Att vara gift

När mannen kommer hem efter två veckor i USA bär det mig emot att flytta mig från förarsätet till passagerarsätet, jag stretar emot när han vill hoppa in och hämta barn, göra ärenden, skjutsa, lämna, fixa. Han vill göra sitt bästa för att ta över och hjälpa till men för mig, som vant mig vid att sköta allt själv, blir det som att rubba mina cirklar och orsakar många onödiga konflikter och missförstånd. Där han vill hjälpa mig känner jag mig undanskuffad, inmålad i ett hörn. Min gamla vanliga känsla av att det är lättare att vara själv, tänka och planera själv, bara göra allting själv, på MITT sätt, har tagit över mig igen. Han säger: -Vad är det, varför är det så svårt att bara låta mig hjälpa dig? Och jag säger, surt, där jag sitter i passagerarsätet på bilen när vi kör tillsammans in till stan för att handla och hämta barn: - Det är så jobbigt att diskutera, när du har en annan åsikt, jag har ju redan tänkt ut allt. - Men så ÄR det att vara två! Det är så det är att vara gift! Då måste man diskutera allt! utbrister mannen otåligt och jag stirrar på honom chockat och jag känner mig mer som en trulig tonåring än en 38-årig mamma med tre barn och, faktiskt, en make.