Jag har ägnat

Ganska mycket tid i mitt liv åt att fundera på vad andra tycker om mig. Numera tänker jag mer på hur jag själv ser på mig och försöker hitta svaret på frågan Vem är jag och Hur vill jag välja att definiera mig inför mig själv? För man har alltid ett val.

Ett halvår

Stod jag ut. Med att vara hemmafru. Är nu beredd att ta nästan vilket jobb som helst bara för att komma ut ur huset och träffa folk, andra än min tränare. Eller ja, jag vill jobba på bokhandeln inget annat. Men ändå. The sooner the better. Innan jag har ett nervöst sammanbrott.

Well said

Kan bara hålla med.

Tydligen

Jag har inte riktigt tänkt så mycket på det men jag har tydligen arbetstillstånd på mitt visum här i USA. Idag frågade jag om de behövde folk i bokhandeln. De blev eld och lågor när jag berättade om min litterära universitetsbakgrund och tyckte absolut att jag skulle söka. Vore inte det kul, från forskare till bokhandelsbiträde, kan det bli mer in reverse. Jag frågade vad man tjänar men de vägrade svara. Jag sa, hoppas det är mer än jag betalar barnvakten. Då sa de, kanske du kan jobba på kvällar och helger när din man kommit hem. Haha, voluntärlön med andra ord. Men kanske värt att bryta min boredom med.

Julafton

Julaftnar med små barn och släktingar i kallt dragigt hus, julaftnar med vänner och pojkvännen i Kalifornien för nästan tjugo år sedan, ensamma jular med barnen där ångesten växte lika hög som mjukisdjuren från Ikea och Röda Korset. Julaftnar med män som jag trodde var rätt men innerst inne visste skulle bli på något sätt fel. Jular fyllda av kärlek längtan och mycket mycket ensamhet för allt blir så tydligt på julen när man är ensam, särskilt ensam med barn. Och man kan vara ensam även när man har ett förhållande. Själv är jag nog sån som alltid känner mig lite ensam, på ett existentiellt vis. Jag känner för mycket, särskilt i relationer som är nära, som kärlek och barn. Jag funkar bäst med vänner, jag är bra på vänskap men dålig på förhållanden. Inom kämpar alltid flykttendenserna och kvävningstendenserna med den desperata rädslan för att bli förskjuten, lämnad, sviken. Jag kan gå ganska långt i mina försök att tvinga fram kärleksförklaringar och bevis från den jag älskar. I morse grät jag av lycka för en sån fin tanke och fina ord från min man. Igår flydde jag fältet och var på gymet och sedan på shoppingstråt i en galleria med en väninna i timmar bara för att få luft medan mannen slet med alla sex barnen och julmaten. Men som jag brukar säga, kaxigt men ändå med den superspröda rädslan som alltid lyser igenom, mina ögon som ofta är fyllda av tårar, but I am worth it.

Perfect

The only way to be Perfect is to allow chaos and madness into your life.

Vi ska ut ikväll

Jag ligger på ovanvåningen och vilar medan mannen lagar mat till alla ungarna plus en kompis samt lägger in sill. Julen är Big för min man och jag kan luta mig tillbaka medan han lagar all möjlig mat som kommer att räcka till nyår. Julpynt dyker upp i alla hörn och julmusiken står på för fullt. Om en timme ska vi gå ut med några vänner och äta middag och sedan gå på bio. Jag ska äta räkor med garlic och filmen är en romantisk komedi. Kan det bli bättre? Och apropå nya barnet säger mannen; och så kör vi samma upplägg nu med flaska och spjälsäng och ingen hippie utbildning! Jag skrattar och säger: hippie utbildning?? Och han säger: och skriv nu inte i bloggen att jag har sagt det! Hehe

Tjäna pengar

Min man sätter ord på något hos mig som han observerat och inte förstår: Varför tycker du att det är så fult att tjäna pengar? Det är sant att jag nästan på ett sjukligt målmedvetet sätt undvikit i hela mitt liv att tjäna pengar och istället hängett mig åt ädlare motiv. Leftisens filosofi av att så fort nåt säljer kommersiellt så är det inte något att ha, den ideologin har jag med mig med vällingen och manchesterkläderna från min 70tals barndom. Så fort någon pratar om pengar slår jag dövörat till och tar på mig mitt mest föraktfulla ansiktsuttryck. Samtidigt kanske dags att börja omvärdera det där lite. Jag har snart fyra barn att försörja och efter 40 kommer det inte att låta ok att vara student inte ens forskarstudent eller ännu värre, struggling artist. Hmm..

Needy

Jag kan vara väldigt Needy och overwhelmed. Idag Har vi sex barn hemma plus en Kompis som snart ska äta pannkakor som min man har stekt. Om en timme kommer la lunas barnvakt. Vi ska på teater ikväll med fem av våra barn. Just nu ligger jag på övervåningen och bara andas. Två veckor, två vuxna, sex barn varav en bebis, en gravid psycho bitch mamma och en aktivitetshetsande ADHD pappa. Jo, och det ösregnar här i kalifornien. Så de uppblåsbara pingvinerna faller platt till marken.

Dogs, people and significant Otherness

Detta är en bok jag skulle vilja läsa.

Likadant

Jag klär mig likadant varje dag. Jag är i femte månaden och klär mig som en hippie slash ballerina med mage, i tights, mockastövlar, lång tröja och min fårskinnsväst. Solglasögon och jag leker att jag är filmstjärna. Very glamorous. Man har inte roligare än man gör sig.

Soundtrack

Denise Rudberg skriver att hon har en låt, ett soundtrack till varje bok hon skriver. Jag har mitt soundtrack, som spelas i mitt huvud sedan februari 2008, när jag började på den alternativa planen för mitt skrivande, Hey there Delilah. Fråga mig inte varför men det är mitt soundtrack för det projektet.

Åren

Jag försöker tänka men jag blandar ihop åren, när startade jag bloggen? 2008?2007? Allt blandas ihop, det har hänt så mycket, vad har hänt? När hade jag mitt anarkistiska uppvaknande? När började jag läsa Derrick Jensen? I februari 2008 gav jag bort en bok, Thoreaus Walden och det var början på slutet på min forskningskarriär som aldrig riktigt återhämtade sig. Privata saker hände, för privata för att beskriva här, förhållanden som tog slut, andra som påbörjades, en slags politisk personlig kris, men som min man säger, jag är ju alltid i kris...I dec det året startade jag Gaias blogg det är alltså två år sen nu. På den tiden har jag flyttat en gång i Sverige, en gång utomlands, gift mig och skaffat ett barn till och nästa på väg nu. Och forskarkarriären har jag nog lämnat bakom mig. Men inte det andra...

Visste ni

Att Jackie O startade en karriär som editor på bokförlag vid 46 års ålder och jobbade i tjugo år? There's still hope...

L'italiano

Till och med min italienska-lärare, som kommer hem till mig varje onsdag klockan 2, undrar varför jag vill lära mig italienska, som om själva konceptet att vilja lära sig något just for fun, utan något bestämt syfte eller mål, vore så konstigt. Jag har baserat hela mitt liv på den principen. Lite spännande är det också att inte veta när jag ska få användning för det, vad har framtiden i beredskap, kommer jag att bo i Italien?

Vi satsar stenhårt

på att lillasyrran blir ett lika lättskött och självständigt barn som lilla la luna. Dont hold your breath....

Överkomligt

Det här känns ju lite mera överkomligt, skriva nån bok och återanvända samma gamla ideer och sedan hem och panikbaka på grund av skuldkänslor över alla hippiebarnen.

Impad

av den här kvinnans arbetskapacitet men jag skulle aldrig orka hålla det tempot. Starta tidningar, events, resa jorden runt och prova yogahotell, hur hinns det med? Om jag bara ska till biblioteket en kväll för att lämna några böcker så känns det som att jag smiter. Varför är det så?

Som vanligt

är det Linna som bäst beskriver en vettig vinkel på ett intelligent vis. Och det här är ett av de många ämnen som jag skulle vilja diskutera med någon, men man måste vara försiktig för det här med Julian Assange och det här med den påstådda muslimska självmordsbombaren i Sverige drar till sig förhastade generaliseringar och snabbt framslängda åsikter. Och jag läser med bestörtning hur en ung man skriver om allt som sker med extremt högerpositionerade ståndpunkter och jag läser Jan Guilluo och jag vet ju vad jag tycker och jag vet var jag står men hur kan det vara att folk kan framhärda i sina självklara positioner och hur kan det vara att jag blir så matt och samtidigt så nedstämd och jag känner att jag borde vara någon annanstans, kanske i en skola, kanske skriva nånstans där folk verkligen läser, och tankarna snurrar och från ingenstans dyker Agueli upp igen och vill bli min vän på facebook och han är ute ur fängelset och jag är på andra sidan jorden och jorden bara snurrar och snurrar som vanligt. Och jag borde stå på barrikaderna och jag borde vara anarkist men jag har tre barn och det fjärde på väg och jag gör så gott jag kan och som jag sa en gång till Jonatan, jag håller med dig om så mycket men jag behöver min elektricitet och han skrattade, men ibland känns det som om hela mitt liv just nu är som en enda lång semester, från något viktigarè

Johnny Depp says

I was always fascinated by people who are considered completely normal, because I find them the weirdest of all. Tillägger att jag i 20årsåldern, när jag bodde här i Cali, på fullt desillusionerat allvar trodde att jag en dag skulle gifta mig med Johnny Depp. Hur normalt var inte det? Made For Each Other

Dagens lån

från bibliotekets "bästsäljarhylla": Women food and God- an unexpected path to almost everything. En självhjälpsbok för anorektiska anti-kristna??