Denna bok

Denna bok fick jag i händerna av Agueli idag: Daniel Quinn: "If they give you lined paper, write sideways"
Bara titeln lovar gott!

Tack alla läsare

Underbart att ni finns, alla bloggläsare som kommenterar och läser och gör att det här blir ett levande samtal, en dialog inte bara en monolog. Underbart också med sköna tips om läsning och filmklipp och annat! Kram gaia

Let my people go surfing

Cool titel på bok av nån snubbe som heter Yvon Chouinard och har grundat ett företag vid namn Patagonia, om lite anti-stuk på arbetslivet...Citat från Köpstoppsbloggen:

Management by absence
Chouinard beskriver sin idé om ledarskap som att företagets filosofi ska vara så väl förankrad hos alla medarbetare att man kan arbeta efter "management by absence". Det innebär att man som anställd självklart ska kunna sticka iväg och surfa, när vädret är bra och man själv har lust. Man behöver inte fråga chefen, eftersom han ändå inte är inne.

Mer sånt i arbetslivet. Känns väldigt kaliforniskt, sticka och surfa på arbetstid. Om man nu måste jobba så låter det som en bra filosofi. Mer frihet åt folket...

Varför är vår civilisation ohållbar?

Mr Jensen förklarar här kortfattat varför vår typ av samhälle är ohållbart i längden; på grund av att vi är beroende av mer resurser (från naturen) än vi har (råd med). Det vill säga, vi lever långt över våra tillgångar. Vi har inte möjlighet att försörja oss själva, vi är beroende långt utöver vår förmåga att upprätthålla oss och våra liv. vilket leder till desperarion, ångest, oro och krig. Till skillnad från samhällen som lever i samklang med naturen och inte utarmar den, små samhällen som ger och tar och använder byteshandel osv. Där det finns en balans, inte bara ekonomisk utan ekologisk.

I poeters sällskap

The man is a poet.

databeroendet

Jag har 1566 olästa mail i min inbox. På en av mina tre mailadresser, och då räknar jag inte hotmail som jag inte kollat på flera år. En av mina mailadresser kollar jag flera gånger om dagen, varje timme om jag inte är upptagen av möten eller undervisning. Andra mailadressen försöker jag kolla varje dag men glömmer så det blir kanske varannnan-var tredje dag. Tredje mailadressen som tillhör ett jobb jag har på skolan kollar jag aldrig, och det tror jag har gått fram. Jag orkar inte. Jag missar saker, helt klart, inbjudningar, förfrågningar, möten, fester. Oftast kommer då påminnelser. Vissa mail har numera ett rött utropstecken och krav på besked om läsning. Undrar varför? Hehe. Jag orkar inte. Jag glömmer. Vem hinner? Jag väljer. Vissa mail från vänner är extra efterlängtade och jag kastar mig över dem och svarar oftast direkt. Många andra mail tänker jag svara på men glömmer bort totalt om jag inte gör det direkt. Alla mail från sonens fotbolls-eller bandytränare öppnas direkt, med almanackan i högsta hugg, matcher och möten skrivs in direkt för att inte missa nåt. Allt det här tar upp enormt mycket tid och energi. Hur är det för er? Sedan har vi mobilen. Och facebook. Och så vidare. Jag gick på möte med professorn med köksalmanackan i högsta hugg för jag orkade inte skriva över allting i den lilla, för året nyinköpta mini-almanackan. Det här är helt sjukt. Eller? När jag var bortrest tre dagar på skidsemester kändes det oerhört befriande och smått rebelliskt att inte ta med datorn. När jag kom hem tog det flera timmar innan jag vågade ta tag i att öppna mailen, så stressad var jag vid blotta tanken på all information jag måste ta till mig och ta ställning till. Hur var det förr? Jag minns inte. Bara några få år tillbaka såg i alla fall inte mitt liv ut såhär, det har eskalerat.

Konferensen i Venedig

Apropå att inte idealisera hjältar och förvänta sig för mycket, en liten anekdot från verkligheten: På cocktailpartyt på konferensen i Venedig närmar jag mig långsamt den världsberömde amerikanske forskaren i postkolonial teori och han har ett vinglas i handen och en flaska under armen (!) och han är klädd i svart kavaj och vit skjorta och jag har läst alla hans böcker på mina doktorandkurser på universitetet och han är en levande legend och jag är full av beundran, full av förväntan när jag ställer min fråga, som jag är uppriktigt intresserad av att höra hans svar på. Jag frågar honom vad han tror om miljöproblemen och om radikala eko-aktivister kontra de akademiska kolonisationsforskarna och vad han tror om framtiden. Det är naturligtvis omöjligt att bli nöjd men jag väntar med spänning och han tar en klunk vin och sedan ler han och säger: "I think there are enough people worrying about it so it will probably be ok". Man kan nästan höra kraschen när han rasar ned från min piedestal och senare på dansgolvet rasar han ännu mera.Det är inte hans fel, det är mitt, men det är också min vinst och min insikt för det är då jag vet vad det är jag måste skriva om.

Resan

HOLDING HANDS

I remember
somewhere along the road
between Bombay and Goa
when the full moon was actually
hanging as if from a thin thread
outside the broken bus window

Bumpy road
at midnight
hot air sweeping through and around us
competing
with the blasting bombastic Bollywood music
for our attention
my head tentatively tilting towards him
as I'm leaning against his shoulder

I remember
his ragged dreadlocks, dirty jeans, and
my unwashed, tousled, long hair
and my ridiculously loose-fitting sari,
which was red with golden threads

I remember you, Noah
And holding my hand


Dikt av mig

Hur många miljökämpar krävs det för att byta en glödlampa?

Roligt och smart av Derrick igen. Oj! Han dricker ur flaskan trots att han kritiserar den! Är han en hypocrite då? Nej, det är just det jag menar. Vi gör vad vi kan. Vi är en del av det här samhället. Men vi gör vad vi kan.

De nya männen

Marcus Birro skriver intressant och rörande om sin syn på sig själv som del av en ny rörelse, "Vi är de nya männen" skriver han, som tar familjen på befriande allvar. Han positionerar sig, som vi litteraturvetare brukar uttrycka oss,visserligen mot de karriärmammor och karriärpappor han ser omkring sig, men han bidrar ändå med något tankeväckande. Själv försöker jag undvika den typen av positionerande och koketterande, att alltid tänka i motsättningar skapar ofta fler konflikter än det löser problem. De flesta problem vi har i samhället, i världen är gemensamma och krig funkar inte, tävlingar om vem som har mest rätt funkar inte. Det bästa man kan göra är att sprida sina tankar, som en röst som kan påverka, på ett positivt sätt, väcka tankar och insikter. Birro ser sig själv som en ny typ av papppa, som deltar till hundra procent i det långsamma livet och det är beundransvärt och vackert. Den rådande trenden de senaste tio-tjugo åren har annars varit att mammorna ska bli mer utåtriktade, ta ett steg ifrån hemmet och barnen och det har varit helt rätt och nödvändigt eftersom pendeln alltid svänger åt rakt motsatt håll, tes och antites...Sedan har det samtidigt funnits en annan, hippiefierad rörelse som gått åt motsatt håll, mera bakåtsträvande kanske enligt vissa, eller just som Birro skriver, mera anpassad efter barnen och livets korthet. Själv kände jag väldigt starkt när jag fick barn att allting utanför den lilla världen var relativt ointressant och jag ville ägna största delen av min tid åt att vara nära barnen. Det är skönt att se att det finns pappor, män, som känner likadant. Som inte bara tar pappaledigt i samband med semestern för att vara politiskt korrekta eller för att samtidigt bygga om garaget. Som skriver rakt från hjärtat som Birro om att han vill stanna upp, vara här, nära, stilla, hos sin familj. Att ta sig den tiden. Själv erkämnner jag gärna att det har varit många ändlöst långtråkiga och ångestskapande, ensamma stunder i det här livet nära barnen, där man ibland känt att man står helt utanför "världen" men det har alltid känts rätt, och som den enda världen värd att vistas i, och det är inget jag någonsin har tvivlat på, för mig. Men jag har gott om vänner som tänkt och gjort annorlunda, och det har gått bra det med, funkat bra för dem, kanske bättre på vissa sätt, eller sämre. Poängen är att det handlar inte om att döma, att välja rätt eller fel. Jag tror förresten att otroligt mycket av de val vi gör i vår relation till barnen har att göra med vår egen uppväxt, vår syn på våra föräldrar. Vissa av oss gör medvetet eller omedvetet tvärtom mot vad våra föräldrar gjorde. Jag vet att jag gjort det, och fortfarande gör.

Intressant om närhet

Läser lite om Jean Liedloffs tankar om barn. Vissa av de här idéerna har jag tillämpat utan att jag har varit medveten om att någon hade forskat kring ämnet. Det var en instinktiv och intuitiv kunskap som jag bar med mig, som var starkare och tydligare än något som den rådande konsensus i omgivningen byggde på. För mig var några grundstenar just närhet, att bära barnen jämt och att sova nära tillsammans hela familjen i en stor säng (som tog upp hela sovrummet) självklarheter. Det fanns ingen möjlighet eller något större intresse hos mig att lägga barnen i vagn, vagga eller spjälsäng, det var som om barnen talade till oss och vi lyssnade. Det här med att lyssna på barnen blir svårare när de blir äldre och dras med i alla önskemål och aktivitetskrav, men jag tänker mycket på hur man hjälper barnen att tillfredsställa deras verkliga behov, att bli sedda och hörda, älskade, och försöka se upp med att dras med i den verklighet av ha-begär och snabbt måste-tempo som vi lever i dagens samhälle. Kan man redan nu vara en motvikt, en röst som säger, stopp, vänta, ta det lugnt, så kanske man kan hjälpa barnen att se sina egna behov i framtiden istället för att lura sig själva att fylla dem med artificiella stimuli som shopping, konsumtion, underhållningsindustrin etc. Katrina Kenison skriver om sin kamp att skapa en lugnare livsstil i sin familj, där mycket påminner både om Jean Liedloff och om Waldorfpedagogiken. Läser vidare...

Derrick Jensen

Här kommer han. Jensen har skrivit en rad mycket intressanta böcker, de mest kända är Endgame 1 och 2. Han är en framstående, amerikansk miljökämpe, radikal civilisationskritiker och förespråkare av "eco-tage",(=sabotage i miljökampens namn, alltså inte bara civilt motstånd utan aktivt motstånd). Själv är jag pacifist och även om jag förstår och inspireras av de så kallade eco-warriors som strider till handling så ser jag deras aktivism mest symboliskt, som en väckarklocka för oss andra, och som inspirationskälla. I längden tror jag att det i människors medvetande som förändringen av samhället och synen på naturen och vår del av naturen, måste ske, och då tror jag mest på ordens makt. Som att skriva böcker, blogga, prata om de här frågorna hela tiden och med alla, uppfostra barnen till ett naturnära tänkande och liv. Mina barn har till exempel gått på utedagis med ekologisk mat och enbart naturtomt osv, där barnen alltid vistades i naturen, var med och odlade osv, även fast dagiset låg längre bort än det lokala asfaltsdagiset så var det värt det, det var så viktigt, och det var ett tillfälle för mig att påverka deras start i livet, precis som det faktum att de bodde mitt ute på landet sina första år, och att de i stort sett fortfarande lever ett liv utan TV och dataspel eller andra medier. Det finns små sätt som man kan påverka, genom sina val i familjen påverkar man också omvärlden, eftersom vi människor och de vi är, hur vi lever, är en del av den världen. Vidare skriver Jensen mycket intressant om sambandet mellan patriarkala maktstrukturer och våld i samhället, särskilt i USA. Vad jag gillar mest med det här inslaget är att Jensen uppmanar oss att hitta och använda våra egna, unika talanger för att påverka problemen i världen, hitta sin passion och sin möjlighet att hjälpa till på det sättet. Och sedan,frågan: Are you willing to do it? Dessutom, om man studerar Jensen närmare, upptäcker man att humorn och självdistansen hela tiden finns där, som en lättnad och en andningspaus mitt i allvaret.

Högstadiet del ett

Egentligen är det samma sak att undervisa på högstadiet som att uppfostra barn: Auktoritära maktmetoder, skrik, hot och bråk leder bara till motsatt effekt, trots, ilska, rädsla och panik. Närvaro och lugn, ett stort, starkt inre lugn, som måste byggas upp under lång tid i förväg inombords, och rakt riktad koncentrerad och ärlig närvaro, förutsättningslös, fördomsfri, funkar. Ibland. Allt hänger på MIN sinnesstämning, inte på deras. Idag var jag distraherad och frånvarande och det märktes direkt. Jag satt i katedern och eleverna skulle jobba självständigt med stenciler. Då märkte jag att en av eleverna satt och såg rakt på mig istället, allvarligt, forskande. Jag undrar vad han tänkte på. Jag vet vad jag tänkte: Innan du hinner blinka är du nästan fyrtio år och undrar vart fan tiden tog vägen. Ok, det var ju de där månaderna i Indien och så nästan ett helt decennium i Kalifornien och så...ja, ett par terminer i Spanien, halvt glömda i sangria-dimman, och så livet på landet när barnen var små...there goes twenty years.

Förening och blogg

Föreningen Medveten Konsumtion har en hemsida, en facebook-grupp och en blogg, som heter "Medveten Konsumtion-hur fan då?". Just nu har de lustigt nog, samtidigt som jag startat mitt köpstopp, en kampanj för an månad av medveten konsumtion, där de ger olika förslag på hur man kan börja, vare sig man väljer köpstopp eller bara mera medveten konsumtion, köpa begagnat osv. Vidare hittar jag på köpstoppsbloggen information om freecycling-dagar i Göteborg där man kan byta grejer med varandra. Detta är något som kommer stort i flera storstäder, att man byter kläder och gör det till en folkfest.

Tid över

Man får otroligt mycket tid över när man har köpstopp. Har ni tänkt på hur mycket av vår tid vi lägger på att jaga runt och leta efter saker som vi bara måste köpa? Nu? Det här är en befrielse. Truly.

I love you

Älskar hennes stil i den här videon, älskar även låten, om kärlek. Vad mer kan man säga än "For what it's worth...I love you...and what is worse...I really do...". Enkelt, och tillräckligt. Glädjen i att erkänna att man älskar någon och samtidigt den förtvivlade rädslan och paniken som ligger inbakad i kärleken.

Lugn och ro

"Enkelheten ger frihet-frihet att göra mindre och njuta mer"

Citat från Katrina Kenisons underbara bok "Tankar för stressade mammor" som betytt otroligt mycket för min livsstil, min familj, mitt sätt att vara med mina barn och även med mig själv. Tystnad, lugn och ro, tid för eftertanke. Tanken bakom. Mer om detta kommer senare.

Cardigans

Gammal favorit i repris, love this. I'm an angel bored like hell, you're a devil meaning well...Vet inte varför jag tycker det är så briljant men det gör jag.

Värsta bestämmaren

Hämtar barnen lördag klockan femton hos pappa långt ute i bushen utanför Älmhult. Sonen sparkar en fotboll mot huset, om och om igen och ropar till mig:
- Ska vi till Äventyrsbadet?
- Eh, nej, svarar jag.
- Åh! Du lovade!
- Eh, nej det har jag inte lovat. svarar jag lugnt som bara en utvilad mamma kan svara.Jag lovar mycket sällan mina barn någonting, så den gick jag inte på.
Jag ser hur sonen sparkar i snön och tänker, sedan slänger han ur sig den värsta anklagelsen han kunde komma på mot mig:
- Du är ju värsta...bestämmaren ju!
- Eh, ja, det är jag som är mamma.
Nice to meet you.
Men vad har hänt? När abdikerade vi från vårt föräldraskap? Ska det ifrågasättas att de vuxna bestämmer? När började detta? Jag förhandlar mycket, alldeles för mycket med mina barn. Tydligen. När det faktum att jag bestämmer, säger nej, utlöser frustration och irritation. På biblioteket har jag lånat två böcker av berömde familjegurun Jesper Juul, men jag har inte läst dem än. Får se om jag orkar. Jag är egentligen ganska allergisk mot alla självhjälpsgurus och familjenannies. Ibland tror jag att vi behöver befria barnen från ansvaret att bestämma i familjerna, befria dem från alla valmöjligheter. Jag tror att tyngden de måste bära om de får känslan av att de har makten att bestämma över de vuxna skapar en enorm otrygghet. Återkommer till ämnet.

Köpförbud och godisförbud

Inspirerade av mitt "köpförbud" som de kallar mitt självvalda köpstopp, har barnen valt att utfärda ett godisförbud åt sig själva. De ska spara pengar och vara rädda om sig själva. Inte för att de äter godis särskilt ofta, vi har aldrig haft något lördagsgodis eller dylikt, men det är ändå underbart att de kommer på sånt här själva, tycker jag. Och angående köpstoppet: som om det vore det mest naturliga, fast det är något de aldrig hört talas om för några veckor sedan, har de nu tagit konceptet om vårt "köpförbud" som en självklar del av vardagen. Lika självklart som de införde den nya rutinen att gå till fots till skolan istället för att åka bil. Tänk om vi vuxna hade lika lätt att ta till oss livsstilsförändringar!

Rädda världen

I Johan Tells tunna, läsvärda bok "100 sätt att rädda världen..." som jag hittade på biblioteket finns en massa (100!) roliga och användbara miljötips. Bra present! Några favorittips är: Vänj barnen vid naturen! Ju mer tid de tillbringar utomhus i naturen desto starkare kommer deras incitament att rädda naturen i framtiden att vara. Plantera träd. Vi är skyldiga det, vi är skyldiga träd för vår koldioxidförbrukning. Jag har släktingar som varje jul skickar julkort där det står "Vi har planterat si och så många träd åt dig...". Det är en bra gåva! Ät vegetariskt och köp ekologiskt kaffe! Köp kvalitet om man nu ska köpa något, inga slit och släng-grejer. Betala hellre mer för något fast mera sällan!Och sist men inte minst...kör inte bil till affären varenda dag...handla mera sällan och gå eller cykla ifall det är möjligt....Den här sista kan jag bli bättre på! Också för att vara en bra förebild för barnen! Nu går vi...

Ecoloco

Nyfunnen blogg om ekologiska kläder med mera

Min dröm

En dag...ska jag bo nära naturen, havet, lugnet på österlen och sitta och skriva och alla mina barn ska gå i Waldorfskolan och jag ska verkligen, verkligen lära mig att odla mina egna tomater och morötter men jag ska aldrig, aldrig stryka några kläder och inte virka några heller, för den tiden är förbi. Men jag ska leva, och jag ska vara nöjd och jag ska låta lugnet rasa in från kusten och ta över oss fullständigt, i kärlek.

Myspys

Efter ett par veckor av ändlösa konflikter och obegripliga bråk har vi funnit lugnet, min son och jag. Vi sitter bredvid varandra i soffan på kvällen och pysslar på varsitt håll, jag skriver och han ritar. Ibland pratar vi lite. Men jag vet att han vet: vi är tillsammans, här och nu-och det är viktigt. På riktigt! Bredvid varandra, och tillsammans. Är det så enkelt?
"I tystnaden möter vi lugnet. När vi finner lugnet i vårt eget hem för vi det med oss ut i världen"

Vi har allt

Underbar avslutande text i Malmstens bok citeras här i sin helhet:

Ett revolutionärt påstående

Jag har allt. Jag vet bara inte var jag har lagt det.
Samma för dig.
Du har allt.
Vi har allt.

Det riktiga livet

I näst sista texten i Malmstens tidigare nämnda bok skriver hon så klokt om "När ska livet börja? När blir man stor?". Om gränser som ska passeras. Riter och ritualer. Om riktiga bröllop och riktiga barn med riktiga skolväskor och en riktig studentexamen. Eller kanske en riktig doktorsexamen? Och sen då? Börjar det riktiga livet då? Har jag vunnit då? När min bror tog sin civilingenjörsexamen var han 24 år och det var stor fest, smycken, gåvor. När jag tog min magisterexamen i engelsk litteratur var jag 34 år med två kids och en urusel ekonomi, ingen akassa, ingenting, risig bil blablabla. Jag fick lite cash till mat till barnen. Inget party. Behoven ser så olika ut. Jag har aldrig varit den som planerat mitt liv, följt den utstakade vägen. Har jag vunnit nu då? Apropå Bodil Malmstens text, jag skrev en gång en pjäs som hette "Ett riktigt barn" om barnlängtan mm. Det var längesedan nu. Men den var bra. Riktigt bra.

jämställdhet

I den här artikeln står det att jämställdheten fått en backlash och är på tillbakagång. Men herregud, har den någonsin varit här? Då missade jag den. Vidare råder författarna som citeras i artikeln kvinnor att revoltera mot de nya (gamla vanliga menar ni väl) hemmafru-idealen genom att, håll i er nu om ni vågar, bjuda hem folk ÄVEN om ni inte har städat (det är väl bättre att städa när de gått hem?), bjud på hämtmat (My God), och -se upp nu- ta med färdigköpta pannkakor på föräldrapicknicken!! Det här är sannerligen revolt på hög nivå. Hoppas ingen missar ironin nu. Jag tog med mig pizza direkt från pizzerian på senaste föräldrapicknicken. Visste inte att jag samtidigt utförde en revolthandling, det var praktiskt och middagstid och ren självbevarelsedrift. Jag har haft städhjälp men det blev så himla jobbigt att städa innan hon skulle komma så jag lade ner det. Lyxhustru utan man. C'est moi. Och jag behöver ett jobb till. Like a fish needs a bicycle...och allt det där.

Kidnappad ettåring

Den här pojken är kidnappad av sin pappa i LA, mamman är svensk och pojken ammar fortfarande!

Extraknäck

Som om det inte räcker med två jobb har jag plötsligt kommit på att jag behöver ett extraknäck, av olika skäl. Glad i hågen ringer jag och anmäler mig på kommunen, jag tänker att de kommer att bli överlyckliga, kommunen har väl alltid skrikit efter folk, har jag för mig? Döm om min förvåning när de säger: "Vi vill inte grusa dina förhoppningar, men det är väldigt svårt att få". Jag tänker säga: "Skämtar ni?" men jag vill inte vara oartig så jag säger: "Verkligen? Brukar det inte vara brist på folk?". De svarar: "Inte nu längre, det är lågkonjunktur".
Lågkonjunktur? Det hade jag missat.

Tips

Telefonförsäljare som ringer, var kommer de ifrån?
-Blablabla erbjudande..
-Nej tack jag vill inte byta.
-Men blablabla jättebra erbjudande...
-Nej jag är nöjd, jag har telia...
-Men mycket billigare erbjudande...hur kan du motstå etc...!
-Inte intresserad.
-Men VILL du betala mer??? (han tänker haha, nu har jag henne)
-Ja, det vill jag! Jag har gott om pengar!
Förvånad tystnad.
-Ok, då förstår jag. Hejdå.

Bara ett tips.Funkar alltid.

Apropå förvirring

Jag har bokat en resa utan att kolla när skolorna slutar. Jag tog för givet att det var ett visst datum och tänkte inte mer på det förrän min mamma påpekade det rätta datumet. Typiskt. Vem kommer på idén att ha skolavslutning på en tisdag? Jaja, det går väl att ta ledigt. För resan går inte att omboka.

Igenkännandet

Varför läser man? En anledning är kanske att uppleva något nytt, lära sig något man inte visste eller få bekräftelse på något man kanske redan visste eller anade eller kände på sig. Min största behållning av att läsa har alltid varit igenkännandet, att få veta att man inte är ensam om att tänka eller känna det man känner. Just nu skrattar jag igenkännande åt Bodil Malmstens bok "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper", där hon skriver om hur hon alltid går med nycklarna i handen som om det vore bråttom, som jag också alltid gör, jag går runt i stan med bilnycklarna i handen som ett vapen: kommer det att ta mig några sekunder färre att komma in i bilen då? What's the hurry? Jag har nästan aldrig några tider att passa. Ändå kommer jag ständigt för sent. Är det tryggheten i att veta att jag har nycklarna kvar, att jag inte har tappat bort dem? Att jag har kontroll på någonting åtminstone? Likaså skrattar jag när jag läser om hur Malmsten går runt runt i hemmet och inte har en aning om vart hon är på väg. Jag försöker att inte ständigt fråga barnen "Vad gör du?" eller "Vad ska du göra?" för hur ska de kunna veta det, när jag inte vet det själv. Det bästa jag vet är, fortfarande, precis som i barndomen, att ha oceaner av icke planerad och fastslagen tid framför mig, tid att spendera på det sätt jag finner bäst, skriva, läsa, tänka. Jag har inga som helst problem att fördriva tiden, har aldrig förstått de som säger att för lite att göra kan vara stressande. Däremot mår jag fysiskt dåligt om jag känner mig fastlåst av för mycket bestämda tider, scheman, möten. Som ett djur i bur får jag nästan panik av de ramar som många människor tar för givna, till och med uppskattar, i alla fall står ut med, utan problem. Vidare skrattar jag igenkännande och med lättnad åt Malmsten när hon skriver: "Jag vet inte vilken årstid det är och aldrig vilken väderlek, med resultat att jag alltid är fel klädd, pjäxor i solgass, högklackat i snö" Haha, någon som känner igen mig i det här? Du och jag Bodil! Dessutom, som en kommentar till mitt tidigare inlägg om outsidern, skriver Malmsten: "Jag tillhör ingen grupp. Jag är rädd för grupperingar, fruktar flocken, fasar för fundamentalister men är svag för veganer. Hyllar det gemensamma men vill bestämma själv". Kram gaia

Outsider

Varför är det så svårt för mig att tillhöra institutioner, grupper? Varför är det alltid mycket lättare för mig att stå utanför och knacka på, skjuta små åsiktsprojektiler från sidan, mot de stora institutionerna, än att verka innanför väggarna? Vart har mitt intresse för vetenskap och intellektuell forskning tagit vägen? Varför har det som varit mitt mål, att bli insläppt, att bli antagen som doktorand, förlorat sin magiska lyster nu när jag är där? Varför måste jag alltid göra tvärtemot? Varför har jag jobbat i tio år som lärare mycket nöjd med att inte ha någon lärarexamen, och när folk frågar när jag ska ta den där examen, då backar jag och säger att det inte intresserar mig, jag är ju egentligen forskare. Nu har jag forskat som doktorand i två år och när folk frågar om min forskning blir jag nervös och defensiv och säger att det inte längre intresserar mig för jag är ju egentligen författare, eller bloggare...eller mamma...eller...tja? Jag trodde att när jag blev äldre skulle jag kunna bestämma mig för ett yrke, men faktum är att min rädsla för att låta yttre mallar och titlar definiera mig är mycket större än mitt behov av yrkesmässig trygghet. Livrädd för att fastna i ett fack hoppar jag vidare mellan mina yrkesmässiga grästuvor, vilket gör det omöjligt att fastna men samtidigt lika omöjligt att fokusera. Många bollar i luften skapar spänning och utlöser min kreativitet men samtidigt är friheten ibland förlamande. Hittills har emellertid mitt frihetsbehov segrat över min eventuella längtan efter en fast punkt, och mitt behov av att stå med ena foten utanför kvarstår...

Vart tar männen vägen?

Två av bloggarna som jag läser slaviskt, Linda Skugge och Pernilla Wahlgren, har blivit singlar. Detta passerar relativt obemärkt förbi i deras bloggar och livet fortsätter som vanligt. Har alltid undrat vem den okända rockstjärnan är som är far till Skugges barn men nu är det tydligen officiellt, hans frånvaro på bloggen är en verklig frånvaro. En man jag dejtade sa "den där häxan" om Skugge, när jag sa att jag läste henne. Då visste jag att det förhållandet aldrig skulle funka. Skugge är en ilsken, radikal, tatuerad rock-tjej som hyllar sitt vardagsliv med barnen och som jobbar jämt,samtidigt. Pernilla W läser jag för att hon aldrig nånsin är bitter eller klagar trots att hon gått igenom ett helvete med fadern till henes tre äldsta barn och nu är hon ensam även med det fjärde. Det jag beundrar hos de här brudarna är deras förmåga att alltid gå vidare, och att de vet precis som jag, att trots allt jävligt som händer i livet så är man aldrig ensam och det finns så mycket glädje i att verkligen våga leva, att utsätta sig för kärlek, passion, osäkra jobb et cetera, även om det då och då leder till katastrof. Hur skulle man annars leva? Tryggt? En gång när jag klagade över min känsla av ensamhet sa en god vän, som vi kan kalla D, som är en sån vän som alltid vet precis vad man behöver höra: -Du är inte ensam. Du har oss, och du har barnen. Så sant. Uttrycket ensamstående mamma är så missvisande för en ensam mamma är aldrig ensam, hon har barnen och oftast ett gediget nätverk av vänner och släktingar, det måste hon, för att överleva. Om någon står ensam så är det väl papporna.

För många vuxna

Vad är det för fel när man går förbi en restaurant en fredag kväll, tittar in genom fönstren och konstaterar att det är för många vuxna där? Jag är 37 år och kan fortfarande använda mitt studentkort för att få rabatter. Jag köpte mina skidbyxor på HMs barn och ungdomsavdelning-och inte den största storleken. Betyder det att jag har en kropp som en tonåring eller att det är något fel på storlekarna hos klädkedjorna? Läste någonstans att de har ändrat storlekarna så att alla ska känna sig smala. Small är det nya medium alltså, eller nåt sånt. Allt för kunden. När barnen inte är hemma kan jag äntligen ösa på med musiken på spotify och behöver inte vänta tills de har gått och lagt sig. Jag äter olivbröd och getost och dricker vin framför brasan och jag tänker på vad en ny vän sa nyligen, hon sa att hon vaknat upp vid 40 års ålder, efter tre barn och en intensiv karriär, och undrat vart hon tagit vägen. Jag kan känna igen mig i det. Efter att ha ägnat ett decennium åt att uppfostra barn och prestera yrkesmässigt har jag någonstans tappat bort mig själv på vägen. Nu är jag tillbaks, i svarta trikåer, färgat hår, rockmusik på högre volym än barnen accepterar och ett intensivt tränande, danspass och yoga och sedan skriva, läsa, kommunicera. Och sonen packade väskan och sprang ut till den skäggige pappan med det rufsiga mörka håret och de har fått en helt ny kontakt nu, plötsligt, för att jag tillåter det. För att på något sätt är det omöjligt att skilja på det som varit och det som är och jag tänker att det var klokt som den där vännen sa, att det blir som det blir och det kommer att vara helt ok, och det måste vara ok, och jag kan se nu att de behöver inte bara mig utan även den där pappan. Och jag behöver honom, för att han är också en del av dem, och han är också en del av mig och den jag behöver definiera all over again, inte sjutton längre, men trettiosju, och helt klart vuxen.

Köpstopp!

Köpstopp! Watch me NOT shop! /Gaia

Inför köpstoppet

Läser intressant blogg om köpstopp och bröd med mera samt om en familj som regelbundet köpstoppar just i februari månad. Ett av de sista fynden före köpstoppet blev en t-shirt i organic cotton på HMs avdelning Divided. Till min stora glädje verkar organic cotton ha blivit stort! På skidresan var det ekologiskt och kravodlat till frukost, lunch och middag och det gladde mig också. Ekomat så långt man kunde se.

Min son är stor

Det är obegripligt men min son säger godnatt och går själv in i sitt rum och lägger sig. Mina förvånade erbjudanden om att "lägga honom" avvisas vänligt men bestämt. Kvar i hallen står en förvånad mamma som inte ångrar en sekund alla långa, enerverande kvällar av ändlöst nattande då han krävde att jag låg vid hans sida i timmar...tack och lov att jag stod ut, för nu är de dagarna tydligen förbi. Mitt samvete är gott och han har fått nog. Tur att jag har ett yngre barn som fortfarande inte kan få nog av mina gonattkramar....

Nästa unge

blir total eko-kid, kolla här
Annars finns det ju alltid gott om urtvättade, miljövänligt recyclade second hand barnkläder på Kupan, erikshjälpen, pingstkyrkan, varenda loppis är full av vackra mjuka plyschkläder från seventies. Bästa shoppingen överhuvudtaget, jag går alltid till Kupan eller Erikshjälpen så fort jag behöver nåt, skålar, ljuslyktor, böcker, pulkor, allt finns, you name it, till nästan inget pris och dessutom stöttar kretsloppstänket. Idag fyndades muggar och tallrikar till nästa skidresa för 2 kr resp 5 kr styck.

Ni som läser bloggen

Ni som läser bloggen, lägg gärna in er anonymt eller inte anonymt på bloggsidan under bloggintresserade här till höger längre ned. Tack!

Gröt i huvudet-no way

Kan vi en gång för alla avpollettera myten om gröt i huvudet hos ammande kvinnor! Jag var gravid och ammade barn i fyra år i sträck sammanlagt, och samtidigt pluggade jag mig till en magisterexamen i engelsk litteratur samt dessutom-samtidigt-en magisterexamen i kreativt skrivande och publicerade flera dikter och noveller. Snarare än gröt i huvudet hade jag en större motivation och arbetsförmåga än någonsin. En god vän, professor Ebba Witt-Brattström, har fött och långtidsammat fyra barn och samtidigt haft en lysande karriär som feministisk litteraturforskare. Så lägg ned det där grötsnacket med en gång, det är bara ett sätt att nedvärdera något som är mycket värdefullt, att ta hand om och amma sina barn, och göra det till en antites till intellektuell effektivitet och framgång, vilket inte alls stämmer.

Lovebomba

Lyssna på texten! Vilken kärleksdos. Kommer ihåg att jag hörde den här låten på radion i bilen av en slump för flera år sedan när jag pendlade och hajade till inför texten, som om det vore en uppenbarelse, något positivt i allt det mörka som jag just då gick igenom. Forgiveness is the key to happiness. Den här låten vänder perspektivet från ilska, sorg och bitterhet till en positiv outlook. Jag minns att jag gjorde mycket hjärtan med händerna och barnen härmade mig när jag hämtade dem på dagis och dagisfröknarna log när vi upprepade vårt mantra "Kärlek", som en kärleksprofet a la dileva, men ändå så otroligt välbehövligt och svårt just då när allting runt omkring bara rasade samman, så fanns det ändå hopp. Och det fanns kärlek.

Glad

Den här låten gör mig glad. Har inte Coldplay funnits forever? I used to rule the world...Han dansar fint och framför allt, vilka snygga kläder han har! Önskar fler män skulle klä sig lite mer unikt och personligt, annorlunda. Varför inte sticka ut lite från mängden, killar? Cool kavaj, tröja, armband. Ännu fler halsband hade varit snyggt. You rock!

Roligt från Finistere

Otroligt kul inlägg av Bodil Malmsten. Haha. Jag kan bara hålla med: Vem är Laila Bagge och ska hon inte få ha sin rumpa ifred? Herregud. Missa inte Malmstens blogg Finistere.
Kram på alla hjärtans dag!

Harmoni

Danslektion ivrigt påhejad av barnen och barnvakterna, sedan en långsam middag med massor av plockmat, tusentals tända ljus överallt, brasa, nötter, morötter och alla hjärtans dag-godis i vardagsrummet...och norah jones på itunes i bakgrunden...Äntligen, äntligen lugn. Ha en fin helg!

ekoboxen

Varannan onsdag levereras ekoboxen full med ekologiskt odlad frukt till vår trappa. Ett utmärkt sätt att lära barnen betydelsen av att äta ekologiskt. Och glädjen, som på julafton, när all den nya, färska frukten dukas upp och avsmakas. Min dotter äter enbart pinfärska, ekologiska bananer. Och min son känner absolut skillnad i smaken på ekologiska och vanliga apelsiner. Dessutom är det ett tillfälle att göra frukt och grönsaker till en festlig grej, en händelse i vardagen, alltid lika överraskande eftersom prenumerationen på ekoboxen rullar på kontinuerligt, och vi aldrig riktigt håller reda på vilken vecka det är. Lokalodlat är det också!

fadderbarn

Barns givmildhet. Fotot på fadderbarnet. Intresset. Glädjen över att ge, att hjälpa, och att göra det personligt. Min son köper fotbollskort på pressbyrån och får tillbaka en femma. Den lägger han direkt i Röda Korsets sparbössa, utan tvekan. Min glädje över hans givmildhet!

Smaljeans

Alla kvinnor vet vad jag menar. Det finns ett par jeans längst bak i garderoben hos alla stackars kvinnor. Ett par jeans vi köpte som var aningens (en halv storlek kanske) för små, men som vi tänkte att vi nog skulle komma i om vi bara gick ner ett par kilo, kanske fastade eller bara åt ett äpple till lunch de närmaste dagarna. Men på något sätt, hur det än är, så passar aldrig de där jeansen riktigt. Åren går, jeansen ligger kvar som ett hån mot vår självkänsla och blir alltmer omoderna. I värsta fall ersätts de av nya, mer moderna, men fortfarande tragiskt nog, och ofrånkomligen, för små. Drömjeansen, i drömstorleken för drömkvinnan som är vi, men alltid något mindre, lite smalare, lite bättre än vad vi är nu. Vi får möjligen med nöd och näppe på oss dem, men det känns inte skönt, så vi tar av dem och lägger tillbaks dem på hyllan längst in i garderoben och tänker, till sommaren! Tre kilo, eller fem. Öka träningen. Eller börja träna. Gå fem mil om dan och aldrig äta, då kanske de sitter som en smäck! Hur vore det om vi alla nu slog oss samman och bestämde oss för att komma överens om att slänga ut de där jeansen? Ge dem till Röda Korset! Give it up! Och var nöjda med den ni är idag. Ni duger.

Sopor eller handväskor

Som av en märklig händelse, en ren tillfällighet recenserar just idag Aase Berg Karin Thunbergs senaste bok "En dag ska jag berätta om min mamma", en bok som handlar om Thunbergs mammas sopsamlande, en psykisk sjukdom(?) som Berg tolkar som en avart och en effekt av det patriarkala samhällets konsumtionsideologi, där män har makten och friheten, över pengar, krig och affärer, medan kvinnor kan intala sig att det är meningsfullt och av fri vilja som man väljer att städa och byta gardiner. Och visst, till skillnad från mamman i boken, som aldrig fick någon frihet genom karriär, konsumtion och resor, så har senare generationer fått den friheten, men den är imaginär, och Berg påstår att friheten att konsumera, shoppa handväskor och hänga på rad i garderoben inte skiljer sig så mycket i grunden från mammans sopsamlande. Sopor eller handväskor? Har vi kommit någonstans egentligen? Vari ligger makten i att konsumera sig trött?

Mycket bra sagt

En ny infallsvinkel på det här med barnuppfostran: Alltid, alltid har jag satt mina barns önskemål i första rummet. Jag har skjutsat dem på fiollektioner och tennislektioner, på simskolor och skridskoskolor, deras ord är min lag, jag kan inte säga nej, det är bara dem, gud förbjude att jag åker iväg och tränar en timme (och lämnar dem med Årets Barnvakt, den långhårige tonåringen som bor ovanpå, som de avgudar), en timme utan dem, hur ska jag nånsin bli förlåten, hur ska jag nu komma in i himlen? En utbränd morsa gör ingen glad. Det är lekland och äventyrsbad och tivoli och djurpark och lekplatser oh my god vilken ångest över alla timmar jag tillbringat uttråkad på tomma lekplatser därför att alla andra barn ändå är på dagis, 50-talet är förbi, bara jag och den kristna högern står vid spisen och bakar och rör i grytorna. Tills det tar stopp och jag bryter ihop och nej vi vill inte åka till pappa och jo vill förresten eller vi vet inte vad vi vill för vi är barn. Och jag frågar en släkting hur han har gjort för att få såna välartade och lyckliga barn, de är tonåringar nu och de är också de bästa lekledarna och barnvakterna och förebilderna för mina kids, och han säger något oväntat:-Jag har bara lämnat dem i fred så mycket som möjligt. Och jag är chockad! Likaså förvånas jag av den kvinnliga rådgivare, terapeut eller coach som säger till mig att bli lite mindre (!) entusiastisk över barnens prestationer och aktiviteter, att kanske inte världen behöver stanna för att de har lyckats på ett prov, att kanske det inte är på liv och död att bli hämtad klockan två eller fyra, eller att vinna eller förlora en fotbollsturnering. Lite hälsosam likgiltighet är hennes recept på lyckligare, mindre curlade barn. Och jag vet att det bästa är att jag håller mig undan i omklädningsrummet efter sonens matcher och jag låter tränarna hantera hans besvikelse och jag låter hans bästa väns pappa ta över resten av eftermiddagen och visst ska vi tälta i sommar och visst blir det säkert ett och annat tivoli men det blir också byliv i norra italien utan en strand eller ett nöjesfält i sikte, det blir också restaurangbesök och läsa böcker och det blir skidåkning nästa vecka och det blir hotell inte stuga för jag inser mina begränsningar och jag älskar att åka skidor och det är mitt liv också och jag vet att jag måste orka, för det hänger på mig, det hänger bara på mig, hur de mår, hur vi mår. Det hänger helt och hållet på hur jag mår. Och det är en ny tanke och ett nytt perspektiv.

Måste man det?

Och jag har två jobb och en blogg och en roman och två barn och 100 kvadrat och en bil och jag stannar upp när jag sitter i restaurangen på ikea och dricker det där fruktansvärt blaskiga kaffet för tio spänn och en god vän plötsligt ställer den frågan jag aldrig vågat ställa mig, den som ligger bakom min stress, min prestationsångest, den här tanken att bara genom att bli något, få en titel, en lön, en plats i samhället-en framträdande plats!-först då är jag alltså värd nånting?-och frågan jag alltså inte vågar ställa mig är så lätt och så självklar när han säger:
-Måste man ha ett yrke då?
Och jag tror man kan höra stenarna som faller från mina axlar, ned på golvet och in under bordet i restaurangen...

En mindre lyckad dag

Det är svårt ibland att inse att för att ta hand om andra måste man ta hand om sig själv. Ibland har man såna dagar då allting blir för mycket och jag har inte den tid av stillhet och ensamhet som jag behöver för att må bra, för att orka ge. Och då kan jag inte låta bli, då höjer jag rösten och jag kan inte hejda mig och det bubblar över av ilska och stress och irritation över obädddade sängar och stökiga rum och min dotter blir ledsen och går därifrån, demonstrativt med fingrarna i öronen och min son säger till mig, med den märkliga visdom han ibland besitter: -Prata med henne lugnt istället, annars blir hon bara stressad. Så jag försöker och det går bra och som vanligt får min dotter mig att skratta med sin kaxiga uppsyn och sin absoluta förmåga att inte ta nån skit från nån, inte ens från mig, och jag säger:-Du måste faktiskt städa ditt rum. Och hon säger med en bestämdhet som om hon härmar mig, mycket medvetet:-Och du måste faktiskt lugna ned dig. Och jag brister i skratt och min son kommer fram till mig och viskar i mitt öra:-Bra!
Ibland vet man inte vem som är barn och vem som är vuxen.

Så tror jag att det är

Karin Thunberg skriver om kärlek i sin bok "Mellan köksfönstet och evigheten". Att kärlekens motsats är rädsla. Hon skriver om hur de mest avgörande ögonblicken i livet, som att möta kärleken (vid 52 års ålder, som hon gjort) kan ske helt oväntat, plötsligt, opåkallat, mitt i vardagen. Man vänder sig om och där står någon och något har hänt. Sedan är allting förändrat. Det är tjugo år sedan jag träffade den mannen/killen som skulle bli mina barns far. Mötet var oomtvistat ödesmätttat, och självklart. Jag visste direkt att något hade skett, förändrats. Jag var sjutton år. Han var tjugo. Jag minns att jag sa det till mina vänner, att jag mött den som skulle bli far till mina barn. Att det var själarnas möte. Jag var sjutton, jag uttryckte mig så! Han var en självklar antidot till min uppväxt och mina föräldrar. Han hade långt hår, inget jobb och var kommunist (det här var innan de bytte namn till socialism). Vad mer kunde man begära? Jo, han spelade gitarr förstås, i ett rockband. Det jag förutspådde slog in, fast det tog ett decennium: Exakt tio år senare föddes vårt första barn, vår son. Efter det har vi gått genom eld och vatten och rena helveten för att komma dit där vi är idag, faktiskt kapabla att sitta på samma fotbollsläktare och glädjas över vår långhårige, temperamentsfulle son som springer runt på planen och gestikulerar som en italienare med sitt långa, mörka hår som flyger runt ansiktet. Men det tog ytterligare tio år.

Min dag

Följer barnen till skolan längs snötäckta gator. Går hem. Dricker kaffe tre gånger, skriver på datorn. Åker och tränar. Hem och skriva. Hämtar barn, fortsätter skriva. Lagar mat. Pratar med barnen. Pratar med grannarna. Åker och tränar igen, denna gång med barn. Hem och äta middag. Läxläsningen urartar till en improviserad rock-konsert. Barnen skriver, förlåt sover. Tillbaks vid datorn, sitter på fällen framför brasan och skriver på bärbara. Dricker kaffe. Fortfarande träningskläder på. Om ni undrar varför jag tränar så mycket är det för att resten av tiden sitter jag still och skriver. Såhär ser mina dagar ut och jag har inte långtråkigt en sekund. Min eld, min dator, min träning. Jag har världens underbaraste barn, vänner, grannar. Allt är gott. Det är sådana dagar jag mår som bäst.

Relationer som går snett

För en man som gick till jobbet som om inget hade hänt
för en kvinna som sa allting är förstört, allt är bränt

Elegi

Vi som vägrar mediciner

Två intressanta blogginlägg apropå anti-depressiva mediciner, Aguelis poäng om vad som sipprar ut i vårt vatten, och den här eko-bloggens intressanta inlägg om hur det kan vara skadligt att dämpa depression med medicin (obs gäller självklart inte i allvarliga fall av självmordsbenägnehet osv), istället för att lyssna på kroppens signaler om att något i ens livssituation är fel, för stressigt, för ohållbart, bara fel på något sätt. I alla fall lättare depressioner och nedstämdhet kan vara viktiga väckarklockor och sporra till avgörande förändringar, uppbrott, livsstilsförändringar, yrkesförändringar osv. Ungefär samma tankegångar som varför det inte är bra att bota minsta lilla bakterieinfektion med penicillin. Det är ett faktum attt barn av idag är exceptionellt resistenta mot penicillin, pga överdriven användning. Blir det likadant med psykofarmaka? Alla som någon gång varit i kontakt med sjukvården ifråga om problem med nedstämdhet eller depression vet vilken massiv propaganda-verksamhet som pågår gällande medicinering. Är detta det nya opium för folket, efter att religion och Tv spelat ut sin roll?

Jonas blogg

Jag har hittat ännu en intressant bloggare, Jonas hållbara blogg. Han skriver om att minska konsumtionen, om ekologi och ekonomi mm, och han har haft ett års köpstopp, av vilket han insåg hur lite man egentligen behöver. Vi köper till exempel oftast inte nya kläder för att de gamla är utslitna, eller hur?

Frivillig enkelhet

Här är en doktorand i Göteborg som startat en svenska hemsida för frivillig enkelhet, simple living.

En utmaning till er alla

Härmed utfärdas en utmaning till alla som läser det här att prova på ett eget personligt köpstopp på valfri tid. En månad, två månader...några ambitiösa personer har satsat på ett år. Jag börjar med 4 månader och jag börjar 20 februari. Köpstoppet är ett radikalt men ändå lätt sätt att försöka förändra våra egna konsumtionsmönster och därmed dra sitt strå till stacken för att minska den absurda överförbrukningen av energi som snart har utplånat vår jord, och minska på det sopberg som vi alla lever på, och skapar dag för dag. Tanken är att vi är fast i en livsstil och ett konsumtionsmönster som är sjukt och överdrivet och ohälsosamt och det enklaste sättet att bryta en gammal vana på är att prova någonting nytt och se det som en personlig utmaning, att förändra sitt eget beteende. För mig kommer köpstoppet att innebära att jag endast köper mat (och bensin till bilen). Alltså ett stopp på köp av kläder, prylar, böcker, filmer, inredningsprylar et cetera. Jag tror att effekten av det kommer att bli mer pengar över vilket innebär mindre tid som behöver läggas på arbete och mer tid att lägga på familjen och på sin egen personliga utveckling. I det långa loppet är förhoppningen med köpstoppet att ens vanor ska ändras på sikt, automatiskt, genom det omlägg av livsstil som köpstoppet innebär tillfälligtvis. Gamla vanor bryts enklast genom att nya vanor införs. Om ni antar utmaningen så lägg in era planer i kommentarsfältet och för varje månads köpstopp som ni bestämmer er för, kommer jag att skänka 100 kronor till Greenpeace. Det finns flera inspirationskällor till det här: Läs om familjen som planerar att spara 80 000-100 000 under ett års köpstopp, pengar de planerar att köpa sig tid i form av resor tillsammans. Läs om Saras medvetna val att undvika att gå i butiker och försöka köpa kläder och möbler second-hand. (vilket minskar produktionsbehovet av nya varor och minskar sopberget). Läs också köpstoppsbloggen och andra köpstoppsentusiaster som till exempel Jonas hållbara blogg.

Vad är det vi håller på med?

Läs här om kärnkraftsvansinnet!
Livsfarligt och fullständigt planet-och människo-förödande radioaktivt avfall ska grävas ner i kopparbehållare 5oo meter ner i jorden. Forskare säger att i värsta fall kollapsar behållarna så att det livshotande avfallet spricker ut om 1000 år. Det tar 100 000 år för avfallet att bli "ofarligt" strålningsmässigt (och hur bevisar vi det???). Så vi ska bara hålla tummarna då? Det är våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn och deras liv och hälsa vi så skoningslöst experimenterar med. Vem har gett oss den rätten? Vad vi borde göra är naturligtvis att anpassa vår livsstil och vår konsumtion efter den jord vi lever på, istället för att spränga den inifrån för att uppfylla våra nuvarande absurda "energibehov", som inte är behov utan en sjuk livsstil vi vant oss vid. Som att ständigt leva på en kredit på 100 000 kronor minus och tro att det kommer att lösa sig. Vi lever på lånad tid. Lånad av våra efterföljande barn och barnbarnsbarn.

Kärlek

På biblioteket står vi i kö på lassemaja och kärleksmysteriet. Jag måste säga att jag har omdefinierat min syn på kärleken. Förut trodde jag att det handlade om the one and only och happily ever after. Nu vet jag att förmågan att "lyckas" i kärlek handlar mer om sin egen personliga utveckling och vilja att vara öppen för att ta emot kärlek. Kärlek är så mycket mer än kärleken i ett parförhållande eller en kärnfamilj. Är det inte kärlek när mina barns pappas exfrus far och exfruns nye man och barn och min före detta pojkvän och hans barn och.....så vidare, kommer på min sons fotbollsmatch och hejar på och jag vet inte längre om tvåringen vid min sida är mina barns lillebror eller om flickan med det trassliga håret fortfarande är min styvdotter och jag vet inte hur i hela världen det är möjligt att uppbåda en sån enorm förståelse och förmåga till förlåtelse som vi, liksom många andra, har tvingats till därför att vi bara inte orkar bråka mer, inte orkar kämpa mer. Vi hör ihop och det är kärlek vare sig det handlar om förhållanden som runnit ut i sanden, otrohet, svek och besvikelser, oräkneliga hatmail och stora scener har passerat revy och vi sitter fortfarande där på läktaren och ler och samsas och det är äkta vid det här laget, det är äkta och efteråt går vi på ikea och äter middag och grabbarna spelar fotboll utanför någons nya bostad och det är en man som har många barn och många misslyckade förhållanden bakom sig, och som är min vän därför att våra barn är vänner och för att vi en gång kom varandra närmre än vi hade väntat oss och för att han då sa, i förtvivlan över att jag inte kunde se någon framtid där: -Det ironiska är att jag alltid, alltid, har försökt vara den där Mannen, för dig!
Och att jag förstod precis vad han menade, men det hjälpte inte.
Ibland får man bara släppa allt och gå vidare, utan ilska och utan att förstå allting. Känslorna lever sitt eget liv och det krävs gott om kuddar och mysiga filtar i vårt nya liv som buffert emot ensamheten och i sommar ska vi till Italien, trots allt.

Roligaste dottern

Vi åker bil genom snölandskapet på väg mot Älmhult för att träffa pappan, barnen är uppladdade och nervösa i baksätet. Alltid samma skräckblandade förtjusning, den gnagande oron blandat med den till synes outtömliga kärleken till fadern, trots allt. De pratar och pysslar och planerar, idag ska de få träffa pappa och sina syskon! Plötsligt hör jag min dotter som säger med ett leende i rösten:
-Jag får solen i ögonen!
Och jag fäller ned solskydden och frågar henne:
-Hur är det nu då?
-Det är ganska bra men det ska bli bättre framöver!
Sedan utbrister gapskratt, som lättar upp spänningen i bilen.

Schysst tjej

En annan schysst tjej, kvinna, mamma, författare och hjältinna som har varit vänlig nog att tipsa om min blogg och länka till mig på sin blogg: Katerina Janouch. Tack för ditt stöd och uppmuntran!

Fina författarbloggar

Bland alla bloggar i författardjungeln har jag hittat två favoriter som verkligen skriver fint: Marcus Birro och Bodil Malmsten. Läs om Birros sorg över sina förlorade barn och hans längtan efter att bli pappa, och läs Bodils kommentarer på framför allt sitt liv i Frankrike men även på världen i stort. Båda har förmågan att skapa något mer än bara en blogg, de skapar konst och skönhet i cybervärlden.

Snart är det dags

Mitt alldeles privata köpstopp börjar 20 feb och varar till 20 juni. Fyra månader blir en bra start. Watch me NOT shop! För pengarna jag sparar på att avstå från onödig konsumtion ska jag "köpa" tid i form av resor med barnen. Upplevelser. Minnen. Det som är livet, det verkliga livet, utanför vardagen och stressen. Jag har inte alltid trott på det, men ibland är det lättare att uppleva varandet på en främmande, eller i alla fall annorlunda plats, än där man oftast befinner sig. Om Agueli inte frias förlänger jag köpstoppet tills han är fri. Allt mitt skrivande har ett syfte från och med nu. Allt har förändrats. Eller kanske bara börjat?

Saker som känns

En god vän, som jag inte känner så väl men som jag ändå verkligen tycker mig känna, har börjat läsa min blogg och han skriver att den får honom att må bra, att jag inspirerar honom, som han också har gjort för mig, mycket mer än han kan ana. Han säger inte mycket, men det han säger till mig är så vist och vackert att jag kan leva på en kort mening för resten av dagen. Att det jag tänker, det jag skriver, betyder något för någon annan än mig själv; hur underbart är inte det? Sånt som får mig att sväva. Likaså har jag startat den här bloggen, inspirerad av andra, främst av Agueli för hans oerhört imponerande och outtröttliga engagemang, för Maria som plötsligt bara stod där och hade liknande erfarenheter och modet att dela med sig. Och så nu, den här vännen, som bara finns. En kedja av kontakter som leder framåt, sprider sig. Som ringar över vattnet. Och på farmors begravning häromveckan sjöng en operasångerska den där sången jag alltid förknippat med min tid på den amerikanska västkusten, när jag upptäckte hela den amerikanska musiktraditionen, och nu på svenska i kyrkan, för första gången för mig på svenska, Som en bro över....Och min son gråter hejdlöst vid min sida och jag anstränger mig allt vad jag kan för att inte sjunka ned i sorgen och jag är helt ensam, vi är en stor släkt och folk gråter i kyrkbänkarna runtomkring oss, lika mycket som min son, men jag sitter helt tyst och stirrar rakt framåt och sorgen är alltför tung för att uttrycka. Just då. Och jag låter min son gråta och jag tänker att varenda man jag har delat mitt liv med har varit totalt oförmögna att gråta, utom en. Och jag hoppas att min son inte blir en sån man som aldrig gråter.

Miljö-artist

Min dotter skämtar med mig vid läggdags:
-Andas inte så varmt på mig. Det är inte bra för miljön.
-Är du miljö-aktivist? säger jag.
-Nej, jag är miljö-artist! säger min lilla mini-gaia.
Undrar hur många gånger per dag hon hör mig säga de orden "inte bra för miljön". Barn är ens eget eko ibland. With a twist.

Coop

Ah! På Coop vid Oxtorget hänger tygkassar för 15 kr mycket synligt och kundvänligt vid kassorna. Härligt Änglamark!

DNs energipolitik

I lördags tillbringade jag några timmar i en stad jag bodde i förut. Barnen hälsade på hos rockstjärnan och jag satt på cafeer och läste tidningar, bland annat DN. Jag förvånades över hur märkligt det kändes att vara tillbaka i en stad där jag bott i sex år men där jag nu kände mig som en turist, möjligen från en annan planet. Jag såg flera människor jag brukade umgås med och ingen kände igen mig. Tror jag. Kan man förvandla sin utstrålning så mycket på sju år? Kanske, det är inte omöjligt. Betyder det att jag är mer intakt nu, mer mig själv nu, än jag var då? Who knows. I alla fall blev jag chockerad över DNs alldeles privata energipolitik. På debattsidan och på ledarsidan fanns minst tre nästan likadana inlägg eller artiklar att läsa och alla gick ut på att kärnkraften inte längre bör läggas ned utan tvärtom byggas ut. Det var journalister och politiker, som ändrat åsikt, "därför att framtidens energibehov kan inte lösas på annat sätt". Behov eller förbrukning? Och vems framtid är det man kallsinnigt struntar i när man skjuter problemen med avfall och gamla reaktorer för att inte tala om riskerna för katastrofala olyckor framför sig? Är det bara jag (och miljöpartiet, och alla miljökämpar) som ser att kejsaren (den över blockgränserna enade politiken) är naken? Hallå? Som tonåring protesterade jag mot min NO-lärares självklara propagerande för kärnkraft med min egen övertygade magkänsla, Nej! Det kunde han inte ta, inte ens riskera att ta upp till diskussion i klassrummet. Istället tog han tillfället i akt att på ett förnedrande sätt trycka till mig och ifrågasätta min intelligens och mitt egenvärde, genom att förlöjliga min åsikt på ett patroniserande sätt. Generad och chockad förstod jag redan som femtonåring att det handlade mer om hans behov att utöva sin makt i den situationen än om riktigheten i hans åsikt. Det är ett av mina värsta minnen från skoltiden, min första upplevelse av maktmissbruk. Jag minns även hans överdrivna beundran av mina föräldrar. Men lördagens DN lämnade jag kvar på cafeet i Älmhult. Förutom del ett som jag eldade med i öppna spisen igår.

Solen i ögonen

Mina barns favoritlåt av lasse.

Simple living

I USA just nu finns en rörelse som kallas Simple Living
Människor som vill leva ett liv där miljömedvetenhet står i centrum är ofta människor som kommer med kreativa lösningar och har bildat nätverk för samverkan och utbyte av idéer. Jag tror att ju fler yrken som har miljön, hållbar livsstil och ekologiskt förnuft som viktigaste riktlinjer, desto mer utbrett kommer sådana här nätverk att bli över hela världen. Det är alltid lättare att vara flera om en livsstilsförändring eller filosofi. Det är också nödvändigt att hitta ett positivt tänkande i de här frågorna, för att inte fastna i apokalyptiskt domedagstänkande.Att leva miljömedvetet och stresståligt behöver inte vara bakåtsträvande utan tvärtom, den nya, positiva vägen framåt, in i framtiden. Om jag kunde vidarebefordra en "simple living"-livsstil till mina barn skulle jag verkligen känna att jag hade lyckats som människa.

Annan blogg

Ännu en blogg om den nya livsstilen
"tagga ner"-bloggen.

köpstoppsbloggen

Köpstoppsblogg och ekoblogg

Mera vin

Det finns hur många olika ekologiska vinsorter som helst på Systembolaget numera. Olika druvor, rött, vitt, från olika länder, i olika prisklasser. Det finns helt enkelt ingen anledning längre att INTE köpa ekologiskt vin.

Free Jonatan

Free Jonatan

Jobbig kund

Vad har hänt med alla tygkassar som fanns att köpa i mataffärerna för ett antal år sedan? Jag var på både Willys och Maxi och handlade, letade då och frågade efter tygkassar. Till slut köpte jag några bra kassar på Röda Korsets Second Hand som jag kan ta med mig när vi handlar mat. Kostar ingenting typ, 10 kr. På Lindex hittade jag senare tygkassar av ekologisk bomull för 29 spänn med tryck som "This is not a plastic bag". Köpte ett par stycken. På HM tackar jag envist nej till små meningslösa plastpåsar och små ännu mer meningslösa plastgalgar, jag ser hur kassörskan slänger galgarna i en låda och jag säger: -De där kan ni väl använda igen, eller återvinner ni dem?
Hon tittar på mig lite nervöst, sådär som man gör när man är orolig för om någon är lite galen. Det behövs inte mycket för att få den blicken. På Maxi skapar jag oro genom att insistera på att köpa kassar som går att använda flera gånger och jag får själv lämna kassakön för att gå iväg till ett annat ställe för att leta upp kassarna. Inget större intresse av att hjälpa folk att vara miljömedvetna här inte...På barnens skola försöker jag propagera för ekoboxen och på fotbollsföreningsmötet har jag åsikter om plasttallrikar. Jobbig, jobbig, jobbig på alla fronter. Man får se det som en sport. Enda positiva, förutom Lindex Ecologia-kassar, är att IKEA serverar ekologisk pasta och ekologisk glasspinne numera. Bra!