På gymet

Inte fan vill jag gå dit men jag går. Varje gång, tre dagar i veckan, på avtalad tid är jag där. I tid. Disciplin har aldrig varit min svaga sida. Hur trött jag än är efter att ha varit uppe på natten med lilla la luna, så går jag dit. Och min disciplin ger resultat. Situpsen i uppförsbacke som jag omöjligen klarade av för en månad sen går nu, om inte lekande så i alla fall lätt. Jag lyfter och jag upprepar, jag ligger på golvet, jag tar femton steg upp på en bänk med hantlar i händerna, tjugo, vila och allting i set of three. Jag stönar och stånkar, jag andas, jag tar i, jag tittar på klockan och tänker att jag har fött barn då klarar jag detta och jag svettas och jag lyfter och jag blir starkare och starkare för varje vecka. Jag är fascinerad av hur snabbt min kropp tar till sig och förändras, omskapas, av den här regelbundna träningen. Vi måste vara gjorda för detta, att vara i form. Som om kroppen tacksamt och efterlängtat gör om sig själv till den kropp den var för länge sedan, när jag var tjugo och inte behövde pressa mig själv för att se ut såhär!