På gymet

Inte fan vill jag gå dit men jag går. Varje gång, tre dagar i veckan, på avtalad tid är jag där. I tid. Disciplin har aldrig varit min svaga sida. Hur trött jag än är efter att ha varit uppe på natten med lilla la luna, så går jag dit. Och min disciplin ger resultat. Situpsen i uppförsbacke som jag omöjligen klarade av för en månad sen går nu, om inte lekande så i alla fall lätt. Jag lyfter och jag upprepar, jag ligger på golvet, jag tar femton steg upp på en bänk med hantlar i händerna, tjugo, vila och allting i set of three. Jag stönar och stånkar, jag andas, jag tar i, jag tittar på klockan och tänker att jag har fött barn då klarar jag detta och jag svettas och jag lyfter och jag blir starkare och starkare för varje vecka. Jag är fascinerad av hur snabbt min kropp tar till sig och förändras, omskapas, av den här regelbundna träningen. Vi måste vara gjorda för detta, att vara i form. Som om kroppen tacksamt och efterlängtat gör om sig själv till den kropp den var för länge sedan, när jag var tjugo och inte behövde pressa mig själv för att se ut såhär!

Balett, balans

Balettlektionen på måndagskvällen är en och en halv timme och minutrarna segar sig fram. Jag är stark och muskulös efter styrketräningen, min kropp känns rakryggad och stolt och aligned, som om jag för första gången på flera år står RAK. Men baletten är svår, svår och tråkig, långtråkig, långsam. Stretcha, böja och bända, peka med tårna, knän upp, ett evigt petande med detaljer tillskillnad från styrketräningens klara direktiv, upp ned, five more, eller jazzdansens blandning av styrka och smidighet, fart och musik. Brick by brick, säger balettläraren, du bygger ett hus brick by brick och jag tänker att kanske är det här bra för mig, en bra väg mot yogan. Tålamod, envishet, upprepning. And hold!

Det finns folk

som har betytt otroligt mycket för mig med sin vänskap fastän vi inte har kontakt längre. Jag ville bara säga det.

A life

Socrates said: In your life you need to do three things, build a house, raise a child, write a book.

Make that three children and I dont know about the house.

Marias stressiga dag

Haha, vad jag skrattar när jag läser om Maria Montazamis stressiga dag. Inte utan att man känner igen sig lite...

Allting på radion

i början av sommaren handlade om Mel Gibsons melt-down och jag vill inte ens gå in på det eller alla andra liknande exempel, Papa Dee, DiLeva, Sandra Bullocks ex, det är så många, jag har mött så många av dessa män, har hört så många av mina vänner som upplevt dessa män, dessa män som är så...ömtåliga i sin manlighet att de måste ta till våld, förakt, hot, hat, förnedring...these men are out of control och why is that? Faktum är att det är en av anledningarna till att det är så svårt för mig att lita på män, att leva ihop med, därför att innerst inne finns alltid den där misstron, den där rädslan...who does that? Vem som helst, vänner, det kan vara vem som helst. Den ni minst av allt trodde. Och i mina räddaste stunder skyr jag kärleken, närheten och längtar på fullaste allvar efter att flytta ihop i ett kvinnokollektiv, vilken frid, vilken lycka, vilket samarbete det skulle vara. Jag litar på kvinnor till hundra procent men inte på män. Men när jag berättar för min man om mina planer så undrar han bara: Men sex då? Och jag bara fnyser. Who needs that? Och han vet att jag ljuger.

Jag bloggar

Det är i alla fall en start. Snart är hösten här. Kidsen börjar skolan, de hoppar över en klass men det ska nog gå bra. Plötsligt, efter all oändlig oro, tror jag faktiskt att det kommer att gå bra. Mina barns överlevnadsstrategier och självtillit kommer att öka och växa av det här. Som en vän sa när jag nojade över att min tioåring, snart elva, ska börja middle school-junior high och gå från klassrum till klassrum enligt ett schema som liknar vårt högstadium, It is a nice growing experience. Inte för en sekund oroar jag mig över skolgången, bara allt det praktiska, hitta dit, hitta hit, allt är annorlunda, ett helt annat system, tusen barn på skolan, inga klasser, inga huvudlärare men ju mer vi närmar oss känner jag det, att han klarar det, han kommer att klara det, varför inte!
Och lilla la luna är stor och jag smyger in mina små stunder här och där, det är gymet och det är dansen och det är tennis och det är ett fysiskt projekt som jag klarar av just nu, jag går från bebislivet till att erövra min kropp men det jag egentligen vill, men inte klarar ännu, är att erövra mitt inre, att ta mig till yogan, till ´meditationen, till mig själv, min kreativitet. Vägen dit är längre.

Känner igen mig

igen. Linna skriver mycket just nu om att det är dags nu, att uppfylla sina drömmar, att sträcka sig ut från barnavärlden och familjelivet, moderskapet och göra det man vill, längtar efter och drömmer om. Igår hade jag tre timmars barnvakt inbokat på eftermiddagen och åh, som jag längtade efter att sätta mig på ett cafe, slå på datorn och bara skriva, i tystnad, i ensamhet. Men först tänkte jag bara träna, jag hade visserligen redan kört en timmes styrketräning med tränaren på förmiddagen (och hade fortfarande träningskläder på mig)men jag var slö efter hawaii och tänkte att en halvtimme på löpbandet blir dagens cardio. Sedan hade jag några korta ärenden och det vore ju praktiskt att få de gjorda och så vidare say no more det blev inget skrivet på den eftermiddagen...excuses, excuses.

Guilty

det här både håller jag med om och är en del av, med visst självförakt...

Men det är också därför

på grund av hans genuina happiness, som jag beundrar min man och behöver honom. Jag älskar honom så mycket att kanske, kanske kommer en del av hans happiness att liksom smitta av sig på mig?

Ensamheten

lockar mig alltid. Att bara vara i tystnad är något jag ständigt behöver och längtar efter. Min man är inte sån och han förstår det inte. För honom är ensamheten något han till varje pris försöker undvika. Våra vanligaste bråk går ut på att jag försöker smita undan, vara ensam, vara ifred. Läsa, skriva, tänka. Oh jag vet att jag inte är lätt att leva med, men om jag inte får skriva-och läsa, då blir jag galen.

Vi sitter i trädgården

och delar en flaska vin, min man och jag, när en granne kommer över och det blir två-tre-fyra flaskor till och jag och vår granne utbyter romantiserade droghistorier från vår ungdom och jag skrattar och skrattar och det är sent på natten och vi pratar och dricker och min man säger helt plötsligt; before she met me, då var hon ihop med en tjugotreåring, och jag tänker varför säger han det, och min granne säger oh, that sounds like fun, och jag säger inget men jag tänker det som ingen kan fatta att det var inte kul, det var inte på skoj, det var tre år av mitt liv fullt av drama och det var allvar det med, det var faktiskt på allvar. Och min man har inget att tillägga för han har inte levt som jag levt, inte gjort det jag gjort, och jag vet precis varför och jag pekar på min man och jag säger till grannen; he is a happy person, just a genuinely happy person, are you? Och hon svarar nej och jag visste det redan, för det är såna som hon, såna som jag, som måste testa alla gränser. Inte de lyckliga.

Jag kan inte sova

Vi är tillbaka i Kalifornien, i det som numera kallas för hemma. Min son gråter och ringer till Sverige, längtar efter kompisarna, efter pappa, efter Sverige. Min dotter kämpar med engelskan och med dansklassen och med alla dessa beslut och val, alla planer, allting annorlunda. Lilla la luna skiner som en sol, hon verkar ha ärvt sin pappas genuina desposition av glädje. Jag kastar mig in i träningen igen, something to do, jag har omskapat min kropp på en sommar, på armarna syns muskler jag inte visste att jag hade, jag har en kondition jag inte sett till på åratal, jag ser ut precis som jag vill se ut i alla mina kläder och jag är ständigt hungrig på grund av den ökade ämnesomsättningen. På gymet slipper jag tänka på alla beslut och utmaningar och jag kan fokusera på musiken, takten när fötterna studsar mot löpbandet, tio minuter, tjugo, trettio, fyrtio. Axlarna värker av styrketräningen och min tränare börjar nästan att kännas som en personlig vän. Men jag kan inte sova för det är något som gnager, som jagar mig in the back of my mind, och det är en röst som dunkar med musiken (den svenska) i ipoden; mitt liv, mitt liv, mitt liv då?

Lilla la luna

är sex månader och har just lärt sig krypa och verkar lyckligare än nånsin. Efter två veckor på hawaii då min man axlat det största ansvaret för henne och gått upp i stort sett varje natt och dessutom gett mig de flesta sovmorgnarna är jag nyuppväckt, uppfriskad och nyförälskad i lilla la luna. Nu lyfter jag upp henne ur vagnen bara för att jag vill krama henne. Nu tycker jag att hon återigen är det lättaste barnet i universum. Nu kan jag acceptera att i de flesta fall så bara vet jag vad hon vill, bättre än min man, bättre än barnvakterna. Jag har ett tålamod med henne som nästan inte har några gränser. Med beundran märker jag att det är Mini-Gaia som kommer närmast mig i den där fingertoppskänslan för lilla la luna. Il Capitano avgudar henne och min man är fantastisk men den där intuitionen, jag vet inte, kan den ändå mot alla könsrollsteorier kallas för kvinnlig?

Jag har lärt mig

eller rättare sagt min man har visat mig hur man skriver på svenska med min amerikanska dator. Thank you darling.

Saknar er tjejer

I miss my friends like crazy.

Som sagt

Som sagt inte en dag utan att jag gråter för mina släktingars skull och jag inser hur meningslöst det är att bråka med min man och mina barn och jag ger mig istället, jag ger mig först, något jag aldrig gjorde innan, men livet kan vara så tragiskt och kort och....darling Maja med familj jag tänker på er varje sekund,också här på Hawaii, the most beautiful beaches on earth.

Cowabunga

We don't understand the lingo but we are trying.

Wailea beach, hawaii

I have no idea what day of the week it is. To think for a second that we would ever get bored here...

Kihei beach, hawaii

My husband's hair is full of sand and he has pulled it back in a bun, using one of my hair bands. The kids are tanned, brown like ginger bread cookies, I am wearing a bikini and cut-offs around the clock. Pushing the stroller with little la luna in it, I get my coffee at the local bean scene stand run by surfers and the coffe-barista/beach bum who hands me my mug makes a comment about the baby whereupon I state that I am on my way to the beach to meet my husband and my other two children and he says Gosh you have three? you are so young! And my hair is tangled up in hopeless long threads and I laugh and I say no, I am not young. But when my husband gets our coffee the next morning in his swimming trunks and pony tail and la luna in the stroller which is falling apart any second now from all the travels, the barista says Hey brov, and my husband smiles and I am thinking that I could stay here forever.

Inte en dag

passerar utan att jag tänker på mina släktingar, särskilt på min kusin som är 22 år och som ser sin pappa, min farbror, lida i månader, dagar, år av en elakartad hjärntumör.Och plötsligt, nu, den hastiga försämringen, i raketfart utför, chocken, insikten, paníken! Jag kan bara föreställa mig och jag gråter. Inte en dag går utan att jag undrar vad jag kan göra, hur det kunde hända, inte en dag. Läs min kusins blogg