Tankar

Efter att ha läst Marias inlägg om not good enough och lite annat, inser jag att några av de viktigaste sakerna som jag lärt mig sedan förra småbarns tiden är att jag dömer inte mig själv längre och inte heller andra. Jag trodde alltid jag var tydlig och rak men min man säger att jag har svårt för att be om hjälp, jag som alltid undrar varför jag inte fått mer hjälp (innan när jag var ensam mamma) förutom av vissa godhjärtade grannar och vänner, jag inser nu att jag verkat stark och inte verkat behöva nån hjälp. Det är annorlunda nu. Kanske är jag mycket ärligare med vad jag behöver, mot mig själv och andra? Kanske får jag därför den hjälp jag behöver? Kanske har jag bara turen att ha en man som kan känna av mina behov och som tycker att det är viktigt, viktigast för hela familjen att jag mår bra? Sedan vi insåg att jag var utmattad av att ta hand om la luna och vara med barn, har han tagit över nätterna, inte en gång i veckan, inte på helgerna, utan varje natt med lilla la luna. Det krävdes en man med ett krävande chefsjobb i privata näringslivet för att sätta mig på prio ett. Varje natt är han uppe me luna och flaska medan jag sover min skönhetssömn i ett annat rum. Varje natt. Och på dagarna hanterar han miljoner. Och jag, jag är kvinnan, mamman, frun som orkar skratta igen.