Kokböcker

Jag läser Jamie Olivers kokböcker från pärm till pärm och jag känner att den värsta krisen är över, för mig. Just nu i alla fall. Nu tar jag rast ifrån mitt liv när jag behöver det. Mannen skrattar men jag tar mina raster och han fattar ingenting men vi är lyckliga igen, och det har vi inte varit sen Hawaii. Inte jag. But Im back och han säger Välkommen tillbaka och jag säger tack och vi ser på en massa serier som vi inte har sett förut men vi måste spela in allting för vi orkar inte vara vakna efter halv tio. Men vi är vi, igen.

Plötsligt vänder det

Tillbringar hela söndagsförmiddagen i Lincoln Park, på Legion of Honor museet, tittar på impressionisterna, strövar omkring, tar en kaffe som jag inte dricker upp i cafeet, läser i min bok. Det är stilla, tyst, ensamt, gudomligt. När jag kör hem på den femfiliga motorvägen ut från San Fransisico, söderut mot San Jose, ser jag ut över bergen, kullarna, landskapet, Counting Crows på hög volym, inga barn i bilen, jag sjunger med, jag gråter, jag slutar gråta och när jag kommer hem till förorten är det hett, hett, hett även i min lösa hippieklänning från Indiska och mina flipflops från Indien och när jag kommer in i huset har mannen lagat lunch till barnen och vikt all tvätten och det är lugnt och fridfullt och jag lägger mig på soffan och gör ingenting.

Sitter på SFO flygplats

i San Fransisco och gråter. Jag har suttit här i snart två timmar, jag har sett solen gå upp över de outsägligt vackra bergen, jag har vinkat adjö och kramat min väninna och nu sitter jag här och gråter och ser ut över flygplanen. En bit ifrån mig sitter en flygvärdinna med ipodlurar i öronen. Hon skrattar högt. Jag gråter. Gråter och skriver. Hon ser rakt förbi mig och ler och tuggar på en macka. Mitt kaffe är slut för längesen, eller kanske kallt, jag vet inte. Väninnan och jag delade på en medhavd ostmacka innan vi kramades adjö innan säkerhetskontrollen och nu sitter jag här och skriver och gråter. Över att saker aldrig blir som man hoppades, över att jag gjort det förut, kastat mig huvudstupa in utan eftertanke i kärlekens namn, gett upp mitt liv för någon annans och det har aldrig, aldrig gått bra. Jag gråter för att jag ville hoppa på planet med min väninna och få en ny chans, att börja om. Jag gråter för att det är så svårt för mig att stå ut med en annan människa konstanta närvaro dygnet runt 24-7, för att det som för andra, antar jag? är trygghet, är för mig bara en känsla av andnöd, som att kvävas långsamt till döds. Om 45 minuter öppnar museet Legion of honor i SF och det är den sista dagen på impressionist-utställningen Monet och manet från Paris inlånade och jag ska dit och sedan ska jag sätta mig i bilen och köra hem till Desperate Suburbia och min man och mina barn och jag ska hoppas,hoppas att det blir bättre.

Konsten!

Men så plötsligt, jag bokar barnvakt och tar med mig väninnan som fortfarande är på besök, upp till San Fransisco och går på deYoung museum i Golden gate park, ett museum min tränare rekommenderat, min tränare rekommenderar alla utflykter eftersom jag är i stort sett inkapabel att själv leka turist där jag bor och läsa broschyrer om platser att se. Vi tillbringar hela dagen där, köper kaffe och kaka (säkert tretusen kalorier men jag är så hungrig hela tiden, så fruktansvärt, omättligt hungrig)och äter våra medhavda ostmackor i solen, bland konsten i gräset. Det är premiär på en van gogh utställning, konsten är på besök från paris och jag absorberas av färgerna, av orden, I dream of painting and then I paint my dreams och väninnan och jag planerar en tripp till Paris nästa år för då fyller jag 40 och vi ska bara driva runt på cafeer och konstmuseum och jag vill bara bort från den här ytliga kommersiella bilkulturen nu och i gräset sitter en mammagrupp med sina bebisar och jag tänker på lilla la luna som är hemma med barnvakten som hon verkar älska och jag och väninnan sitter på en bänk och hon röker och jag leker med iphonen och sen säger hon, ska vi ta ett varv till och så strövar vi långsamt genom museiparken och in genom glasdörrarna och den klassiska musiken och konsten, konsten och konsten.

Varför så trött

Varför är jag så trött när jag nästan inte gör någonting, jag har städhjälp och trädgårdsmästare och barnvakt minst två dagar i veckan och maken hjälper också till. Ändå känns livet så plötsligt svårhanterligt, ja nästan övermäktigt. Eftersom det inte kan bero på fysisk utmattning förstår jag att orsaken är en psykisk stress. Att hela tiden tvivla på sin situation, att längta efter ett sammanhang, jag saknar bokcirkel och tjejkompisarna, våra frukostar och fikor, barnen gråter och skriker över läxorna ändå in mot läggdags och de saknar sina vänner, sitt hus, sitt liv, sin pappa. Jag gråter över min farbror som dog häromdagen, jag längtar till Sverige, till mitt eget hem. Jag vill börja jobba, plugga, jag anmäler lilla la luna till dagis och söker på nätet efter kurser, söker i mitt inre efter svar. Jag har gett upp för mycket och nu känner jag mig vilsen, svag. Jag är snart 40 och jag hade ett liv. Jag trodde att komma tillbaka till Kalifornien där jag hade mina lyckligaste dagar mellan 20 och 30 skulle ge mig en känsla av igenkännande och återkomst. Men det är för sent, det har runnit för mycket vatten under broarna, jag är inte samma bekymmerslösa, unga person, jag är en annan nu. Men det visste jag inte.

What was I thinking?

I am bored out of my f-ing mind och räknar sekunderna eller snarare månaderna tills jag får återgå till mitt liv och något slags intellektuell tillvaro. Hemmafru på riktigt- who was I kidding? När Mini- Gaia var sex månader sökte jag in på universitetets kurser, desperat efter hjärn- stimulans. Lilla la luna är nu snart åtta månader och vi sitter i American Suburbia och jag tror jag håller på att bli galen. Av pure boredom.

Läxor på helgen

Även på helgen har Il Capitano läxor. Han är tio år. Jag har jobbat på högstadiet i Sverige och det var inte hälften så mycket läxor där som i amerikanska mellanstadiet.

Utskrattad

Tjejen på Starbucks kan inte låta bli att skratta när jag klagar över problemen med att laga gott kaffe hemma och jag ber henne om råd angående hur länge de färska bönorna ska malas och så vidare och jag säger: Its stressing me out to go to Starbucks every morning. Och jag håller i bebisen med sitt soliga leende, och jag är klädd i träningsbyxor och träningslinne som jag alltid är eftersom jag ständigt tränar (på helgerna känns det lite festligt för det är enda gången jag tar på mig vanliga kläder, alltid jeans, alla klänningar hänger ensamma i vår walkin closet) och jag är en sån kliche på den stackars understimulerade, övertränade californiamamman att jag skäms direkt när jag sagt det för jag tänker på henne som står bakom kaffedisken hela dagarna förmodligen från klockan sex eller sju, och här glider jag förbi för tredje gången denna morgon och beställer mitt kaffe och jag har mage att klaga. Jag skäms.

Chockad

Jag är chockad äver de sårande saker jag är kapabel att göra, att säga, till min man i kärlekens namn.

Stop running

Vi ser på en film på kvällen, en av de ovanliga kvällar när jag lyckas hålla mig vaken efter klockan åtta, och the leading man säger till Jennifer Lopez som vill do it alone, som vill vara ensam mamma, som skjuter bort mannen som älskar henne: Stop pushing people away! Och jag tänker att det handlar om mig och just då petar min man sin armbåge i min sida och tittar på mig och säger: Du!

Tid, tystnad

Även om jag på ytan lever ett bekvämt och lyxigt liv som inrutat kan beskrivas så här, starbucks, gymet, lunch, och sedan rasar paniken över bristen på egentid och tystnad och ensamhet. Det är skönt att kunna styra över sin tid, skönt att slippa rusa till jobbet och istället rusa till gymet. Men samtidigt, hur vältränad kan man egentligen bli? Min man är på jobbet från sju på morgonen till sex på kvällen, barnen sliter med bergen utav läxor i flera timmar varje eftermiddag (häromdagen hade Il Capitano sex läxor till nästa dag, alltid allting till nästa dag!), att leka med kompisar på vardagar är inte att tänka på. Och lilla la luna växer och kryper i trappor och snart nog kommer det inte längre att kännas som att det räcker för mig, som själslig stimulans, att ta hand om henne, och att prata med tränaren om mina biceps och triceps som jag ändå inte kan skilja på. Och vad gör jag då? Sen? Vad gör jag då?

Snart kommer

en av mina allra bästa vänner hit och hälsar på. Två veckor av tjejsnack och sightseeing och att kunna vara mig själv, med henne, igen. Min man har aldrig träffat henne eftersom jag har för vana att hålla mina vänner utanför mina förhållanden, vet inte varför, det har bara blivit så, och det har varit så i många år nu. När jag tänker efter så har min man inte träffat nästan några av mina vänner. Jag har träffat alla hans. Mitt liv är fördolt, förflutet, hemligt. Varför är det så? Skulle vi skilja oss skulle jag återgå till mitt liv med vännerna och det skulle vara som om han aldrig funnits, bara hans namn skulle nämnas ibland, som en främling, som ett ex. Bland mina kvinnliga vänner är jag mig själv. Med männen är jag, också mig själv, men ändå alltid lite skeptisk, obekväm, redo för fight. Och aldrig mötas de två. Jo nu. I två veckor.

Och hela tiden...

medan mitt liv pågår, medan min lilla la luna växer och slår sig i trappor och håller oss vakna på nätterna, pågår detta samtidigt på andra sidan jorden och det är också mitt liv, min värld, min familj och någons pappa, mina kusiners pappa, min pappas lillebror, en man bara tio år äldre än min make, en man med samma karriär som han, samma toppjobb, chefsjobb, utlandskarriär, samma fina familj, med barn som just vuxit upp och som nu skulle börja skörda frukterna av sitt arbete, leva det goda livet med sin fru, som nu bara istället, vad säger man, ligger och dör under fasansfulla plågor. Så fruktansvärt orättvist. Och det enda jag kan tänka på är vilken tur att min farmor gick bort förra året, vid 84 års ålder så att hon slapp se sin yngste son gå igenom detta lidande vid bara 55 års ålder.

Om skolan

Och kanske det viktigaste av allt, det är inte så himla noga, de får misslyckas, de förväntas inte längre vara bäst.

Homework

Hours and hours of homework. Är detta sexan eller universitetet? Tunga tjocka böcker om Earth och history släpas hem på cykeln i ryggsäcken. I ämnet vetenskap ska tioåringen il Capitano definiera (på engelska givetvis)ord som hypothesis och inferred guess och det både med ord, bild och exempel. Matteläxan är så svår att knappt min ingenjörsmake klarar av den och tre fyra läxor till nästa dag är ingenting ovanligt. Det här är elitens högborg, individualismens mecka. De kommer att lära sig mycket. Min son har vuxit på bara en vecka i amerikanska skolan, han har koll på läget och tar ansvar som aldrig förr. Han måste ju. Jag har inte träffat en enda av hans lärare, aldrig varit inne i ett klassrum. Tufft för barnen men samtidigt bra. Här utvecklas dem verkligen som människor, genom allt eget ansvar och de förväntningar som ställs på dem från skolan. De fixar det. Mini-Gaia grät nästan när jag hämtade henne de första dagarna men nu cyklar hon själv till skolan med kompisen och för varje dag känner hon sig lite säkrare på att hon förstår det hon behöver och gör hon inte det, så får hon fråga om hjälp. De tvingas ta för sig och aktivt be om hjälp, ställa frågor, ta kontakt med kompisar, lära känna folk, lära sig hitta. Den stoltheten det ger dem är större än chocken över den amerikanska hårdnackade skolan.

So tired

I am so tired I feel like I am bordering on madness. The minute I get up in the morning I look forward to going to sleep again. I will be back...