Man är en del av något här

Det har bara gått drygt en månad och jag har skapat mig ett liv här, vi har skapat oss ett liv här. Sverige, det fantastiska huset pa ön, skolan, vännerna, allt känns så långt borta nu, är det något allmänmänskligt eller ar det bara vi, jag, som har så här lätt att anpassa mig? Nu vet de vad jag heter på mitt lokala starbucks och de vet vad jag ska ha utan att jag behöver beställa det. - Hi Karin, the usual? See you tomorrow!Nu kommer grannarna över oinbjudna varje lördagkväll vid nio-halvtio-tiden och tar ett glas vin, spelar lite fotboll, och har vi redan gäster så säger vi bara the more the merrier. Vi lånar trädgårdsbord av en annan granne utan att fråga om lov och när den grannen plötsligt sitter på vår patio med sitt glas vin som han tagit med sig genom dörren i staketet bara rycker han på axlarna och lyfter upp lilla la luna som ser så liten ut där på hans axel. Barnen leker med kompisarna på gatan och på gymet känner personalen i barnrummet igen både lilla la luna och mini-gaia. Livet är lätt när alla är vänliga men jag drabbas av en känsla av saknad ibland, mest efter mina kvinnliga vänner, jag saknar analyserandet, ältandet, att vara bland folk som verkligen vet något om vem jag är som person, inte bara någons fru eller mamma. Och då ringer plötsligt en gammal vän från tiden i kalifornien och jag har inte pratat med henne på tolv år och jag känner genast igen hennes röst med den judiska sarkasmen alltid vilande i beredskap, det högljudda skrattet, värmen och jag längtar efter att träffa henne och just då känns det som att jag faktiskt håller pa att bli hel igen, bli mig själv igen. Här.