Jag kan inte sova

Vi är tillbaka i Kalifornien, i det som numera kallas för hemma. Min son gråter och ringer till Sverige, längtar efter kompisarna, efter pappa, efter Sverige. Min dotter kämpar med engelskan och med dansklassen och med alla dessa beslut och val, alla planer, allting annorlunda. Lilla la luna skiner som en sol, hon verkar ha ärvt sin pappas genuina desposition av glädje. Jag kastar mig in i träningen igen, something to do, jag har omskapat min kropp på en sommar, på armarna syns muskler jag inte visste att jag hade, jag har en kondition jag inte sett till på åratal, jag ser ut precis som jag vill se ut i alla mina kläder och jag är ständigt hungrig på grund av den ökade ämnesomsättningen. På gymet slipper jag tänka på alla beslut och utmaningar och jag kan fokusera på musiken, takten när fötterna studsar mot löpbandet, tio minuter, tjugo, trettio, fyrtio. Axlarna värker av styrketräningen och min tränare börjar nästan att kännas som en personlig vän. Men jag kan inte sova för det är något som gnager, som jagar mig in the back of my mind, och det är en röst som dunkar med musiken (den svenska) i ipoden; mitt liv, mitt liv, mitt liv då?