivna dikter och jag brast ut i gapskratt och applåderade och läraren sa: -Er kan man ju inte ha samtal med.
Men jag vet att vi äger, som sjuåringarna säger.

Ny grej

Mini-Gaia berättar i skolan: - Jag har börjat cykla till skolan nu. Det är min nya grej.
Och det låter som mig själv när jag säger på lunchdejten idag: - Jag har börjat med yoga nu. Det är min nya grej. Ny-gamla.
Eller den postkoloniala gone ecocritical forskaren och föregångaren Graham Huggan, som sa i våras, på konferensen i Venedig, när jag överlycklig uttryckte min uppskattning för hans senaste artikel som handlar om den gröna postkolonialismen, hans nya inriktning som befäster min, då sa han: - Yeah, it's my new thing.
Bästa uttrycket, som sprider sig!
Och yogaläraren som säger, att nu behöver vi inte leva tillsammans som man och kvinna, som beroende av varandra längre, utan nu är vi självständiga och individualistiska som kan leva själva och ändå hela, och sedan möta varandra om vi vill, men utan att behöva det, utan måsten, utan beroenden: - Det är det nya, säger hon och slår ihop händerna i namaste och jag minns den där ungen i kollektivet i Santa Cruz som hette just Namaste, alltså en indisk hälsningsfras, och jag känner instinktivt att yogaläraren har rätt. Vi kan fortfarande leva i par om vi vill, men det är inte längre något absolut måste.

Ny tid

Enligt vissa av de forskare som jag läser och som jag kommer att hänvisa med emfas till i mitt arbete, så är vi nu inne i den post-humanistiska tidsåldern, då vi inte direkt bara vänder oss emot upplysningstiden och dess humanism utan utvidgar dessa ideal till att även innefatta djuren och naturen som levande, likvärdiga varelser. Post-anthropocentrism, alltså, att vi börjar inse att det är ett misstag att enbart se allting från människans synpunkt, utan vi behöver se världen (och jordens resurser) från ett annat, all-inclusive perspektiv, från djurens och övriga naturens synvinkel OCKSÅ. Inte istället, utan samtidigt som människans.

Besatt igen

Jag visste att det skulle bli såhär. Besatt av min forskning. Efter lång tids vakuum har jag börjat igen och nu kan jag inte tänka på annat. Forskning? Finns det annat? Jag kastar mig över böckerna, skriver, tänker, jag tänker inte på annat, tankarna virvlar omkring, härligt kreativa, ständigt närvarande, på promenad, på yoga (hm, där lyckades jag släppa det tack vare effektiva mantran), på cafe (snabbfika, måste hem och forska). Böckerna ligger framme jämt och väntar på uppmärksamhet, skjuter bara undan dem mot ena änden av köksbordet när vi ska äta middag. Jag sneglar längtande mot dem när jag förhör barnen på läxorna, när jag plockar undan disken. Allt annat känns oväsentligt eller åtminstone mindre viktigt. Uppslukandet är totalt, och det är ett rus och en glädje och en farligt stressande längtan efter att läsa, tänka, förstå, formulera sig. Tiden rinner iväg, en halvtimme på kvällen när barnen springer till grannarna och leker blir ett efterlängtat återseende med den ständigt väntande boken. My God, I'm obsessed. Huvudet dunkar. Bäst att smida medan järnet är varmt. Nu, bara nu, i det här tillståndet kan storverk uträttas....

Jag avbryter

Jag avbryter alla, ständigt och jämt, jag kan inte hjälpa det, mina föräldrar hatade det när jag var liten, men jag har fortsatt likadant. Jag avbryter alla, överallt, på utvecklingssamtal med barnens lärare (jag måste koncentrera mig hårt, tänka på något annat för att inte fylla upp den där halvtimmen med mitt eget prat, min egen underbara röst), jag avbryter på seminarier, på möten, till och med hos tandläkaren försöker jag avbryta, jag avbryter bilmekaniker, hantverkare, läkare, professorer. Jag avbryter yoga-läraren och skäms, är det nånstans man ska vara lugn och tyst så är det väl där, bland buddha-statyer, lugn musik och rökelse, och jag blir så avslappnad av andningsövningarna och av att få ligga ned på en lila madrass mitt i stan, mitt på lunchen (istället för lunchen, två flugor i en smäll), tänk att få ligga i lugn och ro i flera minuter, men jag hittar ändå en chans att avbryta. Och jag avbryter mina barn ständigt och jämt och jag tänker att de får bra träning, på att lära sig hoppa in i matchen, kasta sig in i samtalet. Och de pratar, mina barn pratar och pratar och avbryter nonstop, så visst har de lärt sig. Till tonårstjejerna på högstadiet säger jag på fullt allvar, när jag är läraren som sitter med dem och deras föräldrar och har utvecklingssamtal och försöker ta de där målen på allvar, jag säger: - Du måste avbryta mer, bara prata rätt ut, annars har du ingen chans, killarna kommer att ta all plats annars!
Om jag hade bott i Frankrike hade inget av det här varit konstigt eller värt att nämna. Jag har bott i Frankrike och där pratar de på tills de blir avbrutna, så gör jag med, särskilt i förhållanden, ja i samtal överhuvudtaget, jag pratar tills jag blir avbruten. Om ingen avbryter tar jag för givet att den andre inte har nåt (lika bra) att säga. Jag vet, jag är född i fel land, fel kultur.

Bästa, klokaste läraren

har min son fått, en lärare som ser sonens enorma prestationskrav, de inre krav han av någon anledning gett sig själv, och de ytte krav som jag förmodligen gett honom, fastän jag jobbar hårt för att sluta med det, att ändra på det, ett beteende som verkar förutbestämt, genetiskt nedärvt, i alla fall i vår familj, i vår släkt där ingenting duger förutom det bästa och lite till. Och min sons lärare håller för resultaten på proven med handen för att ge min son lite tid attt lyssna, att andas men det enda min son vill veta är hur bra han är, vem är bäst, är han bäst? Och jag vet att det bästa jag kan göra är att helt tagga ner, sluta fråga, bry mig, sluta tjata om läxor, han har tillräckligt höga krav på sig bara genom att vara han. Det paradoxala, som jag naturligtvis känner igen, att vara så högpresterande att man vänjer sig vid lovord, suger i sig beröm som en svamp, aldrig kan få nog av uppmärksamhet. Någon sa en gång om min son: Det bästa du kan göra för honom är att låta honom glömma en läxa nån gång, vara slarvig, inte lyckas så himla bra på allt. Och jag tog det till mig, som ett något sent kommet, men ändå, bra råd till mig själv: Våga släppa lite på perfektionismen, komma för sent, tappa bort nåt nån gång, glömma ett möte, kanske till och med missa en deadline! Så när det blir dags för det där förbannade målpapperet, säger min sons lärare såhär: -Jag tycker vi skriver att du kan fortsätta som du gör. Bara fortsätt såhär, det duger bra, allt är bra, det går bra för dig...
Och lättnaden skiner ur ögonen på den högpresterande sonen, och jag är lika lättad jag med, för hans skull. Och jag säger, när vi lämnar klassrummet: - Bättre mål kan man väl inte önska sig? Och han är lycklig, lycklig, lycklig när han slänger på sig jackan och springer ut till kompisarna som väntar på fotbollsplanen på skolgården.

So sweet

Vacker, vacker sång.

Mina bloggläsare

Mina bloggläsare, I love you! Kram Gaia

Forskning

Jag läser just nu den här och den här och den här. Om det nu var någon som undrade vad jag gör på dagarna.

Animal rights

Just nu: har djuren samma rättigheter som människor och vad säger filosoferna? Lever vi nu i ett post-humanist eller ett trans-humanist samhälle? Återkommer.

Inte bitter

Nejdå inte alls, men ifall, så är det här en bra låt med mycket ilska!

Så får du mig ändå

"Ring mig sen och ångra dig, så får du mig ändå" haha. "vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra" haha. "tryggheten byter jag med glädje ut mot dig" Så kul om destruktivt beteende i förhållanden! Skrivet av en man, Emil, dessutom. Samtidigt passande apropå tidigare inlägg om att stanna eller gå, stanna eller gå.
Eller stolthet, det här är bra exorcistmusik, förresten.

Vi fann varandra

Linda Skugge skriver så fint om sin exman. Vi fann varandra, vi räddade varandra...Klart att man förändras på 14 år men för det är ingenting förstört, utan ett vackert minne, en vacker historia som fortsätter hela livet om man har barn ihop, även om man går vidare och lever sina egna liv. Finns ingen anledning att trasha det som varit. Självklart är man inte samma person vid 21 som 35. Fint.

Konstigt

Det är konstigt att någon som jag en gång avskydde så (av outgrundliga anledningar, tycks det mig nu), kan jag nu dyrka hans ord som vore de små bitar av baguette med chevre och till det ett gott vitt ekologiskt vin. När jag läser hans blogg upptäcker jag att han är ungefär i min ålder. Touché. Klart jag avskydde honom när han var en jämnårig, pretto slacker-slyngel, som vågade prata, häva ur sig överdrivna åsikter för att märkas, tog plats och trodde han var Strindberg eller Jack Kerouac. HA! Jag reste till Californien och träffade Allen Ginsberg på riktigt och blev bjuden på kokain av Neal Cassadys son (jag sa no thank you). Nu inser jag att det var en slags missriktad avundsjuka, att Birro vågade synas och höras medan jag flydde till andra sidan jorden och gled runt för att bli skådespelerska när jag egentligen ville vara författare. "Jag ville bli det jag redan var". Birro blev alkis och längtade efter barn. Jag skaffade barn och blev litteraturforskare. Nu tar han över bloggvärlden med sitt svarta hår och sina kavajer. Och jag inser att vi, liksom en annan jämnårig, lever ut våra kajalmärkta ungdomsdrömmar nu, på riktigt. Kram

Viktigt nätverk

Kolla in det här genast!

Noll koll

Sonen söker målmedvetet i itunes-listan. -Vad letar du efter? frågar jag. -Den här! svarar han, och när den spelas säger jag: - Den är ju bra! Hur kände du till den? - Mamma! Den finns överallt! -Var då? frågar jag som inte riktigt kan komma över det faktum att sonen upptäcker musik som inte jag själv känner till. - Överallt! I skolan! STÖN. -Har ni musik i skolan? -Ja, ibland, när vi målar.
Där ser man. Jag har noll koll. Mellanstadielärarna vet mer om svensk, modern musik än jag. För att inte tala om min nioårige son.
Jag som trodde han lärde sig allt av mig. Här sitter jag i min nittiotalsbubbla och spelar Winnerbäck och Bono.

Iris

Jag har inte sett filmen men låten är väldigt bra. Påminner mig om att jag brukade dejta såna där killar på 80- och 90-talen, med svart läppstift, kajal och röd skinnjacka. Höjden av god smak...

Aldrig dig

Konsekvensen av att ha kidsen omkring sig när man bloggar eller jobbar. Nu går Mini-Gaia runt här och nynnar på Veronia Maggios låt, fast lite fel. "Aldrig dig, aaldrig dig, för lång o för kort o för smal o för blond...". Jag har närt en feminist (eller relations-fobiker) vid min barm.

Årets mål

Detta året har Mini-Gaia fått fylla i nya måldokument, så här blev det: 1) Vad är du bra på? - Att cykla. 2) Vad vill du bli bättre på? -Att flyga.
Vem har sagt att skolan är humor-fri?
Det här är ju humor på hög nivå hos sjuåringar.

Mål-vansinnet

Nu får inte barnen längre jobba ifred i skolan och vara nöjda med det de gör i stunden utan nu måste de ha mål, och dessa mål måste de själva sätta upp på meningslösa möten som man har med lärare, barn och föräldrar. Förut innebar dessa samtal att barnen fick visa vad de gjort i skolan för sina stolta föräldrar. Nu pressas barnen, från sex års ålder på att tänka ut ett eller flera mål som de måste skriva under på skriftligt. Det är vansinnigt och enligt min åsikt rent av skadligt. Förra året led mötestiden mot sitt slut när jag satt där med min sexåring och läraren satt med pennan i högsta hugg och väntade på att min dotter skulle komma på något hon kunde bli bättre på. Min dotter, som tack och lov, fortfarande har självkänsla nog för att vara fullkomligt nöjd med allt hon gör, kunde inte komma på något. Till slut slängde hon ur sig: -Innebandy! Och läraren lyckades se allvarlig ut och skrev dit innebandy som Mini-Gaias skolmål, och vi skrev under dokumentet alla tre. När jag och dottern kom ut på skolgården sa jag: - Jaha, så du vill bli bättre på innebandy? - Nej, jag hatar det, jag tänker inte göra det. Jag bara sa det.
hahaha. Meningsfullt?

Sitta och fokusera

På möte med handledaren sitter jag i vanlig ordning och viftar med armarna och gestikulerar och förklarar och berättar om mina tillfälliga svårigheter med att fokusera, och då slås jag av tanken på en rolig text jag läste av lars på hans online-kulturtidskrift abeba, där han nämnde att det mest missbrukade ordet just nu är just fokusera och där han föreställde sig alla dessa människor som sitter vid sina skrivbord och, enligt egen uppgift, fokuserar. Starta en blogg, lasse!

Mer om kärlek

Som Lisa Loeb sjunger i Stay, och apropå Joakims kommentar på det inlägget. Så lätt att gå, så svårt att stanna ibland. I thought hey I could leave, I could leave...På samma tema, denna låt tipsade en före detta pojkvän mig om, ja, ibland behöver man ingen terapi, det räcker med sina ex.

Hemlig namnsdag

Min dotter har grubblat länge på det här. Hon har ingen namnsdag. Tre förnamn har hon fått men till ingen nytta. Fadern och jag har lyckats pricka in så ovanliga namn att de inte har någon plats i almanackan. Nu har hon varit hos grannen som har hjälpt henne att söka på datorn, men nej, inget av hennes namn har någon namnsdag. Därför kom hon nyss hem och meddelade:-Jag har en hemlig namnsdag. -Jaha, när då? säger jag som gett upp hoppet om att jobba och börjat blogga stället. -Trettonde november! säger Mini-Gaia glatt. -Jaha, varför just då? Vad är det för namn då? undrar jag. -Jag vet inte! Det spelar ingen roll! svarar tjejen med den hemliga namnsdagen.
Vad coolt, hon har bara valt en dag. Nu sitter hon på golvet och läser igenom hela almanackan för att undersöka om brorsan har någon officiell namnsdag.
-Jo! I mars 2009 har han namnsdag! utbrister hon nu.
Och sedan: - På sin namnsdag ska man få frukost på sängen!
Bäst att lägga trettonde november på minnet.

Mamma jobbar

Det är studiedag och barnen är hemma från skolan. Mamma Gaia måste jobba som vanligt. Försöker få Mini-Gaia att förstå att det betyder tystnad, vara ifred, gå till ett annat rum. Det går sådär. På köksbordet har jag spridit ut böcker och artiklar, bärbara datorn, tekoppen. Mini-Gaia sitter mittemot och gör roliga miner så fort jag tittar upp. Det är omöjligt att koncentrera sig. Jag läser en bok av en annan Ghosh-kritiker och försöker formulera mitt konferensbidrag, forma mina egna tankar samtidigt som jag funderar på om jag kan hänvisa till andra forskare i ämnet. Hela tiden sitter Mini-Gaia knäpptyst mittemot och har en ny galen min på gång när jag vänder blicken ditåt. Jag brister ut i skratt förstås och säger: -Jag måste faktiskt jobba. -Jobba då, säger hon. Tyst håller jag upp boken framför ansiktet och läser.
-Vad gör du? frågar Mini-Gaia.
-Jag läser! säger jag lite extra högt, till ingen nytta förstås. Jag lägger ner boken.
- Vad gör du? frågar den lilla terroristen.
- Jag tänker!
- Vad tänker du på? undrar hon intresserat.
This could go on all day.
En forskares produktiva vardag.

Lisas blogg

Den här hippie-tjejen skriver en trevlig blogg som handlar om att släppa på perfektionismen, ytan, kraven på prestation osv som framför allt kvinnor dukar under för. Apropå mitt tidigare inlägg om backlashen och hemmafru-kulten och inredningsnojan, avslöjar Lisa (haha) att hon aldrig någonsin tvättat sina golv. Det är modigt och det är SJUKT att en sådan grej ÄR modigt år 2009. Hon håller tummarna för att hennes kids inte blir allergiska nu när deras mamma är så förtappad (obs mamman, pappan har förstås inga skuldkänslor över dammiga golv, säg den man som orkar bry sig, det är vi kvinnor som straffar ut oss själva och varandra på det här viset). Jag har aldrig tvättat mina fönster. There, I said it. Kom igen nu, kan inte alla, både män och kvinnor avslöja sina synder. Men i alla fall, det intressanta är att, som min insiktsfulla 21-åriga kusin säger, hon säger: Kvinnor har fått chansen att göra karriär, fine, men har fortfarande kvar alla tidigare ansvarsområden. Är det konstigt då att det är kvinnor i 30-40 årsåldern som blir utbrända, får hjärtsjukdomar, knaprar antidepressiva? Vi har alla kvinnors tidigare uppgifter plus de nya "manliga" (vi ska kunna allt, även bilen, trädgården och karriären, plus hemmet och barnen)plus vara snygga som 25-åringar genom intensiv träning och diet och blablabbla. Är det konstigt att man blir trött? Jämställdhet har blivit att kvinnor ska ha MER att göra. Hur går det ihop?

Paus vid havet

Hur jag brukade parkera bilen vid en vacker utsiktspunkt ute vid Santa Cruz bästa surf-strand och bara sitta där, stilla, medan barnet sov i sin stol i baksätet och bara sitta i tystnad och se ut över den vilda kusten och känna lugnet och tystnaden välla över mig inifrån, medan surfarna syntes som svarta konturer dyka upp och ned under vågorna, men alltid upp igen. Äntligen, andas.

Raka motsatsen

Om man inte vill gå så kan man ju stanna. Vem sa att det var enkelt med kärlek? kram gaia

I do

Mm, gillar den här låten starkt.

Gå tvärs över

Agueli står och säljer böcker och jag ser ut över sjön som lyser vit i solen och jag säger: -Jag tänkte gå runt sjön nu. Agueli är tyst en stund, sedan säger han: -Ja, eller så kan du ju gå tvärs över den.
Och jag hajar till, som om den enkla kommentaren har en symbolisk betydelse, som om jag inte kommit på att jag som omväxling, för att bryta mönstret, skulle kunna gå tvärs över isen, istället för runt sjön, det gamla vanliga. Ibland behövs det inte mycket för att man ska känna sig som om man revolutionerar mot sina egna invanda mönster.

På barrikaderna

Håller fullständigt med Katerina Janouch om detta, att det är barrikaddags mot hemmafru-kulten som lever sitt liv bland annat genom den extrema inredningsfacismen som pågår i vår generation. What's up, people? Har ni inget bättre för er? Man ska vara perfekt på alla fronter, hur ska man hinna jobba, tänka, utvecklas intellektuellt och känslomässigt om man samtidigt ska tänka på fucking gardiner? Det är trettio år sedan våra mödrar skrek Vi måste höja våra röster för att höras! på sjuttiotalet och vi är tillbaks på ruta ett. Det är helt omöjligt att hitta några kläder utan katter och prinsessor och i någon annan färg än rosa till min dotter som hatar rosa, och längtar efter grönt och brunt men affärerna har bestämt att flickor ska glittra och pojkar ska trivas i eldsflammor (över min döda kropp att jag klär min son i batman och spiderman, är vi köpta av hollywood? tydligen). Man skulle kunna tro att vi lever i Hitler-Tyskland, likriktigheten är total och obönhörligt oundviklig. Hur är det tänkt att de ska bli feminister på det här viset???

Calm down

Kan inte andas utan den här. Den får mig lugn. If it's a broken heart then face it...

Det där att man ändå

kan möta sina likasinnade, över åldersgränser, generationsgränser, yrken, utbildningar och till och med inom sin egen släkt, förvånande nog! Möta den där personen som är som jag, som förstår mig och som jag förstår. Man hittar dem direkt, bland vänners vänner, i vimlet på en arbetsplats, på fester, här och där, bland gamla vänner man sedan länge tappat kontakten med, bland helt nya, instinktivt passande vänner. Man vet direkt, man känner det, att här är någon som kanske är som jag, som kommer att betyda något för mig, på något sätt, hur vet man inte, men man vet. Mitt på Storgatan en solig dag i februari möter man någon som kommer att påverka inte bara mig utan också många andra. På en julmiddag, i en bokcirkel, i personalrummet på en arbetsplats någon särskilt svag och ostyrig dag när man sträcker ut handen för att man hotar att falla och någon, just den där personen, bara står där och tar emot. Och man känner värmen i deras händer. När man råkar vara bland nya vänner när telefonen ringer och man känner sig jagad och de säger här, ta en kopp te, stäng av telefonen, prata, lugn. Och när jag ser mina barns far rakt in i ögonen och för första gången på tio år känner att nu, nu gör vi det här tillsammans, det är inte längre tre mot en utan två mot två eller kanske ännu hellre fyra och fyra.

Finistere

Åh, min absoluta favoritblogg just nu, Bodil Malmsten är så rolig i sin ironiska lågmäldhet och underbara formuleringsförmåga: Idag: "Fredag den 13e. Igen? Är det annat?" Punkt! Fantastiskt kul!

Plötsligt

efter en lång tid, kan inspirationen komma, lusten att skapa, forska, skriva, påverka världen, delta i internationella sammanhang, sprida det jag tycker är viktigt, mina tankar och idéer. Stå på konferenser och faktiskt ha nånting att säga. Plötsligt, efter en lång tid, återkommer den där lusten, drivkraften, som om den aldrig varit borta utan bara på semester, tillfälligt ute. Som en av högstadie-eleverna skrivit på en lapp och lagt på bänken, där stod det, helt fräckt och skrattretande professionellt: "Gått för dagen". En fjortonåring! haha. Anyway, nu har den kreativa kraften återvänt hos mig själv, och jag häpnar och förvånas och glädjer mig med mig själv. Jag är inte bara mamma, haha. Kan det vara likadant med kärlek? Att när man lägger den på hyllan, sparkar den mot dörren, tar en paus, semester, så återkommer den plötsligt, eller dyker upp i helt ny skepnad, bara för att man släppt den fri? För att man inte längre tittar år det hållet? Jag tror det.

Inspiration

Och av mina nya vänner blir jag som mest inspirerad av att det går, och är viktigt, att i sitt fullspäckade schema med tusen jobb, projekt och barn faktiskt ta sig tid, unna sig att klämma in en mikropaus bara för sig själv. Att bara sitta på ett cafe och ta en kopp och bläddra i en tidning eller bara sitta helt tyst och stilla och vila, lyssna på folk. Eller på något annat sätt finna en stund för sig själv att andas. -Det gör jag alltid, säger Angela. -Varje dag, säger Maria. Och jag lyssnar och lär och tänker att där startar ju möjligheten till balans, inte genom att fylla varje timme till bristningsgränsen och jaga mot klockan, utan att aktivt lägga in dessa underbara mikropauser. Beacuse I'm worth it, hahaha. kram

Walk on

Resan är över och telefonen ringer, mobilen piper, jag undviker att svara, jag smyger omkring, förhalar, avvärjer, så går två dagar och det ringer igen. Så svårt att sätta punkt, att slutligen kräva något annat, säga att nu går jag vidare, mot alla känslor, men med en säkerhet om vart jag är på väg och det är inte hit, utan vidare. Vidare. I can only take so much.

Öland

Och jag tog steget ut i det okända när vi fick frågan om att följa med till Ölands östra kust, till en öde naturstrand, vi skulle packa våra väskor med sovsäckar och stormkök och vi skulle tälta där bland träden och hon sa jag tar med vin och jag sa jag packar nötter och konserver och det var något helt nytt och verkligen spännande och ett äventyr med fyra barn och två kvinnor som knappast kände varandra men ändå hade fått nån slags connection och en känsla av att det här kunde bli början på något kul och verkligt betydelsefullt för oss alla. Och sedan satt vi i sanddynerna på kvällarna och drack vin och åt nötter och aprikoser och brieost och barnen kastade sig mellan högarna av vit sand och vi badade i skymningen och tvättade håret i havet och såg solen gå ned där på stranden, kväll efter kväll efter kväll. Och jag har varit i Indien och jag har tältat i Grand Canyon men det här var ett äventyr, ett riktigt spännande äventyr, för oss allihop.

Ispölar

På promenaden till skolan hittar barnen nyfrusna vattenpölar som knastrar och kraschar härligt när man hoppar sönder den tunna nattisen. Glädjen, barnens rena och enkla glädje i att höra ljudet, igen och igen, när de trampar i pölarna och vackra mönster bildas när isen spricker. Och jag får en ilande känsla i kroppen, ett tydligt och starkt minne av just den lätta glädjen jag också kände som barn, just i sprickan mellan vinter och vår, när allt var möjligt och varje dag ett spännande, grusigt äventyr, fullt av is och sand och lerkakor och fotbollsplaner. Jag minns den glädjen, den livsglädjen. Det behövdes inte mer, i stunden, än att hitta ännu en istäckt vattenpöl att stampa sönder. Kanske därför vi har så lätt att hitta det där skrattet och den där uppsluppenheten när vi träffas, jag och mina vänner från mellanstadietiden. Vi har våra minnen i kroppen, minnen av hisnande cykelfärder genom bostadsområden, jag som satt på styret när M cyklade nerför backarna i förskräckligt hög fart, det var före hjälmar och jag lutade mig mot hennes armar och litade helt och fullt på att jag skulle överleva. Och när D och jag klättrade upp på skoltaken och sprang rusiga av lycka och spänning över taket till idrottshallen och hoppade mellan olika avsatser tills någon vaktmästare kom och jagade ner oss och vi sprang, sprang för livet, med skrattet bubblande i hela kroppen. Eller när A och jag följde varandra hem och gick arm i arm i timmar fram och tillbaka, till mitt hus, till hennes hus och tillbaka i all oändlighet för att vi inte kunde skiljas åt, tills vi hittade en plats som vi trodde var mittemellan våra hus och där stod vi sedan och pratade i sommarskymningen och inväntade sommarlovets slut, tillsammans.

Den vackraste

Den vackraste delen av Sex and the City -filmen handlar inte om kärlek eller romantik utan om vänskap. Det är när både Carrie och Miranda sitter ensamma på varsitt håll på nyårsafton och Miranda ringer Carrie och väcker henne och de pratar lite och lägger sedan på. -Go back to sleep, säger Miranda tappert fastän hon håller på att bryta ihop av ensamhet, och då stiger Carrie upp ur sängen, slänger på sig en kappa över pyjamasen och springer genom snöyran (för det går inte att få tag i en taxi i New York på nyårsafton) hela vägen till Mirandas lägenhet och när hon kommer fram kastar hon sig runt halsen på Miranda och säger: -You are not alone, you are not alone. Då gråter jag.
Vänskap slår allting annat med hästlängder. Vänskap.

Mer musik

I don't know if I ever been really loved by a hand that touched me. Mer musik, det här bandet såg jag live i Santa Cruz och det var en sån kraft i den här låten, som om styrkan i att skjuta någon ifrån sig är starkare än att våga släppa någon nära. Story of my life. Och den var bra att dansa till.

Om att duga

Apropå stress, jakten på självkänsla och känslan av att duga. Vore det inte skönt om man bara kunde luta sig tillbaka och känna såhär?
That I would be good even if I did nothing. That I would be good even if I lost sanity. That I would be good even with or without you. Drömma kan man ju alltid...

Så många tider, så lite tid

Plötsligt har jag dragits in i ett virrvarr av tider att passa, det ena leder till det andra, det är läkare och sjukgymnaster, stressterapi och blablabla. Det sägs att jag jobbar för mycket, eller har jobbat för mycket och nu har det satts in en armé av nya tider att passa, tider som gör mig mer stressad än jag redan var. Catch 22. Två gånger har jag avbokat den i mitt tycke onödiga sjukgymnasten men till slut går jag dit fast jag hellre hade suttit hemma och stressat med avhandlingen som vanligt. I vanlig ordning frågar den intet ont anande typ 12åriga, nyutbildade sjukgymnasten mig hur det är och hon ber mig att berätta. Det är ju som att öppna a can of worms, att be mig tala fritt ur hjärtat utan manus, det bästa jag vet, this could go on forever. Jag har alltid en massa häpnadsväckande och intressanta saker att berätta från mitt osannolikt fullbokade och stressade liv. Jag vet precis när hon kommer att dra efter andan och när hon kommer att skratta (jag har en del komiska anekdoter, jag har berättat det här så många gånger nu, för så många olika människor). Ja, mycket riktigt drar jag över tiden och min inbokade timme (jag kom tio minuter för sent) är över, med råge. Den stressade sjukgymnasten ber mig att själv (?sekretess?) ta en titt på hennes påslagna dataskärm och hitta den info jag behöver om nån "stress-kurs" (lär man sig stressa mer eller kanske-hoppas!-effektivare?) där i hennes mailbox som hon har öppnat och sedan stressar hon vidare till nästa patient med orden:- Du kan köpa avslappningsband på apoteket! Då brister jag ut i gapskratt och säger:- Aldrig i livet att jag kommer att kunna lyssna på det utan att börja skratta! No way...

Happy

Går runt sjön och ser dagen och kanske våren vakna. De mystiska dimmorna som reser sig över isen och över gräsmattorna, silar sig in mellan träden och möter min andedräkt som är kall och klar. Musiken i ipoden, minnen av alla dagar och kvällar jag körde min rostiga BMW-77 uppför och nedför motorvägen mellan Aptos och Santa Cruz, från San Andreas Vault och ner till downtown Santa Cruz, till book readings, surfar-cafeer, konserter, loppmarknader och på onsdagarna alltid farmer's market, där vi köpte färska, ekologiskt odlade frukter och grönsaker direkt från bönderna och alla sprang omkring i solen med batiktröjor och barn i bärselar och jag kunde verkligen, i ungefär tio år, inbilla mig att jag levde på 60-talet, för här i Kalifornien hade tiden stannat, och alla var fria och glada.

Brottsofferjouren ringer

Brottsofferjouren ringer upp mig på mobilen klockan kvart i sex en torsdagskväll när jag är nere på stan och på väg mellan olika ärenden.
-Ja, hej det är från brottsofferjouren, du har varit utsatt för blablabla?
-Eh, ja, det stämmer, svarar jag och hälsar i förbifarten på några bekanta jag går förbi i ett gathörn.
-Ja, jag har fått ditt namn här av polisen och blablabla vill du prata om det som har hänt?
-Ja visst, svarar jag och tänker att rösten i luren ska komma med några förslag på mötestider. Att sitta och snacka en timme om mig själv och mina känslor-gratis-tackar jag ju inte nej till. Det kan ju aldrig skada, tänker jag, även om jag inte direkt känner något akut behov av det heller.
-Ok, jaha, hur känns det då?
Jag svänger runt ett bullrigt gathörn och tänker skämtar de, här och nu? Ska vi ta det här och nu, via mobilen, mitt på gatan klockan sex en regnig kväll, mitt i rushen? Sanslöst. Jag tackar nej och rösten i luren verkar lättad och kryssar av mig på sin lista:- Ok, då skriver jag här att du behöver ingen hjälp?
Whatever. Jag tänker att det är väl fint att de ringer men helt absurt när de bara har mitt namn och ingen bakgrundsinfo och jag tänker att de borde slå en signal till agueli, för där har vi ett verkligt brottsoffer, ett offer för polisen närmare bestämt.

Är skilsmässor trendigt?

Jag är för närvarande helt uppslukad av den här debatten om äktenskapets vara eller icke vara. Gudrun Schyman och Linda Skugge står på olika sidor av det politiskt färgade staketet (som tydligen fortfarande existerar fast jag tror det kommer att försvinna till förmån för en härligt färgglad, svartgrön anarki...)och tycker i princip samma sak: Äktenskapet förslavar och passiviserar kvinnor känslomässigt, även om vi brutit oss loss från det ekonomiska beroendet som ansågs vara orsaken till kvinnoslaveriet för 30-40 år sedan. Kärnfamiljs-och konsumtions-och inrednings-kulten lever starkt, menar Schyman bland annat genom de nya glassiga magasinen som Mama och Family Living. Detta är tidningar jag läser med enormt självförakt. Sedan plockar jag fram Brand som jag fått av Agueli. Skugge firar sin skilsmässa med att jobba på som vanligt, business as usual, köpa tjänster till hushållsarbetet och vara bästis med exet. Jag vet inte riktigt var jag står i den här debatten, jag tillhör Skugges generation och har väl gjort ungefär som hon, skilt mig med ömsesidig vänskap och respekt, som vänner och efter mitt initiativ, precis som hon. En vinst för mig och en vinst för barnen. För pappan, who knows? Det kan jag inte uttala mig om. Vi äter middag ihop minst en gång i veckan, vi har våra barns bästa för ögonen i alla lägen, vi är inte svartsjuka på nya partners osv. På ytan ser allt bra ut. Under ytan finns naturligtvis en helt annan och mycket mera komplicerad historia. Jag vet inte om jag tror på äktenskapet, men jag ser ingen poäng med att binda mig ekonomiskt till en man. Det känns riskabelt. Jag har försörjt mig själv och mina barn ensam i sju år. Det är inga problem. Om man inte räknar utlandssemestrar till en viktig del i barnens liv, för det har de hittills inte fått uppleva. Självklart, something's gotta give, när man lever på en inkomst. Men, däremot när jag en stor och mycket stark och mycket romantisk dröm om den stora kärleken som jag hoppas möta nu i vuxen ålder, inte längre en svartklädd, naiv tonåring utan en kvinna som vet lite mer vem hon är, och som förhoppningsvis har lite mer att ge (och en större förmåga att ta emot kärlek). Att möta en man som är min jämlike i det här läget skulle vara helt fantastiskt. Läs även Cecilia Gyllenhammars inlägg som jag tycker är ett bra och modigt sätt att uttrycka ungefär vad jag känner, att det är inget misslyckande, ingen katastrof att människor möts och skiljs och att livet går vidare, för det gör det ju! Och vi är alla så mycket rikare för de upplevelser vi har med oss, vare sig vi har stannat i ett äktenskap i fyrtio år eller skilt oss efter tio. The bottomline is, who's to judge?

Morgonpromenad

Den här energigivande låten lyssnar jag på i I-poden när jag promenerar hemåt efter att ha följt mina barn till skolan, eller rättare sagt följt min dotter, för sonen är stor och går demonstrativt 20 meter framför mamma och lillasyrran, för att markera sin självständighet, antar jag. För grannarna i området måste det se rätt kul ut, när vår lilla familj går utspridd, först sonen (som springer iväg om vi närmar oss, som för övrigt ofta springer istället för att gå, för att det är roligare tror jag)långt före, sedan jag som kollar klockan hela tiden och en halv meter bakom mig min dotter som inte har någon brådska trots att det tar ett bra tag att gå till skolan och hon börjar snart..."Jag går i min egen takt" säger hon lugnt och vägrar konsekvent att stressa, oavsett vad klockan är. Jag slits mellan känslan av att vilja stötta henne i hennes lugna livstempo och anti-stress attityd, och tanken på att det är väl ändå mitt ansvar som mamma (fortfarande) att se till att de kommer i tid? Hittills har det gått bra fast vi lämnar huset senare och senare för varje dag som går, morgontrötta kvällsmänniskor som vi är. Sonen som för bara några år sedan stod mig så nära, dyrkade marken jag gick på, verkar nu inte ha mycket till övers för mig och det är så det måste vara, det är så jag har hört att det brukar bli, men det är ändå förvånande och smått komiskt att uppleva förändringen själv. Om bara några år, när han är tonåring kommer det att bli ännu värre. Förhoppningsvis kan vi mötas som riktiga vänner om tio år, när han är 20 och jag är...47 (!) och han är en långhårig vegan och djurrättsaktivist eller fotbollsproffs, som han vill, eller rockstjärna som sin far och vi båda har lugnat ner oss och mognat en del på vägen. Min dotter är för tillfället min bästa vän men jag minns att min pappa (med illa dold triumf!) sa till mig när hon var liten, och trotsade mig med hela sitt vilda temperament: -Henne får du det inte lätt med i tonåren! Och det hördes att han tänkte på hur jag hade dragit dem genom helvetet när jag själv var tonåring och att jag nu skulle få tillbaka! Eller också var det inte så han menade.

Om vissa möten

When I think of talking to you
I feel like I'm rushing along a street
trying to listen and to speak
all at the same time
and there's not nearly enough of anything
or far too much
to fit into those paces of sidewalk

Av min vän Ingrid Coelho
jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
När orden bara rasar som atombomber runt omkring eller som ett stilla snöfall i mellanrummet mellan våra kroppar, så magiskt och allt på samma gång.

Nya datorn och gamla

Jag fick en ny dator i höstas och någon vänlig själ hjälpte mig då att kopiera och föra över alla mina texter, dikter och artiklar som jag skrivit de senaste åtta åren till en mapp i den nya datorn. Ok, var i helvete är den mappen???

Idoldyrkan

En dikt av mig till min idol Joyce Carol Oates:

Crush
For Joyce

I want to follow you around
Princeton University
Take notes behind hedges
Of how you walk and talk
With all the other professors
Who get to work and be in your
Proximity

As you go running by the lake
I’ll watch you through
the binoculars of my brain
hoping to get a glimpse of your ideas
and your imagination

In the evenings
I’ll take long walks by your house
As you lie sleeping
At your husband’s side,
While I’m sifting through images
Like grains of gold
Between un-manicured nails

Vem fan är inte äldre?

Haha, roligt, Birro ser sig i spegeln och säger: Jag är äldre, men ärligt talat, vem fan är inte äldre?
Tanken slog mig idag när jag vacklade ut från tandläkaren och mötte dessa svarthåriga gymnasieungdomar som stormade förbi på väg mot Broqvists. Jag mindes alla dagar jag tillbringat på det där cafet och alla koppar med kaffe jag hällde i mig, medan vi väntade på att något skulle hända...
Ingen kommer undan, men det spelar ingen roll. Det är i alla fall rättvist.

Tandläkaren

Jag kommer en kvart för sent och ser förmodligen nästan svimfärdig ut eftersom tandläkaren frågar:-Är du säker på att du vill göra det här?
Jag nickar och tar fram I-poden. Med den här musiken i öronen känns det bättre och jag hör ingenting av vad tandläkaren säger (-va?-va?) men jag är lugn, avslappnad, nästan bortdomnad mentalt. När jag var liten var jag inte rädd för tandläkaren, det har kommit med åren. Att jag har fött två barn, utan bedövning dessutom, är ett mirakel som jag inte förstår hur jag kunde klara. När jag är så rädd, nu, för smärta. Eller är det just därför? Jag har alltid sagt att jag vill ha fler barn, åtminstone ett till, men jag kanske ska överväga adoption. När tandläkaren får syn på i-podens display utbrister hon med stor förtjusning: -Åh, det är ju Winnerbäck!! Den skivan är bra!
Och jag tänker att det var fan vad min musiksmak har blivit folklig.

Ambivalens

Min nya favoritbloggare Marcus Birro skriver såhär om sin tid som alkoholist: "Jag ville gärna bli nykter om jag kunde få vara full samtidigt." Det kännetecknar hur många av oss känner angående miljön tror jag; vi vill gärna vara ekologiska om vi bara får fortsätta ungefär som förut...Han skriver vidare: Jag ville bli författare. Jag ville bli det jag redan var. Det man redan är. Intressant tanke.

Fyra syskon

Min dotter har i läxa att skriva en berättelse om sig själv och sin familj i sin gula skrivbok. Det är alltid en spännande uppgift nuförtiden. Välorganiserad som hon är har hon planerat allting i förväg och skriver noggrant, med snyggare bokstäver än jag kan åstadkomma: Jag har en mamma, en pappa och fyra syskon. Vänta nu, tänker jag, jag har väl bara två barn. Jamen just det, ja, på pappans sida har hon ju fler syskon. Bara det att det låter så mycket, och jag har aldrig tänkt på dem som en syskonskara, särskilt som det bara för ett par år sedan rådde stor förvirring kring vilka som var kusiner och vilka som var halvsyskon. Det var då jag insåg att de kanske borde ha lite mer kontakt med sin pappa. Men dottern har full koll på vilka som tillhör familjen, och de andra barnens mammor raderar hon raskt ut från kartan, om hon ens reflekterar över att de finns. Hon har fyra syskon, punkt slut. Fantastiskt!

Högstadiet del 2

Att jobba på högstadiet handlar inte i första hand om att undervisa, utan om att vara där, närvarande, och då menar jag inte bara i fysisk person, utan även om att verkligen vara där. Vad de här kidsen behöver är inte att kunna böja spanska verb i perfekt particip. Åtminstone har de inte något vidare intresse av det. Däremot är de svältfödda på uppmärksamhet, att någon står där och ser rakt på dem utan att väja med blicken eller byta ämne eller titta på klockan, utan verkligen lyssnar på dem, även om det de säger kanske är käpprätt åt helvete och vansinnigt provocerande. De är hänsynslöst ärliga och förvånansvärt många verkar lida av något slags behov av att säga precis vad de tänker, just i det ögonblicket de tänker det, rakt ut i luften. Bara för att få se vad som händer. Jag kan förstå den impulsen. Ibland, men bara ibland får jag en känsla av att det är likadant på universitetet, bara det att här är det vuxna människor som sitter, svältfödda på uppmärksamhet och med ett kolossalt behov av att höras och synas och med alla taggarna utåt, redo att bita ifrån, försvara sig eller gå till angrepp. Men jag kan ha fel. Fast ibland känner jag mig som en av de där kidsen på högstadiet och jag får ett nästan outhärdligt behov av att precis som de, sträcka ut benen långt under bordet, plocka upp mobilen och börja sms:a hejvilt, fastän jag egentligen inte behöver det, men bara för att jag inte får. Så jag förstår dem. Eller så har jag inte mognat nånting på tjugo år.

Hållbar av-veckling

I den här bloggen används begreppet hållbar avveckling istället för det motsägelsefulla uttrycket hållbar utveckling. Bloggaren ställer frågan: Hur hållbar har den varit hittills? Bra sagt tycker jag. Istället behövs ju en avveckling av en ohållbar livsstil.

Inatt drömde jag

Inatt drömde jag att någon hade antecknat i minuter och sekunder hur mycket jag kommit för sent till olika möten och lektioner under en viss tid tillbaka. Det stod skrivet, nedtecknat på papper, dessa rader av siffror och jag vaknade orolig, full av skam och skuldkänslor. När jag insåg att det var en dröm pustade jag ut. Vad är det jag försöker komma undan med i min rebelliska attityd till Tiden? Detta tänker jag apropå Angelas inlägg om att bli vän med Tiden. Min relation till Tiden är nog som ett dåligt kärleksförhållande byggt på ömsesidig misstro och ambivalens. Jag kan komma i tid, precis som alla andra, men jag är oftast sen. Är det ett sätt att få andra att vänta på mig istället för tvärtom? Och är det isåfall ett tecken på osäkerhet?

Staring at the sun

Vi tar en till...I'm not the only one, staring at the sun...
Beautiful.

In a little while

Det är min blogg så...här kommer Bono! If I crawl, if I come crawling home...will you be there?

Inte bara hjärna

När jag var 20 år förvånades jag över att min yoga (och meditations)-lärare, som var en otroligt snygg och vältränad man i sina bästa år (typ 30 då haha enligt min unga utgångspunkt..), tysk naturligtvis, sa att han tränade regelbundet och intensivt på gym. På något sätt, i den världen jag levde i då, där allt var antingen svart eller vitt, stämde detta inte in med ört-teerna och new age-böckerna och solhälsningarna som vi faktiskt steg upp klockan sju för att göra....När jag då visade min förvåning minns jag att han sa någonting som för alltid förändrade min syn på fysisk träning som icke motsatt till andlig/intellektuell utveckling och verksamhet:
- Ja, annars blir man ju bara hjärna, sa han med tysk brytning.
Kropp, vi är också kropp.

Nya läsare

Välkomna alla nya läsare, lägg gärna in er som bloggläsare till höger! kram Gaia