Svalor?

Någon gång i höstas åkte jag bil tillsammans med en god vän, vi var på väg hem från en konstutställning, vi befann oss några mil söder om stan när han plötsligt, mycket upphetsat började peka ut genom bilfönstret och ropa, med blicken mot himlen: -Titta!
Han körde in till kanten och tvärstannade bilen, sprang ut, slet fram sin mycket komplicerade systemkamera ur baksätet och började fotografera upp mot himlen där en flock svalor flög förbi i en formation i form av ett V. Jag klev ut och stod bredvid honom, vid vägkanten, generad, utan att förstå riktigt varför. Jag hade ingen aning om vad det var för fåglar, kanske var det svalor, kanske gäss. För att vara ekokritisk forskare och passionerad miljö-anarkist vet jag skrämmande lite om naturen. Det är en av de främsta anledningarna till mitt engagemang. Hur avskilt våra liv är från naturen, även mitt, hela min uppväxt- men inte mitt vuxenliv, mer om mina gröna vågen experiment senare- ägde rum i städer, stora städer till viss del, mycket stora. Hur avskilt det akademiska livet och "vetenskapen" oftast är från den fysiska världen, den vi lever i, som vi måste överleva i... om vi gör något åt det. Annars faller dekonstruktionens plattityder till marken och vi med dem. Hursomhelst, generad var jag över händelsen, det plötsliga avbrottet från bilturens resonemang om estetik och konst, till att stå vid vägkanten och vara en kvinna som ser på en man som fotograferar fåglar på flykt. En kvinna som passivt ser på när en man avbildar naturen. Let's not go there...När han senare visade mig bilden på datorn måste jag erkänna att den blev fantastiskt fin. Som avbildning.

Hörlurar

Vi har hittat den mest underbara listan på spotify med alla möjliga, tänkbara versioner av Pachelbels canon D. Det är akustiskt med piano, med gitarr, det är new age-likt med "Sounds of nature" i bakgrunden, det är barnkörer som sjunger opera, det är hela barockorkestrar. Den här musiken går i ett här på kvällarna. Min son tar på sig hörlurarna han fick till Winnerbäck-konserten i somras, det är riktiga, mörkgröna hörselskydd som stänger ute alla ljud. Han går in i sovrummet, vi ropar men får inga svar. Han ligger därinne och läser, vi hör hur han skrattar åt något i boken, men när vi frågar vad som är så roligt hör han inte oss. Musiken flödar runt, runt och sonen ligger i sängen med hörlurarna på. Han har fått nog av barockmusik. Enough is enough, även av något så obeskrivligt vackert, tydligen?

Barnen

Jag vet att inte alla är som jag, men jag vill vara med mina barn jämt. Jag tycker att de är de mest intressanta, inspirerande små människorna man kan tänka sig. Hela mitt liv kretsar kring dem. Jag har anpassat både mitt yrkesliv och mitt privatliv efter dem. Terapeuten säger att barn kan vara ett skydd. -Mot vadå? frågade jag, som kände att han kanske hade trampat på en öm tå, en känslig punkt. -Mot närhet. svarade han.
Jag vet att han har rätt, men det gör inget.
I våras reste jag iväg från dem för första gången, till en forskarkonferens i Venedig. Det var olidligt. Jag längtade ihjäl mig. Jag gör aldrig om det. De får följa med nästa gång, jag ser ingen annan utväg.
Du har inget liv! utropar folk.
Jovisst har jag det, ett liv med dem.
En god vän och känd litteraturforskare sa en gång om sina många barn; de ger mig tröst.
Är det inte så, att barnen, ett liv med barn, ger den där känslan av närhet och meningsfullhet, som bara en riktigt viktig politisk cause eventuellt kan ersätta?
När kidsen är vuxna blir jag heltidsanarkist.
Vad ska jag annars göra med all min tid?
Fast man kan ju alltid skaffa fler.

Ny bekantskap

"Jag gör ett misstag och jag gör det med flit..."
"Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra? Integritet vad har den nånsin gjort för mig?" Emil Jensens låt: Så får du mig ändå.
Underbart.
Eller den här: Vackrast i världen.
"Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er, ni som får era sår utan att bli martyrer...
Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er."
Rena lovsången till dem som vågar gå sin egen väg, vågar göra något annorlunda. Tänk att det ska vara så ovanligt att våga vara sig själv? Och att vägen dit ska vara så fruktansvärt lång ibland?
Hur ser man vilka som är vackrast i världen?
Man ser det i ögonen.
Det är de som ser rakt fram och inte viker undan med blicken.
Det är de som kan se sig själva i spegeln utan skam, och utan skuld.
Jag tror inte på någon arvssynd.

Född rebell?

Citat av Thomas Bernhard:
"Jag har lyssnat till allt och inte rättat mig efter något"

Enough said.

Vänskap

Bodil Malmsten skriver så fint om vänskap i sin bok: "Vänskap är lika mycket kärlek som erotik".
Jag vill tillägga att det kanske är ännu mer. På något sätt...mera hållbart. Det vet alla som upplevt lättnaden att bli vän med någon före detta, när man äntligen är fri från krav, besvikelser, förväntningar, ego-centrerade mind games, oro, osäkerhet, konkurrens (den som älskar mest förlorar....eller?) och passion, då finns den förhoppningsvis där, ren och fri; vänskapen. Eller? Jag var ihop med en man som retade sig på att jag avslutade var och varannan mening med "Eller?". Kanske var det ett tecken på kvinnlig artighet eller osäkerhet. Fast egentligen inte. Jag var för det mesta säkrare än han, på det mesta. Men jag dolde det väl. Nu är vi vänner och jag kan visa allt, jag är fri. Det låter konstigt, jag hör det själv. Men ändå. Bodil Malmsten säger "Bara vänner? Så nedsättande yttrar jag inte mig om vänskap".
Såhär svarade Montaigne på frågan om hur det kom sig att just den som blev hans vän, varför just deras vänskap var så viktig: "För att det var han, för att det var jag"

Dream

Apropå hjältar...
http://se.youtube.com/watch?v=a7ThzeFA8lg&feature=related

Människor eller egendom?

Att följa polisens och SÄPOs makalösa och orimliga behandling av miljöaktivisten Jonatan sätter fingret på hur snett det står till i ett samhälle där det, som alltför många vet, är omöjligt att få en restraint order ( d v s besöksförbud) på en man som misshandlat och hotat en kvinna till livet. Nej, enligt lagen måste något först hända (igen! d v s även efter anmälan av flera års upprepat våld) innan besöksförbudet kan komma ifråga. Vidare, trots flera kvinnors berättelser och vittnesskildringar av våld, misshandel, hot (även då barn varit närvarande) så går massor av män ostraffade och fria att gå vidare och träffa nya kvinnor som blir nya drabbade. Att den kvinna som drabbas av våld eller våldtäkt måste ta ansvar för bevisbördan istället för tvärtom, gör det ytterst sällsynt att män blir åtalade eller dömda för sina brott. Men när en person som värnar om miljön döms till 15 månaders (!!!) fängelse för att ha åsamkat obetydlig och omärkbar skadegörelse på egendom, då visar Sverige att egendom är mera värt än kvinnor och barn som dagligen utsätts för våld, och att det är tydligen mycket farligare att ha "fel" politiska åsikter (vara en större vän av naturen och miljön än av den rådande ekonomiska politiken) än att utöva våld mot kvinnor och barn, något som snarare accepteras som en del av vårt patriarkala samhällssystem. Är det någon som tänker på hur en ung kille på 20 år (som, vill jag tillägga, inte har skadat någon med sina miljövänliga åsikter och handlingar) kommer att påverkas av en sådan fängelsetid? Har man inte då, efter det, åsamkat honom (och samhället) mycket större skada än vad han har gjort?
Läs Jonatans berättelse här
http://lkpgvse.blogspot.com/
http://fimbulvinter.blogsome.com/
Läs mer om fallet här
http://yelah.net/articles/debatt20081225

Grönland

I boken "This Cold Heaven: Seven Seasons in Greenland" berättar Gretel Ehrlich om sju år som hon tillbringade, av och till, på Grönland där hon levde i utmarkerna tillsammans med inuiter: "Greenland reminds me what human beings can really be if they're just left to live without the construct of politics and market economy and global everything", säger Ehrlich. Mörkret som kan orsaka "Arctic hysteria" är enligt Ehrlich en övergående transit från en viss typ av liv till ett annat, i mörker. Hon beskriver livet på Grönland som olika världar beroende på årstidernas extrema variation vad gäller ljus, mörker och väder. Människorna anpassar sig, förändras med årstiderna. Det här sättet att utsätta sig själv för extrema levnadsförhållanden, som Ehrlich gör, är det för att vi som läser de här historierna behöver förebilder, folk från vår kultur, vår värld som "live to tell it", vilket gör det mera levande och mera verkligt? Blir verkligheten på Grönland mera sann för oss genom att se den via Ehrlichs ögon? Ja, kanske, på något sätt tror jag det. Varför blir annars Thoreau och Edward Abbey hjältar? Jo för att de inte bara talade och skrev, de talade och skrev men de levde också sina idéer, eller...? Det sägs att Thoreau fick sin lunch tillagad och serverad av sin syster varje dag. Det står det inget om i "Walden". Det står heller ingenting i Edward Abbeys revolutionerande böcker "Desert Solitaire" eller "Monkey Wrench Gang" om alla de fruar och barn han lämnade efter sig på vägen mot sina natur-insikter...Alla stories, til syvende och sist, är NÅGONS story, tillrättalagd och vinklad. Vilket inte direkt gör historierna mindre intressanta, bara varnar oss mot hjältedyrkan och personkulter. Ta det bästa av idéer och tankar, låt dig inspireras men se upp väldigt noga för att köpa några färdiga åsiktspaket.
Apropå mitt tidigare inlägg om resor: Ehrlich säger om sina resor, som svar på frågan vart hon ska resa härnäst: "I want to go everywhere, but I also want to stay home. It's just life. It really wouldn't matter if I didn't go anywhere. In a way it's all traveling".
It's just life...

Människan eller naturen?

Vad är det egentligen vi studerar när vi ägnar oss åt ekokritisk forskning? Vi läser oftast litteratur som har en stark anknytning till naturen, s k nature writing (oftast om människor-män, med vissa undantag-som ger sig ut att leva ostörda och enskilt i naturen och skriver böcker om det) eller också, vilket börjar bli alltmer vanligt, om relationen mellan människor och natur/djur och hur den beskrivs i helt olika slags litteratur, t ex Shakespeare från en ekokritisk vinkel osv. Jag är intresserad av att undersöka hur relationen mellan människa och natur (och djur) beskrivs i samband/samspel med andra politiska problem som t ex kolonisation, turism, globalisering etc. Hur som helst, en av de ledande forskarna inom fältet, Scott Slovic tar upp frågan om det vi egentligen studerar i dessa natur-texter är människan och människans medvetande. Han menar att de flesta av dessa texter som t ex Thoreau, Annie Dillard, Edward Abbey och Barry Lopez mfl mest av allt handlar om personernas egen inre utveckling i samspel med naturen. Men, samtidigt hävdar Slovic att genom att spegla den inre utvecklingen via naturdokumentation och skrifter av dessa män och kvinnor, så tas läsaren med på en resa som kan ha effekten att även läsarens medvetande (om sig själv, naturen, sin roll i naturen) höjs/utvecklas och genom detta kan nya insikter nås, som kan ha politisk och ekologisk effekt. Thoreau talar om det här i sin bok "Walden" som ett slags uppvaknande som kommer ur en uppmärksamhet: "We must learn to reawaken ourselves and keep ourselves awake". Barry Lopez skriver i förordet till sin bok "Arctic Dreams" som handlar om hans vistelse vid Nordpolen: "...we need a more particularized understanding of the land itself...a deeper understanding of its nature, as it were, itself, another sort of civilization". Lopez förespråkar alltså att se på Nordpolen dvs naturen som en helt egen civilization, snarare än som ett objekt att införliva i vår. Slutligen, apropå resor, särskilt sådana extrema som vissa av de här författarna tar sig för (Gretel Ehrlich har levt under mycket lång tid med inuiter t ex, mer om detta i ett senare inlägg), säger Lopez: "There has always been this function in society of people who go 'outside' ... if you come face to face with the other (=det andra, det främmande, av en annan natur än det vanliga, välbekanta) you can come home and see the dimensions of the familiar that make you love it".

Hör bara hur ditt hjärta...

Av mina barn fick jag bland annat Bodil Malmstens bok med den vackra titeln "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig" i julklapp. I den skriver hon om böcker och läsning: "Du läser det du läser. Det betyder inte att du har rätt. Du har rätt till din läsning, men rätt?"
Värt att tänka på.
Det här citatet gillar jag också; magin i själva föreställningen om böckernas nattliga, hemliga liv; jag har alltid anat det: "Books? They multiply by night"
Igår monterade jag äntligen ihop den nya IKEA-bokhyllan, under diverse utbrott, skrik och bråk. Jul igen.

Resor

Någon sa till mig en gång, angående alla mina till synes planlösa, vagabond-liknande resor kors och tvärs över jordgloben, detta ständiga, ändlösa resande som pågick i åratal, i ett decennium, med korta uppehåll: -Vad var det du sökte?
Frågan irriterade mig, minst sagt, men jag brydde mig inte om att svara, för jag visste att den som frågar så, har aldrig förstått tjusningen i att ständigt vara på väg. Nu är det någon annan som ständigt reser och jag låter honom resa, återvända, resa, återvända. År efter år. Jag ställer inga frågor, inga sådana frågor, jag väntar, men ändå inte. En dag inser nog alla, i alla fall gjorde jag det, att den allra mest spännande resan är den som sker när man slutligen väljer att stå still. Det krävs ett mycket större mod för det. Att köpa en biljett och dra iväg kommer alltid att vara den enklaste utvägen. Åtminstone var det så för mig. Men sådana frågor, som den jag fick, hjälper ingen att hitta det modet. Det gör man ändå. Eller också inte.

Platsens betydelse

Har ni någonsin upplevt vilken betydelse en viss plats kan ha? En faktisk, fysisk plats, antingen i naturen eller ett visst hus. För mig har det varit så att vissa platser har haft en förmåga att smyga sig på mig långsamt och oväntat och sedan, plötsligt är jag...fast, berusad, förälskad. Nu har det hänt igen. Ett hus som jag bor i har vuxit omkring mig, vuxit ifatt mig eller tvärtom och jag känner att vi hör ihop, åtminstone för tillfället, kanske för en lång tid. Så som en relation med en annan människa kan uppstå mycket plötsligt, instinktivt och ögonblickligen så kan det också vara med vissa platser, hus eller miljöer. Likaså kan det hända att någon man känt länge plötsligt "uppstår" på nytt framför en i och med att man plötsligt upptäcker att man har fått en fördjupad, närmare kontakt utan att man riktigt har märkt hur det gått till. Jag tror inte de platser vi hamnar på är slumpmässiga eller meningslösa, jag tror att det finns någon slags magisk kontakt med våra omgivningar, på vilket sätt ska jag låta vara osagt. Men platsens betydelse har en effekt på oss och påverkar hur vi mår och hur vi känner oss. Under en tid bodde jag i ett hus där trafiken från en starkt trafikerad väg hördes även om alla fönster och dörrar var stängda. Så kan jag aldrig mera bo. I ett annat hus vid Kaliforniens kust hörde jag havets vågor slå ifrån sovrumsfönstret, men ändå var tiden i det huset en av de olyckligaste i mitt liv, ett hus där jag desperat, bland annat med hjälp av huset och platsen kanske, försökte rädda ett förhållande som definitivt var på upphällningen. Därför kan jag inte minnas den onekligen vackra platsen med någon kärlek eller värme. Å andra sidan minns jag tillfälliga platser med otrolig glädje, så som frihetskänslan i Lake Tahoe där jag njöt av att åka skidor i solsken och utomhus-isbanan i Squaw Valley där jag lärde en treåring åka skridskor genom att åka bakom henne, när hon stod lutad mot mina knän. Och jag minns den tre veckor långa katharsis-liknande camping-vistelsen och hippie-resan från Arizonas öken, genom Nevada mot Grand Canyon där jag följde naturens växlingar och var så långt från civilisationen som jag någonsin har varit. Jag minns det kolsvarta nattmörkret och jag minns tystnaden och jag minns prärievargarna som konstigt nog aldrig lyckades skrämma mig och jag minns hur jag vandrade vilsen och hög genom Yosemite Park och hur jag upptäckte att björnarna-riktiga björnar!-hade ätit upp maten vi lämnat kvar utanför tälten. Och jag minns Ansel Adams foton i galleriet i giftshopen sedan och jag minns Indien, och de obeskrivligt obekväma bussturerna ut på landsbygden med den bombastiska bollywood-musiken som dånade ur högtalarna hela natten mot Bombay och jag minns fullmånen genom de vidöppna bussfönstren som inte gick att stänga och jag minns lugnet jag kände mitt i kaoset och jag minns Noahs hand i min.

Ice Queen

Inatt drömde jag att en forskarkollega sa till mig, så som man bara kan säga till en kvinna och förvänta sig att man kan komma undan med det: -Du har varit värsta ice queen ett tag nu, alla kan märka det. Varför?
I drömmen hade jag ingen aning om vad jag skulle svara på det, själv hade jag inte märkt något. Men påhejad av kollegan började jag genast att gå igenom mitt liv, räkna upp tänkbara orsaker, finna fel (som i barnens pysselböcker: Finn Fem Fel. Men ibland kanske det inte är hos oss själva som felen ligger utan i något större, vår värld, vårt samhälle, som påverkar hur vi mår och reagerar) i mitt liv, mina arbeten, min familj osv. Till slut fick jag uppsöka en läkare-i drömmen alltså-för epitetet ice queen kunde jag naturligtvis inte leva med att någon-en enda person!-hade gett mig. Det slog mig inte ens att det kunde vara hos kollegan som felet låg. Att kollegan kanske hade bakomliggande orsaker och en egen agenda för det sagda. Jag är ingen drömtydare direkt men på sista tiden har drömmarna verkat starkare och mera betydelsefulla än på länge. Att något är fel runt omkring oss, kanske ligger inte alltid orsaken inuti oss, kanske reagerar våra kroppar på att vår värld, vår natur är i total obalans och håller på att brytas ned, av oss själva. Likt en knarkare måste vi ju någonstans i vårt undermedvetna ana vidden av vår självdestruktivitet, även om vi inte direkt tar upp det på släktmiddagarna. Well, i drömmen dök det då slutligen upp en ambivalent läkare (i svart skinnjacka!) utanför min dörr och mumlade något ohållbart om brister, kanske näringsbrister, och jag försökte förgäves få honom att tala ur skägget så att jag kunde få veta vad för slags medicin eller vitaminer jag borde ta, men det var väldigt diffust och trots att läkaren hävdade att det var bråttom så föreslog han samtidigt en "fusk-metod" som jag kunde ta om det var bråttom, att hålla uppe skenet, för att behålla jobbet...??
När jag vaknade gick jag ut i köket och satte på kaffe. Sedan tog jag mycket noggrant alla mina vitaminer.

Nytt boktips

Elizabeth Gilbert
"Eat, Pray, Love"

And So to Receive You

Oh, infinite embrace!
The night has a chill
and I feel
I could not get you
close enough

Ur dikten "And So to Receive You"
av Jewel Kilcher

"In the end, only kindness matters"

Tomhet

Är det bara jag som alltid drabbas av en extrem känsla av nästan outhärdligt främlingsskap-alienation-under dessa dagar av upprepade släktmiddagar då avståndet mellan familjemedlemmarna blir så påtagligt? Mellan de trevande samtalen om konst och litteratur ligger massor av livsfarliga minor utplacerade på säkert avstånd, ett väl utvecklat balanssinne är lika nödvändigt som det var i Israel där en god vän hoppade runt mellan kvarglömda landminor för tjugo år sedan. Men det här är emellertid första året som jag klarar att glida genom julmiddagarna som ett ointagligt fort, inte längre lika känslomässigt utsvulten, inte lika vidöppet sårbar och utan tentaklerna uppe, öppen, ständigt vaksam men ändå oförberedd på attackerna. Det här är första gången som jag inte tar på mig rollen av vare sig konversationsupprätthållande subjekt, redo att le och anpassa mig eller rollen av objekt som vänder ut och in på sig själv, alltid redo för andras kritik och missriktade råd. Plötsligt, för första gången i familjehistorien har jag pansaret på och skyddar mig själv. Det blir väldigt tyst. Farmor, 88 år, har tre frågor till mig:
-Sådär kan du inte ha håret.
-Har du inget sällskap? Du har väl inte tid.
-Är du trött? Du måste vara trött.
Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna och jag tänker Det är en dag, kanske två. Det får gå. Men då, samtidigt som jag lyckas att avvärja de mest vanligt förekommande konflikterna genom att undvika att svara emot, undvika att se folk i ögonen, så öppnas överraskande vägen för en fördjupad kontakt med dem som vågar möta mig i min undvikande tystnad. Samtal uppstår som är uppriktiga och stärkande och jag känner att det stämmer, det som så många har sagt till mig de senaste månaderna: -Du verkar mycket lugnare nu.
Something's changed.

Pachelbel

Sann tröst; Johann Pachelbel

http://se.youtube.com/watch?v=8Af372EQLck

Boktips

"A Friend of the Earth" av T. Coraghessan Boyle
http://en.wikipedia.org/wiki/A_Friend_of_the_Earth

Just who will you be?

Så lyder titeln på Maria Shriver's bok som jag fick i julklapp av en vän. Shriver är aktiv demokrat, Kennedy-dotter, Obama-supporter, fyrabarnsmamma och gift med en republikan vid namn Schwarzenegger. I boken berättar hon om sin resa mot insikten att det är inte intressant hur andra definierar en på grund av yttre attribut såsom karriär, äktenskap och ägodelar/utseende utan det är först när man börjar definiera sig själv utifrån vem man ÄR och inte vad man GÖR som man kan börja leva fritt. Hur många här låter andras åsikter definiera hur man ser på sig själv? Räck upp en hand alla som känner att andras godkännande och uppskattning är nödvändigt för er självkänsla och värdighet. Hur länge har jag inte gjort det själv? Hur länge har jag inte låtit etiketter, framgångar, titlar, universitetspoäng, andras "kärlek" och bekräftelse utgöra måttstocken för min självbild. Allt sånt förflyktigas. Det är OK, till och med nödvändigt, att ändra sig, att ändra riktning i livet, kanske totalt. Först då blir vi fria att handla och agera utifrån det vi TROR på snarare än det vi tror att andra tycker om oss, förväntar sig av oss, vill att vi ska göra/vara. Sluta leva ditt liv efter vad du tror att du borde vara, i andras ögon. Det viktiga är inte "what you are" utan "who you are". Alla som letar efter den där känslan av lugn och meningsfullhet i livet, ställ dig följande fråga: "What do you believe in?"Låt svaret vara din ledstjärna. Om du är sann mot dig själv och det du verkligen tror på i ditt innersta så kommer de rätta handlingarna av sig själva. Men inte tvärtom.

Julmaten

Äntligen hemma på julaftonskväll. Efter dagens tålamodskrävande släktmiddag sitter vi alla nu samlade framför brasan i vardagsrummet i det stora, vita stenhuset. På gatan ser man hur ljus lyser upp både trädgårdar och fönster, där folk firar jul. Friden lägger sig över vår lilla familj, där alla sitter och läser, skriver eller leker. Lugnt och skönt. Nu knaprar barnen på salladsblad och solrosfrön, röd paprika och alfalfagroddar. Efter dagens ångestladdade julmatsupplevelser, att se hur barnen tveksamt tittar på mig när de blir bjudna på godis och choklad, efterrätter, skinka, korv och köttbullar. Jag biter ihop och andas djupt och tänker det är en dag om året, kanske två. Men så fort vi kommer hem hit till vår skyddade zon, åker grönsakerna fram och lugnet lägger sig över mig, framför allt. Jag har känt såhär länge, men min mat-fascism blir bara värre och värre. Det är väl ok att de som vill äter en bit julskinka men jag mår verkligen dåligt när jag tänker på att istället för dessa enorma mängder choklad och sötsaker och mättande, fet mat som människor i vår västvärld äter idag så kunde man göra andra val, det finns annan mat, som också smakar gott, bara man vänjer sig, bara man väljer det. Jag är ingen hypocritical, jag står för min mat-fanatism. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi påverkas, både fysiskt och psykiskt av all söt och fet mat som folk trycker i sig. Och varför? Egentligen? Om mina barn blir veganer, anarkister och djurrättsaktivister skulle ingen vara stoltare än jag. Det är värre om de blir jurister eller dataingenjörer. Eller ännu värre, jobbar på bofors. Det vore ju höjden av rebelliskhet...

Frieriet

På vårkanten 2004 friade han till mig och jag sa ja, mot bättre vetande, mot mina innersta instinkter som skrek varför? och slet sitt hår och vände handflatorna mot himlen, uppgivna, frustrerade . Det intressanta var att jag sa ja utan att tänka, som en betingad reflex, som om allt annat hade varit---oartigt? ouppfostrat? oförskämt? Om någon, särskilt den mannen som man har en helt underbar relation med, friar då säger man väl ja? Det är väl något som alla drömmer om, ett inlärt beteende, något vi har lärt oss att vara ...tacksamma över??? Att någon vill ha oss? Well, det var inte första gången det hände och jag tror faktiskt inte det har handlat så mycket om mig, och om hur underbar jag kan tänkas vara, utan mer om vad den eventuelle mannen kanske har velat ha, hoppats få, någon slags bekräftelse och liksom "bokning", FOR LIFE. Hursomhelst, jag sa ja och fick panik. På natten, just den natten, vaknade jag i fruktansvärda smärtor, kravlade mig upp ur sängen mot badrummet, där jag måste ha svimmat för jag vaknade i hallen utanför med blod över hela ansiktet och med läppen sprucken. Jag hade ramlat rakt in i en vass dörrkarm och spräckt överläppen. På akuten på Ljungby lasarettet sydde den danske läkaren tio ilskna stygn. Det tog mig ett år att läka, men ärret är för alltid, FOR LIFE. Som en påminnelse om att vara mycket försiktig med vad jag säger ja till. Ibland, när man inte lyssnar på sitt undermedvetna måste det tydligen ta i med STORA BOKSTÄVER.

Hoppfullt om tröst

"True solace is finding none, which is to say, it is everywhere."

(Sann tröst är att inte finna någon, vilket innebär att den finns överallt)

Gretel Ehrlich

The Solace of Open Spaces

Gretel Ehrlichs bok "The Solace of Open Spaces" handlar om en tid hon tillbringade i Wyomings vilda landskap där hon levde som boskapsskötare och fåraherde, så nära naturen och årstiderna man kan tänka sig. Folk, gamla vänner från Kalifornien där hon bodde tidigare, frågar henne hur hon står ut i ett sånt "öde" och "tomt" landskap och en sådan monoton och "händelselös" tillvaro, på vilket hon svarar att motsatsen är sann, det är för mycket intryck, för mycket att ta in: "The problem seems to be something else. There's too much of everything here. I can't pace myself to it". Paradoxen i att tomheten, tystnaden och den absoluta stillheten kan vara outhärdligt stressande och högljudd. Det är kanske därför människor dämpar "tystnaden" med det ständiga bruset från TV.n, radion. Varför? Kanske av rädsla för att inte kunna hantera tomheten, stillheten, för vad händer då? Prova.

Dikt av Gary Snyder

Pine tree tops

In the blue night
frost haze, the sky glows
with the moon
pine tree tops
bend snow-blue, fade
into sky, frost, starlight.
The creak of boots.
Rabbit tracks, deer tracks,
what do we know.

Gary Snyder

Andas med mig

Ibland måste man bara få tillåta sig att säga stopp, jag måste andas. Stanna, vänta, bara en stund. Andas med mig. Hur rogivande är det inte då när någon hittar den mest underbara pachelbel-listan på spotify och vi tänder alla ljus som finns och vi tänder en eld i öppna spisen och musiken bara flödar som ett vattenfall som aldrig upphör genom rummen, och vinden blåser hårt runt det stora tysta stenhuset och det blåser genom de otäta gamla fönstren så att de blåa gardinerna fladdrar och barnen sitter tysta som möss och läser Bamsetidningar och tittar på granen och ingen vill någonting annat än att bara vara där. Just då, just här, känns allting perfekt och vi är alldeles oövervinnerliga. Men ändå, samtidigt, frågan jag måste ställa mig: Finns du kvar som en stålvägg och tar emot mig när jag faller, om jag faller? Det är frågan. Men för tillfället räcker det, att bara andas, andas med dig.

Rationalism= självmord

I korta ordalag menar Val Plumwood att den rationalism som ligger till grund för stora delar av vår västerländska världs politik i själva verket är ett kollektivt självmord eftersom det sättet som vi hanterar jorden och naturen och dess resurser är ohållbart, vilket är uppenbart för de flesta i dessa tider när den globala uppvärmningen får isarna vid polerna att smälta vilket kommer att leda till fruktansvärda katastrofer i framtiden, inte bara för djur och växter utan även för oss människor. Den rationalism som är den styrande principen i vårt samhälle är byggt på den felaktiga idén att vi människor på något vis är skilda från resten av allt levande på vår jord (djur, växter, naturmaterial) och att vi inte kommer att drabbas av denna ödesdigra separation mellan människa och natur. I själva verket är ju vår överlevnad till 100 % beroende av naturen och jordens väl och ve. Hur har vi kunnat bortse från det så länge? Och hur är det möjligt att det fortfarande finns människor - dessvärre även människor i styrande positioner- som vägrar att inse det? Hur länge till innan deras uppvaknande sker-för sent? Val Plumwood förordar i sin bok "Environmental Culture- The Ecological Crisis of Reason" att det är hög tid att ersätta den rådande besattheten av förnuft och rationalitet som styrande princip och ersätta den med en helt ny EKOLOGISK rationalism, där jordens (och därmed även vår) överlevnad står i centrum. Först då får vi en styrande princip och ett tankesätt som INTE innebär ett kollektivt självmord. Alltså, de tankar som ligger bakom eco-warriors olika aktiviteter och attentat är endast upprörande så länge konsensus råder om att människor p g a sitt förnuft (och sin s k "rationalitet") är någon slags högre stående varelser och har rätt att styra (=ödelägga) jorden, oemotsagda av den tystade icke-levande naturen. Det är dags att lyssna.

Dröm

Inatt drömde jag att staketen föll runt mitt hus. Nej, förresten, de föll inte, det var någon (min f d granne och hyresvärd) som bestämt ryckte upp hela det svarta, på vissa ställen rostigt kopparfärgade, järnstaketet och bokstavligen SLET upp det ur marken. I drömmen såg jag staketet lyfta från marken runt omkring den stora trädgården runt huset där jag bor, lyfta upp mot himlen och försvinna i tomma intet. Och vi var fria. Vad tror du om den drömmen, Agueli? Kan det bli mer symboliskt? Någonting har startat. And there's no going back. Det är mitt liv nu, mitt också. Nästa inlägg kommer att handla om hur allting oundvikligen hänger samman och om ecological rationalism a la Val Plumwood. Kram alla!

Believe

Jag fick en present idag, en för tidig julklapp kanske. Det var en vacker, vit snöglob med budskapet "Believe". Just nu, just idag berörde mig just det ordet extra starkt, av någon anledning. Vi använder så många vackra ord i vårt dagliga liv. Vi talar om kärlek, fred och glädje, särskilt såhär i jultider. Men tänker vi överhuvudtaget på vad vi menar med de här orden? På ordens innebörd om man VERKLIGEN tar dem på allvar? Kärlek, inbegriper det bara våra allra närmaste familjemedlemmar eller kan vi sträcka oss utanför den innersta, trygga kretsen av blodsband och nå någon eller några eller någonting därutanför? Har vi förmågan-modet-att verkligen känna efter och erkänna vad och vilka det är vi känner det vi kallar kärlek för? Kanske kan det vara till en ganska oväntad, plötslig bekantskap som alldeles utan förvarning vuxit sig så stark i sin närvaro att du tvingas till handling, utanför din "comfort zone" (=bekvämlighetszon)? Kan det vara så att det du trodde-och länge trott-var själva definitionen av en kärleksfull relation, i stället är ett rollspel byggt på otillfredsställda behov och manipulation? Och vågar vi se det och gå därifrån utan saknad trots att tårarna kanske faller, obegripligt och kanske oförklarligt? Vågar vi erkänna den närhet vi kan känna till någon i mängden som plötsligt bryter ihop och faller ifrån sina normala ramar och vad gör vi med den medkänsla det kan väcka, om vi inte blir för rädda, utan vågar se att det kunde lika gärna ha varit jag? Var är vår medkänsla till naturen och djuren som borde vara våra likar och inte något som finns där i form av en outsinlig källa till vår nytta och vårt nöje? Det finns inom vissa religioner, t ex jain i Indien, en vördnad för allt levande så stark att de mest hängivna troende bär munskydd för att inte råka svälja några insekter av misstag. I somras tog min son ett kliv utanför normer och ramar när han av vördnad för det levande fattade ett snabbt beslut och handlade i enlighet med sin innersta instinkt istället för att följa det som han visste var det förväntade-och uppskattade-beteendet. Han trodde mer på sig själv än på omgivningen i den stunden, och för det krävs mod-och civilkurage. På en trädgårdsfest hos släktingar blev de vuxna gästerna allt mer irriterade över en geting som envist surrade omkring matbordet och "störde" middagen. Värden tog då ett glas och satte över getingen, infångad således. Min son började skrika och gråta och försökte med ord och gester förtvivlat få värdparet och de andra gästerna att förstå att de borde släppa ut getingen. Ingen lyssnade eller rättare sagt, höll med honom. Då såg jag hur min son fattade sitt beslut och trots att han vanligtvis inte har lätt för att medvetet försätta sig i trubbel hos vuxna, tog han några snabba kliv framåt, lyfte på glaset och släppte resolut ut getingen, till alla trädgårdsgästernas gemensamma förfäran och irritation och till min sons uppenbara lättnad över sin egen handling, som stod i samklang med hans egen övertygelse och innersta tro. Befrielse. Jag har sällan varit stoltare över mitt barn.

Vad har vi lärt oss av historien?

den 20 december 2008

Henry David Thoreau är en legend i amerikansk kulturhistoria, hans bok Walden har definierat den amerikanska litteraturhistorien. Boken handlar om Thoreaus val att leva nära naturen, i ett hus han har byggt vid dammen Walden, i mitten av 1800-talet. Hans bok är en klassiker på litteraturlistorna vid amerikanska universitet. I sin berömda essä "Civil Disobedience" (=civil olydnad) , också känd som "Resistance to Civil Government", skriver han: "Under a government which imprisons any unjustly, the true place for a just man is also a prison." (=Med en regering som tillfångatar oskyldiga, är den rätta platsen för en rättfärdig människa i fängelse). Thoreaus tankar i denna berömda essä har inspirerat ledare och aktivister världen över, bl a Mahatma Gandhi, John F Kennedy och Martin Luther King Jr, som alla har hänvisat till hur Thoreau inspirerat dem i deras liv. Att göra motstånd mot gällande normer och regler, att som enskild medborgare protestera mot makten och det som man tycker är fel, kallas civilkurage. Hur många av oss kan säga att vi har det? Naturligtvis är inte alla intresserade av att vara aktivister eller anarkister. Många av oss är för bekväma eller för rädda om det vi har. Men de som går framför oss och tar de risker vi inte vågar ta, för att säga någonting, för att visa att det GÅR att tänka annorlunda än maktens språk påstår, ska vi inte ställa oss upp och applådera dem, tacka dem, och låta oss inspireras istället för att sätta dem i fängelse? Vi kan alla göra någonting i våra vardagliga liv för att visa civilkurage även om det inte inkluderar nattliga räder eller politiska demonstrationer. Hur många av oss vågar säga ifrån när vi tycker att någon beter sig illa mot sitt barn, sin partner, sitt husdjur? Hur många av oss vågar uttrycka en annan åsikt angående konsumtionshetsen såhär i jultider? Hur många vågar säga emot sina chefer när de kräver för mycket av vår tid, tid som vi borde ge våra familjer och vänner? Hur många vågar säga nej till barnen när de översköljs av färgglada budskap om vad de borde vilja ha? Hur många vågar tänka tanken att mediernas nyhetsrapportering kanske är lika partisk som reklam? Hur många gör aktiva val varje dag i våra liv kring hur vi vill leva, hurdana människor vi vill vara? Hur många vågar lägga pengar på att köpa ekologiskt och närodlat även om det kostar mer i stunden, därför att de långsiktiga effekterna på våra kroppar och vår planet betyder mer för oss? Tänk själva. Ta er tid att tända några ljus och fundera över det faktum att allting inte är vad det verkar vara, det finns alltid en annan historia bakom den mest uppenbara, mest högljudda ytan och att vi har ett ansvar mot oss själva och den historia vi oundvikligen är en del av. Om vi inte räddar naturen och jorden, vilka ska då göra det? Våra barn? Och hur ska de lära sig göra det? Av vilka?
Upplagd av Gaia kl. 00:06 0 kommentarer

free jonatan

Free Jonatan
Den här bloggen skapades idag, av mig, utav nyfikenhet, kreativitet och en lust att förändra. Den utlösande faktorn var den dramatiska utvecklingen i fallet Jonatan, som berört mig starkt. En sådan händelse manar till handling, på något sätt, av alla som bryr sig, som känner, som reagerar på saker som sker runt omkring oss. Mitt bloggnamn kan tolkas på flera sätt, som en namnlek och som en poststrukturalistisk förvrängning av innebörd. Gaia? Free civilization? Är det möjligt? Det är bland annat det jag vill att den här bloggen ska handla om, diskutera, debattera. Det finns pacifister och eco-warriors, det finns aktivister och det finns debattörer. Vem är jag? Vem är du, vilka är ni som läser det här? Vi är förhoppningsvis alla fulla av motsättningar och underbara sammanhang. Vi är alla en del av något större, som jag för enkelhetens skull kallar naturen. Vi är alla här. Nu. Det finns inte bara en lösning, eller en sanning, enligt min åsikt. Det finns inga enkla svar, inga snabba, fullständigt "rätta" lösningar. Men det måste finnas någon rim och reson när det gäller orättvisa och orimliga konsekvenser av handlingar som ursprungligen kommer av goda tankar och omtanke om vår värld. Egentligen. Eller hur? Peace. Kärlek.
Upplagd av Gaia kl. 14:09 0 kommentarer
Etiketter: Free Jonatan. Gaia. Love.
Prenumerera på: Inlägg (Atom)
Bloggintresserade (0)
Följ den här bloggen
Sluta följa
Var den första som följer den här bloggen
0 personer som följer bloggar Visa alla Hantera

Bloggarkiv
▼ 2008 (1)
▼ december (1)
▼ dec 18 (1)
free jonatan