Plötsligt bara

vet jag, boom, vad vårt barn ska heta om det blir en pojke! Flicknamn har jag vetat länge men pojknamnen har känts lite tveksamma på nåt vis. Och så plötsligt bara pang! Det perfekta namnet!

Att föda en amerikan

Jag säger till några föräldrar på fotbollen: I dont know how I feel about that!
De skrattar och påpekar: Han blir amerikansk medborgare!
Kan det stämma? Men blir barnet inte svenskt då? Jag som bott största delen av mitt vuxna liv utomlands och flest av de åren i USA går plötsligt panik: barnet måste ha ett svenskt pass! Jag får ta och undersöka det där. Gud vad jobbigt hur gör man det? :)

Om en vecka

Kanske vi får veta om fjärde barnet blir en pojke eller flicka!

Namn

Min man vill döpa vårt barn till ett italiensk-klingande namn som slutar på o. Jag säger tveksamt:
- Men det blir lite konstigt, det funkar ju inte alls i Sverige.
Han svarar blixtsnabbt: - Nej men det gör ju verkligen River, Walden och Rain!?
Ok end of discussion.

Toni morrison says

The willingness to live an enchanted life. To turn up the volume of your life. Jag har alltid sett livet som mera magiskt än vad kanske andra gör, och kanske humoristiskt. Som om jag hela tiden ser allting lite utifrån, på avstånd, som om det finns en parallell verklighet bredvid den prosaiska , en poetisk där allt är meningsfullt, övergripande och magiskt. Där allt är...fiction. Vardagen kan aldrig riktigt ta över mitt liv när jag samtidigt hela tiden är medveten om den där fairy tale - magin där allt kan hända och händer, serendipity, sammanträffanden, providence, ödet. Kanske har jag därför svårt för att engagera mig i saker som för andra är jätteviktiga, som jobb, pengar, pensionssparande, barnvagnar, etc etc. Magin tar alltid överhanden på nåt sätt.

Noga

Jag har fött tre barn i Sverige och varje gång gått upp ca 10-15 kilo och utan problem gått ner allt efteråt, utan ansträngning. Ingen barnmorska har brytt sig om att kolla min vikt på kontrollerna eller diskutera det om jag ändå vägt mig, vilket oftast varit frivilligt. No comments. Här däremot! Smalare och mer vältränad än jag någonsin varit väger jag in mig på 56 kilo i tredje månaden och har en månad senare gått upp hela 5 kilo, till 61 kilo, detta är så chockerande att sköterskan måste väga om mig och kolla om hon läst rätt och sedan får jag höra att jag gått upp dubbelt så mycket som jag skulle ha gjort. Ett pound i veckan, ett halvt kilo i veckan ska man gå upp. Så nu gäller det! Treadmill here I come. Och mannen suckar och säger, Vet de vad de har gjort när de säger så till just dig!

Träningen

Jag har varit lite trött och slö nu i ett par månader men nu är jag tillbaka och gjorde misstaget att säga till tränaren, som anpassat vikterna och tempot efter min gravida kropp, att nu är ju träningen ganska lätt. Det skulle jag inte ha sagt. Var och tränade i förrgår och jag kan still barely move. Om en timme ska jag vara där igen.

Energitjuv

Jag vet en person som också gillar Hotel New Hampshire och jag kommer att tänka på något den här personen sa, eller skrev, som handlade om energitjuvar och jag ska erkänna att jag inte riktigt förstod vad han menade då. Hur då, tänkte jag, vad menas, hur kan någon annan stjäla ens energi, det går väl inte, men jag vågade väl inte fråga eller fick aldrig chansen för saker och ting som var precis som de skulle rann av någon anledning (mig, jag, mitt fel, min rädsla, inget ovanligt, mitt mönster i många år, sju år) ut i sanden. Men nu förstår jag! Någon som jag trodde var en ny vän har utvecklats till en riktig energitjuv, jag är utmattad och deppig efter att ha träffat henne, och jag bävar inför att träffa henne. Hur gör man då...

Så skönt

att läsa om någon annan som inte orkar med allt jox och jag är så glad att jag slipper sverige och regn och rusk och ytterkläder och alla dessa papper från skolan. Det är skönt att slippa jobbet och dagis och stressen och mörkret, och jag fattar inte hur folk orkar. Visst det ställs krav här också men i stort sett är skolarbetet upp till barnen här, det är mellan barnen och lärarna och jag är inte särskilt insatt. Mer ansvar för barnen, mindre för föräldrarna, om man inte vill hjälpa till, men det är frivilligt. Att packa lunchlåda varje morgon har jag vant mig vid. Och det mesta här är papper om insamlingar och food drives där man skänker konservburkar och kläder till fattiga och hemlösa och när jag promenerar hem från biblioteket med minigaia ligger det en hemlös man på en bänk och jag förklarar för henne om fattiga och rika fast jag använder inte de orden och det är en verklighet de inte behövde lära sig om i Sverige.

Bitches unite

Bra sagt av Linna som vanligt! Har ni tänkt på att normaltillståndet för kvinnor tydligen anses vara att le. Ler man inte är man sur. Om män inte ler, på bild eller i verkligheten, inte anklagas de för att vara sura då, bara allvarliga, coola, tuffa, neutrala. Olika regler för olika kön som vanligt...När infördes lagen om att just det kvinnliga släktet ska gå runt och le mot världen?

Italienska

Jag måste ju göra nåt med min tid. Och det kan ju va bra och ha där i Tuscany.

Brave

Står i köket hos det israeliska gänget och säger, yeah its my fourth och en kvinna med svart hår och fina smycken som hon har gjort själv, stirrar på mig och säger, Oh you are very brave!

Roligt

Haha Malin har upptäckt Facebook!

En bok

Jag läser uppföljaren till Eat Pray Love, den heter Committed och handlar om äktenskapet, en institution jag alltid varit mycket, mycket tveksam mot. Hur mycket förtryck har inte äktenskapet inneburit för kvinnor genom tiderna. Kristendomen kommer hack i häl. Jag är otroligt skeptisk till alla former av institutioner, det blir så mycket konventioner och traditioner, många gånger baserade på förtryck och kontroll och makt men sedan konventialiserade med tiden, för att folk gör så, man gör så, det är ord som betyder ingenting för mig. Och ja, jag hör ju själv att jag börjar bryta på svenska när jag skriver och jag ber om ursäkt, det är en evig svengelska här hemma nu. Barnen kommer hem från skolan och pratar engelska av bara farten och jag kan inte hänga med själv när jag står i parken och pratar engelska med andra mammor och sedan står mina barn där och då pratar jag ju engelska med dem med. Och il capitano har så mycket spansktalande klasskamrater att han lär sig spanska på köpet. Tur att jag kan det språket med.

Otacksam

Ibland känner jag mig otacksam, när jag vaknar på morgonen och bara vill ha en dag för mig själv och barnen bråkar och skriker varpå jag och mannen börjar gapa och skrika på varann och jag rusar ut genom dörren med bilnycklar och väska och mannen följer efter och jag kör iväg och jag kan inte fatta att jag är nästan fyrtio och fortfarande håller på såhär...Men sedan tillbringar jag en timme på en hemmaförsäljning av konst, smycken och bakverk och det är min nya nya judiska väninna som bjudit in mig och jag inser snabbt att alla är judiska och de pratar hebreiska med varann men de byter till engelska för min skull och vi pratar om barn och jag beställer judiska kakor och lite tavlor och det är en sån mysig stund att jag inser att det är det jag saknar mest, en känsla av community, av andra kvinnors gemenskap, att få prata av sig ibland, vänskap, någon som kan skratta åt mina hemliga planer på varannan vecka liv och att sitta ensam och skriva romaner i ett hus i Tuscany eller Öland! och när jag kommer hem möter jag mannen och barnen som gått på promenad och köpt glass och nu ska de iväg och spela minigolf och mannen frågar kan du passa la luna, hon sover, och jag kramar honom och tårarna rinner och nu är allt bra igen. För den här gången.

Och...

En sak som kanske hjälper till, som gör det lite lättare att hjälpa mig och roligare: jag lägger mig inte i. Inte ens när jag hör att la luna gallskriker så lägger jag mig inte i. Jag avbryter inte, kommenterar inte, jag lägger mig inte i. När min man tar hand om luna då får han göra det på sitt sätt. Har jag rast så har jag.

Tankar

Efter att ha läst Marias inlägg om not good enough och lite annat, inser jag att några av de viktigaste sakerna som jag lärt mig sedan förra småbarns tiden är att jag dömer inte mig själv längre och inte heller andra. Jag trodde alltid jag var tydlig och rak men min man säger att jag har svårt för att be om hjälp, jag som alltid undrar varför jag inte fått mer hjälp (innan när jag var ensam mamma) förutom av vissa godhjärtade grannar och vänner, jag inser nu att jag verkat stark och inte verkat behöva nån hjälp. Det är annorlunda nu. Kanske är jag mycket ärligare med vad jag behöver, mot mig själv och andra? Kanske får jag därför den hjälp jag behöver? Kanske har jag bara turen att ha en man som kan känna av mina behov och som tycker att det är viktigt, viktigast för hela familjen att jag mår bra? Sedan vi insåg att jag var utmattad av att ta hand om la luna och vara med barn, har han tagit över nätterna, inte en gång i veckan, inte på helgerna, utan varje natt med lilla la luna. Det krävdes en man med ett krävande chefsjobb i privata näringslivet för att sätta mig på prio ett. Varje natt är han uppe me luna och flaska medan jag sover min skönhetssömn i ett annat rum. Varje natt. Och på dagarna hanterar han miljoner. Och jag, jag är kvinnan, mamman, frun som orkar skratta igen.

Ja jag känner

Det faktiskt nästan hela tiden nu, ett slags lugn, en trygghet, en lycka. All oro är som bortblåst, alla tvivel. Hormoner? Eller landat? Min man sa att alla som flyttar utomlands har en deppig svacka efter tre- fyra månader och sen vänder det. Det har vänt. Jag har vänner, jag tar initiativ, jag ser framåt. Kanske stannar vi här...rätt länge? När solen skiner och jag promenerar till biblioteket med lilla la luna känns det inte som att jag skulle vilja vara någon annanstans. Och min man, trots all skit jag öser över honom och alla skilsmässor jag ständigt hotar med, for What it's worth, jag hade aldrig varit såhär lycklig om det inte vore för dig. And you know it!

Lycka

Vid havet, en ledig dag i november, vågornas dån, den skarpa doften av tång, mannen barnen och vännerna och jag märker, känner att jag är inte lika orolig längre, trots en ny graviditet helt oplanerad direkt ovanpå den förra. Livet, ödet, allt ordnar sig. Jag är lycklig, just nu.

Förändra

Detta läser jag i en bok: man kan bara förändra andra max fem procent men man kan förändra sig själv upp till femtio procent.

De som jobbar

Varje gång blir jag lika förvånad över de som jobbar fast de har bebisar hemma. En stark kontrast till mitt tidigare inlägg om hemmamammorna som glider runt och voluntärar. Mini Gaias fröken i skolan har en bebis exakt lika gammal som la luna. På heltid driver hon runt en fjärdeklass med trettio elever dag efter dag. Hur orkar hon! Likaså en av min sons lärare, jag är på samtal och har droppat av la luna hos en kompis en timme och när jag kliver in i klassrummet frågar hon, Are you expecting, och jag säger yes och berättar om alla mina barn och så frågar jag henne, har du barn, och är säker på att hon ska säga nej men hon säger ja, jag fick barn förra året, hon fyller snart ett år, och jag tänker att här har hon kämpat hela terminen och förmodligen förra med att lära sjätteklassare matte och science medan någon annan tar hand om barnet under hennes första år. Sista exemplet, min läkare som ska följa mig fram till denna fjärde förlossning, hon har en tvååring och tvillingar på nio månader därhemma. Jobbar heltid. Hur gör de, hur orkar de, när ser de sina barn...Sex veckors mammaledighet är det normala i det här landet. Sex veckor! Inte månader! Naturligtvis obetalt.

Fjärde barnet

Jag hinner alltså med ett barn till innan fyrtio, det var inte väntat men helt fantastiskt och jag har redan tänkt ut alla namnen. I cant wait.

Att jobba

Jag hoppar in i sonens skola och det är så roligt att komma hemifrån, att gå in i skolan, att lämna lilla la luna hemma med barnvakten och jag känner ett sting av längtan efter att jobba igen, och jag skulle kunna tänka mig att jobba på en waldorfskola i framtiden, på österlen, nära havet, när alla barnen är större och jag kan bejaka mitt hippiejag eller kanske bara vara mig själv, och tänk att jobba tillsammans med människor som har en tanke och en vision, som betonar kreativitet och festlighet och naturen och...det är vad jag vill.

Skrik och panik

Efter en shoppingtur med en väninna på Santana Row, startar inte bilen. Jag ser väninnans bil glida ut ur parkeringshuset men hon svarar inte på mobilen. I panik ringer jag min man och gråter och skriker i panik, vilken skitbil du har köpt vad är det för mening att ha en Lexus om den inte startar, bullshit, bullshit, han säger Jag kommer, och det är faktiskt ingen skitbil, skärp dig nu och jag slänger på luren och äter mina nötter och aprikoser och matar lilla la luna med en burk och tänker att det är ju faktiskt inte en svensk landsväg i snö och rusk, jag sitter i ett parkeringshus en torsdageftermiddag på en av silicon valleys lyxgator, jag kan gå ner och shoppa på Louis Vitton (skulle aldrig få för mig men hypotetiskt) eller äta musslor på den franska bistron jag brukar äta lunch på, och jag tar mig samman och tänker att den här paniken när saker inte går som jag planerat, den skulle jag faktiskt kunna jobba lite på...