Ephron

All stories about love begin with a certain amount of rationalization.

Tre veckor senare

Så farligt var det väl ändå inte att föda barn. Nog ska vi väl ha ett barn till inom ett par år? Och så lugn och lättskött och söt och snäll hon är lilla la luna! I mitt bebisrus kan jag inte se några problem eller hinder, varje skrik är en utmaning och att varje kväll klä på henne dessa pyttesmå pyjamasar med mumintroll är en fröjd, som att leka med dockor fast levande, som storasyster Mini-Gaia suckar lyckligt. Till och med skrikfester på offentliga platser hanterar jag med ett lugn och ett tålamod som jag inte tror att jag hade med de andra barnen, för åtta-tio år sedan. Det är som om jag nu, faktiskt inte identifierar mig helt och fullt med min mammaroll och min bebis uppförande är inte en reflektion på min mammastatus som tidigare. Hon är lilla la luna och jag är hennes guide, hennes vän och följeslagare och det som styr mig är två saker: Det ena är den fasta övertygelsen att bebisar skriker bara för att de vill något och det är upp till mig att ta reda på vad. Problemlösning alltså, ingenting annat. Det andra är den gudomliga kärleken och lyckan och stoltheten över att jag har fått detta tredje barn, ett kärleksbarn, på "äldre dar". Att få uppleva detta igen gör mig så lycklig att jag strålar, rakt igenom skrikfesterna på cafeer och restauranger, rakt igenom flaskor som stänker ner mina svarta klänningar och rakt igenom blöjbyten på golvet i biblioteketet. Den lyckan skär rakt igenom allt just nu. Även tröttheten.

Tror ni på ödet?

Jag läste eller hörde nånstans att man kan bli kär, riktigt kär max tre ggr i livet. Stämmer det? Resten då, är det inbillning, attraktion, passion, förälskelse? Det kan vara allt möjligt. Jag tror på ödet. Alltså på att det finns en eller flera personer som man verkligen, verkligen passar ihop med. Det betyder inte att det är lätt, tvärtom, men att man känner en obeskrivlig känsla av samhörighet och connection på alla plan, som gör att man är beredd att offra en hel del, stolthet, frihet, prestige, tid, engagemang, sårbarhet osv för att få vara tillsammans. Jag pratade med vännen A om mitt förhållande med mannen, som slog ned i mitt liv som en blixt. Som någon i min närhet sa: En dag var han bara där. Som min son sa till honom i början: Är du här igen? Du är ju här jämt! (i början var min man ingen välkommen gäst i treenigheten, min som uttryckte klart och tydligt sitt missnöje och det är ett under att min man lyckades behålla sitt lugn med allt som han fick utstå, men han sa bara; det blir bättre sen, det kommer att bli bättre. Och det blev det. Tålmodigt väntade mannen ut den lille prinsen och nu är maktbalansen ok)Vännen A häpnade över min kärlek och jag höjde min man till skyarna men mest för allt han var för mig, allt han sa, gav, gjorde, för mig. Och jag sa: Men vi bråkar mycket. Gör ni? sa A. Du menar väl diskuterar? Nej bråkar, sa jag. Bara för att det är ödet och kärlek betyder inte att det är smooth sailing hela vägen. Tvärtom. Men man har en vilja att anstränga sig som gör all skillnad i världen.

Hur svårt det kan va

att ta emot kärlek och att våga vara glad åt att någon frågar hur ens dag har varit, en sådan enkel sak kan betyda så mycket, mycket mer än bara själva orden. "You ask how my day was". Jag har mött sån kärlek, flera gånger i mitt liv. Och jag har alltid sprungit fort därifrån. Men en dag, nästa gång! ska jag våga stanna.

Nytt boktips

Elizabeth Gilbert
"Eat, Pray, Love"

free jonatan

Free Jonatan
Den här bloggen skapades idag, av mig, utav nyfikenhet, kreativitet och en lust att förändra. Den utlösande faktorn var den dramatiska utvecklingen i fallet Jonatan, som berört mig starkt. En sådan händelse manar till handling, på något sätt, av alla som bryr sig, som känner, som reagerar på saker som sker runt omkring oss. Mitt bloggnamn kan tolkas på flera sätt, som en namnlek och som en poststrukturalistisk förvrängning av innebörd. Gaia? Free civilization? Är det möjligt? Det är bland annat det jag vill att den här bloggen ska handla om, diskutera, debattera. Det finns pacifister och eco-warriors, det finns aktivister och det finns debattörer. Vem är jag? Vem är du, vilka är ni som läser det här? Vi är förhoppningsvis alla fulla av motsättningar och underbara sammanhang. Vi är alla en del av något större, som jag för enkelhetens skull kallar naturen. Vi är alla här. Nu. Det finns inte bara en lösning, eller en sanning, enligt min åsikt. Det finns inga enkla svar, inga snabba, fullständigt "rätta" lösningar. Men det måste finnas någon rim och reson när det gäller orättvisa och orimliga konsekvenser av handlingar som ursprungligen kommer av goda tankar och omtanke om vår värld. Egentligen. Eller hur? Peace. Kärlek.
Upplagd av Gaia kl. 14:09 0 kommentarer
Etiketter: Free Jonatan. Gaia. Love.
Prenumerera på: Inlägg (Atom)
Bloggintresserade (0)
Följ den här bloggen
Sluta följa
Var den första som följer den här bloggen
0 personer som följer bloggar Visa alla Hantera

Bloggarkiv
▼ 2008 (1)
▼ december (1)
▼ dec 18 (1)
free jonatan