Mår toppen!

Lyckligt intalar jag mig själv och andra att jag har haft en himla tur som haft en sån lyckad graviditet, herregud, jag mår ju och har mått toppen! Mannen tittar på mig och säger: -Men du har ju haft två urinvägsinfektioner med antibiotika, en tre veckor lång magsjuka efter Indien-resan, vanlig influensa, superlågt järnvärde, utmattad, trött, inte orkat jobba på hela hösten!? -Ja visst ja, jag glömde det. Men snart är det över! (tre veckor kvar)

Åsiktsmaskin

Jag måste skratta när mannen kallar mina politiska attacker för arbetarkommunistsnack och jag säger: -Hela mitt liv har jag blivit anklagad för att vara en bortskämd borgarbracka från medelklassen av alla vänsterkillar. Mannen ler och säger: -Det är ju för att du har ett behov av att alltid inta exakt motsatt ståndpunkt från den du talar med. Åsiktskameleont?

Snön faller

och vi med den? Snön är så magisk. Jag som alltid hatar kyla och bland annat därför bodde i stort sett hela nittiotalet i varmare klimat, faller som en nyförälskad fjortis när landskapet dekoreras av blöta, vita flingor runt vårt hus på landet, i mörkret. Plötsligt, jag som bävat inför fjällresan i februari med sex barn varav en nyfödd bebis, längtar jag till fjällen, till landskapet, till naturen. Att sitta och se solen gå ned i över allt det vita med en mugg varm choklad, med barnvagnen bredvid mig utanför fjällstugan, just nu kan jag inte tänka mig något vackrare.

Är det verkligen meningen?

Och det är en sån befrielse att läsa Linnas blogg om hur det verkligen kan vara att ta hand om småbarn, hon skriver rakt och öppet om hur hon navigerar genom kaoset, leta, fixa, alltid är det nåt annat. Minnena svämmar över från äldsta barnens småbarnstid, det töcken, det kaos, den utmattning och den desperata ensamhet som ryms där. Fast besluten att den här gången ska det bli annorlunda, jag vägrar låta mig utplånas på det sättet igen, så jag vågar fråga, i egenskap av blivande trebarnsmor bland idel första och andragångsföderskor på MVC's föräldragrupp, jag frågar barnmorskan som är i övre medelåldern, och hon tvekar med svaret men ändå inte när jag frågar och ja, kräver ett svar: -Det här med fri amning, är det verkligen meningen, finns det inte någon möjlighet att införa någon slags rutiner så att man kan ha ett liv? Det kan väl inte vara meningen att man ska sitta i timmar, dygnet runt och bara amma? Det är tyst i rummet och alla mammorna väntar med spänning, när barnmorskan mumlar och muttrar: -Det är ju bra med amning och...men nej, det är inte meningen, är de normalstora så behöver de inte äta hela tiden, inte på nätterna, förutom de första veckorna förstås...Jag avbryter och säger:- Så efter en månad så kan de kanske äta var tredje timme? Barnmorskan nickar men ser ut som om hon skäms, som om hon avslöjat för mycket, som om detta är en väl förborgad statshemlighet med syfte att få alla svenska mammor att bli tokiga av efter-födsel-depression. Jag säger: -Det hade ju varit väldigt bra om någon hade sagt det förut!

Vad händer sen?

Två månaders blogg-paus. En månad kvar till bebis. En vecka kvar till jul. Att opta ut och ta det lugnt visade sig vara ett bra val. Min stress försvann, jag fick tid att organisera mina tankar, analysera vad jag behöver och bara vara, som man brukar säga. Som vanligt har jag mått utmärkt under graviditeten. Det här barnet borde bli ett lugnt och ostressat barn. Or not, med våra gener...En sak har jag upptäckt som jag inte riktigt visste förut: Att så stor del av ens föräldraskap handlar om att se sina egna behov och att våga tillfredsställa dem. Gäller i alla relationer. Det verkar vara receptet för att undvika den känsla av att kvävas som leder till det flyktbeteende jag tidigare i mitt liv ofta uppvisat i mina förhållanden. Nu: något annat. Att se målet och att ta sig dit på MITT sätt. Yrkesmässigt då? Där råder samma gamla vanliga förvirring, men jag tar det med ro. Jag är 38 år och börjar vänja mig.

Gå i fängelse

Jag startade den här bloggen i december förra året, som en del av Jonatans "Aguelis" kamp som jag ville stödja. Ett sätt att göra hans röst hörd, mot orättvisor, jag ville hjälpa till att släppa fram andra, alternativa röster än de vi vanligen hör i media och i samhället. Eftersom jag har lagt ner min blogg av personliga skäl, för att ägna mig åt andra saker, vill jag bara meddela den deprimerande nyheten att Jonatan sitter nu i fängelse och har nu dessutom förflyttats till en annan anstalt med betydligt högre kontroll och "säkerhet". Eftersom denna miljökämpe tydligen utgör en sådan stor fara för allmänheten? Det är mycket jag skulle vilja skriva mer om, som det här, och den masshysteri och masspsykos som nu råder angående den så kallade svininfluensan som vi nu förväntas mass-vaccinera våra barn mot, inte för att influensan är farligare än någon annan influensa utan av samhällsekonomiska skäl, för att "så många som möjligt ska kunna gå till jobbet". För mig personligen, har jag tagit en time-out, dragit ner på tempot, slutat jobba, går långa promenader i naturen och väntar på barnet och vårdar min kärlek, mig själv och min familj. Naturligtvis finns det en trend och ett namn för detta, i alla fall i USA, the opt-out revolution, välutbildade kvinnor som väljer att hoppa av och prioritera familjen. En bortslängd åtta-årig utbildning och examen? Eller en början och en förhoppning om ett annat liv? Mina tankar går till Jonatan. Mer info om honom, vart ni kan skriva finns här.

Birro om kärlek

Ensam är jag frost. Ensam är jag fotsteg som går i cirklar. Ensam är jag en mörk, stum skog. Jag älskar dig. Jag väljer dig varje dag. Du är ett val och en handling.

Du är den jag kunde vara.

From India with love

Så skulle jag vilja kalla min nya blogg, om jag startar en ny. Funderar på att göra det, som Marcus Birro, bara lämna det gamla, den gamla energin bakom mig och starta om på nytt. Under tiden som jag funderar är jag i Indien och jag sitter på ett hotell där man skulle kunna leva i månader, nej år, och jag har varit i Indien förut och då bodde jag på jordgolv och hämtade (iskallt) vatten i en hink exakt klockan fem varje morgon i en hörna på utsidan av huset när kranarna sattes på för en kort stund varje dag. Det vattnet fick jag sedan hälla över mig i någon slags dusch och det var hål i golvet istället för toalett och det var iskallt om nätterna i dubbla långkalsonger och raggsockor och jag minns inte hur många veckor det gick mellan gångerna jag tvättade håret. Det var Indien då, 1995, och det som mest förvånade mig då, var hur lätt det var för mig att vänja mig vid livsstilen, så långt under det jag någonsin trott jag skulle kunnat stå ut med. Nu är det 2009 och jag är i nästan sjätte månaden och lika lätt som jag hade att leva på Sri Ram Ashram i norra Uttar Pradesh, lika lätt har jag nu att vänja mig vid den koloniala livsstilen, eller positionen (som vi litteraturforskare skulle säga)där jag nu befinner mig, på ett tjusigt hotell på sydöstra kusten, vid Indiska Oceanen. Det tar mig två dagar att ta det för självklart, för givet, att inte öppna mina colaburkar själv. Det tar mig två dagar att inte längre se, eller generas över alla dessa människor som har som jobb att se till att jag, och alla andra gäster, har det bra hela tiden. Det frågas, hälsas, tackas, pushas, bugas och hålls på. Och som vanligt i Indien så vill jag assimileras, jag klär mig indiskt, jag hänger smycken på min kropp, jag färgar håret mörkare och det glänser svart av indiska oljeinpackningar, men det går inte att förneka att jag inte är den som sitter i en rickshaw eller trampar omkring på gatorna som jag gjorde i Östra Delhi. Nu kryssar chauffören vant fram genom den fullständigt galna Chennai-trafiken och jag sitter där och ser ut genom fönstret, ut på Indien, uppifrån, inifrån och jag vet inte vad jag ska tycka om det, men jag vet att jag, precis som 1995, känner mig hemma i Indien. Hemma.

Ny tid

Mer info kommer om bloggboken och hur ni kan köpa den från vulkan. Så länge tipsar jag om Marcus Birros nya blogg, innerlig, inåtvänd, poetisk. En helt annan typ av blogg än han tidigare skrev.

Bye-bye

Dags att gå vidare. Mot nya projekt. Nu: Indien. Barnet. Avhandlingen. Romanerna. Den fejkat självbiografiska formen som är bloggen är ett vanskligt format. I romanens form är det lättare att gömma sig bakom fiktionen och ändå bevara humorn och kreativiteten. Tiden, dagarna är bara så långa och det är nödvändigt för mig att välja fokus. Bloggen kommer att ges ut på Vulkan, den sträcker sig från december förra året fram till september detta året. Det har varit en intressant resa från noll till hundra men det är time to move on. Mina åsikter och mitt skrivande kommer att finnas kvar, bara i andra former, den akademiska å ena sidan och den kreativa, fiktiva å andra sidan. Bloggen var ett mellanting, ett fantastiskt projekt som gett mig kontakt med så många flera människor än annars. Ha det bra! Bye-bye! Med Nuno Gomes vinkar jag adjö med en slängkyss!

Lycklig

Den här bloggen läser jag bara för att hon som skriver den verkar vara så himla lycklig, jag skulle behöva gå en kurs hos denna sprudlande optimistiska människa,alltid positiv och glad. Finns det alltså genuint lyckliga människor som ser allt med en silver lining? På riktigt? Även om mitt liv är toppen på alla sätt så får jag ändå alltid kämpa för att inte låta negativism och demoner ta över mig. Är detta en medfödd defekt? Ett konstnärligt temperament? En ständig oro och misstänksamhet fast tack och lov uppblandat med intensiva stunder av verklig lycka.

Alex

Alex Schulman har skaffat en tom butikslokal så att han har någonstans att gå på morgnarna. Nu har han kommit på vad han ska ha sin butik till: "Jag har funderat på försäljningen i denna butik och kommit fram till att jag vill sälja det jag älskar. Och jag älskar böcker. Jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva dem. Även om jag gör väldigt lite av båda dessa saker nu för tiden. Böcker!Detta är ett antikvariat. Nu ska jag bara komma på vad för typ av böcker jag ska sälja.
Det ska vara nischat.
Jag vill inte ha något onödigt spring här."
Så underbart kul. Jag såg på Notting Hill igår med mannen. Hans favoritfilm och i vanlig negativ cynisk ordning var jag tvungen att först dissa filmen, åh vad typiskt om den vanlige underdogmannen som får den snygga kvinnan gud vad trist, tills mannen sa att jag liknar julia roberts, då blev det genast lite roligare att titta på filmen. Största intrycket: Jag vill också ha en begagnad book store!! Jag vill sluta forska och istället driva en bokhandel! Som Hugh Grant! Som Alex Schulman!

Prylar

Har inte barn idag alldeles för mycket prylar? Får de inte för mycket prylar? När barnen inte ens själva kan komma på något att önska sig när de fyller år, har de inte fullt tillräckligt då? Kläder har de, böcker, spel, pussel och fotbollar och tennisracketar och allt möjligt. Samtidigt är det ju ett bra tecken på att de inte tror att lyckan finns i prylar när de inte har någonting att önska sig...Det är som om de är nöjda och vi vuxna försöker febrilt att hitta på något att ge dem vilket är helt omöjligt, två ggr per år, jul och födelsedag. Funderar på att ge dem aktier. Något för framtiden.

På skärmen idag

Ännu en mörk man med slängigt hår, pannband och fotbollströja och vild blick, en avbild av min son fast vuxen. Jag vet inte vem det är. Ska fråga Capitano när han kommer hem.

Uteliv

Två gånger den här veckan går min man och jag ut för en "kort middag" och blir uppringda av barnvakterna runt midnatt som undrar när vi kommer hem. Ambitionerna om en tidig kväll slutar alltid med att vi inte kan förmå oss att avbryta det roliga och bege oss hemåt. Och då är jag ändå gravid. Mannen säger när vi motvilligt lämnar baren klockan ett därför att barnvakten ringt (upprepade gånger som vi inte har hört): - Sedan när du inte är gravid och ammar då tror jag vi kommer att gå hem tidigare!
Troligt.

Idealiskt

Läser att Alex Schulman sagt att det ideala blogginlägget är sex rader långt.

Vilka är ni?

Vem läser min blogg? Vilka är ni? Kan inte ni som läser och ännu inte lagt in er som bloggföljare göra det? Skapa ett namn eller var anonym men det vore jättekul att se "de femton" här till höger utvidgas med nya läsaransikten!Please!

Zlatan

Inatt drömde jag om Zlatan, att han var en gammal bekant, att jag kände honom sedan värsta fjortistiden när man var på jakt efter andra liv, andra samhällsgrupper, när man hängde på fritidsgårdar och mörka innerstadsdiskotek och alla killarna var äldre, längre,mörkare och dansade breakdance och bröt spännande när de pratade sin förortssvenska. På den tiden, när allt det som inte var jag, mitt liv, min bakgrund, min trygga lugna medelklassbakgrund, tedde sig så oändligt mycket mer intressant och upphetsande, liksom dirty på ett Rocky-sätt, på ett Zlatan-sätt. Synd bara att den perioden i mitt liv varade i 25 år. Det mest disturbing med mitt nya liv och min nya man som jag har nu, är att mina föräldrar plötsligt ser på mig med respekt och vänlighet, som om den extremt utdragna tonårsrevolten äntligen är över och jag har återvänt "hem", till min rätta miljö (som ett djur, mitt habitat?), min rätta...dare I say, klass? Det är svårt att svälja. Och en släkting som sa med okaraktäristisk entusiasm efter att ha träffat min nya man på ett stort släktbröllop nyligen:-Gaia, vad underbart att du har träffat en man som man kan samtala med genom en hel middag! (Detta är kod för uppföra sig rätt, inte säga något förolämpande eller upprörande, inte vara kommunist)

Sorry

Kommer ni ihåg den gamla filmen Love Story med Ryan O'Neal och Ali McGraw (vars memoarer jag läste som ung i Californien och av någon anledning berörde mig starkt, hennes ätstörningar, drogmissbruk och destruktiva relationer, the book has stayed with me, att någon så obeskrivligt vacker kunde vara så olycklig, det förvånade mig då). Var det inte i den filmen som någon sa de bevingade orden "Love means never having to say you're sorry"? Det är ju helt fel. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom: "Love means always saying you're sorry". Ju oftare desto bättre.

Torres

Idag: Torres mitt uppe i luften, med bollen, mitt i ett skott, i språnget. Röda kläder, hår som flyger.

Skämmas

Jag blir upprörd när jag hör en mamma trycka in sin unge på cafeet och säga: -Du får skämmas för vad du har gjort! Sedan vänder hon sig till servitören och säger: -Han har tagit sönder blablabla, nu ska han skämmas! Cafe-mannen slår bort det och säger: Jag fixar det. Men mamman framhärdar. Och jag skäms, för mammans beteende. Barn ska inte skämmas! Visst ska de erkänna sina misstag, be om ursäkt men skämmas för att de råkat ta sönder något? Skämmas??? Som om vi vuxna är så perfekta och förväntar oss att våra barn aldrig ska göra ett misstag?

På bryggan

Varje dag tar jag en paus i skrivandet och går en lagom lång promenad ut till yttersta udden på ön där vi bor. Där lägger jag mig raklång på bryggan och känner solen lysa på mitt ansikte och hör vågorna som sveper omkring på alla sidor om bryggan. Långt bort ser jag det öppna havet och åt ett annat håll, fastlandet.

Himla noga

Om livspussel: idag glömde Mini-Gaia sin läxbok och igår blev det något annat missförstånd med gympakläder. Jag har taggat ner. Det blir fel ibland. Barnen lär sig att det är ingen katastrof. Tröstande läser jag i Katerina Janouchs blogg hur hon glatt skriver: Oj, vi missade terminens första föräldramöte! Jaja, nästa vecka är det ett annat!

Längtar

Kunde gärna hoppat över graviditeten och förlossningen men som jag längtar efter det här barnet! Att få en ny chans till en ny familj, ett barn med nye mannen, ett syskon till mina stora skolbarn, ett nytt liv, en ny framtid: Nu bygger vi ett nytt hem, startar upp och börjar om.

Fin artikel

I senaste numret av O magazine skriver Heather Sellers en fin och rolig artikel om att dejta män och söka efter kärleken. Hon skriver om trista coffee-dates som drar ut på tiden med män som pratar och pratar oavbrutet om sig själva: The men do not shut up. Målet är att träffa dem i 15 min för, som hon skriver, det räcker med 15 min. Sedan vet man. Antingen klickar det eller inte. Samtidigt som hon är desillusionerad och har lagom låga förväntningar skriver hon så fint om hur annorlunda allt blir när man har den där kärleken, partnern, att dela livet med: It makes the planet manageable. Perfekt beskrivet tycker jag. Många av mina vänner skrattade åt mig för att jag hade så höga förväntningar och höga krav på män som jag dejtade innan jag fann den jag sökte. Men jag tycker att jag gjorde rätt. Varför nöja sig, why settle? Till slut fann jag ju det jag sökte. Det tog sju år, men ändå. Och ja, jag visste efter 15 min. Typ.

På stan

Det är svårt att vara snygg i högklackade ankelboots när det är kullersten i hela stan. På en reklamskylt för MQ ser jag en kostymklädd man med skägg och retroglasögon, lite lagom hipp och kulturellpretto och icke-jobbande, han bär en grön mapp under armen, det står Urban Worker under honom. Undrar vart han är på väg? Kanske till Waynes.

Messi

Sätter mig vid datorn på morgonen efter att ha sagt hejdå till mannen och skickat iväg barnen till skolan. Skärmen fylls av en mörk man med exakt samma frisyr, pannband och fotbollströja som min son. Messi. Lille Capitano har börjat med datakunskap i skolan. Att byta bakgrundsbilder är det roligaste.

Barnvakter

Sitter på Waynes och ringer runt till barnvakter. Det slår mig att hela Waynes är som en fritidsgård för potentiella barnvakter, tonårstjejer, skolkande eller eftermiddagslediga ungdomar. Kan man bara gå fram och fråga? Jag hör en tjej ringa till skolan från sin mobil och förklara att hon blivit sjuk och gått hem: -Ja, jag är hemma nu, ja jag orkade inte stanna, tyvärr. Kompisen fnissar och beställer in två latte. Jag gillar att kolla vad de har på sig, det är ju de här tjejerna som sätter stilen för hur vi andra vill se ut.

Mystik

The question we all dread: What is your hypothesis?
Var ska man börja, hur ska man beskriva, förklara det som för de flesta ter sig så märkligt, mystiskt och svårgreppbart? Varför uppfylls jag av en känsla av skam och skuld när jag blir ombedd att beskriva poängen med min forskning? Som om det är en magisk, onyttig, obeskrivbar syssla för bara "redan invigda"? Som om vi vore parasiter i samhället trots att vi, bara vi som forskar i litteratur vet, alldeles säkert, att det är vi, som står för den verkligt viktiga och livsnödvändiga, världsomstörtande kunskapen, Knowledge. Bara vi kan rädda världen. Mannen påpekar som en rolig anekdot hur Paul Gilroy pratade om "we" och "them" och det stod helt klart att var man inte litteraturvetare så var man en av "dem", alla de andra. Ett nytt perspektiv på begreppet "the Other"?

Strimmor

Jag kanske rentav behöver dej!

Trädgård

På grund av min bristande pragmatism och mitt överflöd av abstractism (...) idealiserar jag människor som kan arbeta i naturen, med naturen. På sextiotalet och sjuttiotalet var det höjden av hippie-dom att bruka jorden med sina egna gröna fingrar. Författare och miljö-anarkister som Edward Abbey gjorde en livspoäng av att leva och verka i naturen, som praktiker. Tro mig, jag har försökt. Jag har inga gröna fingrar och hatar allt hantverksarbete. Men en gång i min ungdom när jag bodde i Kalifornien gav jag mig in i ett kortvarigt kärleksförhållande med en man på grund av att jag hörde fel i baren när han presenterade sig, jag tyckte han sa att han var trädgårdsmästare men det visade sig att hans efternamn var Gardner. Imagine my disappointment när sanningen senare gick upp för mig. Men då var det redan för sent.

Insidan

Att läsa en blogg är som att få ta del av en annan människas tankar. Att skriva en blogg är att fånga fragment av den ständigt pågående tankeströmmen-stream of consciousness, hur jag älskar det begreppet! se där nyttan och glädjen med litteraturvetenskap-i mitt eget huvud och helt fragmentariskt och sporadiskt få ner det på papper/på tangenterna. Tro mig, ibland blir jag lika överraskad som ni.

Nyttan av filosofi

Jag läser en bok som heter Philosophy and Animal Life, som jag fick levererad till min dörr igår av en ung man, ett stort paket med flera böcker från USA, via Amazon, snabbleverans eftersom min forskning är urgent och very pressing. Cary Wolfe skriver om filosofins logik: We gain knowledge, but only to lose the world. Och igår såg jag och mannen den nya serien Överlevarna om livet på jorden efter katastrofen, efter att civilisationen förlorat sin funktion. Och mannen säger: I det läget tror jag man har stor nytta av att ha doktorerat i litteraturvetenskap. Och jag skrattar men tänker att alla har sin roll i livet. För mig är det att tänka, läsa och skriva. Filosofera, kontemplera. Jag är ingen praktiker. Det är överväldigande för mig att se till att barnens ryggsäckar är packade och att vi får mat på bordet varje kväll. Mitt naturliga tillstånd är att vandra omkring i naturen och tänka, läsa lite böcker, tänka lite mer osv.

How to save a life

I Coetzee's The Lives of Animals får karaktären Elizabeth Costello, frågan efter en föreläsning, om varför hon är vegetarian, om det kommer ur en "moral conviction"? Hon svarar: -No, I don't think so. It comes out of a desire to save my soul.
Apropå varför jag forskar kring djur och människor: för att bli mer mänsklig. (vad det nu innebär, en motsägelse i sig själv naturligtvis). How to save a life.

Överlycklig

Överlycklig för att min handledare inte gör någon stor deal av min nya graviditet, det är business som vanligt och hon pratar om planer på att bjuda in några internationella forskare inom mitt område, animal studies till ett seminarium i vår och jag säger ja, självklart och jag ser en väg ut ur det här mammaträsket. Hon säger: -Bara säg till hur länge du vill vara mammaledig. Och jag säger: -Mycket lite! Jag vill inte tappa kontakten med mitt arbete! På vägen hem ringer jag mannen på mobilen och säger: Du lovar att ta hand om barnet för jag vill jobba, jag vill forska, jag vill inte....Och han säger: -Ja, visst, självklart. Och jag känner paniken igen över rädslan för stagnation, isolation och ett barn på armen vart jag än går och jag tänker kanske tre månader istället för sex månader och i vår ska vi åka till New York och gifta oss och gå på jazzklubb och pianobar och barnet får väl helt enkelt följa med för vi är för gamla för att ge upp vårt liv, mitt liv, och jag trycker inte på nån jävla stopp-knapp eller paus-knapp den här gången.

Never

Det är exakt tio år sedan jag fick mitt första barn. Jag minns osäkerheten, inte kring barnet för det hade jag i kroppen, självförtroendet kring min roll som mamma hade jag inga tvivel på. Det var något annat som överraskade mig och det var förflyttningen tillbaka till 50-talet. Plötsligt förväntades man omvandla sig själv till en helig moder, det var BVC-träffar där man skrattade lite lätt åt Kronblomspappors tafatta försök att trösta barn, det var förfärliga mamma-barn träffar på Öppna Förskolor och Kyrkor där höjden av stimulans var att sitta i en ring och sjunga Imse Vimse Spindel och tävla om vem som hade de dyraste märkeskläderna på ungarna. För vad skulle man annars tävla om när konversationen begränsade sig till vad det blev för pålägg på frallorna till tio-kaffet eller vad för slags dålig mamma man var om man gav barnet burkpuré istället för hemlagat mos som man med enorm ansträngning pressat i en liten vitlökspress så att det stänkte i hela köket och man fick koka fem potatisar för att få ned en portion i en isfryslåda. WHO DOES THAT? Nu bodde jag visserligen i en liten stad men paniken steg under mitt första barns första år bland urtråkiga läsestunder på biblioteket (för 6 månaders???)och Polarn o Pyret som största avkopplingsutflykt. När andra barnet var nyfödd anmälde jag mig till litteraturvetenskapen på universitetet och skaffade vänner som var som jag, frustrerade, otillfredsställda, kreativt hämmade kvinnor som led av att ha blivit slungad med sådan kraft tillbaka till 50-talet, som om 70-talet och all den frihet och jämlikhet våra mammor kämpade för, bara var en tillfällig parentes i historien, en chimär. Jag började smyga mig in på IKEAS personalgym och hänga på Caféer med kvinnor som liksom jag hade haft ett liv innnan. Och jag fick skratta igen, och träffa intressanta människor och jag minns en tågresa med en uttråkad skådespelerska som tipsade mig om att aldrig värma burkmaten jag slevade i mitt andra barn (vid det laget hade jag gett upp vitlökspressen, tygblöjorna och den värsta ekologiska hysterin), hon sa: Tricket är att aldrig vänja dem vid varm mat, då blir det mycket enklare att mata dem varsomhelst.

Vem sa så?

Plötsligt, när jag lyssnar på Winnerbäcks låt Strimmor, minns jag hur någon sa till mig, på fullaste allvar: Du och jag, vi kan ju aldrig såra varandra. Och jag minns att jag tänkte redan då, att jag inte förstod hur han menade, för hur kan man veta det? Mellan män och kvinnor, hur kan man man veta det? För att vi var tillräckligt starka, hårda, kalla? Hur kan man säga så? Bara med en sådan oberörbar visshet om sin egen otillgänglighet kan man gå fullständigt osårbar genom livet. Or not.

Förlossning

Så får Linna sitt barn och till och med minuterna efter förlossningen, när hon sitter och gråter på sängen så måste hon försvara sitt beslut inför barnmorskorna. Jag gillar hennes prosaiska beskrivning av förlossningen, precis som jag tycker hon inte att det är något magiskt eller vackert eller underbart, bara smärta och lidande och förbannad syndaflod. Efter förlossningen måste hon först pusta ut och tänka på att hon har överlevt, innan hon kan börja tänka på barnet. Det där håller jag med om, jag förstår inte hypen om att det är något fantastiskt, som man delar med mannen (vem fan bryr sig om honom i det läget när man ligger på vad som känns som den yttersta dagen, man ber till gud och ropar på mamma)och så vidare, allt det där är bullshit, det är ett lidande utan like och jag var lika medtagen och framför allt chockad efteråt som hon beskriver. Trauma skulle jag vilja kalla det, snarare än magi. Varför är detta en hemlighet som glossas över med tal om bedöving och musik och bricka med Pommac? Att det är ett rent helvete och man är bara glad att man har överlevt.

Att inte amma är revolution

Den mest feministiska gravidbloggaren Linna Johansson rör upp folks känslor med sitt statement om att hon inte ammar sina barn, som ett medvetet val. Det mest tänkvärda i den här åsiktsrevolutionen (vilket bara visar hur inskränkt vår mentalitet kring barn och moderskap är)är att hon skriver nej, för henne innebär inte föräldraskap att i alla lägen och för åratal framöver sätta sitt barns behov först. Hon anser att hennes behov av frihet är viktigare än barnets behov av amning. Hon ifrågasätter varför inte samma hysteri uppstår kring folks olika åsikter kring dagis, läggtider och barnvagnar. Det är just amningen som styr den här åsiktsmuren. Själv var jag Moder Jord och gick på amningsmässor och läste tidningen Föda Hemma och ammade i 3-4 år konstant (två barn i rad som föddes tätt och aldrig ville sluta amma, ca 1.5-2 år vardera)både pga av lättja och bekvämlighet och pga en tro på amningens magi som närhetsskapande och näringsbyggande livselixir. Nackdelen för mig var svårigheten att behålla mitt liv, min personlighet, min distans till barnet samt svårigheten att behålla förhållandet till deras far, min dåvarande man. Vi gled ifrån varandra in i traditionella könsroller där min symbios med barnen konkurrerade ut honom från spelplanen. Värre ändå var att den symbiosen konkurrerade ut mig själv från mitt liv som vuxen människa bortom mamma-rollen. Jag kan inte säga annat än att jag är väldigt inspirerad av Linnas åsikter, av feministiska och jämställdhetsmässiga skäl.

Tror ni på ödet?

Jag läste eller hörde nånstans att man kan bli kär, riktigt kär max tre ggr i livet. Stämmer det? Resten då, är det inbillning, attraktion, passion, förälskelse? Det kan vara allt möjligt. Jag tror på ödet. Alltså på att det finns en eller flera personer som man verkligen, verkligen passar ihop med. Det betyder inte att det är lätt, tvärtom, men att man känner en obeskrivlig känsla av samhörighet och connection på alla plan, som gör att man är beredd att offra en hel del, stolthet, frihet, prestige, tid, engagemang, sårbarhet osv för att få vara tillsammans. Jag pratade med vännen A om mitt förhållande med mannen, som slog ned i mitt liv som en blixt. Som någon i min närhet sa: En dag var han bara där. Som min son sa till honom i början: Är du här igen? Du är ju här jämt! (i början var min man ingen välkommen gäst i treenigheten, min som uttryckte klart och tydligt sitt missnöje och det är ett under att min man lyckades behålla sitt lugn med allt som han fick utstå, men han sa bara; det blir bättre sen, det kommer att bli bättre. Och det blev det. Tålmodigt väntade mannen ut den lille prinsen och nu är maktbalansen ok)Vännen A häpnade över min kärlek och jag höjde min man till skyarna men mest för allt han var för mig, allt han sa, gav, gjorde, för mig. Och jag sa: Men vi bråkar mycket. Gör ni? sa A. Du menar väl diskuterar? Nej bråkar, sa jag. Bara för att det är ödet och kärlek betyder inte att det är smooth sailing hela vägen. Tvärtom. Men man har en vilja att anstränga sig som gör all skillnad i världen.

Måste bara

Måste bara spela den här igen. För allt som är och allt som varit, allt som man fått och allt man förstört för att man inte vetat bättre och för att allt är så bräckligt och skört, och ändå, männskor som tror har en chans....

Ärligt

Blir så lättad när jag läser i andras bloggar hur jobbigt de tycker det är med barnkalas, (både egna och andras) hur jobbiga andras ungar är(jag ogillar alla barn utom mina egna och även mina egna är ju jobbiga ibland men då står man ut på grund av att man har vissa kärleksband) eller hur mycket de föraktar andra dagisföräldrar som inte är coola som en själv (ödmjukt) utan betraktar en som en alien och pratar om astråkiga grejer som jobb och semestrar och tv-program yadayadayada. Lättnad över deras ärlighet.

Lördag på stan

Barnen är på helgutflykt till mormor och morfar och mannen och jag sitter utanför Waynes i solen och äter äppelpaj och chokladkaka. Vi pratar om att skaffa ett barn till efter detta och mannen säger: Då har vi fyra barn på heltid, som vi aldrig blir av med! Hur ska dina föräldrar orka?
Jag bara skrattar.

Utmattningssyndrom

Så fort barnen är bortresta sover jag i tolv timmar plus några timmar på dagen. Vad är detta? Ett underliggande utmattningssyndrom, järnbrist eller bara graviditet?

adhd-man

Mannen ska skjutsa min son till innebandy och de far iväg utan klubba och till fel destination. Mannen ringer på mobilen: -Det är låst, kan du ringa tränaren! Så jag ringer upp tränaren och får en lång beskrivning av vägen, parkeringen, platsen och dörren. Jag upprepar allt detta för mannen men han vill inte höra, besserwisser som han är bara avbryter han mig i telefon och gapar: -Tjatjatja, jag VET var vi är, jag VET att det är rätt, TJATJATJA, får jag bara numret till tränaren. Jag envisas ändå: -Kör mot vattnet, förbi kyrkan...-Vilken kyrka? Tjatja, jag VET var jag är. Så jag ger upp och lägger på, sms:ar bara tränarens nummer till mannen och lägger till: "adhd!"Efter ett par minuter kommer mannens sms: "Vi är på fel ställe." HA! triumfen. Så mannen ringer efter en stund och berättar hur han stormat in med sin styvson, min son, på rätt ställe en kvart försenad och ropat till tränaren som var i full gång med träningen: Har du en extra klubba att låna ut? Och när jag smsade klagande att han borde ha lyssnat på mig skriver han tillbaka: -Ja, men det är ju tur att inte vi båda är lika uppskruvade och stimmiga, utan att åtminstone en av oss är så lugn och sansad. Och jag skrattar och tänker att vi förtjänar varandra, ingen annan skulle stå ut med oss.Och mannen skriver: -Det är ju därför du älskar mig, för att du känner igen dig. Och jag tänker att jaja lika barn och allt det där.

Överens eller inte

Läser i Saras blogg om hennes tankar kring barnuppfostran, hur det inför barnen verkar som en onaturlig konspiration om föräldrarna är överens om allting. Hon skriver också intressant om att hävda sitt eget jag mer framför barnen, istället för attt hänvisa till vad som är bra för dem. Det verkar klokt att vara sin egen personlighet framför barnen och jag tycker att det är viktigt att barnen ser och hör vuxna som diskuterar och argumenterar om olika saker, men inte när det gäller barnens regler och rutiner, där tycker jag fortfarande att det är viktigt att vi som är föräldrar håller en enad front. Däremot är det självklart bra om barnen får en uppfattning av att föräldrarna har klara och tydliga/olika personligheter och åsikter när det gäller allt möjligt annat som kan diskuteras. Lite jobbigt bara för jag har så svårt att acceptera när min man har en annan åsikt än jag, särskilt i politik. Diskussionerna brukar sluta med att jag säger: -Säg inte emot! Du ska tycka som jag!
Kanske höll mina föräldrar alltför hårt på sin gemensamma front.

Måndag på kontoret

Vid ett stort bord sitter en grupp gymnasister, killar och tjejer och min första tanke är åh gud vad de är unga, vad härligt för dem. Men efter att ha lyssnat på deras konversation ett tag fylls jag av förakt och avsky: vilka töntar. De sitter och pratar med stela och vuxna röster om "ansvarstagande", "betygsbedömningar" och "valda ombud till stämmor" och andra tråkiga ämnen. Jag tänker visst är min son jobbig och rebellisk men hellre en fotboll genom fönstret då och då än att han sitter kortklippt och välfriserad i randig rugbytröja med krage och beige (!) trista byxor när han är arton och skämmer ut mig med sin vuxenhet.

Mamma=amma?

Jätteintressant och avvikande-från-normen provokativt av Linna Johansson om sitt beslut att inte amma, och om det aggressiva motståndet från barnmorskorna på BVC. Ibland undrar man om vi lever i ett fritt land. För mammor är regeln fortfarande; ge upp allt, din kropp, din tid, din frihet, din personlighet för barnet, eftersom annars kommer mothuggen "varför skaffar du annars barn?". För mannen gäller fortfarande; fortsätt ditt liv precis som vanligt och minsta lilla uppoffring i form av föräldraledighet el. dyl och ojojoj du har vunnit priset för världens bästa förälder. De motsatta förväntningarna på föräldrar av olika kön står i direkt proportion till det institutionaliserade fördömandet av desamma, det vill säga modern, i de flesta fall. Orättvist? ja. Jämlikt? nej. Som en mamma skämtsamt men ärligt sa till mig när jag bodde i USA: -I'm a big believer in the bottle.

Först ut

Jag är först ut på kontoret idag. Italienaren bakom disken säger: -Välkommen. Jag ser på honom och vet vad han tänker: "blåbärsmuffins och mellanlatte". Men HA! Då öppnar jag munnen och överraskar stort med att beställa: -En blåbärsmuffins och en mellan...chailatte!!!
There!

Osexigt

Läser en intervju med Ann Söderlund i tidningen Mama. Hon säger apropå jämställdhet: -När jag känner mig ojämställd blir min man väldigt osexig.
Väldigt bra uttryckt, tycker jag.

Trollnamn?

Det kan hända helt plötsligt och oväntat, över en lunch på stan eller i sängen framför ett avsnitt av Grey's, fjärde säsongen. Jag säger:
- Tyra!
- NEJ!
- Mira!
- Nej! Inga såna där...trollnamn!
- HAHAHA, vad sa du, trollnamn???
- Ja, Trulsa och typ...
- Men...
Trollnamn?
Jaha.

Namn

Jag har så otroligt många roliga och fina namnförslag men tyvärr dissar mannnen 90 % för att de är för konstiga. Konstiga? Han har valt ett namn av alla mina förslag som duger (fast lite konstigt tycker han ändå att det är)och nu vill han inte diskutera det mera. Han stönar högt när jag kommer med nya fräscha förslag, det ena konstigare och ovanligare än det andra. Och ändå försöker jag anpassa mig och inte ens nämna de allra bästa/värsta förslagen som jag vet att han aldrig skulle klara att ens höra. Om jag tvingar honom att komma med några förslag är det så skrattvetande vanliga och traditionella namn att jag inte kan tro mina öron utan bara skrattar högt och föraktfullt. Kommer inte på fråga kan jag säga. Jag tänker så här: det är väl inte säkert att han märker om jag skriver dit ett eller ett par lagom konstiga mellan-namn på papperet till skattemyndigheten, så länge vi är överens om tilltalsnamnet? Nej jag tänkte väl det. Och så är det det här med efternamnet, också en tvistefråga med feministiska undertoner...Vi får se hur det blir, hehe.

Dramer

Det är otroligt roliga dramer här hemma ibland. Särskilt när jag är trött och hungrig. Jag tål ingenting, inga skämt, ingen ironi, små ord och blickar växer till enorma proportioner och jag låter riktigt kreativiteten svämma över när jag med tårar i ögonen och gestikulerande armar och hög och tydlig röst förklarar för mannen varför det han just gjort/sagt/tänkt (!)eller menat är totalt oacceptabelt, förtryckande (en gammal favorit) och nedlåtande (vem hatar inte en besserwisser, även om jag är värst själv). På sedvanligt vis går jag ut i hallen och drar på mig stövlarna och mannen säger: "Tror du inte att du överdriver lite nu?" Och jag svarar: "Det är klart jag överdriver! Det gör jag ju alltid!!!! men ändå!"
Ja, sedan lagar han klart maten och säger: "Ska du äta med stövlarna och halsduken på"? Och sedan säger han: "Det som är bra med dig är att du slutar verkligen i tid, du går liksom inte bara vidare och vidare och vidare..." med drypande ironi och jag skrattar och säger: "En strimma av hopp". Han säger: "Ja eller hur" Och maten smakar underbart, som vanligt.

Böcker!

I slutet av sommaren, precis innan flytten, i rastlöshetens oro som höstens terminsstart alltid för med sig hos mig, gick jag till biblioteket och plockade på måfå åt mig några tjocka romaner från den uppskyltade "senaste"-hyllan. Fast besluten att inte ha långtråkigt och inte spilla tid på att oroa mig, tänkte jag kasta mig över den fria, kravlösa, roliga läsningen. När jag var yngre läste jag helst fackböcker, nu älskar jag romaner eftersom mitt jobb består så mycket i att läsa komplicerad, teori-litteratur, är romaner min enda form av avkopplingsläsning. Att bara dyka in i en bok och försvinna från vardagen och alla tankar, prestationskrav och vardagsbestyr, finns det något härligare? I det nya hemmet är det böcker, böcker, böcker överallt.

Konstigt

Det är konstigt att så många verkar tro, i alla fall i min mans bekantskapskrets, att vårt gemensamma barn var ett oplanerat misstag. Min man får upprepade gånger påpeka att nej, det här är faktiskt ett planerat och önskat kärleksbarn. Som om det vore omöjligt att han så snart efter sin skilsmässa, med tre barn, varav ett ganska litet, faktiskt hett önskade att skaffa ett barn igen vid 43 års ålder, med sin stora kärlek, det vill säga mig. Samma var det för mig, men kanske är det naturligare eller mer normalt för en kvinna att önska sig ett barn till? För oss var det en ömsesidig längtan och övertygelse när vi fann varandra. En sådan kärlek och lycka som förflyttade oss tjugo år tillbaka i tiden, fick oss att känna det som om vi var kära för allra första gången, och som tur var hade vi ödet med oss och vårt barn kommer att födas knappt ett år efter att vi träffades. Fast somliga förstår oss: andra som också skilt sig och träffats på äldre dar, men senare, när de var äldre än oss: de har beklagat sig över att det varit för sent för dem för en ny chans till barn ihop, de har sagt, att hade de också träffats några år tidigare, hade de självklart velat ha barn ihop. Så är det väl, som mannen säger: När man träffar den rätta finns inga tvivel och ingen tid att förspilla. Vi får se om vi hinner en unge till...Om två år fyller jag 40...

Män som är förkylda...

Vi är alla sjuka och förkylda och gissa vem som klagar mest och högst? Just det. Som vanligt lider alltid vuxna män lite mer än alla andra.

Katterna

Katterna följer med barnen på väg till skolan varje morgon och sedan följer katterna med mig hem igen. Fast jag får ropa och vänta och se till att de aktar sig för sällsynta bilar på grusvägen. En granne stod en lång stund och väntade tålmodigt med bilen på att den ena kattungen skulle flytta sig.

In case

Om någon undrade varför jag aldrig skriver om min mans barn, som ju också är en del av min familj numera, så är det för att jag av princip inte anser att jag har rätt att blogga om någon annans barn, även om de tidvis bor i min familj. Jag hade inte accepterat om någon annnan än jag själv bloggade om mina barn. Men man kan väl säga såhär, att när min mans barn är hos oss spelar jag den här låten på repeat i bilen dagarna i ända, för att lugna mina nerver. Jag har väl aldrig varit känd för mitt tålamod och mitt lugna temperament. Att då gå från en liten mycket close-knit familj på tre personer där jag har ensam koll på läget och bestämmer allt själv, till ett kaos på sju personer plus ett barn i magen, ja det säger väl sig själv att det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Enough said.

På kontoret

Sitter på waynes. waynes med havsutsikt. Fullt av folk. Lunchtid. Vid ett bord nära mig sitter en mycket alternativ man med långt, orange-färgat hår och stort skägg, rutig skjorta förstås över en svart rockig t-shirt. Han ber om påtår på kaffet och läser en bok om...porr och feminism!? Han är helt uppslukad av boken. Det är den typen av man som jag var oerhört facinerad av när jag var mellan 18 och...23. Tills jag flängde till Norge på vinst och förlust efter att ha fallit för en liknande, mörk man som jag träffat på Colva Beach i Goa, Indien. Jag hamnadade i en stuga utan el och vatten vid en vidunderligt vacker sjö och naturligtvis en härva av intriger och marijuana-rök. Det var nånstans där jag bestämde mig för att börja plugga. Det sitter en mamma med en jobbig bebis vid bordet bredvid mannen. Hon frågar honom artigt om barnvagnen står i vägen. (för vad? utsikten över porr/feminism-boken?). Han grymtar något ohörbart och säkert väldigt djupsinnigt (hehe not)till svar. Mamman fortsätter: -Ja, jag tänkte bara, så att inte...ok.
Han lägger inte märke till mig, jag har tydligen passerat det stadiet då jag attraherade arbetslösa, flummiga män. Kanske är det laptopen, eller kavajen eller diamantringen eller magen eller de nyfixade ögonbrynen, men jag har förändrat min aura, uppenbarligen. Jag tänker att om jag var den där mamman med den jobbiga bebisen hade jag absolut inte satt mig så nära honom. För säkerhets skull. Herregud, jag har verkligen förändrats.

Intressant om pussel

I Marias blogg läser jag ett bra inlägg där hon protesterar mot offer-mentaliteten som mammor har ibland och hon propagerar för att släppa på skuld och krav och njuta mer av livet, på ett positivt sätt. Några tips som jag gillar är att strunta i att engagera sig i föräldraföreningar och dylikt, tagga ner kraven på middagarna. Konstigt nog ställde jag högre krav på mig själv med middagarna när jag var ensam med barnen. Jag lagade nyligen för första gången någonsin pyttipanna från frysen med stekt ägg och rödbetor till barnen och de älskade det. Det hade jag aldrig gjort förut, då jag inte tyckte det "dög". Korv med bröd är också nåt nytt och enkelt. Man tar död på sig själv om man ska laga näringsrik dinner sju dagar i veckan även om det känns bra när man gör det. Hur som helst ett bra råd till mammor är tagga ner, inse begränsningar, beundra de mammor som orkar packa fika (hembakat har jag helt gett upp, numera köper vi inte ens kex och sånt att ha hemma till utflykter, har inget hemma, på sätt och vis nyttigare)till badplatser och se hur barnen tittar avundsjukt men skit i det, ta med cash och låt dem köpa en korv eller en glass och du slipper disken och kladdiga mackor som ingen ändå vill äta/blir mätt på. Orka vara glad och snäll genom att sänka ambitionerna. Att dela jämställt är också viktigt och det är en stor myt att män med framgångsrika jobb och höga positioner inte hinner/orkar/kan göra sin del av arbetet i hemmet, en ren myt, det handlar om kärlek till sin familj och om vilja. När det gäller barnuppfostran tror jag stenhårt på att alltid hålla ihop mot barnen, aldrig underminera den andres ord eller auktoritet, och att vara tydlig med regler och rutiner. Barnen blir trygga om de ser att vi har en enad front och är överens om allt vi säger till barnen. Det är jättesvårt ibland, men jag tror att det är nyckeln till framgång om man kan bita ihop och diskutera det man eventuellt tycker blev fel senare, när inte barnen hör på. Det är min ambition i alla fall.

Saker som man retar sig på

Saker som min man retar sig på hos mig:
Att jag vägrar hänga mina kläder och kavajer på galgar.Krokar duger väl bra.
Hur jag INTE viker ihop kläder i lådor och på hyllor utan bara trycker in dem.
Att jag kommer för sent till allt (utom barnens skola).
Att jag är snobbig och besserwissig.
Att jag tar mig friheten att bara gå hemifrån när jag blir arg.
Att jag inte stänger luckan till mikron, (ibland med flit jag erkänner hihi)
Att jag inte hör pipet när teet är klart i mikron utan sitter kvar vid datorn eller boken tills han hämtar det.
Att jag inte använder vattenkokaren (orka).
Att jag förbjuder användandet av vad heter det, coasters?, alltså underlägg till glas och koppar, my god, vad överdrivet. "Möbler är till för att användas. Var inte så vuxen". (detta tycker han är kul för han har tidigare alltid fått höra motsatsen, väx upp, var inte så barnslig, och jag tycker tvärtom att han är för vuxen och ordentlig, jämfört med mig)
Att jag lägger knivar i diskmaskinen.
Ja det var bara ett smakprov.
Men jag är ändå underbar och älskad av alla och på jobbet går det också bra.

På landet

Jag bor på landet igen och det är gudomligt. För en neurotisk, over-the-top-orolig, och allmänt stressad människa som jag själv, är det här det bästa som kunde hända mig, efter att ha bott 5 år i stan med barnen, för att det var enklare och mera praktiskt när jag var ensam. Tidigare bodde vi på landet så för barnen (och för mig) är det ett återvändande till ett liv nära naturen, som vi älskar. När jag blir förbannad och tappar humöret på mannen, barnen eller bara något oväsentligt, brukar jag öppna ytterdörren och bara gå rakt ut på grusvägarna. Utan telefon och utan allting. Igår gick jag längst ut till havet och låg på rygg på en brygga och kände de sena sommarvindarna blåsa över mig. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Healing för själen och alla upprörda känslor försvinner. Eller som imorse, när mannen ringde från flygplatsen på väg till Stockholm på business-möte klockan halvsju för att väcka mig och jag måste stiga upp och se till att fem barn fick frukost och kom iväg till skola och dagis, då drog jag upp de nya, svarta rullgardinerna och såg havet och daggen i gräset och himlen som var svagt rödfärgad av soluppgången och det gjorde det så mycket lättare att ta itu med dagen.

Djur

Såg precis ett rådjur korsa trädgården, springa tvärs över det daggvåta gräset och hoppa upp på stenmuren och försvinna in i skogen i skymningen. Och idag var jag tre timmar i stallet med Mini-Gaia. Underbara hästar.

Ensamma hemma

När mannen reser bort två dagar tror jag att barnen inte ska reagera så mycket, det var ju trots allt inte så längesedan de bara levde med mig? Men jag har fel. Det är ett tjatande från morgon till kväll, var är han, när kommer han hem, vem ska skjutsa till träningen, hinner han säga godnatt när han kommer hem på kvällen, vet han att jag är sjuk, när ska jag spela upp på golfen, vet du när han kommer hem, var är han? Och plötsligt, för mig, känns det ovant att vara ensamförälder bara för två dagar när jag blivit van vid att dela allt ansvar med honom. Barnens första dag i nya skolan följer vi båda med, och hälsar på lärarna och tittar in i klassrummen, han följer med min son, jag följer med min dotter. Sedan går vi till fritids och han fyller i fritidslappar och skriver på blanketter, vi går på föräldramöten, han skjutsar till sonens alla träningar och bokar in lekträffar med nya kompisar åt både min son och min dotter. Hans ledaregenskaper visar sig tydligt och mina barn har tagit honom till sig som en riktig förälder. När min son är sjuk funderar jag på om han ska stanna hemma från skolan och jag frågar mannen: -Vad tycker du, det är väl ditt barn också! Och sedan inser jag vad jag har sagt, men jag menade det verkligen. Han skriver sjukintyg till ´min sons lärare och jag säger på kvällen, när han kommer hem: -Vad lätt det har gått för dig, att bli accepterad....
Men han protesterar och påminner mig om hur jobbigt allt var de första månaderna, särskilt med min son (jag har glömt det nu när de är så tajta att jag nästan känner mig utanför, en skön känsla av befrielse, som om jag aldrig hade kunnat fylla den platsen)och allt arbete, all tid, alla samtal, allt engagemang som mannen lagt ned för att vinna deras hjärtan: -Jag har förtjänat det! säger han och jag tänker att det har han verkligen. Han är otroligt efterlängtad när han kommer hem efter två dagar i Stockholm, inte bara av mig utan också av mina barn. Och han säger: -Jag har längtat efter er också! Inte bara efter dig, utan även efter dem! Och jag vet att han menar det för han går direkt in till dem och pratar och säger godnatt och jag hör deras röster från andra våningen och jag tänker, att den platsen han har den har han jobbat sig till. Och jag tänker att biologi är inte allt när det gäller föräldraskap.

På Waynes

Om alla bara kunde vara helt tysta härinne så skulle det vara mycket lättare för mig att blogga, jag menar jobba! Och kan ni stänga av TV:n tack. Och radion. Såja. Jag forskar förstår ni. Very important. Nejdå det där är inte räkningar och de där bloggarna är bara när jag tar rast.

Mat

Mannen säger att nu i mitt nya tillstånd som gravid i femte månaden äter jag som en normal människa. Det är sant men jag känner mig som ett matvrak. Förut åt jag ju som en anorektiker så skillnaden är markant. Såhär upptäckte jag att jag var gravid, förmodligen: Jag var bortrest på konferens utomlands och kom till hotellet på kvällen vrålhungrig, restaurangen var stängd. I regn och mörker gav jag mig ut på gatorna och dissade affär efter affär där de bara hade sallader och mackor, i vanliga fall fullt tillräckligt som kvällsmat halvtio på kvällen. Till slut stegade jag in på en kinarestaurant, beställde en rejäl portion med kinamat och gick direkt till hotellet och åt allt framför TV:n. Mannen ringde och jag berättade om vad jag fått för frukost, fika och lunch på konferensen: -Pastasalladen till lunch var värdelös, jag blev inte ett dugg mätt, berättade jag och sedan pratade jag om vad jag trodde att vi skulle få för mat nästa dag. Mannen sa: -Det var väldigt vad allt kretsar kring mat....Du tror inte att du är med barn i alla fall? (jag förnekade detta länge in i det sista för att få dricka vin så länge som möjligt). -Nejdå, det vet man inte, sa jag. Mannen frågade:- Hur gick ditt föredrag på konferensen? Jag svarar: -Jodå, det gick bra, fast kaffet var inget vidare och det var inga goda kakor heller.

Till kontoret

Om jag skyndar mig nu hinner jag sitta en och en halv timme på waynes och jobba, med en latte (och nu när jag är gravid kan jag ju ta en muffins hehe)innan jag ska möta mannen på lunch (att jag klär upp mig för att möta mannen på lunch måste väl betyda att jag är riktigt kär? eller panik-gravid?)hoppas thai-mat och sedan har jag exakt en och en halvtimme till att jobba innan det är dags att hämta Mini-Gaia hos en kompis och skjutsa henne till ridningen. Första gången på kontoret (waynes) fick jag inte tag i rätt trådlösa nätverk men några alternativa ungdomar vid bordet jämte var snälla och hjälpte mig. De hade skor på sig. Apropå min nya info om studenter i biblioteksvetenskap som vägrar bära skor, inte på grund av material typ skinn, utan för att fötterna ska vara fria. Jag tror min son är med i den gruppen. Sitta på waynes själv med främlingar och jazzmusik och kaffedoft är ett perfekt sätt att jobba på, om man bara kan låta bli att blogga.

Vegetarian

Trots att jag äter järntabletter är mina järnvärden oroväckande låga och jag är trött hela tiden. Jag säger till barnmorskan att jag är vegetarian, så jag är van.
- Äter du inget kött? frågar hon.
- Nej...
- Inte ens nötfärs?
Jag stirrar på henne som om hon inte är klok. Jag är så van vid att folk jag känner och umgås med äter vegetariskt så att jag blir förvånad när folk äter kött, det känns konstigt, onödigt och liksom överdrivet. Nötfärs?????När ingick det i en vegetarisk kost? För att det är hackat så räknas det inte eller? Hur tänkte hon här? Snart ska vi till Indien, då kan man känna sig normal.

Roligt hos barnmorskan

Jag går på ny kontroll i den nya staden och får upprepa allting jag redan sagt för det går tydligen inte att överföra mina fakta och uttalanden via datorn mellan två landsting, gud nej, absolut inte. Allt måste knapppas in igen och jag måste svara på frågor:
- Är det första barnet?
- Nej tredje.
- Ny pappa?
- Ja.
- Hans första?
- Eh, nej, fjärde.
- Är du fullt frisk?
- Ja, fysiskt.
(Hon ler)
- Yrke?
- Forskare.
- Mannens yrke?
Jag blir helt tyst och inser att jag inte har någon aning. Jag vet vilket företag han jobbar på och jag vet ungefär på vilken position i företagshierarkin han sitter men yrke? Titel? Det har jag ingen aning om.
- Vänta jag ska fråga, säger jag och skickar ett sms till mannen som sitter i big business möte i Stockholm. "Vad har du för yrke?" Jag vet att jag kommer få svar snabbt och medan jag väntar säger jag till barnmorskan:
- Jag tror att han har ett jobb för han går ju iväg varje morgon.
Hon skrattar och jag tänker på den där sanna historien jag hörde talas om det var om en man i Frankrike som gick till jobbet varje dag men han hade inget jobb att gå till, han bara lurade familjen (och sig själv).
- Men du vet inte vad han gör? frågar hon. Och jag tänker att jag borde ha lyssnat eller också har jag faktiskt aldrig frågat honom. Vem bryr sig? Vet han vad jag forskar om? Knappast. När han ska beskriva mitt jobb för folk stapplar han lika mycket på orden som jag gör nu. De enda jobb jag förstår är lärare, forskare, författare, konstnär, musiker, läkare, skådespelare. Allt annat är obegripligt och ointressant.
- Nej jag vet faktiskt inte. Men det är säkert nåt bra!
Barnmorskan skrattar och säger förtjust:
- Så du tog honom ändå!
-Ja, jag tog honom för hans personlighet!
Svaret kommer via sms med titel och tillägget "men det är för pinsamt älskling" och jag läser upp hela sms: et och barnmorskan skriver in hans titel i journalen fast hon säger:- Ja, det håller jag med om.
Och jag tycker att hon är överraskande rolig.

Into the wild

Forskning kring animal studies kommer från alla möjliga fält, inklusive mitt eget, litteratur. Det intressanta med ett sånt här nytt område, som ursprungligen kommer från djurrättsaktivism, är att det finns en stor frihet i att definiera och fastställa termer och gränser. När något är nytt finns det inte så mycket regler, men samtidigt ställer det högre krav på noggrannhet: jag har inga förebilder (i Sverige, i alla fall som jag känner till), inga mallar för min forskning, bara en slingrande, ojämn väg att gå. Det gäller att se upp för stumbling blocks och enkla fällor. Det finns två sidor av djurrättsaktivism, den ena uppenbara är den som motsätter sig all objektifiering av djur och vår vana att positionera oss som högre stående. Veganer som släpper ut minkar och inte bär skinnkläder till exempel. Den akademiska sidan av animal studies sysslar med att försöka analysera och förstå hur anthropomorphisering (att tro att djur tänker och känner precis som vi) kan leda till missförstånd och objektifiering trots goda intentioner. I Werner Herzogs dokumentär Grizzly Man trodde Timothy Treadmill att han var en del av björnarnas samhälle, eftersom han levde med dem, att han förstod dem som en jämlike. Tills han blev uppäten av en björn. Så frågan kvarstår: Vad är ett djur? Och hur skiljer de sig från oss? Kan man överhuvudtaget dra en gräns mellan just djur och människor?

Förändring

Efter att ha stångats med ångest kring min forskning och min avhandling går jag på handledningsmöte och känner mig som om allting faller på plats. Allt kommer att ordna sig. Hon skrattar åt de radikala förändringarna i mitt liv men hennes tro på mig och min forkning är orubblig. Ny stad, nytt hus, ny man, ny graviditet, jaha ok, bra, och så the question of the animal. Allting består, mitt arbete består, jag finns fortfarande kvar mitt i allt det nya, finns fortfarande jag.

Förankring

Jag trodde att jag hade ett behov och en tendens av att alltid skapa en förankring runt omkring mig, i platsen, människor, sammanhang. Men plötsligt, ju starkare min förankring till min man blir, och ju starkare hans förankring i mina barn, desto tryggare känner jag mig oavsett var jag är. Det är som om jag genom förankringen i honom och i vår familj har blivit mindre sårbar för yttre förändringar. Det känns som att vara skyddad av en bubbla av kärlek, att oavsett var vi är någonstans så har vi vår trygghet ändå. Det är en ovan känsla och faktiskt lite främmande. Som att glida fram genom världen, men utan de känsliga antennerna jag hade förut. Det finns någon här som alltid är på min sida.

Förflyttningar

En gång skrev jag en lång novell som hette Förflyttningen. Den handlade inte om att flytta, faktiskt, jag vet inte varför jag kallade storyn så, men den handlar om att förflytta sig själv och sitt liv framåt på något vis, inåt, mot ett större djup, en större känslomässig närhet. Det var en fiktiv historia men alla trodde att den var sann. Jag levde ensam då men jag drömde om att uppleva det jag har idag. Jag minns när jag stod framför publik och läste en bit ur den där boken jag hade skrivit och jag minns att jag nästan blev rörd till tårar av intensiteten i mina känslor, de känslor jag skapat fiktivt alltså, men ändå upplevt, för har vi inte ändå alltid någonstans redan upplevt allting förut, känt vissa känslor även om det bara varit en föraning om vad som komma skulle? När jag var barn flyttade jag ofta, bytte skolor och dagis och barnflickor och städer och kompisar. Jag har länge anklagat mina föräldrar för att ha orsakat en brist på trygghet i mig själv genom dessa förflyttningar. Jag svor att jag skulle ge mina barn en annan trygghet. De är 8 och 10 och har redan gått i tre skolor och två dagis, de har haft åtskilliga barnvakter. De är otroligt trygga och självständiga och konstigt nog verkar de ha lättare och lättare för att ta för sig och skaffa vänner för varje förändring. Jag måste alltså hitta något annat att skylla på.

Jobbar

Både Alex och katerina kommenterar roligt hur en viss typ av människor sitter på cafeer och restauranger och låtsas-jobbar på sina laptops. Alex beskriver en hel morgon av meningslöst "jobbande", han åker hemifrån för att jobba men som skribent har han ingenstans att ta vägen, inget jobb att gå till, bara sin dator och servitörer att beställa kaffe på kaffe av. Känner mig olyckligt träffad av det här. Nu när barnen har börjat skolan och försvinner från hemmet på morgnarna infinner sig en lätt oro: vad ska jag göra, var ska jag börja, och framför allt var någonstans ska jag göra det? Hemma, och iså fall på altanen eller inomhus? ( I vilket fall blir man distraherad av hushållssysslor) På cafe på stan? (Distraherad av människor, musik, bilar, andra affärer och ärenden). En ensamhet som tar över frustrationen över att inte få nåt gjort. Alex ringer sin tjej och bebis för att möta upp på lunch och tvingar de sedan att ta en kaffe också, så han slipper bli ensam med datorn. Min dag i korthet: Optiker redan halvtio (kom en kvart för sent). Jävlar vad effektivt det kändes att va ute på stan och igång innan affärerna öppnat. Sedan några ärenden. Sedan cafe-besök, satt ute, inte en kotte var där, bara personalen satt och snackade vid bordet bredvid. Sedan handla, slänga skräp, köpa lunch på en restaurant, take away. Sedan hem, massa grejer som behövde göras i hemmet, det tar aldrig slut, maila lite, ringa lite, kolla lite, läsa minst tio bloggar. Tänka. Sedan kommer barnen hem med tusen kompisar och det är dags att planera middagen och kvällens händelser. Ja det var en effektiv arbetsdag. Bättre imorgon.

Soul mates

Så står det i bröllopsringarna nu ska vi bara boka datum. Mannens kolleger och vänner frågar honom vad det var som han föll för, varför det blev just vi, varför vi passar så bra ihop. Hur kan man förklara, svara på det? Att vi är precis likadana och ändå helt olika. Temperamentsmässigt kaotiska, vi pratar i munnen på varandra och skrattar högt i förväg när vi berättar historier för våra vänner,som tittar på oss medan orden far som tennisbollar ur våra munnar, ping pong, fram och tillbaka,vi fyller i varandras meningar, avbryter varandra oupphörligen. Vi talar ständigt,adhd är bara förnamnet, här finns ingen tid för eftertanke, vi åker till Jysk och köper rullgardiner fem minuter före stängning och mannen hetsar: - Vilken tar vi, bestäm nu, svara nu, älskling! På bara två punkter skiljer vi oss åt, jag är litteraturvetare, han är tekniker, jag är alltid försenad, han är alltid i tid. Han säger:- Det är helt obegripligt hur du kan hinna med plan och tåg! På kvällarna sitter vi på altanen och kopplar av när skymningen faller, och vi pratar i munnen på varandra, barnen har inte en chans att komma emellan, de har gett upp för länge sedan och lever sitt eget liv med sina syskon och kompisar och mannen säger: -Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som du, någon som pratar mer och högre och snabbare än jag. Hålls på.

Havet

Jag kan se havet, det stora blå, genom sovrumsfönstret när jag ligger i vår nya, stora, svarta dubbelsäng och ser ut över världen. Här ska jag amma och läsa böcker om bara några månader. It doesn't get much better than this.

Iscensättning

Jag läser någonstans att vi iscensätter våra liv (för publik) genom facebook, bloggar osv. Vi har olika regler för vad som är privat och vad vi vill säga/visa. På bloggen är jag anonym för de som inte känner mig men jag inser samtidigt att det är en illusion, de flesta (men inte alla) som läser den vet vem jag är och läser just därför. Samtidigt får jag kommentarer och synpunkter från läsare jag aldrig har träffat och inte alls känner eller vet vilka de är. Det är oerhört fascinerande. Jag nämner inga namn i bloggen och har inga bilder, om jag refererar till andra bloggare använder jag deras namn bara om de själva skriver sin blogg i eget namn. Jag undviker att skriva om andra personer än mig själv och min närmaste familj. Barnen är karaktärer men anonyma. Mannen likaså men jag vet att han läser allt. Det förvånar mig något oerhört hur stort intresset är från folk som träffar mig och min man, intresset för smaskiga detaljer och intriger, hur går det till när man träffas som vuxna, skilda individer, hur reagerar min exman, hans exfru, hur går det, och när vi inte har någonting att berätta, ingenting att säga, för vi lever ju vårt liv nu och tänker aldrig på något annat än vår vardag och vår framtid, så blir folk besvikna, som om de hoppats på hollywod-stories, svartsjukedramer eller slagsmål mellan rivaler? När mina barn skulle hämtas hos sin pappa förra helgen körde min nya man 12 mil i bilen och hämtade dem, medan jag var hemma med hans barn. Skulle männen tagit strid på gården med värja? Eller hälsar de, pratar trevligt, om vad? semester, bilar, husrenovering? inte fan vet jag men knappast om mig eller kärlek eller känslor. Ibland tror jag faktiskt att män har lättare för att klippa banden till det förflutna, tänka positivt och gå vidare, mot nya drömmar, nya planer, utan att älta och analysera det förgångna.

Över förväntan

När flytten var på gång i våras sa barnens lärare och fritidsledare till mig att inte oroa mig för kidsen: - Du har ju så starka barn, sa de. Starka barn, tänkte jag, jaha vad bra. Och nu, fyra dagar in i det nya officiella livet på annan ort med nymålade väggar och okända grusvägar att cykla på och lådor som kommer att ta flera månader att packa upp, visar det sig att de hade rätt: Mina barn är aldrig hemma, de har fullt upp med nya kompisar, översovningar, badutflykter och fotbollsträningar. Mannen skojar: - Har dina barn flyttat in nu? - Ja, säger jag och han säger: - Men var är de då?
Starka barn, ja, det stämmer nog.

Stor familj

När man har en stor familj är det inte längre så noga vems strumpor man tar på sig bara man undviker de allra minsta med spiderman och nalle puh och man kan glömma hela konceptet att gå på toaletten ensam. Det är snabba beslut, många nej och en skyhög ljudnivå vid middagsbordet och många skratt och ett enormt behov av att bita ihop ibland och andas djupt innan man säger nåt man ångrar. Med två nya tonåringar, ett dagisbarn och mina egna gamla vanliga monster är det inte så lätt att hålla sig lugn jämt. Men jag försöker.

Hej bebis!

Vi kommer en halvtimme för sent till ultraljudet för vi (jag) har skrivit upp fel tid. Mannen sneglar anklagande på mig och ultraljudssköterskan säger: -Ja, ni hade tur att jag var kvar. Och vi har tagit med oss vår dotter som inte får följa med in först (men sedan får hon) och mannen viskar till mig: -Regelmensch! och jag ler och sedan tar vi upp allt syre i rummet eftersom vi pratar hela tiden i munnen på sköterskan och vi vill veta vad det blir och vi är så ivriga att vi knappt hör att hon säger att allting ser friskt och perfekt och underbart ut. Hon frågar vår dotter vad hon tror att det blir och när hon svarar säger sköterskan: -Det tror inte jag! Och värmen som sprider sig inuti hela mig när mannen tar min hand och ler och min dotter i hans knä som pladdrar och ser på sitt nya syskon på skärmen. Och på vägen hem är jag så upphetsad av spänningen att jag startar ett stort bråk om namn och proklamerar att mitt efternamn är minst lika viktigt som hans om inte viktigare och när vi gifter oss är det inte bättre att båda tar mitt namn för jag har ju faktiskt mycket större släkt och så vidare och så vidare och mannen kokar spagetti och dukar och jag byter ut tallrikarna och sedan kör han till fotbollen med min son men först säger jag förlåt och han säger: - Ja det stod ju i boken att man får stå ut med en hel del hormondrama. Och innerst inne kan jag inte fatta vilken tur jag har haft som har fått just honom.

Alla frågar

hur det var när vi träffades. Så här var det: han kom förbi, hans sågs, han segrade, hahaha. Veni vidi vici. Han hade vägarna förbi och det var snygga jeans och helt fel skjorta, det var yuppie-bil och promenader genom stan, det var ett försök att ta min hand i en lekpark som jag avstyrde, det var att skratta i timmar utan att veta åt vad, det var en kavaj och en halsduk och att ligga länge i en stor däck-gunga medan min dotter knuffade fart och känna att här, bredvid honom, vill jag ligga för alltid och känna farten, sakta, ilande, tryggt och fantastiskt. Sedan var det Hemköp och middag och pasta med pesto och sedan var det någon som efter den första dagen tillsammans, helt enkelt tog ledigt från jobbet och bara stannade kvar, hos mig, hos oss, i en vecka, och redan efter tre dagar kunde jag se det tydligt i hans ögon, alldeles säkert, utan att tvivla: att han älskade mig. Och jag visste att det var vi, nu, för all framtid och att någonting helt nytt just hade börjat.

Rörande

Det är en rörande historia om att träffa den rätta och se hela livet utstakat framför sig, som Alex beskriver i sin blogg, om barnet som var på väg när de precis hade träffats...Det är rörande och unikt och samtidigt exakt samma historia, som vår. Kanske är det inte så unikt, det handlar bara om att ha modet och vara öppen när livet börjar om på nytt i hejdundrande fart.

Spartanskt

Har sålt mikron p g a flytt och måste därför planera och ta upp mat ur frysen dagen före. Det blir lite konstiga rätter eftersom jag vill tömma det vi har. Idag åt jag falafel och wokade grönsaker medan barnen åt potatis och falukorv. De är lyckliga över den enkla maten. Brun sås passar till allt enligt dem, och jag häller röd thai sås på allt med samma entusiasm. Vad mörkt det är utan lampor och var är alla skålar och grytor? Sova på tältsängar och äta spartanskt mat uppvärmd på spisen, det känns som om vi campar. Tur att ingen på blocket fastnat för köksbordet ännu, nu har vi i alla fall nånstans att sitta.

Tröst

Det är en enorm tröst att även amerikanska hollywood-kändisar blir tjocka när de väntar barn. Naturen skonar ingen.

Vad grejas det med?

I grannens trädgård står plötsligt en dag en stor sten-staty, ett par meter hög. Vid dåligt väder (=för det mesta) täcks den av en grön presenning. I solsken syns avskalad/ditstänkt rödfärg på vissa delar av statyn. En dag såg jag grannen stå och putsa/slipa på statyn. Jag undrar nu: Vad grejas det med? Är det konst? På allvar eller ironiskt? Ska den stå där vilsen i en trädgård, mesta tiden täckt av en grön presenning, på en helt vanlig villagata? Till vems glädje? Det är nästan så att jag vill bo kvar bara för att se hur det utvecklar sig. Fortsättning följer.

Mer om kompisar

Om Mini-Gaia väljer kompisar efter deras utomhus-intresse så har Il Capitano bara ett krav men det är orubbligt: Fotboll. Han leker med i princip vem som helst, alla åldrar, bara de spelar fotboll. Allt annat går bort.

Utomhus

Mini-Gaia leker hos kompisar och en lyckad lek-dag är när hon har lyckats tvinga kompisen i fråga att leka utomhus. Hon berättar för mig om sina strategier för att uppnå det hon helst vill, nämligen att leka utomhus, i alla väder, gärna regn, då tar hon på badkläder: - Det gäller bara att få ut henne! säger hon om sin kompis. - Jaha? skrattar jag intresserat. Hon fortsätter:- Ja, för när jag väl har fått ut henne så kan hon vara ute hur länge som helst!
Hon rangordnar sina kompisar efter hur lätt det är att "få ut" dem. Ofta, ofta när jag hämtar henne på fritis är hon ute och leker fastän de flesta barnen är inomhus. Hon vill alltid vara ute. Så går det när man har satt barnen i naturförskola.

Sonen

Sonen lägger sig bredvid mig när jag sitter i sängen och skriver. Han leker med katterna. Han stör mig så jag jagar bort honom, irriterat. Efter en stund känns det tyst och ensamt och jag ropar: - Vad gör du? Il Capitano?
Men jag får inget svar. Nu är det han som är upptagen.

Släng gamla dagböcker!

I flyttröran hittar jag en bortglömd kartong full med gamla dagböcker från 1990-91, jag var då 19-20 och mer skrämmande läsning får man leta efter. Förskräckt och med skammen stigande i ansiktet bläddrar jag igenom sida upp och sida ner av intrasslade kärlekshistorier, totalt hänsynslöst svinaktigt beteende från min sida, där jag utan att skämmas, snarare med viss fascination (allt för en bra story?) slits mellan två stackars killar, den ene skaffade jag långt senare två barn med, den andre hade förmodligen (precis som alla sa då) passat mig bättre. Det hela slutade naturligtvis, som sådana historier alltid gör, med att jag förlorade båda, för tillfället i alla fall. Och med en sinnessjuk Jim Morrison-resa till Paris när jag försökte resa bort från problemen så att de skulle lösa sig av sig självt (det gjorde de inte) samtidigt som jag flummade runt stan med John Lennon i hörlurarna. Men, men, ni som tror på Instant Karma (det gör jag), jag har fått tillbaka med råge, om man säger så, i mina dar. Slutsats: släng era dagböcker! Det är ingen trevlig läsning arton år senare.

La vida

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den där kavajen är så cool. Jag vill åka nu till camden market och hitta en sån second hand i en smal modell, ge den till min man och sedan ha den på mig själv varje dag.

Katterna

Katterna är söta och redan riktiga familjemedlemmar men de driver mig till vansinne ibland. Precis som övriga familjemedlemmar i och för sig.

Breaking the rules

När mannen är borta ligger barnen i min säng och läser way past their bedtime, precis som förr. Mannen ringer och hör att de är uppe: -Va? Har de inte gått och lagt sig ännu? Vi kommer alla att sova bättre och mer nu med honom i huset.

Stor son

Il Capitano kommer hem efter en hel helg med fotboll och kompisar och han verkar ha vuxit fem år, han konverserar och pratar så artigt, han säger att maten är god, han cyklar till affären, han är som förbytt. Mitt i röran med ny man, stor familj och bebis i magen har lille sonen vuxit upp. Ju mer tid han tillbringar med mannen istället för mig, desto mer självständig tycks han bli. Kanske behövdes den här familjeomvandlingen för att jag skulle släppa taget, släppa honom fri. It can only get better.

Apropå

Värderingar och politiska åsikter är inte samma sak.
Gaia

En kväll i juni

Lyssna.

Svart vägg

Målaren har kommit och färgerna bestämda. Mini-Gaia frågar mig vilka färger det kommer att bli på väggarna i det nya huset. Jag börjar räkna upp färger och när jag kommer till vardagsrummet säger jag: - Och där ska vi ha en svart vägg...
- Svart!!!??? HAHAHA!
Mini-Gaia kan inte sluta skratta, hon har aldrig hört något så tokigt och urbota dumt. Men det är faktiskt sant.

Hårdrockarna på vinden

Sommarlovet är nästan över och samtidigt som de rökande och hamrande och borrande polackerna försvunnit från trädgården så är hårdrockarna tillbaka och man kan inte längre välja sin egen musik om man vill ha fönstrena öppna. Ska bli skönt att flytta.

På stranden

Jag är på stranden med bara ett barn. Det är helt otroligt enkelt. Hon leker i sanden och badar själv, simkunnig och allt. Jag ligger och läser och halvslumrar. När vi ibland är så många i den nya storfamiljen, och när mina barn just tillbringat helgen hos sin pappa där också fem barn huserar, är det ett under av lugn som lägger sig över vår filt. Vi har packning, mat, kläder och leksaker för en storfamilj som vanligt men vi är bara två idag, och min dotter säger: - Ibland är det skönt att bara vara ensam med dig, mamma. Fast direkt när vi kommer hem går hon till grannarna och leker. Man kan bara stå ut med så mycket ensamhet och lugn och ro!

Jämställdhet

Jag är besatt och orolig och domedagsprofet när jag sätter upp regler och diskuterar med mannen om barnet som ska komma, mitt tredje, hans fjärde, vårt sjätte tillsammans. Vi sitter på en uteservering och pratar högt för vi har Tourettes och ADHD och går alltid ut och äter när vi inte har våra barn. Nej vi har inget behov av att agera med hela världen som publik, det bara blir så. Jag säger: - Det är ditt barn lika mycket som mitt, jag tänker inte ta hand om det en gnutta mer än 50 %!
- Jaha, ok, men...
- Så bara för att du jobbar så ska du inte tro att det är nån fritid när du kommer hem, då får du lägga barnet, så jag kan gå ut.
- Ska du gå ut varje kväll?
- Hur som helst, jag måste ha tid för mig själv, jag tar ju hand om honom hela dagarna, så då är det din tur på kvällarna. Det bästa är om jag går ut då.
- Så jag ska laga mat, göra läxor med de andra 5 barnen OCH ta hand om bebisen varje kväll?
Jag tänker lite och sen svarar jag leende, för det går ju inte att svara nåt annat:
- Ja. Det blir bra.
När han skrattande protesterar slänger jag fram trumfkortet, som han aldrig kan slå:
- Har du lust att föda barnet kanske? Nä, då så.

Chasing cars

Mannen kör kors och tvärs genom landet med våra flyttlass och jag följer med. Han ler och säger: -Det är värt det bara att sitta i bilen och höra den här på högsta.

Release me

Om man har upplevt några förhållanden i livet så har man säkert också varit med om att sitta fast för länge i något som är fel, som man vet är fel, och att man borde ge sig av, bryta upp. Förr eller senare gör man alltid det, det handlar bara om tid. Då, först då, kan man också hitta rätt, äntligen, hitta hem.

Please dont leave me

Den här låten av Pink, tycker min kille definierar min roll i vårt förhållande. Det tycker jag är lite överdrivet.

Kusinbröllop igen

I presentationen av gästerna i festens "programblad" står det om mig: "Är social, har festat i hela världen". Festat. Inte forskat. Min släkt har helt fel intryck av mig.

Obarmhärtig

Mannen säger efter sedvanligt trötthetsgraviddrama: - Du är obarmhärtig när du är trött, älskling! Obarmhärtig!
Jaja, lite drama har väl ingen dött av.
Ingen sa att det skulle va lätt!
(förlåt)

Namn

Lite namnförslag som jag aldrig kommer att få igenom: River, Rufus, Amadeus, Revolution Breeze, Fabius, Lucia, Miranda, Esmeralda, Poppy, Rain. Och så vidare. Som tur är har jag massor av förslag på lager i olika kategorier av annorlunda-ness, så det ska nog ordna sig.

Svärmor

Svärmor som är över 70 skrockar nästan skadeglatt: - Jo du Gaia, nu blir det många barn att ta hand om. Två gånger upprepar hon det, trots att jag försöker protestera:
- Men nu är det ju inte bara jag som ska ta hand om alla barnen, utan även han...
- Jojo, hohoho.
Min man hoppar in i samtalet och säger:
- Varannan helg är vi faktiskt själva, då brukar vi gå ut..
Då ändrar svärmor genast inställning och säger på fullt allvar:
- Jaha, men vad bra. Då borde ju alla skilja sig egentligen!
Men sedan står hon utanför huset och ser sju personer gå ner till havet för att fiska, fiskespön i händerna, och hon kan inte hålla sig utan brister ut i gapskratt och slår sig mot knäna:- Hahahaha!! Familjen annorlunda!!!
- Sjätte på väg!! ropar mannen trotsigt. Och svärfar som är över åttio vill bara prata om litteratur.

När jag orkar

Jag har fått ett mail. Det gäller min forskning. Det är ett så kallat call for papers, alltså efterlysning av artiklar till en tidskrift. Det är lite food for thought. Till exempel kan man grubbla på följande i sommarvärmen: How has globalization affected postcolonial thought? How does postcolonialism relate to postmodernism and other manifestations of ‘postness’? What does it mean to be in a condition of “postness”? Is postness now ‘pastness’? How do recent trends in literature reflect neo-colonialism? How do recent trends in literature and culture continue the postcolonial enterprise?
Sug på den. Food for thought.Jag vet att om jag bara ansträngde mig, tog mig samman, skulle jag kunna komma på något riktigt bra. Men det är så varmt idag.

Nya bloggar

Lite nya bloggar som jag läser: pappa alex är rörande och riktigt kul, kändisdottern sanna är smart och djup och alldeles underbar. dessutom höggravid och det är ju alltid kul. Or not.

Älskling

Kärlekssång till min älskling: you were meant for me. Kapitalist-svin or not.=)Och om du hade en blogg så vet jag att du skulle spela den här för mig...Well, it's for better or worse right?

Mammakläder

Och nej, jag tänker inte börja ha randigt och rutigt bara för att jag är gravid! Vad är det här, people? Ska jag behöva gå i svart och jeans hela vintern? Som vanligt då.

Ordkriget

Det är ett enormt krig med ord, en enorm maktkamp mellan mig och min man. Det krävs två veckors lidande i sjukdom innan jag förmår mig att ringa till doktorn, och inte ens då tar jag medicin. Det krävs en enormt utdragen diskussion med påföljande oundvikligt drama eftersom jag med mina tvångstankar måste in absurdum hävda exakt motsatt åsikt mot min man (och alla andra som jag diskuterar nåt med) i alla tänkbara fall och han är likadan fast tvärtom så att desto mer alternativ och hippiefierad (eller "vill vara annorlunda bara för sakens skull och utan att tänka igenom det") desto mer måste han gå åt andra hållet. Och jag drar mig inte för att blanda in feminism och världshistorien och patriarkatet och allt, bara det kan användas på min sida. Det spolas tillbaka på dvd.n för att KONTROLLIEREN vad en viss karaktär har sagt i Grey's bara för att få rätt. Mannen säger:
- Måste allt vara en tävling. Och jag säger: -Ja. Och jag säger: -Vänta bara tills vi ska diskutera vaccinationer! -Va? Ska inte barnen vaccineras nu heller? Och jag ler och säger med ett hest skratt:- Det får du se hehehe. (men jag menar det inte men det tänker jag inte erkänna nu)
Och i fallet med sjukdomen krävs det att jag till slut kallar min älskade för kapitalist-svin för att han anser att jag borde ta antibiotika som naturligtvis måste vara skadligt för barnet och jag skriker: -Du försöker stressa mig att experimentera med min kropp! Men vi börjar båda skratta för det är så roligt ändå och absurt och vi borde kanske hitta en annan hobby än att DISKUTIEREN. Och nästa dag när jag är så yr att jag kör på en trotttoarkant på väg till simskolan och vinglar vimmelkantig och febrig och gravid och full av smärtor in i simhallen ringer jag självmant tillbaks till vårdcentralen och det visar sig att jag är sjukare än jag kunnat ana och jag kan knappt ta mig uppför trappan när jag kommer hem och jag ligger utslagen på sängen och jag tar med glädje min medicin och jag skiter fullständigt i mina åsikter och jag tackar Gud för den förbannade sjukvården och den fantastiska antibiotikan och mannen lagar mat och tar hand om barnen och jag säger tacksamt genom dimman: -Åh, vad underbart att du är här! Och han säger leende:- Jaja, men igår var jag kapitalist-svin.

Extrema åsikter

Jag planerar mitt bröllop tillsammans med min kusin som delar min förkärlek för alternativa ideal och gröna anarki-åsikter. Allt detta som mannen bara tror (eller hoppas)är en act från min sida. Min kusin och jag är överens om att det ska vara massa musikuppträdande, fiol och folkmusik, människor som är barfota och har dreadlocks och läser ur Green Anarchy och Brand istället för nåt präst-trams. -Jaja, säger mannen och kör BMW.n genom Göteborg på väg till festvåningen i stan, mina kusiner är klädda i guldfärgade brudnäbbsstasser. Jag ler och säger ironiskt: -Snygga klänningar förresten! Vi planerar vidare medan bilen kryssar sig fram i stadstrafiken. Det visar sig att mannen vill gifta sig i kyrkan, för första gången. Jag är förvånad men ändå rörd och jag undrar lite chockat: -Tror du på Gud? Och min kusin säger lugnande: -Vi kan ändå ha kyrka och lite Brand. Och jag försöker samla mina tankar och sedan säger jag provocerande till mannen: -Jag ska i alla fall föda hemma.
Men han bara skrattar och säger: -In your dreams baby. Och jag vänder mig mot mina kusiner i baksätet och säger med lite lägre röst:- Och barnet ska heta Rainbow.

Kusinbröllop

På kusinbröllopet som är stort och ståtligt och amerikanskt och späckat med fotbollsstjärnor hålls det tal som i stort sett går ut på att brudgummen är en toppenkille och bruden är snäll och omtänksam. Min man ler och blinkar mot mig över bordet och viskar: -Vad fin du är! Och jag blir lycklig som bara en gravid kvinna i lång festklänning kan bli och han är den bästa mannen med de coolaste kläderna och den coolaste personligheten och den roligaste festprissen och jag säger: - Det blir inga tal på vårt bröllop! Och han säger: - Det är bara för att du är orolig för vad de ska säga om dig! Och jag skrattar för att han känner mig så väl och jag säger: - Just det, jag vill inte att du ska veta nåt om mitt förflutna! Och han säger: - Ha! Jag vet redan! Tror du inte jag vet vem du är? Det är ju därför jag älskar dig. Och jag tänker jaha, då så, men det kommer att bli en skammens minut. Och mannen fortsätter sanningssnacket när han säger: - "Snäll och omtänksam" kanske inte är det första man tänker på när det gäller dig! Och jag kan inte låta bli att skratta, men då säger mannen, den bäste av alla, den mest romantiske man kan tänka sig: - JAG kommer att hålla tal till dig älskling! Och jag tänker jaja, ok, då, kanske inte så dumt med lite tal ändå.

Män med långt hår

Min nya man ler elakt och skrattar rått när den här typen av män går förbi på gatan eller syns på TV. - Vadå? Vad är det? frågar jag oskyldigt och han säger: - Jag vet nog, jag vet nog hur du är! Och han säger att han måste klippa sig för de retar honom på jobbet, på hightech big business mumbojumbo-jobbet passar det inte att låta håret växa men jag kör fingrarna genom hans hår och jag säger: -Nej, gör det inte! Men jag vet att han kommer att göra det, det är bara en tidsfråga, men en sak är säker att det blir inga korthåriga ungar med mig som mamma. Not a chance!

Grannen säger

Min anti-stress-coachande fiolspelande granne kommer fram till mig på gatan och säger: - Är det sant att ni ska flytta? Och jag ler och säger: -Ja, jag ska flytta ihop med min nya man, du kanske har sett honom här på gatan..? Och hon svarar med överraskande engagemang:- OM jag har!!Och sedan frågar hon vad jag ska göra i höst, och jag svarar att jag ska ta det lite lugnt och hon säger:- Du ska ta det väldigt lugnt! För hon vet hur det är och jag har aldrig tänkt på att hon talar med sådan betoning.

Att de orkar

Jehovas knackar på. Att de orkar. Vad ska jag säga idag? Ibland säger jag att jag är jude eller buddhist. Med ett gravallvarligt ansikte brukar det få tyst på dem. Idag tänker jag säga att jag är muslim, det liksom ligger i tiden, tycker jag? Men de här två är unga och ser så oskyldiga ut att jag inte kan förmå mig att vara mitt vanliga hårda och kalla jag. De stirrar oavbrutet på min putande gravidmage och jag flashar lite extra med den stora förlovningsringen som kostade mer än min ett och ett halvt år gamla bil är värd, mot deras ansikten. HA! Jag är inte singel, förtappad morsa minsann! Och jag minns tanten från Jehovas som nästan förföljde mig och min förtappade, ogifta själ när jag bodde ensam på landet med två små barn, hur hon ville rädda mig antar jag tills jag fräste ifrån en dag och sedan några veckor senare stod hon i Konsum-kön och jag hälsade och skämtade glatt:-Det var länge sen..Och hur hon konstigt upprört svarade:-Ja, det bryr väl inte du dig om!
Förkastad av Jehova. Förkastad av gud?
Men nu ler jag och flashar med diamantringen på vänster ringfinger framför ungdomarna och de säger:- Vi tänkte bara säga att vi tycker att Bibeln är en jättebra bok, vad tror du om det? Och jag ler stort och putar med magen och säger: -Ja, det tror jag med! Fin klänning förresten! Och tjejen ler och säger.- Tack! Och de säger: -Lycka till! och jag går upp till sonen och säger: - Den här tidningen slänger vi direkt i tidningsinsamlingen! Och han skrattar åt det.Och jag tänker på jewel.

Jobbar du

Jag går till en läkare som bryter på svenska och som inte ger mig den medicin jag vill ha så jag måste gå tillbaka nästa dag, sjukare än nånsin. Han ställer nästan inga frågor, utom den här: -Jobbar du? Och när jag svarar nej, tänker jag att han borde förstå, han om någon, men han tittar mycket misstänksamt på mig tills jag börjar räkna upp olika jobb som jag eventuellt kan identifiera mig med. Fast det känns som att jag ljuger. Det är ju sommar!

Polacker

Polacker som jobbar i trädgården till huset där jag bor, huset jag hyr, som jag snart ska flytta från. De röker oavbrutet och röken sipprar in genom mina öppna fönster. Men de hjälper till att bära flyttkartonger, barmhärtiga mot en gravid mamma. Men de talar ingen svenska, bara jobbar på och röker, från morgon till kväll och förvandlar den lummiga trädgården till en plattstensöken.

Bröllop

Jag har hela tiden sagt att jag vill resa utomlands och gifta mig. Elope. Vi planerar. Hawaii, New York, Bali. Vi kollar flygbolagen. Ju längre tiden skrider desto mer uppenbart är det att graviditeten hindrar mig från att flyga långväga. Bröllopet flyttas närmare, geografiskt. London, Paris, Köpenhamn, Stockholm....ehh, I don't think so. Det får väl bli ett stort jävla bröllop ändå.

Festa

Vi går på bröllop och känner oss lyckligast av alla. När musiken tystnar klockan ett går vi ut på stan med de yngre kusinerna, att jag är gravid och trött ignorerar jag, ut ska vi minsann eftersom vi är tjugofem och unstoppable och aldrig går hem före stängningsdags och aldrig kan säga nej till en inbjudan till fest och vi går från ställe till ställe i Göteborgsnatten med kusiner som lever loppan och inte har tiotusen ungar och flyttar och villor och bebisar i magen och vi klagar upprört över att allting bara stänger, jag försöker till och med övertyga vakterna i något högt torn med glashiss att hålla öppet längre för vår skull men han bara skrattar och vi har kul men vid klockan tre tar vi motvilligt en taxi till hotellet och jag är nykter och du är full och chauffören skrattar högt åt våra samtal bak i taxin där vi analyserar och dissekerar varenda människas förhållande, inget går upp mot vårt eget förstås, ingen är så kära som vi, så lyckliga som vi, vi är Romeo och Julia och inga kan älska som vi. -Jag älskar dig, säger han och jag skämtar rått tillbaka, som bara en nykter, älskad, gravid kan göra: -Jaja, jag kan få vem jag vill! Och den pakistanske chauffören gapskrattar av skadeglädje. Mannen säger: - Ha! Du är bara sur för att du inte kan dricka! Dagen efter bröllopsfesten säger mannen: -Att festa med folk som är femton år yngre är inte alltid en bra idé. Say no more. Snart åker vi till Indien.

Feng Shui

Feng Shui och skåpen är fulla med lådor som inte öppnats på tre år. Kläder som inte använts, felköp, impulsköp, blommiga klänningar därför att jag varje år faller för bilden av sommarklänningar och tror att jag är den blommiga typen. Det är jag inte. Jag är svartklädd, även på sommaren. Klänningar och blusar med färger och mönster köps och kastas efter en katastrofal provning framför spegeln lika traditionsenligt som att våren återkommer varje år. Vita och marinblå kläder likaså. Köps in, läggs i garderoben, används aldrig, åker ut. Likaså allt i beige,khakistil, capribyxor, allt det som man förväntas klä sig i den här årstiden i Sverige. Kan man inte bara köpa tio likadana klänningar i svart trikå? Högklackade skor, cowboyboots, kavajer och sjalar och jeans, sedan slänga resten. And never look back. För Guds skull, vid 38 års ålder borde jag väl veta vad jag har för stil. Tills de förföriska blommiga kläderna dyker upp i butikerna igen varje år, så förföriska och vackra, på andra.

Kom och hälsa på mig om tusen år

Så heter Bodil Malmstens senaste bok, som jag köpte häromdagen i ett anfall att "ta hand om mig själv". Den är naturligtvis underbar. Boken alltså. Den handlar om vad och hur hon gör för att undvika att göra det hon borde göra, nämligen skriva. Till exempel, följer hon vissa serier på dvd. Och arbetar i sin trädgård. Hon skriver att hon känner sig väldigt hotad av att serien The Shield är inne på sista säsongen, enligt vad hon har hört: "Sopranos sista säsong sänds redan i USA, ska också The Shield gå i graven, det blir för mycket. För mycket förändring, för mycket omställning. Den förändringsvänliga människa jag trott mig vara, ännu en krossad illusion". Ha! Som tur är har jag hittat Grey's och börjat plöja igenom box för box från början tillsammans med min älskade i sängen och glass i stora koppar. Man förlorar en del sömn, men det är det värt. Men kan någon tala om för mig vad som hände med Cashmere Mafia, Lipstick Jungle och Dirty Sexy Money?

True

The only Zen you find on the tops of mountains is the Zen you bring up there.
Robert Pirsig
HA!

I Umbrien

Dag efter dag går vi rakt ut ur huset och placerar oss i solstolarna vid poolen med våra böcker. Ipod med högtalare på bordet, musik och nedladdade sommarprogram. Kanske en promenad upp till byn där vi tar en caffe latte eller handlar på bageriet. Utsikten hela vägen upp för berget är hisnande och vi tröttnar aldrig. Barnen lever sitt eget liv vid poolen tills mörkret faller. Vi får övertala dem för att de ska tvinga sig upp för att gå på restaurant, högst motvilligt beställer de in pizza och ropar "Il Conto" innan vi har hunnit till efterrätten. På kvällarna sitter vi ute sent med vin och stjärnor och eldflugor som skimrar i natten. Långt, långt borta skymtar Sverige och vardagen, vi är långt borta från datorer och dagstidningar och överallt på bänkarna i byn sitter italienska tanter och gubbar och kontemplerar det vill säga gör ingenting och vi säger till varandra att detta, bara detta, är livet. Och i magen växer den stora överraskningen, vårt gemensamma äventyr, och vi skrattar åt Ulf Lundells anti-samhället-sommarprat och vi skrattar åt Mark Levengoods feel-good-new age-myspys och vi sätter på Ebba Grön på högsta och hoppar i poolen nakna sista natten och pratar om stora planer och liv långt borta, på andra kontinenter.

Italienare

Fragola, panna, melone...barnen rabblar italienska smaker och maträtter i köket. Den här tiden i den lilla byn i Italien har satt sina spår.

Rensar

Allt åker ut, det nya flyttar in. Utan nostalgi, utan sentimentalitet röjer vi vilt i varandras hus, säljer möbler, slänger minnen, köper nytt, börjar om från början. Vi målar om varenda rum och vi kommer överens som om ingenting var svårt, eniga i allt, verkar det som. Och till barnet som kommer köper vi allting second-hand, en riktig eko-baby, efterlängtad av alla, ett syskon till alla barnen och vän till alla katterna, ett barn som kommer att födas rakt in i vårt globetrottar-liv.

Att vara vi

Paniken slog på stort när mannen la alla fyra passen och biljetterna i en särskild väska, och sa leende, när han såg paniken i mina ögon:- Sådär, som en riktig familj. Otrolig inre kraftansträngning för mig att inte slita passen ur handen på honom. Jag måste ha koll på allt, jag bokar biljetterna, jag kollar tiderna, jag klarar inte att förlita mig på någon annan vuxen. Jag är inte van! Så han sa:- Här, ta du pengarna då. Och jag höll hårt i plånboken och betalade för allt, som om det skulle få mig att känna mig mindre fångad, mindre inramad av detta vi, som jag har så svårt för att säga. Mannen frågar: -Varför säger du aldrig vi? Alltid jag?
Och jag skäms, inte medveten om det. Men när vi missar det planerade tåget hem ifrån Florens får jag panik och skäller ut mannen utanför herrtoaletten (jag går alltid på herrtoaletten, det är mindre köer) på mcdonalds på stationen, jag flippar ut och folk stirrar och jag bryr mig inte, jag kan inte lämna över kontrollen, jag måste veta allt, kolla allt. Han står chockad och försöker försvara sig men till slut förstår han och jag faller i gråt, i hans famn, framför skräckslagna italienare (vadå de borde väl vara vana vid drama i det här landet) och han säger: -Det ordnar sig. Du måste lita på att allt ordnar sig.

Bodil

I Bodil Malmstens blogg skriver hon om flygplatser. Jag har alltid älskat flygplatser. Det är något med att aldrig stå still, att alltid vara på väg, som jag gillar. Att inte veta riktigt vad som ska hända. Nu har jag nyligen flugit igen, varit med mannen och barnen i Rom och i Florens, sprungit genom Köpenhamnsterminaler och stressat igenom passkontroller. Barnen flöt runt som fiskar, som om de aldrig gjort annat än globetrottat. Som om den som var jag i alla år innnan de föddes, alla mina resor, ibland en desperat flykt från verkligheten, sugit sig in i mina gener och blivit en del av dem också. Reslusten, äventyret. Det bådar gott för framtiden. Sonen satt långt fram i flyget och höll sin nya styvpappa i handen när planet lyfte, lyssnade på podcasts och spelade spel på mannens mobil. Jag och dottern satt för oss själva och beställde in godis och mackor och läste i våra böcker. På tåget genom Umbrien snackade de italienska med medpassagerarna som om de aldrig gjort annat, beställde glass på caféer och stod som frågetecken när personalen babblade på i sin inhemska italienska som de trodde att mina bambinos skulle förstå. Gelati...

Sommarlov

Regnet smattrar mysigt mot rutorna när jag vaknar halv tio av att min dotter och hennes kompis som spontan-sovit över dukar fram flingor och mjölk till frukost i köket. Jag stiger upp, gör mitt kaffe med varm mjölk, tittar in till sonen som ligger i sängen i sitt rum och läser Sune-böcker, jag tar min stora gula kaffekopp med mig tillbaks in i sovrummet och kryper ner i sängen igen och läser en bok. Sommarlov. Underbart.

Svårt för förändringar

Vad är det som gör att det känns så otroligt svårt för mig att bryta mönstret? Att förändra mitt liv? Aldrig trodde jag att jag skulle vara så inkörd på mina rutiner, så fastlåst i mina vanor, i min ensamma självständighet, min kontroll på läget, mina egenhändigt fattade beslut. Jobba ensam, leva ensam, uppfostra barnen ensam, betala räkningar, bestämma middagsmaten ensam, varje dag, ensam, ensam, ensam. För den som inte har vant sig vid denna monarki kanske det är svårt att föreställa sig vilken enorm trygghet det ligger i att bestämma allt själv. Att allt hänger på mig ger ett stort ansvar men också en enorm frihet. Inga diskussioner, en som bestämmer och två (barn) som hänger på. Blir det picknick i vardagsrummet så blir det. Spontanutflykt till stranden. En macka i gymmets barnvaktsrum. Rutiner, mina egna, så lätta att bryta i en handvändning för att JAG vill det. Så lätt att vara spontan när ingen annan än jag lägger sig i planeringen. Efter sju års egenmäktigt styre är det inte gjort i en handvändning att bryta mönstret. Det går överraskande segt för mig och min ångest över förändringen, hur positivt det än verkar, är ibland nästan övermäktig. Just när jag hade slutat i terapin. Typical, huh.

Repeat

Och långt borta bakom mig skymtar jag en svart skugga när jag kommer ut från biblioteket, barnens tiotals böcker i kassar och mina förhoppningar om sommarlätt läsning som ändå aldrig blir verklighet därför att sängbordet-och resväskan-svämmar över av tunga teoriböcker om Indien, om djuren, om positioner och subjektivitet. Och fastän jag läser och läser så tar det aldrig slut, dygnet har bara 24 timmar, jag har aldrig tyckt det varit nog och jag vet att det är många som jag som har rätt svårt att acceptera det. Och skuggan där snett bakom mig medan jag går mot bilen på parkeringen, den kastar förstulna blickar med löften om äventyrsresor i Sydamerika, om trekking i Nepal, om soliga decennier vid Kaliforniens kust, om månaderna på sri Ram Ashram uppe i bergen i Uttar Pradesh. Och jag slänger med håret, håller barnen hårt i handen och visst är jag svartklädd och visst är jag anti men det var länge sedan jag levde det livet. Och det är som om jag måste lyfta blicken och fokusera på framtiden för att inte lockas av den jag en gång var, den där ansvarslösa, carpe diem, carefree människan som var jag, när jag var 22 eller 23 och som satt i Arizona och mediterade och som campade i Grand Canyon och somnade till prärievargarnas tjut och bara tog in allting med den där glupskheten man har då. Hon som var jag som stod på stationen i Bombay och köpte chai i små lerkoppar som krossades när man kastade dem på perrongen och hur vi surrade fast väskorna på taket med kedjor och hänglås medan andra hängde och klängde genom fönstren och utmed tågsidorna. Hon som landade i San Diego sent på kvällen i februari 91 och vi körde direkt ner till stranden och jag sprang barfota ut i sanden i fullmånens sken och kände mig friare än jag nånsin hade varit! Men ändå långt inne, längst inne är det fortfarande jag. Och han vet det, därför är jag hans. Därför att när han säger "Jag vet vem du är", så har han faktiskt rätt. Hoppas jag.

Andfådda

Omgivningen är andfådd men vännen N säger: Ni gör ju precis som alla andra fast blixtsnabbt. Sant.

Midsommar

Maria skriver så fint om hennes känsla av glädje över att så många vill komma till hennes midsommarfest på landet, år efter år. Jag vill bara säga, tack, vi känner samma glädje över att få vara del av gemenskapen!

Vikten av att slutföra

Frågan är: Hur länge kan man hålla på med en avhandling innan man har fattat ett beslut, indirekt, om att inte slutföra den? Det återstår att se. Och varför är prestationsångesten den största anledningen att göra det? Frågan är: När jag blir professor, är jag lycklig då? Eller bara ensam?