Kommer inte att ske

Apropå mitt tidigare inlägg om fasansfull klasspicknick som man förväntas njuta av (haha). Skugge skriver kul idag om hur hon anmodas åka kanot på klassträffar och klä om till gympakläder på barnens gympaavslutningar: Kommer inte att ske. Det är samma här. Jag går visserligen på dotterns gympaavslutning då föräldrarna ska delta (oj vad kul) om ingen annan utväg finns, men jag klär INTE om till käcka gympakläder. Där går gränsen. Det finns enormt mycket gränser man inte kan passera om man inte vill bli för töntig. Som förälder finnns fallgropar överallt, allt från brännboll till kanoter till knäppa lekar tillsammans med andra föräldrar man knappt känner. Jag skäms bara av att se på sånt, det är outhärdligt pinsamt.

Effektivitet

Jag är på Konsum minst tre ggr per dag och på Hemköp minst 2 ggr per dag. Hur är detta möjligt? Höjden av effektivitet...think not. Jag har aldrig använt en kundvagn i hela mitt liv. Där går gränsen. Jag bär hellre allt i famnen. Vem försöker jag lura att jag inte har en stor familj och lever Svenssonliv, haha? Än så länge mig själv.

Klasspicknick

Lördag eftermiddag ringer en av barnens kompisar och vill leka med Mini-Gaia som är hos sin pappa. Jag är flummig och yr av kärlek och föreslår söndag eftermiddag. "Nej då är det ju den där picknicken" säger kompisens mamma. Helt missat den lappen. Ojdå. Vilken tur att de ringde..."Mini-Gaia kan gå med oss" erbjuder sig snälla kompismamman och jag, loser-mamman som lever som en tonåring när barnen är bortresta, har inte stigit upp än fastän det är efter lunch, och jag känner mig ännu flummigare fastän hon bara menar väl. Nej vi ska gå på picknicken vare sig vi vill eller inte (det vill vi inte naturligtvis, men Mini-Gaia vill förstås träffa sina kompisar, oss pratar hon knappt med under hela picknicken, helt meningslöst att följa med). Redan när picknicken startar känner vi oss utanför. De andra har cyklar och riktiga flätade fikakorgar. Jag har högklackat och solglasögon, ett paket kex nedtryckt i handväskan. Kaffetermos orks inte, vi hämtar ett par latte på mcdonalds. En flaska mineralvatten till Mini-Gaia som ändå bara leker. Som tur är finns det en familj som är som vi, de har också flera barn från tidigare förhållanden och de kommer direkt fram till oss, lägger filten bredvid och sedan ligger vi där blickstilla och pratar om rock-konserter och vad som händer i helgen och vi bönar och ber om att det inte ska bli brännboll, då dör vi, och vi har rätt kul ändå, fast de andra familjerna stirrar där de sitter i solstolar och äter pannkakor ur plastlådor och att de orkar, det är mer än jag kan förstå, och när den andra familjen reser sig upp så drar vi också, med lättnaden som får mig att sväva över gräset i mina olämpliga klackar, går vi därifrån och pratar om vårt hårda tuffa liv som vi ständigt längtar tillbaka till, som om det vore möjligt att ha allt samtidigt, och vi vägrar att ge upp den drömmen.

Say no more

Honey, you're tougher than the rest.

Det var inte bättre förr

men det ska bli bättre framöver. Någonstans har man i alla fall kommit och man vet vad man behöver. Finns inga män som gillar Winnerbäck va?

Själviska tjejer

Även Mini-Gaia påverkas naturligtvis av den nya familjebildningen, om än inte lika högljutt och våldsamt som sonen. När jag får en stund ensam med henne på kvällen när hon borstar tänderna säger hon stolt och nöjt: Tjejer! Vi är själviska tjejer!
Jag skrattar och frågar om hon vet vad självisk betyder. Nej, det vet hon inte. Så underbart kaxig och lycklig hon låter när hon säger det, jag hoppas att hon kan bevara den stoltheten forever.

Att blogga

På uteserveringen under gårdagens middag på stan med några vänner, får jag frågan om vad som är poängen med att blogga, till skillnad från att bara skriva för byrålådan, till exempel i form av en dagbok. Mitt svar beskriver min upplevelse av att genom att uttala saker högt för andra, inte bara för sig själv, får orden liv och blir bärare av mening och genom speglingen i mina läsare speglar jag även mig själv. Jag ser mig själv tydligare och jag hör mig själv tänka. Genom att jag tvingar mig själv att stå för det jag har skrivit, växer min inre styrka genom min beredskap att ta emot kritik, postivt eller negativt. När jag speglar mig i andra, speglas jag i mig själv och av mig själv, och jag växer.

Äntligen

Efter en lång tid av konkurrens och inbördes strider, en kamp som fått mig att känna mig som om jag ska slitas mitt itu, finner sonen äntligen någon slags trygghet i att det här är på riktigt, det här kommer att vara, här finns ingen återvändo. Mannen jag älskar är här för att stanna, med oändligt tålamod och oändlig kärlek. För första gången hör jag hur sonen istället för att kasta sig efter mig med någon slags desperat beskyddarinstinkt eller revirtänkande, istället kastar sig efter honom, mannen som är min kärlek, och ber mig att gå ut ur rummet. Det är fotboll på TV, och nu är han bara hans.

Just så

Just så som Marcus skriver känner jag ibland, han beskriver det så fint som att man vaknar in och ut ibland. Folks skratt från gatan, alltmer avlägset. Hur man får kämpa ibland med att inte låta sig dras med av känsloströmmar och katastroftänkande, ångest och oro. Nu har jag någon som hjälper till att dra mig ur det där stämningstillståndet, någon som får mig att skratta, som stöttar mig när jag är bräcklig och vacklar i det mörka, grå. Och som han hjälper mig, så försöker jag också hjälpa honom. Och det märkliga, att trots alla dramer och känslostormar, är vi ändå lugnare än någonsin.

Fint av A

Blir så rörd att jag gråter när jag läser Angelas ord om min nya kärlek, hennes tolkning av mina upplevelser gör mig alldeles yr. Kärleken som faktiskt går före allt.

Lugnet

Hur jag undviker att vara alltför snabb till strid, defensiv, redo att attackera, på grund av min vanliga oförmåga att ta emot och bemöta kritik på seminariet i litteraturvetenskap där jag lägger fram och försvarar en del av min avhandling: Jag talar långsammare än vanligt, lutar mig tillbaka, upprepar som ett mantra i mitt huvud: de vill mig väl, de är här för att hjälpa, de vill mig väl. Det funkar. Slowly, slowly. It's the breathing in and out and in and out . Ja, det funkar. Andas djupt, långsamt.

Kvinnor

I Marias blogg läser jag ett intressant inlägg om kvinnors kraft och betydelsen av den energi man får av andra kvinnor i sin omgivning, och hur viktig den där kraften är, hur viktigt det är att inte glömma bort behovet av vänskap och identifikation, även om man har en underbar relation med världens mest fantastiska man. Av Maria, Sara och Angela inspireras jag till att ta emot den där kraften, att prioritera sig själv ibland, framför barn och familj och arbete. Att boka in den där lunchen, middagen, bokcirkeln, pubrundan med sina kvinnliga vänner. Att tillåta sig att behöva den där kraften och värdera den högt. Alltid, överallt behöver jag kvinnors stöd. Som idag på seminariet när jag kände en sådan innerlig välvilja och ambition attt uppmuntra från de forskare, alla kvinnor, som kommit längre än jag i sin karriär, professorer och docenter och lektorer, som tog sig tid och la ner sin energi på att stötta och uppmuntra, ge goda råd. Som professorn sa: Det här angår mig, jag är glad att någon tar sig an det här ämnet här hos oss!
Vilken lycka, vilken tacksamhet, vilken oerhörd trygghetskänsla att vara den som inspirerar och som kan inspireras av andra. Så trots att jag mådde fysiskt illa av nervositet innan mötet startade, gick jag därifrån med ett upphöjt lugn och en stark tro på mig själv, igen. Och i mötena med vännerna, finner jag tröst och uppmuntran i mina privata relationer, till barnen, i kärlek, i vardagen. Människor som kan glädjas åt mig, med mig, reflektera och spegla mig. Tack alla!

Starkare än allting

Och Marcus Birro skriver att Familjen är starkare än allting och imorgon har jag seminarium där det är jag som står i skottlinjen, eller rättare sagt den del av avhandlingen jag har skrivit, så det handlar om texten men det är ändå jag, som ska ifrågasättas, mina intentioner, mina tankar, hur tänkte du då, vad ligger bakom det här och vart leder det här och är det här verkligen vetenskap? Och förra gången bröt jag nästan ihop men flög istället ut i defensiva attacker och ordlösa anklagelser och det var början till något nytt, början på vägen som ledde hit där jag är idag. På samma plats, i samma rum, samma veckodag, samma tid. Ett år senare och en ny familj som är flera personer större, från tre till nästan sex, snart, och jag ska ta några djupa andetag och jag ska andas lugnt och fokusera på tryggheten som den här familjen ger mig, där jag är älskad för den jag är, utanför texten, utanför vetenskapen, och jag ska försöka att svara lugnt och sakligt och jag önskar att jag kunde vara bland främlingar som häromveckan på konferensen utomlands när någon skämtsamt uttalade min rubrik på franska "differance" istället för "difference" och accociationen direkt till Derrida och mitt skämtsamma försvarstal för att undvika allt pretentiöst, seriöst men ändå imponerande. Just den där blandningen av seriöst och anti-pretentiöst är en balansgång jag aldrig riktigt känner mig säker på.

Författare och anarkist

Och Jonatan skriver som en gud.

Jag känner, jag behöver

Det är mycket sånt nu. Vad jag känner och vad jag behöver. Trött, hungrig, ensam, ledsen. Lycklig, kär. Reser. Föreläser. Ordnar och grejar. Längtar. Allting ställs på sin spets och det är lika nyttigt som skrämmande. Ändå, helt lugn, ett stort lugn inombords. Pang, boom, saker bara händer, nej iscensätts av oss, av mig naturligtvis. Ringar på vattnet. Säkerhet blandat med oro. Förändringens vindar. Tryggheten i att veta: det är dags nu. Otryggheten: this isn't gonna be easy. Och än en gång: det är vi som är de vuxna, intensiva, adhd-människor med glas-sköra nerver och samtidigt en oändlig styrka som får oss att kliva rakt igenom murar och som får andra att backa och väja. Som alltid. Two of a kind. Helt olika. Och jag sjunker in i mig själv samtidigt som jag inte klarar mig utan gemenskapen. Flocken. Dig! Och långt bortom allt skymtar den svartklädda skepnanden av mitt förflutna, alla demoner och all uppslukande naivitet, alla starka känslor, all that rebellion. Vad händer nu då?

Have you seen me lately?

Lyssnar på Counting Crows medan jag genomför den stora förändringen, förlyttningen som jag en gång skrev om, som jag visste skulle komma någon dag. Nu blandas det poetiska med verkligheten, vardagen med den övernaturliga, villkorslösa kärleken. Långsamt, långsamt men successivt och ofrånkomligen växer tryggheten och det är ett nytt liv som är på väg i mer än en bemärkelse och det är nya rum och nya planer och det är en utsikt över havet och en framtid bara för oss men som inkluderar oss alla och det här är platsen där jag äntligen kan finna det där utrymmet för mig själv att andas, hoppas jag, och det är ett nytt liv, som jag har längtat efter. Agueli skriver som vanligt klokt och överraskande om ett liv i utveckling, precis som mitt, och det handlar väl om att allltid vara vaken och öppen för att undvika att fastna i sina egna fördomar och förväntningar om hur det ska vara. You can't count on me (not to change/my mind).En sak vet jag alldeles säkert; jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli såhär, med en sån man, med ett sånt liv, och så snabbt en sådan underbar förändring. Och samtidigt, det mest förvånande: att ingen runt omkring verkar ett dugg förvånad. Ofta känns det som om jag är tillbaks i Kalifornien, samma känsla av lätthet och frihet och det är Berkeley och allt är öppet och optimistiskt och allting kommer att ordna sig.

My people

Med hjärtat i halsgropen och stor nervositet tvingar jag mig iväg utomlands på den sedan länge inplanerade konferensen. Onödigt, som för att utmana ödet, oförberedd, jobbar jag in i det sista med föreläsningen och samlar mina krafter inför föredraget. När jag ser mitt namn och min titel på programmet samt alla unga studenter som strömmar till får jag panik men inser samtidigt att det här är vad jag gör. Det är på riktigt nu. Mitt i mitt kaotiska liv med barn, nya styvbarn, ny kärlek, tusen kvadratmeter och massor av kilometer i bil, här är jag ändå mig själv och den jag alltid har varit. Och jag går upp på scenen och jag faller in i mig själv och jag har massor av ögon som tittar på mig och jag pratar och pratar och språket, engelskan med den amerikanska dialekten, flyter lätt över mina läppar så länge jag talar fritt och improviserar njuter jag men så fort jag ser ner i manus och tappar ögonkontakten med publiken blir jag osäker och stakar mig, faller igen. Men det gör inget. Och till slut, efter en fyndig avslutning säger jag "I'm done" och reser mig ifrån podiet och publiken skrattar och applåderar och jag suger i mig komplimangerna efteråt och tänker hur kan människor vara så snälla. Och jag går fram till en man som satt i främsta raden och säger tack, för att du lyssnade så intently, så uppmuntrande, it really helped, för det gjorde det, och han säger, nej nej, det var intressant, du hade verkligen en poäng och jag tänker att kanske kan mina ord om djuren och naturen ändå väcka någons tankar, kanske de unga studenterna som aldrig hört något liknande? Och på kvällen går vi ut alla vi flummiga litteraturforskare och vi går till det billigaste stället förstås och vi beställer in vin och nachos och vi utbyter romantiserade droghistorier varav jag har en hel del ifrån kalifornien, och det är paris och alla våra författardrömmar och vi dricker mer och mer och vi räknar varenda öre och studenterna skrattar och säger my god you people have real jobs och jag säger dont believe everything you hear och jag tänker att äntligen, äntligen är det över och jag är bland my people, bland folk som är som jag, som bara läser och skriver och tänker och som fortfarande förvånas över att vi får betalt för det.