Vi är många

välutbildade kvinnor som hoppat av sina karriärer för att packa lunchboxar, arbeta frivilligt i skolan och arrangera playdates och skjutsa till aktiviteter. I av saknad av föräldrapenning, bra barnomsorg till rimliga priser och fritids upptäcker jag att här i USA är vi många mammor som sitter i liknande sits. Det här samhället är byggt på att en person, mannen, jobbar och drar in pengar och den andra personen är ställföreträdande voluntär på alla möjliga platser. Om barnen i skolan ska få göra några konst eller musikprojekt, vilket inte står på schemat i den statliga amerikanska skolan, då är det vi, jag med flera, som dyker upp med material naturligtvis betalt ur egen ficka, och lägger timmar på plats i klassrummet och hemma för att sätta ihop allting. Likaså om barnen ska på utflykt då krävs det föräldrar, läs mammor, som vi, som ställer upp med vår tid, våra pengar och våra hybriddrivna Lexus Suvar och skjutsar runt på ungarna och agerar ledare. Det här är alltså ett system i samhället som helt och hållet bygger på att vi finns här, att vi har nannys som passar bebisarna och att vi är villiga att jobba gratis, för våra barns skull. På köpet upptäcker jag en hel del intressanta människor, mammor, som liksom jag är uttråkade, understimulerade och väldigt väldigt vältränade, men också intelligenta och kreativa och belästa och beresta och som nu försöker rättfärdiga våra val inför varandra med att säga, det räcker om en stressar i jobbvärlden, det kostar mera med nannys än vad jag skulle tjäna på att jobba, vem skulle skjutsa till träningarna, vem skulle se till att barnen äter, gör läxor, en medhavd macka till lunch räcker inte hela eftermiddagen. Svaret på de frågorna är naturligtvis, någon måste vara där, är det inte mamman så är det nannyn. Inte i några fall har jag hört om någon kvinna som jobbar och kan vara hemma före sju, eller någon pappa som kan det.