åh schulman

Se så fint han skriver om sin bror. Lite så, är min dröm att det ska bli för lilla la luna och hennes lillasyster som kommer nu i maj, de kommer att vara 15,16 månader emellan i ålder och de kommer att växa upp tillsammans och göra allt tillsammans, två systrar, i maskopi.

Remembering

För det mesta går allting bra, jag går upp sju varje morgon och packar barnens lunchlådor, matar luna, kör till gymet, handlar, fikar, lagar mat, håller reda på barnens aktiviteter. No time to rest. När mannen kommer hem lagom till middan precis som på femtiotalet är jag vanligtvis redo att stupa. Men så länge jag somnar nio klarar jag det. Minsta sömnlösa natt och jag rasar ner i förtvivlan, tomhet och orkeslöshet. Jag beklagar mig inför min väninna och säger till henne: jag minns inte att jag var så här trött när de stora barnen var små, då var jag perfekt, hur orkade jag då? Och hon chockar mig med den utomstående observatörens minnen: åh Gud du var så trött, så trött! Och jag protesterar; men minns du inte på landet i det där huset med den där hippien à k à kärleksprofeten, var jag inte lycklig, content då? Och hon svarar nej särskilt inte då, du hade barnen omkring dig jämt, alltid nån i famnen som skrek eller ammade och den där hippien höll dig vaken hela nätterna med sitt vin och sina djupa samtal, du var exhausted!
So much for selective memories!

Poser

My life in twenty-three yoga poses, heter boken skriven av Claire Dederer. På två dagar har jag slukat den, jättebra. Jag har legat och läst, trots att la luna klättrar över runt och på mig, trots att jag lagar middagförhör läxor försöker andas. Det är en kamp varje dag att orka hålla mig vaken tills mina äldsta barn har lagt sig(halv nio-nio). Läsandet måste göras på dagtid . Till varje pris. Om jag inte läser dör jag. I Läsandet och kanske här i skrivandet, finns Jag kvar.

At yoga

Och jag läser en bok om en mamma i Seattle som flyr in i yogan från den alltför krävande moderskapet och det är en väldigt bra bok och när jag letade efter den på bokhandeln igår kom det fram en ung kvinna som frågade mig, out of the blue, Whats your Happy thought for today ? Och jag var så trött så jag satte mig ner på golvet, på den röda heltäckningsmattan och jag tänkte jag kan inte hålla på såhär och vara så trött att jag måste sätta mig ner på golvet i affärer men så är det och på kvällen bråkar jag med mannen om pengar och om barn och jag undrar vad som hände med den som var jag, den som hade så otroligt lite pengar men så otroligt mycket mera fokus och liksom wonder inför livet, böckerna, musiken och politiken. Nu känns mitt liv som en evig och meningslös kretsgång mellan gymet safeway och biblioteket och jag saknar dem som jag pratade med om allt, de som kunde skratta åt allt, åt de andra, de vuxna, de seriösa, de icke-ironiska och ibland känns det som att jag nu är en av dem som vi brukade skratta åt, skriva om, avfärda som bourgoise och jag vet inte när ironin gick över i...verklighet.

Tempo, at yoga

Jag är i sjunde månaden, lilla la luna har just fyllt ett och rusar genom huset, parken, världen och biblioteket, i ett hejdlöst tempo som får mig att knappt hinna med och som får folk att välmenande fråga wheres your mommy när jag uppgiven slår mig ner på ett litet sagoboksbord, mina gravidjeans trasiga av att användas varje dag, min för varma halsduk hängande som jag tycker lite nonchalant över magen, the perfect bump, och samma onekligen coola röda skinnjacka som jag köpte för svindlande pengar(tyckte jag då, nu hade jag inte ens funderat på det) när jag var kanske 32, 33 och singel kreativt skrivande student med mina söta barn, en skrikande tom, nyrenoverad lägenhet där barnen lagt pussel på vardagsrumsgolvet istället för möbler och nu var de hos hippie pappan över helgen och min punk rocker pojkvän som kysst mig kvällen innan i baren på kafé de luxe efter att smickrande ha praisat Mina nyligen publicerade dikter (smart move!)Och gett mig en cd med sin förfärliga musik som inte gick att lyssna på, och jag minns att någon svartsjuk kvinna, hans ex? Hans blivande fru? Drog mig i håret medan punk rocker lutade mig emot bardisken och nu satt han i soffan, mycket mera kajal runt ögonen än jag nånsin tagit på mig och vi höll väl ihop några veckor eller månader men vi kände varann i år och vi hade likadana jackor och likadana svarta kängor och vi var en perfect fit och naturligtvis inte alls, för som min väninna sa när vi satt traditionsenligt på café espresso house, man kan bli kär i vilken idiot som helst, när man egentligen bara längtar efter kärleken. Och jag tänker på det när jag ser mig i spegeln i bibliotekets badrum och lilla la luna far omkring och jag ska föda mitt fjärde barn i USA snart och mitt hår är lika mörkt och långt och mina ögonbryn mer perfekta och jag är bara några år äldre, samma jacka, samma skor men ändå en life time away.