Vänskap

Vi sitter i gräset utanför huset, barnen leker, vi har köpt sallad och pizza på byn och vi dricker vitt vin och vi har svarta kläder och långt hår och stora smycken. När min man är bortrest så kommer hon hit. Jag tror hon känner mig bättre än någon. Som vi har tröttat ut varandra genom åren med vårt ältande, men jag vet att när det verkligen gäller så kommer hon. Vi har gått ut tillsammans, suttit på pubar och stirrat hatiskt på männen, som aldrig vågade komma fram till oss och gjorde de det så gav vi inte dem the time of the day. Vi har varit singlar och vi har levt parliv ihop också för våra exmän var bästa polare, vi har firat midsommar, nyår, tragglat dejting-historier genom åren. Vi har tre barn var men jag tror aldrig vi ser varandra som mammor, vi diskuterar aldrig våra barn, utan vi är människor för varandra, tidlösa, ålderslösa. Vi kommer att sitta såhär om tjugo år i våra smycken och våra trikåer och vrida och vända på världsproblemen och vädra våra konstnärliga kval. Jag tror aldrig någon man kan förstå. Häromdagen när vi satt så där och stirrade ut på grönskan i min trädgård och ältade våra själars senaste bekymmer kom en pappa till barnens kompisar förbi för att hämta. Och det var som om en inkräktare kommit och stört oss, vi tittade menande på varandra, sa ingenting, min väninna blåste ut röken och jag kände det som att vi var tillbaks på puben, där vi dissade alla männen eller på fritidsgården där vi var tuffare än tuffast och aldrig skulle fått för oss att ägna de jämnåriga pojkarna en blick. Tro mig den pappan fick bråttom härifrån.

Uppbrott

Det pirrar i magen, resväskorna är packade, en stor container utanför huset fylls med prylar vi rensat ut, jag slänger och kastar och ger bort. Trädgården ser tom ut när alla leksaker, kepsar och skor plockats upp och gräset äntligen klippts. Bilarna är sålda och jag kör runt i en grannes lånebil. Barnen går i skolan men jag är redan på väg, i magen, i huvudet, i hjärtat är jag inte längre här utan på Heathrow, på planet, i San Fransisco, i det nya huset, i poolen, med grannarna som jag ännu inte känner annat än till namnet. Och jag vet att det dröjer ett år innan vi ser svensk mark igen och det gör mig upphetsad, glad, vagabonden i mig är tillbaka och kanske blir mina barn rotlösa av det här flyttandet men nu vill jag bara tänka positivt, på det Äventyr vi faktiskt ger dem, min man och jag, och hur många får chansen att bo i Kalifornien när man fortfarande bara är 8 och 10 (och noll) år? Ibland tänker jag på hur folk lever, i sina villor år efter år, med samma grannar och samma klasskamrater och samma arbetsplatser och det verkar avundsvärt på många sätt men jag vet innerst inne att jag är inte sån och min man är inte sån och jag antar att våra barn kommer att bli som oss, vare sig de vill det eller inte.

Maten

Mannen med stort M är i Stockholm. Jag köper thai mat take away bonanza båda dagarna. Det är barnen och jag och vänner på besök och Il Capitano säger syrligt eller bara ärligt observerande: - Jaha M är borta då blir det thai mat.
Och idag när M lyft mot USA frågar barnen vad det blir till middag och när jag nöjt svarar köttfärssås säger Il Capitano: - Jaha, vad gott, har M lagat det? Och jag måste erkänna att ja, han har lagat köttfärssås och frusit in i stora mängder. I CONFESS!!!

Min man och jag

Han är hemma från USA och vi har några dagar för oss själva när vi går på stan med La luna och vi sitter på Waynes med barnvagnen och jag har den prickiga maskeradklänningen och gigantiska örhängen, han har en randig skjorta, shorts och jacka. Hans hår är ända ner på axlarna och med skägget och shortsen ser han ut som en av de surfarna som brukade hänga i Capitola och inte som en av de högsta cheferna på det stora företaget. Jag skrattar och säger: - Du ser ut som en miljonär!
Och vi pratar högjutt och gestikulerar vilt och jag ser mig omkring hur folk tittar och jag säger: - Här kommer du hem med dina...åsikter!!
Och min make ler och ser rakt igenom mig och säger: - Är det jobbigt att leva med någon? Och jag säger: - Ja särskilt med en sån jobbig jävel som du!
Och jag tänker thank god att han förstår mig, att han faktiskt är nog den ende som verkligen förstår mig.

Maskeradkläder

Åker bil med min son Il Capitano, han säger:
- Har du maskeradklänning på dig?
- Va? Vad menar du?
- Ja det ser ut som skämtkläder? säger min son.
- Va?? Gillar du inte klänningen? Det är en helt vanlig klänning.
- Vanlig och vanlig? Den kanske hade varit ok om den inte var prickig.
- Prickig? Ja, det är lite 50tal, den är cool! säger jag indignerat.
- Vi lever inte på 50talet mamma.
- Men gud vad du har åsikter då, vilka av mina klänningar gillar du då?
- Va? Nej jag bryr mig inte. säger Il Capitano och tittar ut genom fönstret som att säga att det är End of discussion för hans skull. Jag kör vidare och tänker ska jag inte ha den här på hans skolavslutning då och sen NÄR började HAN bry sig om vad jag har på mig?!

Galen av kärlek

love is similar to the manifestation of physical dependence provoked by drugs
Är det nån som är förvånad?

Vila innan

Maria skriver om att hon mediterar igen och det låter underbart. Själv gör jag inte det men jag har lärt mig ett annat knep som jag gärna vill dela med mig av. När man har mycket att göra är det lätt att bli så uppstressad att det är svårt att varva ner och vila efteråt. Så jag vilar innan. Ikväll till exempel ska vi ha barnkalas. Då ligger jag på soffan och läser Vogue hela förmiddagen, för att ladda batterierna. Likaså om jag ska resa någonstans eller träffa släkten (vilket är väldigt stressande för mig), då vilar jag dagen eller dagarna innan. Ordentligt. En gång för några år sedan när jag var singelmamma och dessutom hade ett jobb, tog jag ledigt från jobbet två dagar innan jag skulle flytta (väldigt stressande att flytta särskilt när man är ensam och har ont om pengar) och låg på soffan och kollade på romantiska komedier. För att orka med det som skulle komma. Låter kanske konstigt men det funkar för mig.

Köpa

Jag märker att jag faktiskt är ungefär så omaterialistisk som jag försöker vara när maken ringer från USA och frågar om jag vill vara med och välja möbler till vårt nya hus. Jag ser framför mig långa, utdragna, supertråkiga vandringar genom varuhus med tre svettiga barn i trettio graders kalifornien-värme när jag kunde ligga i skuggan och läsa en bok så jag svarar direkt: -Nej, nej, välj du, allt blir bra, jag hatar att handla. Det är sant: Om jag kunde skulle jag beställa allt på nätet, det gör jag redan med kläder och böcker som är det enda jag gillar att shoppa. IKEA hatar jag, har alltid gjort. Maxi, Willys och allt sånt hatar jag också, jag får sån ångest när jag måste åka till Willys (vilket är nästan varje dag) att jag måste sitta i bilen på parkeringen och andas en stund innan jag går in. Så maken köper möbler, och prylar och två stycken bilar och när min väninna frågar vad det blev för färg på bilarna har jag faktiskt ingen aning. Men det blir nog bra. Bara en sak säger jag till maken när han är ute på sina shoppingturnéer: - Bokhyllor, köp många bokhyllor! Till mina böcker! Och han skrattar och säger: -Du och dina bokhyllor.
Det kan man aldrig få för många av.

Gypset och terrible twos

Läser Malins blogg och jag känner igen mig själv i hennes tankar kring sitt flyttande och familjens åsikter om det. Termen gypset är en kombination av gypsy och jetset. Den nya tidens hippie, eller zigenare med bättre livsstil? Mina vänner kallar mig en modern hippie. Är det den jag kommer att vara när jag passerar passkontrollen i USA om två och en halv vecka, i lång klänning, sandaler och tre barn i släptåg? På ambassaden i Stockholm vände sig tjänstemannakvinnan till mig när vi ansökte om visum och hon sa: -Well, you had some issues...Och min make bara stirrade på mig och suckade nervöst som om "vad är det nu du inte har berättat för mig?" "Vad är det nu du har gjort i ditt förflutna?". Men det löste sig. Förhoppningsvis. Inte kan jag hålla reda på alla mina in-och utresor till USA genom åren? Ett tag i slutet av nittiotalet passerade jag tullen flera gånger per år. Min familj har inga åsikter om att vi flyttar, men andra har kanske det. Och jag ser filmen SATC2 och jag känner igen mig i Carries tveksamhet inför sitt gifta namn, sin gifta identitet och jag hoppas som hon säger i filmen, att även äktenskap har en trotsålder, de så kallade terrible twos och att efter två år så blir det bättre, då blir man van vid sitt "nya jag". Precis som Carrie vet jag ibland inte riktigt vad jag ska kalla mig själv, men jag är glad att jag behöll mitt namn.