Det är i alla fall en start. Snart är hösten här. Kidsen börjar skolan, de hoppar över en klass men det ska nog gå bra. Plötsligt, efter all oändlig oro, tror jag faktiskt att det kommer att gå bra. Mina barns överlevnadsstrategier och självtillit kommer att öka och växa av det här. Som en vän sa när jag nojade över att min tioåring, snart elva, ska börja middle school-junior high och gå från klassrum till klassrum enligt ett schema som liknar vårt högstadium, It is a nice growing experience. Inte för en sekund oroar jag mig över skolgången, bara allt det praktiska, hitta dit, hitta hit, allt är annorlunda, ett helt annat system, tusen barn på skolan, inga klasser, inga huvudlärare men ju mer vi närmar oss känner jag det, att han klarar det, han kommer att klara det, varför inte!
Och lilla la luna är stor och jag smyger in mina små stunder här och där, det är gymet och det är dansen och det är tennis och det är ett fysiskt projekt som jag klarar av just nu, jag går från bebislivet till att erövra min kropp men det jag egentligen vill, men inte klarar ännu, är att erövra mitt inre, att ta mig till yogan, till ´meditationen, till mig själv, min kreativitet. Vägen dit är längre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar