Rutiner

Den här gången är allting annorlunda. Vi hade planerat att hjälpas åt, vara jämställda och min man har hållt sitt löfte. Vi styr upp lilla la luna med flaska och rutiner. Fast vi låter henne bestämma schemat och mattiderna, vi anpassar oss men vi kollar på klockan och räknar ut på ett ungefär när hon kommer att vakna/vilja äta igen, en teori baserad på observationer, vi betraktar henne och följer med, och allting blir så mycket enklare än förut. Som en klocka vaknar hon oftast vid beräknad tidpunkt och mannen och jag gör upp en plan om vem som ska mata henne och vem som ska göra vad. Från dag tre är lilla la lunas liv och rutiner mycket mera förutsägbart än jag varit med om med tidigare barn. Det skapar en trygghet och ger mig livsluft och utrymme för att göra saker på dagarna. Det ger oss möjlighet att gå ut och äta middag på alla hjärtans dag därför att vi kan tala om nästan exakt för barnvakten vad hon kan förvänta sig under kvällen av lilla la luna, som då är två veckor. Att sedan min man vill ringa hem direkt när vi kommer till restaurangen tycker jag är otroligt gulligt. Själv är jag lugn som en filbunke, trygg i att lilla la luna har sina rutiner och kommer att få det hon behöver, när hon behöver det.

Självinsikt

Det har jag äntligen börjat lära mig, om än i mycket långsam takt: en viss självinsikt är nyckeln till bättre relationer. Det här är det första förhållandet där jag är beredd att se mig själv utifrån och se mina egna brister. Ofta skäms jag. Över min elakhet, min bitchighet och min bristande förmåga att tänka först, hejda mig, innan jag släpper loss min vassa tunga och mina sårande repliker. Att erkänna sina fel är också ett sätt att få andras förståelse, eftersom det tar udden av deras kritik, uttalad eller inte. När jag sitter och pratar med en vän om livet i akademin, om svårigheterna att stå ut med att arbeta i ett klimat av ständig och hänsynslös tävlan och konkurrens, bland individualister som slåss med näbbar och klor om att få ha rätt, få sista ordet, vinna en diskussion, inser jag plötsligt att vi pratar inte om de andra forskarna och akademikerna, utan vi pratar nog faktiskt även om mig själv. Jag kan inte samarbeta med kolleger, jag kan inte underordna mig chefer och hierarkier, jag tror att jag alltid vet bäst (alla forskatre VET ju bäst inom sitt nischade område, därav alla konflikter och strider), jag har inte varit ödmjuk och haft förmåga att ta kritik, jag attackerar gärna först, jag vältrar mig gärna i teorier och har många gånger försökt glänsa med min begåvning och intelligens osv osv. Den typiska akademikern/forskaren?

Utbildning

Mannen säger: Il Capitano och Mini-Gaia måste plugga vidare direkt efter gymnasiet. Jag stirrar chockat på honom och tänker på hur jag desperat ville hoppa av gymnasiet och börja på teaterskola, mina tio år av planlöst men kreativt resande runt i världen, min tid i ashram i Indien, alla åren i Kalifornien, London, Spanien, Paris....när jag väl skaffade mig min överdrivet långa (som kompensation/ för att bevisa nåt?)utbildning var jag över trettio och ensamstående mamma till två små barn (en utmaning, allt för att vara annorlunda eller det bara blev så? ett sätt att slippa jobba, jag har alltid tyckt att studera är det lättaste man kan företa sig). -Menar du direkt? De kanske vill resa lite, kanske bo i ashram...? skojar jag men är ändå lite allvarlig. -Direkt! säger mannen och jag säger: -Jag har gift mig med mina föräldrar. Men ok, visst, du har rätt, vi säger så.
Och jag tänker att vi får väl se hur det blir.

Tre veckor senare

Så farligt var det väl ändå inte att föda barn. Nog ska vi väl ha ett barn till inom ett par år? Och så lugn och lättskött och söt och snäll hon är lilla la luna! I mitt bebisrus kan jag inte se några problem eller hinder, varje skrik är en utmaning och att varje kväll klä på henne dessa pyttesmå pyjamasar med mumintroll är en fröjd, som att leka med dockor fast levande, som storasyster Mini-Gaia suckar lyckligt. Till och med skrikfester på offentliga platser hanterar jag med ett lugn och ett tålamod som jag inte tror att jag hade med de andra barnen, för åtta-tio år sedan. Det är som om jag nu, faktiskt inte identifierar mig helt och fullt med min mammaroll och min bebis uppförande är inte en reflektion på min mammastatus som tidigare. Hon är lilla la luna och jag är hennes guide, hennes vän och följeslagare och det som styr mig är två saker: Det ena är den fasta övertygelsen att bebisar skriker bara för att de vill något och det är upp till mig att ta reda på vad. Problemlösning alltså, ingenting annat. Det andra är den gudomliga kärleken och lyckan och stoltheten över att jag har fått detta tredje barn, ett kärleksbarn, på "äldre dar". Att få uppleva detta igen gör mig så lycklig att jag strålar, rakt igenom skrikfesterna på cafeer och restauranger, rakt igenom flaskor som stänker ner mina svarta klänningar och rakt igenom blöjbyten på golvet i biblioteketet. Den lyckan skär rakt igenom allt just nu. Även tröttheten.