Intelligens

Hur många gånger har jag inte gått ut ur professorns kontor och glömt mina papper efter mig, med professorns kommentarer och råd om redigeringarna. Det är inte det att jag inte bryr mig, det är bara min hjärna som inte riktigt kan ta in alla detaljer. Allt detta dubbelkollande och alla missade möten, räkningar, deadlines och playdates, allt detta som folk kallar förvirring, flummeri, nu ser jag samma sida hos mannen jag älskar, som liksom jag har ett mycket krävande jobb och som har den här motsägelsefulla läggningen, liksom oförmågan att sätta sig in i saker, detaljer, att hela tiden bara handla, agera, bestämma, forska, och sedan få kämpa som sjutton för att lyckas boka en tågbiljett via internet, som verkar helt omöjligt, för att inte tala om hur svårt det kan vara att hämta ut biljetten..Och som jag brukar säga på högstadiet när eleverna studsar omkring och håller på att klättra ut genom fönstret: Hur svårt kan det va? Lika svårt som de har att fokusera på skolan och sitta still på lektionerna, lika svårt har jag att analysera saker i vardagen, logistik, administration, allt tycks mig övermäktigt, omöjligt, oväsentligt. ORKA!

Oslagbara

Att varje dag få höra att jag kan välja själv, att jag kan bestämma vad jag vill om mitt eget liv, att det är upp till mig, fritt, öppet, till och med välkommet, att tänka och känna i enlighet med mitt inre. Det är något helt annat än jag är van vid, det är äkta kärlek och jag undrar om jag någonsin egentligen har upplevt det tidigare. Och jag blir lika generös som han med min kärlek och han säger: Du tar fram det bästa ur mig och jag säger du med, du med, och vi gråter ikapp och vi har fått en ny chans, till ett nytt liv, och barnen är chockade och allt är en galen förvirring, och vi åker kors och tvärs över Sverige i flera bilar med massor av barn och folk gråter och skrattar runt omkring oss och de är chockade men ingen kan motstå vår övertygelse, vår intensitet bär oss genom städer, länder och krossade familjer och det är som om vi svävar, ointagliga, orubbliga, och alla kan se det och alla förstår, vare sig de vill eller inte, och ingenting annat betyder någonting och vi går ut och tar över stan och vi dansar till gryningen och vi har inte sovit på flera veckor för vi är untouchables.

Framgång

Vad betyder det? Nästa vecka ska jag stå på konferensen och prata på engelska i tjugo minuter om saker som inte speciellt många bryr sig om, det är inte livsviktigt, men det driver mig. Ingen av mina vänner eller mannen jag älskar har någon aning om vad jag sysslar med eller bryr sig förresten. Lika lite som jag bryr mig om vad de jobbar med. Mannen jag älskar anses framgångsrik, till och med mycket framgångsrik tydligen, enligt vad jag har förstått men som jag i någon slags anfall av förnekelse vägrar att inse, i sitt yrke, ett yrke som jag inte har något intresse av att veta något om. För mig är han framgångsrik för att han står bakom mig, för att han stärker mig med sin kärlek, för att han inspirerar mig, för att han är så generös med sin godhet. Det är därför jag älskar honom. Det är den verkliga framgången i mina ögon. Och att vi fann varandra kan inte kallas för något annat än vårt livs absolut största framgång!

Äkta och fake

Bodil skriver mycket klokt om hur det så kallade skrivna jaget, blogg-jaget inte alltid, som många tror, sammanfaller med det riktiga jaget. Ingen som inte känner mig vet egentligen vem jag är. Den som skriver, blogg, litteratur, forskning är alltid äkta och samtidigt fake. Man skapar sig själv i skrivandets stund, man förstärker egenskaper, överdriver för att underhålla, undviker det motsägelsefulla, som inte passar med den persona man skapat. Sista terapitimmarna, sedan kastar jag mig ut i livet, på ön, med mannen,med kärleken och femhundra barn och tusen miljoner risker. För att vi vill leva så, för att vi är risktagare, för att vi är de som vågar. Som vågar älska.

Ny vänblogg

Ny vänblogg här

Orättvist

Så himla orättvist mot den finaste av fina, som inspirerat mig så mycket, och som kommer att gå starkare och säkrare än någonsin ur det här. Hoppas jag. Jonatan. Du som en gång sa till mig: tack för att du finns. Detsamma säger jag, detsamma.

Strimmor

Och nu ser jag strimmor av ett annat liv där det är möjligt, inte svårt, inte alls konstigt eller omöjligt att vara sig själv, att vara som man vill, som man är, utan krav på att förändra sig eller någon annan. Människor som tror har en chans. Och problemen rasar ihop omkring oss där vi far fram som burna genom kaoset av en kraft som är omutbar, okrossbar och det är strimmor av ett liv som visar sig, nu, för oss.

The Big L

"Någon som är precis som jag fast man" skrev jag i ett tidigare inlägg. Någon som han som vaknar överlycklig av att möta min blick, igen och igen och igen. Någon som saknar mig när jag går in i ett annat rum, nerför trappan, ut på altanen. Någon som är precis som jag fast ändå inte. Någon som är en saga för god för att vara sann...och som gillar den här musiken, precis som jag. Och jag vet att det inte är svårt att vara rebell när man aldrig behöver oroa sig för att betala hyran och jag vet att jag är en anarkist i teorin och någonting helt annat i verkligheten, men det spelar ingen roll för jag har hittat det jag letade efter och det skedde såhär, pang boom krasch och nu kommer allt att förändras i rasande takt. Den 21 april faller domen mot Jonatan och efter det ger jag ut hela bloggen på Vulkan.se

Sköna kläder

Nu har jag bestämt mig för att sluta klä mig i för små kläder. Kan det inte räcka nu med lidandet? Den här kroppsfixeringen och skönhetshysterin som vi kvinnor är slavar under, kan det inte räcka nu? Jag är snart 38 och jag ser ungefär likadan ut som jag alltid gjort, förutom att jag är äldre naturligtvis. Jag kommer aldrig ha en kropp som Kate Moss (har aldrig haft) men jag kommer alltid ha en kropp som många kvinnor i min egen ålder kommer att vara avundsjuka på. Män vänder sig om efter mig på gatan. Borde det inte räcka som bekräftelse på att jag duger? Varför är vi aldrig nöjda? Inga mer för tajta kläder, särskilt inte jeans, kommer över min tröskel. Hur många år till måste man bry sig så himla mycket över att ha en platt mage? Fram till fyrtio? Kan man andas ut då? Andas djupt, få in prana i magen, som yogaläraren säger. Varför låg jag på golvet och gjorde hysteriskt många situps bara dagar efter att jag fött mina barn? Varför pratar jag och mina kvinnliga vänner mest av allt om träning och mat när vi ses? Inte om män, barn, jobb, utan om våra kroppar. År efter år efter år. How long? Varför ska vi lida i för tajta jeans som man inte kan andas i och klackar man inte kan springa i? Why?

Det retar mig

att mina barns far, alltså mitt ex, som jag hatat och dissat i åratal nu, faktiskt lever i praktiken enligt de värderingar jag predikar. Jag är teoretikern, han är praktikern. Därigenom framstår han och hans liv långt borta från civilisationen i ett förklarat skimmer.

Jag gillar

inställningen i Lisas blogg även om det blir lite för mycket goody-doer över det ibland. Men en sak som fick mig att tänka efter var det här med hur produkter som vi använder på vår kropp, smink, deodoranter, hudkrämer går rakt in genom huden och påverkar oss, alltså de ämnen som krämerna innehåller. Impulsiv som jag är rensade jag genast i badrummet och cyklade ner till hälsokostaffären och stod en lång stund framför skönhets-hyllan och häpnade över priserna. Men det är viktigt.

Tvärtemot

Att hela tiden göra tvärtemot visar bara att man är lika bunden som om man följde i deras fotspår.

Italien

Jag har bokat och betalat en resa till Italien, men när jag tittar på hemsidan för att visa barnen vilket hus som är vårt så inser jag att jag inte vet vilket hus jag har bokat. Jag har bara bokat och betalt och köpt biljetter men jag har inte tänkt på hur huset ser ut överhuvudtaget, förrän barnen frågar och vill se bilder. Jag får alltså maila igen och fråga vad det är jag har bokat och betalt en hel månadslön för. Kul att veta liksom. I sommar är jag bjuden på ett stort, fancy bröllop. Tänkte först inte gå för jag blir så sur när andra (särskilt yngre släktingar) gifter sig före mig, och särskilt när det är stort och fancy. Själv drömmer jag om ett litet barfotabröllop på stranden med nån hippie fast jag har ju relationsfobi så vi får väl se hur det blir med den saken. Commitment har inte riktigt varit min grej so far. MEN nu bestämde jag mig plötsligt för att ändå gå på det här släktbröllopet. En fest är en fest och särskilt fancy. Men jag har tappat bort den fancy inbjudan som jag fick för längesen och la på ett...säkert ställe. Jaja, jag kan väl ringa nån. Kan någon som vet vilket bröllop jag menar hälsa att jag kommer? tack.

Goody-doers

Jag skolkade från första stresskursen och blev uppringd av en man med sammetslen, slow food röst i luren som frågade om jag tänkte komma i fortsättningen. Jag satt i bilen och körde när han ringde på mobilen. Jag frågade:
- Vad missade jag?
- Ja, det var en massa trevliga människor..
Herregud, jag hinner inte träffa alla trevliga människor jag redan känner. Jag behöver inte 2 tim i veckan i åtta veckor för det. Ja, så jag gick dit idag, kom tio minuter för sent, satt i en och en halvtimme och lyssnade på när mannen med sammetsrösten läste högt från en powerpoint som vi också hade fått på stenciler framför oss. Tiden gick oändligt långsamt. Sedan fick vi frukt och en kvinnlig ledare som var negativt inställd till mig, det märktes (det är viktigt att alla i gruppen respekterar tiden vi har här tillsammans),sa hela tiden bekräftande saker till gruppmedlemmarna, utom till mig, när jag frågade:- Jag måste gå en kvart tidigare, det är ok va? - Nej. Det är det inte. Förvånat sa jag: -Men det måste jag i alla fall. Jag tog upp 95 % av samtalstiden när vi skulle "dela med oss av våra reflektioner" (det var ungefär som en kurs på arbetsförmedlingen på 90talet när AF fortfarande hade råd med kurser), i vanlig ordning fick jag titta ner i bordet och anstränga mig hårt för att låta någon annan få en syl i vädret, inklusive ledarna. Sedan fick vi ligga på madrasser och lyssna på new age musik medan mannen med sammetsrösten talade långsamt och den sura kvinnliga ledaren satt i lotusställning och bevakade oss allihop. Jag gick en kvart för tidigt. Det här går inte. Det är inte möjligt att ta sig igenom ett sånt pass till med sinnet i behåll. Är man inte galen innan man går dit så blir man det. Jag hatar grupper överhuvudtaget och särskilt när det finns ledare som inte är jag. Impossible. Men musiken var skön. Jag fick en bränd kopia av sammetsmannen, som var vänligt inställd och inte hade något emot att jag gick tidigare. Det gamla vanliga, män älskar mig och kvinnor (som inte känner mig och som är/vill vara i auktoritetsställning-det funkar inte på mig-) hatar mig. Inget nytt under solen.

När man satt barnen i musikskola

får man stå sitt kast. Det är inte hårdrockande teensen på vinden som är skyldiga till min sons hårdrocksvurm, det är skolan som har rock-tema, någon förvirrad sjuttiotalistlärare har flummat ut rejält och lär barnen spela Judas Priest och Iron Maiden och uppträda för hela skolan, Såhär låter det härhemma:
-Capitano, gå och borsta tänderna nu. säger jag till sonen.
-Breaking the law, breaking the law!
-Har du packat skolväskan?
-There I was completely wasted...
-Och laddat mobilen?
-Frustration....action in my life...
-Ok, gå och gör dig i ordning nu...
-Breaking the law, breaking the law, breaking the laaawww!
Tja, vem är jag att protestera mot sådan intensiv anarki? Keep it up, son.

Det är vår!

Barnen är ute och leker till kvart över sju! Det är skymning, fortfarande nästan ljust när vi äter middag halvåtta...det blir sena kvällar och trötta morgnar men visst är det härligt med vår! Snart sommar. Men på Mini-Gaias papper till skolan där man ska fylla in fakta om sig själv ("jag har fyra syskon..")skriver vi klockan sex på frågan när äter du middag och klockan åtta på frågan när går du och lägger dig...Vi vet båda två vad som förväntas av en "normal" familj. -När äter du middag? läser Mini-Gaia på stencilen där hon sitter vid middagsbordet och sneglar fundersamt upp på klockan på väggen som står på tjugo i åtta... Åh, den som ändå bodde i Italien!

Cykla!

Att gå överallt funkar inte om man har flera tider att passa på ställen som ligger långt bort från varandra och sedan hämt-tid att passa på fritids...har ingen lust att sätta mig i bilen såna här vackra dagar...cykla!!!

Deklaration

Men vad är det för bullshit att vi ska deklarera nu igen? Gjorde vi inte det alldeles nyss? Det är för ofta. Vart femte år borde räcka. Eller vart tionde. Vad kan förändras? Inget har förändrats här, min ekonomi är lika usel och samma bergodalbana som den alltid varit. Pengar flödar in och ut helt utanför min kontroll, känns det som. Det är inget jag oroar mig för, det brukar ordna sig. Så jag gör som vanligt, hoppar över att läsa igenom deklarationen, letar reda på sms-numret och sms: ar in mitt godkännande. De vet väl vad de gör, de som gör deklarationerna, det är ju deras jobb? Sådärja, skönt, fixat. Jag kollar aldrig igenom nånting, räkningar, lönebesked etc. Jag litar på att det stämmer. Kommer det en räkning så betalar jag den, utan att fundera på det. Det har hänt mer än en gång att jag har betalt en räkning två gånger. Förvånande nog brukar de då skicka tillbaka pengarna! Det är fantastiskt tycker jag, och visar att jag gör rätt som litar på att det ordnar sig av sig självt, allt blir rätt (kanske) i slutändan. Jag har ingen koll på försäkringar, pensionssparande. Ibland ringer jag banken och kollar hur läget är, hur mycket pengar jag har, men annars går allt sin gilla gång utan min inblandning. Min pappa tycker att jag ska ha pärmar. Med kvitton och viktiga papper. Det kommer aldrig att hända. Jag slänger allt, sparar inget. Vem har tid att minutiöst granska allting som dimper ned i brevlådan? Har man inte fullt upp ändå? Min dröm är att ha en revisor som sköter allting och bara ger mig en summa att spendera som jag önskar varje månad. Rena drömmen, att slippa bry sig.