På kontoret

Sitter på waynes. waynes med havsutsikt. Fullt av folk. Lunchtid. Vid ett bord nära mig sitter en mycket alternativ man med långt, orange-färgat hår och stort skägg, rutig skjorta förstås över en svart rockig t-shirt. Han ber om påtår på kaffet och läser en bok om...porr och feminism!? Han är helt uppslukad av boken. Det är den typen av man som jag var oerhört facinerad av när jag var mellan 18 och...23. Tills jag flängde till Norge på vinst och förlust efter att ha fallit för en liknande, mörk man som jag träffat på Colva Beach i Goa, Indien. Jag hamnadade i en stuga utan el och vatten vid en vidunderligt vacker sjö och naturligtvis en härva av intriger och marijuana-rök. Det var nånstans där jag bestämde mig för att börja plugga. Det sitter en mamma med en jobbig bebis vid bordet bredvid mannen. Hon frågar honom artigt om barnvagnen står i vägen. (för vad? utsikten över porr/feminism-boken?). Han grymtar något ohörbart och säkert väldigt djupsinnigt (hehe not)till svar. Mamman fortsätter: -Ja, jag tänkte bara, så att inte...ok.
Han lägger inte märke till mig, jag har tydligen passerat det stadiet då jag attraherade arbetslösa, flummiga män. Kanske är det laptopen, eller kavajen eller diamantringen eller magen eller de nyfixade ögonbrynen, men jag har förändrat min aura, uppenbarligen. Jag tänker att om jag var den där mamman med den jobbiga bebisen hade jag absolut inte satt mig så nära honom. För säkerhets skull. Herregud, jag har verkligen förändrats.

Intressant om pussel

I Marias blogg läser jag ett bra inlägg där hon protesterar mot offer-mentaliteten som mammor har ibland och hon propagerar för att släppa på skuld och krav och njuta mer av livet, på ett positivt sätt. Några tips som jag gillar är att strunta i att engagera sig i föräldraföreningar och dylikt, tagga ner kraven på middagarna. Konstigt nog ställde jag högre krav på mig själv med middagarna när jag var ensam med barnen. Jag lagade nyligen för första gången någonsin pyttipanna från frysen med stekt ägg och rödbetor till barnen och de älskade det. Det hade jag aldrig gjort förut, då jag inte tyckte det "dög". Korv med bröd är också nåt nytt och enkelt. Man tar död på sig själv om man ska laga näringsrik dinner sju dagar i veckan även om det känns bra när man gör det. Hur som helst ett bra råd till mammor är tagga ner, inse begränsningar, beundra de mammor som orkar packa fika (hembakat har jag helt gett upp, numera köper vi inte ens kex och sånt att ha hemma till utflykter, har inget hemma, på sätt och vis nyttigare)till badplatser och se hur barnen tittar avundsjukt men skit i det, ta med cash och låt dem köpa en korv eller en glass och du slipper disken och kladdiga mackor som ingen ändå vill äta/blir mätt på. Orka vara glad och snäll genom att sänka ambitionerna. Att dela jämställt är också viktigt och det är en stor myt att män med framgångsrika jobb och höga positioner inte hinner/orkar/kan göra sin del av arbetet i hemmet, en ren myt, det handlar om kärlek till sin familj och om vilja. När det gäller barnuppfostran tror jag stenhårt på att alltid hålla ihop mot barnen, aldrig underminera den andres ord eller auktoritet, och att vara tydlig med regler och rutiner. Barnen blir trygga om de ser att vi har en enad front och är överens om allt vi säger till barnen. Det är jättesvårt ibland, men jag tror att det är nyckeln till framgång om man kan bita ihop och diskutera det man eventuellt tycker blev fel senare, när inte barnen hör på. Det är min ambition i alla fall.

Saker som man retar sig på

Saker som min man retar sig på hos mig:
Att jag vägrar hänga mina kläder och kavajer på galgar.Krokar duger väl bra.
Hur jag INTE viker ihop kläder i lådor och på hyllor utan bara trycker in dem.
Att jag kommer för sent till allt (utom barnens skola).
Att jag är snobbig och besserwissig.
Att jag tar mig friheten att bara gå hemifrån när jag blir arg.
Att jag inte stänger luckan till mikron, (ibland med flit jag erkänner hihi)
Att jag inte hör pipet när teet är klart i mikron utan sitter kvar vid datorn eller boken tills han hämtar det.
Att jag inte använder vattenkokaren (orka).
Att jag förbjuder användandet av vad heter det, coasters?, alltså underlägg till glas och koppar, my god, vad överdrivet. "Möbler är till för att användas. Var inte så vuxen". (detta tycker han är kul för han har tidigare alltid fått höra motsatsen, väx upp, var inte så barnslig, och jag tycker tvärtom att han är för vuxen och ordentlig, jämfört med mig)
Att jag lägger knivar i diskmaskinen.
Ja det var bara ett smakprov.
Men jag är ändå underbar och älskad av alla och på jobbet går det också bra.

På landet

Jag bor på landet igen och det är gudomligt. För en neurotisk, over-the-top-orolig, och allmänt stressad människa som jag själv, är det här det bästa som kunde hända mig, efter att ha bott 5 år i stan med barnen, för att det var enklare och mera praktiskt när jag var ensam. Tidigare bodde vi på landet så för barnen (och för mig) är det ett återvändande till ett liv nära naturen, som vi älskar. När jag blir förbannad och tappar humöret på mannen, barnen eller bara något oväsentligt, brukar jag öppna ytterdörren och bara gå rakt ut på grusvägarna. Utan telefon och utan allting. Igår gick jag längst ut till havet och låg på rygg på en brygga och kände de sena sommarvindarna blåsa över mig. Det var så vackert att jag nästan började gråta. Healing för själen och alla upprörda känslor försvinner. Eller som imorse, när mannen ringde från flygplatsen på väg till Stockholm på business-möte klockan halvsju för att väcka mig och jag måste stiga upp och se till att fem barn fick frukost och kom iväg till skola och dagis, då drog jag upp de nya, svarta rullgardinerna och såg havet och daggen i gräset och himlen som var svagt rödfärgad av soluppgången och det gjorde det så mycket lättare att ta itu med dagen.

Djur

Såg precis ett rådjur korsa trädgården, springa tvärs över det daggvåta gräset och hoppa upp på stenmuren och försvinna in i skogen i skymningen. Och idag var jag tre timmar i stallet med Mini-Gaia. Underbara hästar.

Ensamma hemma

När mannen reser bort två dagar tror jag att barnen inte ska reagera så mycket, det var ju trots allt inte så längesedan de bara levde med mig? Men jag har fel. Det är ett tjatande från morgon till kväll, var är han, när kommer han hem, vem ska skjutsa till träningen, hinner han säga godnatt när han kommer hem på kvällen, vet han att jag är sjuk, när ska jag spela upp på golfen, vet du när han kommer hem, var är han? Och plötsligt, för mig, känns det ovant att vara ensamförälder bara för två dagar när jag blivit van vid att dela allt ansvar med honom. Barnens första dag i nya skolan följer vi båda med, och hälsar på lärarna och tittar in i klassrummen, han följer med min son, jag följer med min dotter. Sedan går vi till fritids och han fyller i fritidslappar och skriver på blanketter, vi går på föräldramöten, han skjutsar till sonens alla träningar och bokar in lekträffar med nya kompisar åt både min son och min dotter. Hans ledaregenskaper visar sig tydligt och mina barn har tagit honom till sig som en riktig förälder. När min son är sjuk funderar jag på om han ska stanna hemma från skolan och jag frågar mannen: -Vad tycker du, det är väl ditt barn också! Och sedan inser jag vad jag har sagt, men jag menade det verkligen. Han skriver sjukintyg till ´min sons lärare och jag säger på kvällen, när han kommer hem: -Vad lätt det har gått för dig, att bli accepterad....
Men han protesterar och påminner mig om hur jobbigt allt var de första månaderna, särskilt med min son (jag har glömt det nu när de är så tajta att jag nästan känner mig utanför, en skön känsla av befrielse, som om jag aldrig hade kunnat fylla den platsen)och allt arbete, all tid, alla samtal, allt engagemang som mannen lagt ned för att vinna deras hjärtan: -Jag har förtjänat det! säger han och jag tänker att det har han verkligen. Han är otroligt efterlängtad när han kommer hem efter två dagar i Stockholm, inte bara av mig utan också av mina barn. Och han säger: -Jag har längtat efter er också! Inte bara efter dig, utan även efter dem! Och jag vet att han menar det för han går direkt in till dem och pratar och säger godnatt och jag hör deras röster från andra våningen och jag tänker, att den platsen han har den har han jobbat sig till. Och jag tänker att biologi är inte allt när det gäller föräldraskap.

På Waynes

Om alla bara kunde vara helt tysta härinne så skulle det vara mycket lättare för mig att blogga, jag menar jobba! Och kan ni stänga av TV:n tack. Och radion. Såja. Jag forskar förstår ni. Very important. Nejdå det där är inte räkningar och de där bloggarna är bara när jag tar rast.

Mat

Mannen säger att nu i mitt nya tillstånd som gravid i femte månaden äter jag som en normal människa. Det är sant men jag känner mig som ett matvrak. Förut åt jag ju som en anorektiker så skillnaden är markant. Såhär upptäckte jag att jag var gravid, förmodligen: Jag var bortrest på konferens utomlands och kom till hotellet på kvällen vrålhungrig, restaurangen var stängd. I regn och mörker gav jag mig ut på gatorna och dissade affär efter affär där de bara hade sallader och mackor, i vanliga fall fullt tillräckligt som kvällsmat halvtio på kvällen. Till slut stegade jag in på en kinarestaurant, beställde en rejäl portion med kinamat och gick direkt till hotellet och åt allt framför TV:n. Mannen ringde och jag berättade om vad jag fått för frukost, fika och lunch på konferensen: -Pastasalladen till lunch var värdelös, jag blev inte ett dugg mätt, berättade jag och sedan pratade jag om vad jag trodde att vi skulle få för mat nästa dag. Mannen sa: -Det var väldigt vad allt kretsar kring mat....Du tror inte att du är med barn i alla fall? (jag förnekade detta länge in i det sista för att få dricka vin så länge som möjligt). -Nejdå, det vet man inte, sa jag. Mannen frågade:- Hur gick ditt föredrag på konferensen? Jag svarar: -Jodå, det gick bra, fast kaffet var inget vidare och det var inga goda kakor heller.

Till kontoret

Om jag skyndar mig nu hinner jag sitta en och en halv timme på waynes och jobba, med en latte (och nu när jag är gravid kan jag ju ta en muffins hehe)innan jag ska möta mannen på lunch (att jag klär upp mig för att möta mannen på lunch måste väl betyda att jag är riktigt kär? eller panik-gravid?)hoppas thai-mat och sedan har jag exakt en och en halvtimme till att jobba innan det är dags att hämta Mini-Gaia hos en kompis och skjutsa henne till ridningen. Första gången på kontoret (waynes) fick jag inte tag i rätt trådlösa nätverk men några alternativa ungdomar vid bordet jämte var snälla och hjälpte mig. De hade skor på sig. Apropå min nya info om studenter i biblioteksvetenskap som vägrar bära skor, inte på grund av material typ skinn, utan för att fötterna ska vara fria. Jag tror min son är med i den gruppen. Sitta på waynes själv med främlingar och jazzmusik och kaffedoft är ett perfekt sätt att jobba på, om man bara kan låta bli att blogga.

Vegetarian

Trots att jag äter järntabletter är mina järnvärden oroväckande låga och jag är trött hela tiden. Jag säger till barnmorskan att jag är vegetarian, så jag är van.
- Äter du inget kött? frågar hon.
- Nej...
- Inte ens nötfärs?
Jag stirrar på henne som om hon inte är klok. Jag är så van vid att folk jag känner och umgås med äter vegetariskt så att jag blir förvånad när folk äter kött, det känns konstigt, onödigt och liksom överdrivet. Nötfärs?????När ingick det i en vegetarisk kost? För att det är hackat så räknas det inte eller? Hur tänkte hon här? Snart ska vi till Indien, då kan man känna sig normal.

Roligt hos barnmorskan

Jag går på ny kontroll i den nya staden och får upprepa allting jag redan sagt för det går tydligen inte att överföra mina fakta och uttalanden via datorn mellan två landsting, gud nej, absolut inte. Allt måste knapppas in igen och jag måste svara på frågor:
- Är det första barnet?
- Nej tredje.
- Ny pappa?
- Ja.
- Hans första?
- Eh, nej, fjärde.
- Är du fullt frisk?
- Ja, fysiskt.
(Hon ler)
- Yrke?
- Forskare.
- Mannens yrke?
Jag blir helt tyst och inser att jag inte har någon aning. Jag vet vilket företag han jobbar på och jag vet ungefär på vilken position i företagshierarkin han sitter men yrke? Titel? Det har jag ingen aning om.
- Vänta jag ska fråga, säger jag och skickar ett sms till mannen som sitter i big business möte i Stockholm. "Vad har du för yrke?" Jag vet att jag kommer få svar snabbt och medan jag väntar säger jag till barnmorskan:
- Jag tror att han har ett jobb för han går ju iväg varje morgon.
Hon skrattar och jag tänker på den där sanna historien jag hörde talas om det var om en man i Frankrike som gick till jobbet varje dag men han hade inget jobb att gå till, han bara lurade familjen (och sig själv).
- Men du vet inte vad han gör? frågar hon. Och jag tänker att jag borde ha lyssnat eller också har jag faktiskt aldrig frågat honom. Vem bryr sig? Vet han vad jag forskar om? Knappast. När han ska beskriva mitt jobb för folk stapplar han lika mycket på orden som jag gör nu. De enda jobb jag förstår är lärare, forskare, författare, konstnär, musiker, läkare, skådespelare. Allt annat är obegripligt och ointressant.
- Nej jag vet faktiskt inte. Men det är säkert nåt bra!
Barnmorskan skrattar och säger förtjust:
- Så du tog honom ändå!
-Ja, jag tog honom för hans personlighet!
Svaret kommer via sms med titel och tillägget "men det är för pinsamt älskling" och jag läser upp hela sms: et och barnmorskan skriver in hans titel i journalen fast hon säger:- Ja, det håller jag med om.
Och jag tycker att hon är överraskande rolig.

Into the wild

Forskning kring animal studies kommer från alla möjliga fält, inklusive mitt eget, litteratur. Det intressanta med ett sånt här nytt område, som ursprungligen kommer från djurrättsaktivism, är att det finns en stor frihet i att definiera och fastställa termer och gränser. När något är nytt finns det inte så mycket regler, men samtidigt ställer det högre krav på noggrannhet: jag har inga förebilder (i Sverige, i alla fall som jag känner till), inga mallar för min forskning, bara en slingrande, ojämn väg att gå. Det gäller att se upp för stumbling blocks och enkla fällor. Det finns två sidor av djurrättsaktivism, den ena uppenbara är den som motsätter sig all objektifiering av djur och vår vana att positionera oss som högre stående. Veganer som släpper ut minkar och inte bär skinnkläder till exempel. Den akademiska sidan av animal studies sysslar med att försöka analysera och förstå hur anthropomorphisering (att tro att djur tänker och känner precis som vi) kan leda till missförstånd och objektifiering trots goda intentioner. I Werner Herzogs dokumentär Grizzly Man trodde Timothy Treadmill att han var en del av björnarnas samhälle, eftersom han levde med dem, att han förstod dem som en jämlike. Tills han blev uppäten av en björn. Så frågan kvarstår: Vad är ett djur? Och hur skiljer de sig från oss? Kan man överhuvudtaget dra en gräns mellan just djur och människor?

Förändring

Efter att ha stångats med ångest kring min forskning och min avhandling går jag på handledningsmöte och känner mig som om allting faller på plats. Allt kommer att ordna sig. Hon skrattar åt de radikala förändringarna i mitt liv men hennes tro på mig och min forkning är orubblig. Ny stad, nytt hus, ny man, ny graviditet, jaha ok, bra, och så the question of the animal. Allting består, mitt arbete består, jag finns fortfarande kvar mitt i allt det nya, finns fortfarande jag.

Förankring

Jag trodde att jag hade ett behov och en tendens av att alltid skapa en förankring runt omkring mig, i platsen, människor, sammanhang. Men plötsligt, ju starkare min förankring till min man blir, och ju starkare hans förankring i mina barn, desto tryggare känner jag mig oavsett var jag är. Det är som om jag genom förankringen i honom och i vår familj har blivit mindre sårbar för yttre förändringar. Det känns som att vara skyddad av en bubbla av kärlek, att oavsett var vi är någonstans så har vi vår trygghet ändå. Det är en ovan känsla och faktiskt lite främmande. Som att glida fram genom världen, men utan de känsliga antennerna jag hade förut. Det finns någon här som alltid är på min sida.

Förflyttningar

En gång skrev jag en lång novell som hette Förflyttningen. Den handlade inte om att flytta, faktiskt, jag vet inte varför jag kallade storyn så, men den handlar om att förflytta sig själv och sitt liv framåt på något vis, inåt, mot ett större djup, en större känslomässig närhet. Det var en fiktiv historia men alla trodde att den var sann. Jag levde ensam då men jag drömde om att uppleva det jag har idag. Jag minns när jag stod framför publik och läste en bit ur den där boken jag hade skrivit och jag minns att jag nästan blev rörd till tårar av intensiteten i mina känslor, de känslor jag skapat fiktivt alltså, men ändå upplevt, för har vi inte ändå alltid någonstans redan upplevt allting förut, känt vissa känslor även om det bara varit en föraning om vad som komma skulle? När jag var barn flyttade jag ofta, bytte skolor och dagis och barnflickor och städer och kompisar. Jag har länge anklagat mina föräldrar för att ha orsakat en brist på trygghet i mig själv genom dessa förflyttningar. Jag svor att jag skulle ge mina barn en annan trygghet. De är 8 och 10 och har redan gått i tre skolor och två dagis, de har haft åtskilliga barnvakter. De är otroligt trygga och självständiga och konstigt nog verkar de ha lättare och lättare för att ta för sig och skaffa vänner för varje förändring. Jag måste alltså hitta något annat att skylla på.

Jobbar

Både Alex och katerina kommenterar roligt hur en viss typ av människor sitter på cafeer och restauranger och låtsas-jobbar på sina laptops. Alex beskriver en hel morgon av meningslöst "jobbande", han åker hemifrån för att jobba men som skribent har han ingenstans att ta vägen, inget jobb att gå till, bara sin dator och servitörer att beställa kaffe på kaffe av. Känner mig olyckligt träffad av det här. Nu när barnen har börjat skolan och försvinner från hemmet på morgnarna infinner sig en lätt oro: vad ska jag göra, var ska jag börja, och framför allt var någonstans ska jag göra det? Hemma, och iså fall på altanen eller inomhus? ( I vilket fall blir man distraherad av hushållssysslor) På cafe på stan? (Distraherad av människor, musik, bilar, andra affärer och ärenden). En ensamhet som tar över frustrationen över att inte få nåt gjort. Alex ringer sin tjej och bebis för att möta upp på lunch och tvingar de sedan att ta en kaffe också, så han slipper bli ensam med datorn. Min dag i korthet: Optiker redan halvtio (kom en kvart för sent). Jävlar vad effektivt det kändes att va ute på stan och igång innan affärerna öppnat. Sedan några ärenden. Sedan cafe-besök, satt ute, inte en kotte var där, bara personalen satt och snackade vid bordet bredvid. Sedan handla, slänga skräp, köpa lunch på en restaurant, take away. Sedan hem, massa grejer som behövde göras i hemmet, det tar aldrig slut, maila lite, ringa lite, kolla lite, läsa minst tio bloggar. Tänka. Sedan kommer barnen hem med tusen kompisar och det är dags att planera middagen och kvällens händelser. Ja det var en effektiv arbetsdag. Bättre imorgon.

Soul mates

Så står det i bröllopsringarna nu ska vi bara boka datum. Mannens kolleger och vänner frågar honom vad det var som han föll för, varför det blev just vi, varför vi passar så bra ihop. Hur kan man förklara, svara på det? Att vi är precis likadana och ändå helt olika. Temperamentsmässigt kaotiska, vi pratar i munnen på varandra och skrattar högt i förväg när vi berättar historier för våra vänner,som tittar på oss medan orden far som tennisbollar ur våra munnar, ping pong, fram och tillbaka,vi fyller i varandras meningar, avbryter varandra oupphörligen. Vi talar ständigt,adhd är bara förnamnet, här finns ingen tid för eftertanke, vi åker till Jysk och köper rullgardiner fem minuter före stängning och mannen hetsar: - Vilken tar vi, bestäm nu, svara nu, älskling! På bara två punkter skiljer vi oss åt, jag är litteraturvetare, han är tekniker, jag är alltid försenad, han är alltid i tid. Han säger:- Det är helt obegripligt hur du kan hinna med plan och tåg! På kvällarna sitter vi på altanen och kopplar av när skymningen faller, och vi pratar i munnen på varandra, barnen har inte en chans att komma emellan, de har gett upp för länge sedan och lever sitt eget liv med sina syskon och kompisar och mannen säger: -Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som du, någon som pratar mer och högre och snabbare än jag. Hålls på.

Havet

Jag kan se havet, det stora blå, genom sovrumsfönstret när jag ligger i vår nya, stora, svarta dubbelsäng och ser ut över världen. Här ska jag amma och läsa böcker om bara några månader. It doesn't get much better than this.

Iscensättning

Jag läser någonstans att vi iscensätter våra liv (för publik) genom facebook, bloggar osv. Vi har olika regler för vad som är privat och vad vi vill säga/visa. På bloggen är jag anonym för de som inte känner mig men jag inser samtidigt att det är en illusion, de flesta (men inte alla) som läser den vet vem jag är och läser just därför. Samtidigt får jag kommentarer och synpunkter från läsare jag aldrig har träffat och inte alls känner eller vet vilka de är. Det är oerhört fascinerande. Jag nämner inga namn i bloggen och har inga bilder, om jag refererar till andra bloggare använder jag deras namn bara om de själva skriver sin blogg i eget namn. Jag undviker att skriva om andra personer än mig själv och min närmaste familj. Barnen är karaktärer men anonyma. Mannen likaså men jag vet att han läser allt. Det förvånar mig något oerhört hur stort intresset är från folk som träffar mig och min man, intresset för smaskiga detaljer och intriger, hur går det till när man träffas som vuxna, skilda individer, hur reagerar min exman, hans exfru, hur går det, och när vi inte har någonting att berätta, ingenting att säga, för vi lever ju vårt liv nu och tänker aldrig på något annat än vår vardag och vår framtid, så blir folk besvikna, som om de hoppats på hollywod-stories, svartsjukedramer eller slagsmål mellan rivaler? När mina barn skulle hämtas hos sin pappa förra helgen körde min nya man 12 mil i bilen och hämtade dem, medan jag var hemma med hans barn. Skulle männen tagit strid på gården med värja? Eller hälsar de, pratar trevligt, om vad? semester, bilar, husrenovering? inte fan vet jag men knappast om mig eller kärlek eller känslor. Ibland tror jag faktiskt att män har lättare för att klippa banden till det förflutna, tänka positivt och gå vidare, mot nya drömmar, nya planer, utan att älta och analysera det förgångna.

Över förväntan

När flytten var på gång i våras sa barnens lärare och fritidsledare till mig att inte oroa mig för kidsen: - Du har ju så starka barn, sa de. Starka barn, tänkte jag, jaha vad bra. Och nu, fyra dagar in i det nya officiella livet på annan ort med nymålade väggar och okända grusvägar att cykla på och lådor som kommer att ta flera månader att packa upp, visar det sig att de hade rätt: Mina barn är aldrig hemma, de har fullt upp med nya kompisar, översovningar, badutflykter och fotbollsträningar. Mannen skojar: - Har dina barn flyttat in nu? - Ja, säger jag och han säger: - Men var är de då?
Starka barn, ja, det stämmer nog.

Stor familj

När man har en stor familj är det inte längre så noga vems strumpor man tar på sig bara man undviker de allra minsta med spiderman och nalle puh och man kan glömma hela konceptet att gå på toaletten ensam. Det är snabba beslut, många nej och en skyhög ljudnivå vid middagsbordet och många skratt och ett enormt behov av att bita ihop ibland och andas djupt innan man säger nåt man ångrar. Med två nya tonåringar, ett dagisbarn och mina egna gamla vanliga monster är det inte så lätt att hålla sig lugn jämt. Men jag försöker.

Hej bebis!

Vi kommer en halvtimme för sent till ultraljudet för vi (jag) har skrivit upp fel tid. Mannen sneglar anklagande på mig och ultraljudssköterskan säger: -Ja, ni hade tur att jag var kvar. Och vi har tagit med oss vår dotter som inte får följa med in först (men sedan får hon) och mannen viskar till mig: -Regelmensch! och jag ler och sedan tar vi upp allt syre i rummet eftersom vi pratar hela tiden i munnen på sköterskan och vi vill veta vad det blir och vi är så ivriga att vi knappt hör att hon säger att allting ser friskt och perfekt och underbart ut. Hon frågar vår dotter vad hon tror att det blir och när hon svarar säger sköterskan: -Det tror inte jag! Och värmen som sprider sig inuti hela mig när mannen tar min hand och ler och min dotter i hans knä som pladdrar och ser på sitt nya syskon på skärmen. Och på vägen hem är jag så upphetsad av spänningen att jag startar ett stort bråk om namn och proklamerar att mitt efternamn är minst lika viktigt som hans om inte viktigare och när vi gifter oss är det inte bättre att båda tar mitt namn för jag har ju faktiskt mycket större släkt och så vidare och så vidare och mannen kokar spagetti och dukar och jag byter ut tallrikarna och sedan kör han till fotbollen med min son men först säger jag förlåt och han säger: - Ja det stod ju i boken att man får stå ut med en hel del hormondrama. Och innerst inne kan jag inte fatta vilken tur jag har haft som har fått just honom.

Alla frågar

hur det var när vi träffades. Så här var det: han kom förbi, hans sågs, han segrade, hahaha. Veni vidi vici. Han hade vägarna förbi och det var snygga jeans och helt fel skjorta, det var yuppie-bil och promenader genom stan, det var ett försök att ta min hand i en lekpark som jag avstyrde, det var att skratta i timmar utan att veta åt vad, det var en kavaj och en halsduk och att ligga länge i en stor däck-gunga medan min dotter knuffade fart och känna att här, bredvid honom, vill jag ligga för alltid och känna farten, sakta, ilande, tryggt och fantastiskt. Sedan var det Hemköp och middag och pasta med pesto och sedan var det någon som efter den första dagen tillsammans, helt enkelt tog ledigt från jobbet och bara stannade kvar, hos mig, hos oss, i en vecka, och redan efter tre dagar kunde jag se det tydligt i hans ögon, alldeles säkert, utan att tvivla: att han älskade mig. Och jag visste att det var vi, nu, för all framtid och att någonting helt nytt just hade börjat.

Rörande

Det är en rörande historia om att träffa den rätta och se hela livet utstakat framför sig, som Alex beskriver i sin blogg, om barnet som var på väg när de precis hade träffats...Det är rörande och unikt och samtidigt exakt samma historia, som vår. Kanske är det inte så unikt, det handlar bara om att ha modet och vara öppen när livet börjar om på nytt i hejdundrande fart.

Spartanskt

Har sålt mikron p g a flytt och måste därför planera och ta upp mat ur frysen dagen före. Det blir lite konstiga rätter eftersom jag vill tömma det vi har. Idag åt jag falafel och wokade grönsaker medan barnen åt potatis och falukorv. De är lyckliga över den enkla maten. Brun sås passar till allt enligt dem, och jag häller röd thai sås på allt med samma entusiasm. Vad mörkt det är utan lampor och var är alla skålar och grytor? Sova på tältsängar och äta spartanskt mat uppvärmd på spisen, det känns som om vi campar. Tur att ingen på blocket fastnat för köksbordet ännu, nu har vi i alla fall nånstans att sitta.

Tröst

Det är en enorm tröst att även amerikanska hollywood-kändisar blir tjocka när de väntar barn. Naturen skonar ingen.

Vad grejas det med?

I grannens trädgård står plötsligt en dag en stor sten-staty, ett par meter hög. Vid dåligt väder (=för det mesta) täcks den av en grön presenning. I solsken syns avskalad/ditstänkt rödfärg på vissa delar av statyn. En dag såg jag grannen stå och putsa/slipa på statyn. Jag undrar nu: Vad grejas det med? Är det konst? På allvar eller ironiskt? Ska den stå där vilsen i en trädgård, mesta tiden täckt av en grön presenning, på en helt vanlig villagata? Till vems glädje? Det är nästan så att jag vill bo kvar bara för att se hur det utvecklar sig. Fortsättning följer.

Mer om kompisar

Om Mini-Gaia väljer kompisar efter deras utomhus-intresse så har Il Capitano bara ett krav men det är orubbligt: Fotboll. Han leker med i princip vem som helst, alla åldrar, bara de spelar fotboll. Allt annat går bort.

Utomhus

Mini-Gaia leker hos kompisar och en lyckad lek-dag är när hon har lyckats tvinga kompisen i fråga att leka utomhus. Hon berättar för mig om sina strategier för att uppnå det hon helst vill, nämligen att leka utomhus, i alla väder, gärna regn, då tar hon på badkläder: - Det gäller bara att få ut henne! säger hon om sin kompis. - Jaha? skrattar jag intresserat. Hon fortsätter:- Ja, för när jag väl har fått ut henne så kan hon vara ute hur länge som helst!
Hon rangordnar sina kompisar efter hur lätt det är att "få ut" dem. Ofta, ofta när jag hämtar henne på fritis är hon ute och leker fastän de flesta barnen är inomhus. Hon vill alltid vara ute. Så går det när man har satt barnen i naturförskola.

Sonen

Sonen lägger sig bredvid mig när jag sitter i sängen och skriver. Han leker med katterna. Han stör mig så jag jagar bort honom, irriterat. Efter en stund känns det tyst och ensamt och jag ropar: - Vad gör du? Il Capitano?
Men jag får inget svar. Nu är det han som är upptagen.

Släng gamla dagböcker!

I flyttröran hittar jag en bortglömd kartong full med gamla dagböcker från 1990-91, jag var då 19-20 och mer skrämmande läsning får man leta efter. Förskräckt och med skammen stigande i ansiktet bläddrar jag igenom sida upp och sida ner av intrasslade kärlekshistorier, totalt hänsynslöst svinaktigt beteende från min sida, där jag utan att skämmas, snarare med viss fascination (allt för en bra story?) slits mellan två stackars killar, den ene skaffade jag långt senare två barn med, den andre hade förmodligen (precis som alla sa då) passat mig bättre. Det hela slutade naturligtvis, som sådana historier alltid gör, med att jag förlorade båda, för tillfället i alla fall. Och med en sinnessjuk Jim Morrison-resa till Paris när jag försökte resa bort från problemen så att de skulle lösa sig av sig självt (det gjorde de inte) samtidigt som jag flummade runt stan med John Lennon i hörlurarna. Men, men, ni som tror på Instant Karma (det gör jag), jag har fått tillbaka med råge, om man säger så, i mina dar. Slutsats: släng era dagböcker! Det är ingen trevlig läsning arton år senare.

La vida

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Den där kavajen är så cool. Jag vill åka nu till camden market och hitta en sån second hand i en smal modell, ge den till min man och sedan ha den på mig själv varje dag.

Katterna

Katterna är söta och redan riktiga familjemedlemmar men de driver mig till vansinne ibland. Precis som övriga familjemedlemmar i och för sig.

Breaking the rules

När mannen är borta ligger barnen i min säng och läser way past their bedtime, precis som förr. Mannen ringer och hör att de är uppe: -Va? Har de inte gått och lagt sig ännu? Vi kommer alla att sova bättre och mer nu med honom i huset.

Stor son

Il Capitano kommer hem efter en hel helg med fotboll och kompisar och han verkar ha vuxit fem år, han konverserar och pratar så artigt, han säger att maten är god, han cyklar till affären, han är som förbytt. Mitt i röran med ny man, stor familj och bebis i magen har lille sonen vuxit upp. Ju mer tid han tillbringar med mannen istället för mig, desto mer självständig tycks han bli. Kanske behövdes den här familjeomvandlingen för att jag skulle släppa taget, släppa honom fri. It can only get better.

Apropå

Värderingar och politiska åsikter är inte samma sak.
Gaia

En kväll i juni

Lyssna.

Svart vägg

Målaren har kommit och färgerna bestämda. Mini-Gaia frågar mig vilka färger det kommer att bli på väggarna i det nya huset. Jag börjar räkna upp färger och när jag kommer till vardagsrummet säger jag: - Och där ska vi ha en svart vägg...
- Svart!!!??? HAHAHA!
Mini-Gaia kan inte sluta skratta, hon har aldrig hört något så tokigt och urbota dumt. Men det är faktiskt sant.

Hårdrockarna på vinden

Sommarlovet är nästan över och samtidigt som de rökande och hamrande och borrande polackerna försvunnit från trädgården så är hårdrockarna tillbaka och man kan inte längre välja sin egen musik om man vill ha fönstrena öppna. Ska bli skönt att flytta.

På stranden

Jag är på stranden med bara ett barn. Det är helt otroligt enkelt. Hon leker i sanden och badar själv, simkunnig och allt. Jag ligger och läser och halvslumrar. När vi ibland är så många i den nya storfamiljen, och när mina barn just tillbringat helgen hos sin pappa där också fem barn huserar, är det ett under av lugn som lägger sig över vår filt. Vi har packning, mat, kläder och leksaker för en storfamilj som vanligt men vi är bara två idag, och min dotter säger: - Ibland är det skönt att bara vara ensam med dig, mamma. Fast direkt när vi kommer hem går hon till grannarna och leker. Man kan bara stå ut med så mycket ensamhet och lugn och ro!

Jämställdhet

Jag är besatt och orolig och domedagsprofet när jag sätter upp regler och diskuterar med mannen om barnet som ska komma, mitt tredje, hans fjärde, vårt sjätte tillsammans. Vi sitter på en uteservering och pratar högt för vi har Tourettes och ADHD och går alltid ut och äter när vi inte har våra barn. Nej vi har inget behov av att agera med hela världen som publik, det bara blir så. Jag säger: - Det är ditt barn lika mycket som mitt, jag tänker inte ta hand om det en gnutta mer än 50 %!
- Jaha, ok, men...
- Så bara för att du jobbar så ska du inte tro att det är nån fritid när du kommer hem, då får du lägga barnet, så jag kan gå ut.
- Ska du gå ut varje kväll?
- Hur som helst, jag måste ha tid för mig själv, jag tar ju hand om honom hela dagarna, så då är det din tur på kvällarna. Det bästa är om jag går ut då.
- Så jag ska laga mat, göra läxor med de andra 5 barnen OCH ta hand om bebisen varje kväll?
Jag tänker lite och sen svarar jag leende, för det går ju inte att svara nåt annat:
- Ja. Det blir bra.
När han skrattande protesterar slänger jag fram trumfkortet, som han aldrig kan slå:
- Har du lust att föda barnet kanske? Nä, då så.

Chasing cars

Mannen kör kors och tvärs genom landet med våra flyttlass och jag följer med. Han ler och säger: -Det är värt det bara att sitta i bilen och höra den här på högsta.

Release me

Om man har upplevt några förhållanden i livet så har man säkert också varit med om att sitta fast för länge i något som är fel, som man vet är fel, och att man borde ge sig av, bryta upp. Förr eller senare gör man alltid det, det handlar bara om tid. Då, först då, kan man också hitta rätt, äntligen, hitta hem.

Please dont leave me

Den här låten av Pink, tycker min kille definierar min roll i vårt förhållande. Det tycker jag är lite överdrivet.

Kusinbröllop igen

I presentationen av gästerna i festens "programblad" står det om mig: "Är social, har festat i hela världen". Festat. Inte forskat. Min släkt har helt fel intryck av mig.

Obarmhärtig

Mannen säger efter sedvanligt trötthetsgraviddrama: - Du är obarmhärtig när du är trött, älskling! Obarmhärtig!
Jaja, lite drama har väl ingen dött av.
Ingen sa att det skulle va lätt!
(förlåt)

Namn

Lite namnförslag som jag aldrig kommer att få igenom: River, Rufus, Amadeus, Revolution Breeze, Fabius, Lucia, Miranda, Esmeralda, Poppy, Rain. Och så vidare. Som tur är har jag massor av förslag på lager i olika kategorier av annorlunda-ness, så det ska nog ordna sig.

Svärmor

Svärmor som är över 70 skrockar nästan skadeglatt: - Jo du Gaia, nu blir det många barn att ta hand om. Två gånger upprepar hon det, trots att jag försöker protestera:
- Men nu är det ju inte bara jag som ska ta hand om alla barnen, utan även han...
- Jojo, hohoho.
Min man hoppar in i samtalet och säger:
- Varannan helg är vi faktiskt själva, då brukar vi gå ut..
Då ändrar svärmor genast inställning och säger på fullt allvar:
- Jaha, men vad bra. Då borde ju alla skilja sig egentligen!
Men sedan står hon utanför huset och ser sju personer gå ner till havet för att fiska, fiskespön i händerna, och hon kan inte hålla sig utan brister ut i gapskratt och slår sig mot knäna:- Hahahaha!! Familjen annorlunda!!!
- Sjätte på väg!! ropar mannen trotsigt. Och svärfar som är över åttio vill bara prata om litteratur.

När jag orkar

Jag har fått ett mail. Det gäller min forskning. Det är ett så kallat call for papers, alltså efterlysning av artiklar till en tidskrift. Det är lite food for thought. Till exempel kan man grubbla på följande i sommarvärmen: How has globalization affected postcolonial thought? How does postcolonialism relate to postmodernism and other manifestations of ‘postness’? What does it mean to be in a condition of “postness”? Is postness now ‘pastness’? How do recent trends in literature reflect neo-colonialism? How do recent trends in literature and culture continue the postcolonial enterprise?
Sug på den. Food for thought.Jag vet att om jag bara ansträngde mig, tog mig samman, skulle jag kunna komma på något riktigt bra. Men det är så varmt idag.

Nya bloggar

Lite nya bloggar som jag läser: pappa alex är rörande och riktigt kul, kändisdottern sanna är smart och djup och alldeles underbar. dessutom höggravid och det är ju alltid kul. Or not.

Älskling

Kärlekssång till min älskling: you were meant for me. Kapitalist-svin or not.=)Och om du hade en blogg så vet jag att du skulle spela den här för mig...Well, it's for better or worse right?

Mammakläder

Och nej, jag tänker inte börja ha randigt och rutigt bara för att jag är gravid! Vad är det här, people? Ska jag behöva gå i svart och jeans hela vintern? Som vanligt då.

Ordkriget

Det är ett enormt krig med ord, en enorm maktkamp mellan mig och min man. Det krävs två veckors lidande i sjukdom innan jag förmår mig att ringa till doktorn, och inte ens då tar jag medicin. Det krävs en enormt utdragen diskussion med påföljande oundvikligt drama eftersom jag med mina tvångstankar måste in absurdum hävda exakt motsatt åsikt mot min man (och alla andra som jag diskuterar nåt med) i alla tänkbara fall och han är likadan fast tvärtom så att desto mer alternativ och hippiefierad (eller "vill vara annorlunda bara för sakens skull och utan att tänka igenom det") desto mer måste han gå åt andra hållet. Och jag drar mig inte för att blanda in feminism och världshistorien och patriarkatet och allt, bara det kan användas på min sida. Det spolas tillbaka på dvd.n för att KONTROLLIEREN vad en viss karaktär har sagt i Grey's bara för att få rätt. Mannen säger:
- Måste allt vara en tävling. Och jag säger: -Ja. Och jag säger: -Vänta bara tills vi ska diskutera vaccinationer! -Va? Ska inte barnen vaccineras nu heller? Och jag ler och säger med ett hest skratt:- Det får du se hehehe. (men jag menar det inte men det tänker jag inte erkänna nu)
Och i fallet med sjukdomen krävs det att jag till slut kallar min älskade för kapitalist-svin för att han anser att jag borde ta antibiotika som naturligtvis måste vara skadligt för barnet och jag skriker: -Du försöker stressa mig att experimentera med min kropp! Men vi börjar båda skratta för det är så roligt ändå och absurt och vi borde kanske hitta en annan hobby än att DISKUTIEREN. Och nästa dag när jag är så yr att jag kör på en trotttoarkant på väg till simskolan och vinglar vimmelkantig och febrig och gravid och full av smärtor in i simhallen ringer jag självmant tillbaks till vårdcentralen och det visar sig att jag är sjukare än jag kunnat ana och jag kan knappt ta mig uppför trappan när jag kommer hem och jag ligger utslagen på sängen och jag tar med glädje min medicin och jag skiter fullständigt i mina åsikter och jag tackar Gud för den förbannade sjukvården och den fantastiska antibiotikan och mannen lagar mat och tar hand om barnen och jag säger tacksamt genom dimman: -Åh, vad underbart att du är här! Och han säger leende:- Jaja, men igår var jag kapitalist-svin.

Extrema åsikter

Jag planerar mitt bröllop tillsammans med min kusin som delar min förkärlek för alternativa ideal och gröna anarki-åsikter. Allt detta som mannen bara tror (eller hoppas)är en act från min sida. Min kusin och jag är överens om att det ska vara massa musikuppträdande, fiol och folkmusik, människor som är barfota och har dreadlocks och läser ur Green Anarchy och Brand istället för nåt präst-trams. -Jaja, säger mannen och kör BMW.n genom Göteborg på väg till festvåningen i stan, mina kusiner är klädda i guldfärgade brudnäbbsstasser. Jag ler och säger ironiskt: -Snygga klänningar förresten! Vi planerar vidare medan bilen kryssar sig fram i stadstrafiken. Det visar sig att mannen vill gifta sig i kyrkan, för första gången. Jag är förvånad men ändå rörd och jag undrar lite chockat: -Tror du på Gud? Och min kusin säger lugnande: -Vi kan ändå ha kyrka och lite Brand. Och jag försöker samla mina tankar och sedan säger jag provocerande till mannen: -Jag ska i alla fall föda hemma.
Men han bara skrattar och säger: -In your dreams baby. Och jag vänder mig mot mina kusiner i baksätet och säger med lite lägre röst:- Och barnet ska heta Rainbow.

Kusinbröllop

På kusinbröllopet som är stort och ståtligt och amerikanskt och späckat med fotbollsstjärnor hålls det tal som i stort sett går ut på att brudgummen är en toppenkille och bruden är snäll och omtänksam. Min man ler och blinkar mot mig över bordet och viskar: -Vad fin du är! Och jag blir lycklig som bara en gravid kvinna i lång festklänning kan bli och han är den bästa mannen med de coolaste kläderna och den coolaste personligheten och den roligaste festprissen och jag säger: - Det blir inga tal på vårt bröllop! Och han säger: - Det är bara för att du är orolig för vad de ska säga om dig! Och jag skrattar för att han känner mig så väl och jag säger: - Just det, jag vill inte att du ska veta nåt om mitt förflutna! Och han säger: - Ha! Jag vet redan! Tror du inte jag vet vem du är? Det är ju därför jag älskar dig. Och jag tänker jaha, då så, men det kommer att bli en skammens minut. Och mannen fortsätter sanningssnacket när han säger: - "Snäll och omtänksam" kanske inte är det första man tänker på när det gäller dig! Och jag kan inte låta bli att skratta, men då säger mannen, den bäste av alla, den mest romantiske man kan tänka sig: - JAG kommer att hålla tal till dig älskling! Och jag tänker jaja, ok, då, kanske inte så dumt med lite tal ändå.

Män med långt hår

Min nya man ler elakt och skrattar rått när den här typen av män går förbi på gatan eller syns på TV. - Vadå? Vad är det? frågar jag oskyldigt och han säger: - Jag vet nog, jag vet nog hur du är! Och han säger att han måste klippa sig för de retar honom på jobbet, på hightech big business mumbojumbo-jobbet passar det inte att låta håret växa men jag kör fingrarna genom hans hår och jag säger: -Nej, gör det inte! Men jag vet att han kommer att göra det, det är bara en tidsfråga, men en sak är säker att det blir inga korthåriga ungar med mig som mamma. Not a chance!

Grannen säger

Min anti-stress-coachande fiolspelande granne kommer fram till mig på gatan och säger: - Är det sant att ni ska flytta? Och jag ler och säger: -Ja, jag ska flytta ihop med min nya man, du kanske har sett honom här på gatan..? Och hon svarar med överraskande engagemang:- OM jag har!!Och sedan frågar hon vad jag ska göra i höst, och jag svarar att jag ska ta det lite lugnt och hon säger:- Du ska ta det väldigt lugnt! För hon vet hur det är och jag har aldrig tänkt på att hon talar med sådan betoning.

Att de orkar

Jehovas knackar på. Att de orkar. Vad ska jag säga idag? Ibland säger jag att jag är jude eller buddhist. Med ett gravallvarligt ansikte brukar det få tyst på dem. Idag tänker jag säga att jag är muslim, det liksom ligger i tiden, tycker jag? Men de här två är unga och ser så oskyldiga ut att jag inte kan förmå mig att vara mitt vanliga hårda och kalla jag. De stirrar oavbrutet på min putande gravidmage och jag flashar lite extra med den stora förlovningsringen som kostade mer än min ett och ett halvt år gamla bil är värd, mot deras ansikten. HA! Jag är inte singel, förtappad morsa minsann! Och jag minns tanten från Jehovas som nästan förföljde mig och min förtappade, ogifta själ när jag bodde ensam på landet med två små barn, hur hon ville rädda mig antar jag tills jag fräste ifrån en dag och sedan några veckor senare stod hon i Konsum-kön och jag hälsade och skämtade glatt:-Det var länge sen..Och hur hon konstigt upprört svarade:-Ja, det bryr väl inte du dig om!
Förkastad av Jehova. Förkastad av gud?
Men nu ler jag och flashar med diamantringen på vänster ringfinger framför ungdomarna och de säger:- Vi tänkte bara säga att vi tycker att Bibeln är en jättebra bok, vad tror du om det? Och jag ler stort och putar med magen och säger: -Ja, det tror jag med! Fin klänning förresten! Och tjejen ler och säger.- Tack! Och de säger: -Lycka till! och jag går upp till sonen och säger: - Den här tidningen slänger vi direkt i tidningsinsamlingen! Och han skrattar åt det.Och jag tänker på jewel.

Jobbar du

Jag går till en läkare som bryter på svenska och som inte ger mig den medicin jag vill ha så jag måste gå tillbaka nästa dag, sjukare än nånsin. Han ställer nästan inga frågor, utom den här: -Jobbar du? Och när jag svarar nej, tänker jag att han borde förstå, han om någon, men han tittar mycket misstänksamt på mig tills jag börjar räkna upp olika jobb som jag eventuellt kan identifiera mig med. Fast det känns som att jag ljuger. Det är ju sommar!

Polacker

Polacker som jobbar i trädgården till huset där jag bor, huset jag hyr, som jag snart ska flytta från. De röker oavbrutet och röken sipprar in genom mina öppna fönster. Men de hjälper till att bära flyttkartonger, barmhärtiga mot en gravid mamma. Men de talar ingen svenska, bara jobbar på och röker, från morgon till kväll och förvandlar den lummiga trädgården till en plattstensöken.

Bröllop

Jag har hela tiden sagt att jag vill resa utomlands och gifta mig. Elope. Vi planerar. Hawaii, New York, Bali. Vi kollar flygbolagen. Ju längre tiden skrider desto mer uppenbart är det att graviditeten hindrar mig från att flyga långväga. Bröllopet flyttas närmare, geografiskt. London, Paris, Köpenhamn, Stockholm....ehh, I don't think so. Det får väl bli ett stort jävla bröllop ändå.

Festa

Vi går på bröllop och känner oss lyckligast av alla. När musiken tystnar klockan ett går vi ut på stan med de yngre kusinerna, att jag är gravid och trött ignorerar jag, ut ska vi minsann eftersom vi är tjugofem och unstoppable och aldrig går hem före stängningsdags och aldrig kan säga nej till en inbjudan till fest och vi går från ställe till ställe i Göteborgsnatten med kusiner som lever loppan och inte har tiotusen ungar och flyttar och villor och bebisar i magen och vi klagar upprört över att allting bara stänger, jag försöker till och med övertyga vakterna i något högt torn med glashiss att hålla öppet längre för vår skull men han bara skrattar och vi har kul men vid klockan tre tar vi motvilligt en taxi till hotellet och jag är nykter och du är full och chauffören skrattar högt åt våra samtal bak i taxin där vi analyserar och dissekerar varenda människas förhållande, inget går upp mot vårt eget förstås, ingen är så kära som vi, så lyckliga som vi, vi är Romeo och Julia och inga kan älska som vi. -Jag älskar dig, säger han och jag skämtar rått tillbaka, som bara en nykter, älskad, gravid kan göra: -Jaja, jag kan få vem jag vill! Och den pakistanske chauffören gapskrattar av skadeglädje. Mannen säger: - Ha! Du är bara sur för att du inte kan dricka! Dagen efter bröllopsfesten säger mannen: -Att festa med folk som är femton år yngre är inte alltid en bra idé. Say no more. Snart åker vi till Indien.