Mitt i natten

Är jag vaken med Liv. Hon ligger i min famn invirad i filtar och tittar upp på mig. Vi sitter så länge
mitt i natten, mitt i tystnaden, hennes ögon öppna som tittar på mig. Och jag är så lycklig att jag nästan gråter.

Liv

På min yngsta dotters fjärde dag i livet utanför livmodern börjar jag läsa Traveling with pomegranates av Sue Monk Kidd medan jag ammar. Det visar sig vara en bok om mödrar och döttrar. Jag har tre döttrar nu och en son. Jag är nöjd. Komplett. Jag fyller 40 om en månad. Låt det nya livet börja! Sista veckorna av graviditeten läste jag säkert 2-3 böcker i veckan, riktiga böcker, bra böcker. Allt lättläst chick-lit rensade jag ut och gav till bibliotekets insamling. Halva garderoben rensade jag ut och gav till goodwill. En ny identitet stiger fram, som mother of four. Styrkan i att jag lyckades få den förlossning jag ville ha, naturlig, nästan smärtfri förutom i slutet då panik infann sig och höga röster skrek åt mig med desperation -push, Gaia, push! Rädslan och den fruktansvärda smärtan som jag aldrig kände med lilla la luna då jag hade bedövning, chockade mig fullständigt (även om jag födde mina första två barn utan epidural så har jag väl glömt bort hur det kändes), jag skrek som ett djur och jag hade ont i halsen hela natten efteråt. Men totalupplevelsen är en enorm stolthet över att jag klarade att genomföra det jag hade planerat och det var i stort sett tack vare mental träning, kreativ visualisering och ren viljestyrka. Min man var den bästa tänkbara coachen och överträffade alla mina förväntningar, han var lugnet själv, ständigt vid min sida och tog mig igenom varje värk, varje andetag och jag hade aldrig klarat det så bra utan honom. Inte en sekund tappade jag mitt lugn, mitt fokus, min tro på att jag kunde klara det. Tills slutet, då jag verkligen inte förstod hur jag skulle klara att få ut ungen. Men ut flög hon och lättnaden var enorm och jag vet nu att min man är någon jag kan lita på till hundra procent och vi gjorde det tillsammans. Min känsla av närhet till lilla Liv är lugn, trygg, säker. Plötsligt vill jag amma, har lugnet och tålamodet och tryggheten i att bara vara. Var vi bor nånstans i världen känns inte längre viktigt. Att jag lyckades med den här födseln ( och det var mitt största barn nånsin)utan läkare, utan droger, utan lustgas, utan att ligga på rygg, utan att någon kopplade upp mig till några baby monitorer eller maskiner, har gjort mig stark. Jag var fri, rörlig, hade dämpad musik, levande ljus och Pachelbel på stereon. Och när lilla Liv skriker den första natten på sjukhuset sätter jag på Pachelbel på mobilen och då tystnar hon. Musiken hon föddes till. Men även om jag fick som jag ville och barnmorskan sa till mig när jag födde; motherhood is hard.., så skulle jag rekommendera alla att ta epidural för smärtan är nästan övermänsklig men stoltheten och känslan av att ha varit med, helt medveten och i kontroll, var viktigare för mig.

Dröm

Vi åker bil på konstiga motorvägar som mera liknar bergochdalbanor. Min man kör. Plötsligt kommer vi till ett fritt fall och vi flyger, svävar i luften och jag blundar och ropar till barnen håll i er, jag måste lita blint på min man och jag sitter blick stilla och blundar tills vi slutligen passerat det tomma intet, det okända och landar safely på vägen igen. Efteråt säger jag till min man att jag åker aldrig mer den vägen, skräcken är för stor, och han säger att han förstår eller det är iallafall underförstått.

Läser

En bok som heter The Atlas of Love av Laurie Frankel, den är bra den handlar om babies om litteraturforskning om vänskap kärlek. Jag läser ut varje bok på två dagar. Jag är utmattad av att ta hand om en ettåring och vara i nionde månaden och snart fylla 40. Mannen frågar vad vill du göra på din födelsedag men det känns helt omöjligt att tänka på, det är i juni, först kommer bebis nu i maj, en vecka kvar nu. Jag läser för att tänka på något annat men det enda jag kan tänka på är att snart ska jag föda, när ska jag föda? Jag går en promenad varje dag med luna i vagnen när hon ska sova och jag lutar mig över vagnen som stöd nästan dubbelvikt innan jag äntligen är hemma och kan slänga mig ner på sängen, stönande. I boken står det: once you start doing literary analysis, you see it everywhere. You can't turn if off. Kanske det som förklarar varför jag alltid ser mig själv som en del av en narrative, Och alla andra som bi karaktärer.

Expert

Jag har nu läst på och forskat så mycket kring olika teorier kring födande särskilt med tanke på den stora skillnaden mellan svensk och amerikansk sjukhus praxis att jag nu kan se alla mina tre barns födslar i ett annat ljus, jag förstår hur skillnaden i attityder hos de som jobbade runt mig påverkat men jag förstår också tanken bakom och har nu en klar bild av inte bara hur mitt fjärde barn ska födas utan också varför jag vill göra just så. Jag har sett till att omge mig med rätt stöd. Två veckor kvar. Ask me anything, I got answers.

Quote

Skrattar högt när jag läser följande replik i David Nicholls bok One day: life can't always be like the opening scene in Betty Blue!! Say no more haha!

Lite sorgligt

Det är påskafton och mina äldsta barns far ringer till dem, det är no hard feelings när jag svarar, jag är mycket glad för barnens skull att han ringer. Tjugotre år har vi känt varandra nu och det är mer än halva våra liv ändå känns han som en fullständig främling för mig fortfarande. Så mycket som runnit under broarna, så många misstag, nya relationer, nya barn vi har försökt att alltid sätta barnen först jag har aldrig sagt ett ont ord om honom framför barnen och jag är nästan säker på att han visat samma respekt. Jag har flyttat tvärs över Atlanten från honom igen och den här gången tog jag våra barn med mig. Men han har fattat beslut han också som indirekt ledde fram till den här situationen. Och jag tänker på Isabel Gillies bok om hur hon blir lämnad med sina två små barn för att hennes man har träffat en annan och hur hon packar ihop sina saker för de ska sälja huset och hon säger till sin man, sina barns far, liksom matter of fact: someone else will raise the children, och han svarar, lika matter of factly: you will pick someone good.

Citat

"Att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig" Nietzche

Uthållighet

Är vad jag lär mig på gymet. God knows I need it.

Idag ska bli

en bra dag. Islatte och en tur till Free People för inspiration.

Playlist

Jag har gjort en spellista för födelsen, kom igen nu unge!!!

Kristna

Il capitano frågar mig vid middagsbordet, Mamma är du kristen? Jag svarar blixtsnabt, Nej det är jag verkligen inte. Min man säger då emot mig, Det är du visst det, varpå jag blir förbannad och säger Vad i helvete vet du om det, jag vet väl själv om jag är kristen eller inte? Det finns liksom en anledning att vi inte gifte oss i kyrkan, och det finns en anledning varför inget av mina barn är döpta, vad fan trodde du, att det var en slump? Det var det ju lite men det känns mycket bättre att ha starka, antietablissemangsåsikter.

Fira

Jag vill fira mig själv i förskott, jag vill inte köpa mer mama kläder eller bebiskläder eller spjälsängslakan! Jag vill köpa nåt riktigt fint från Free people och ha som målbild till efter förlossningen, när det är sommar i Sverige och min man kan bära lilla My i sele och mata med flaska och jag kan få min kropp och min hjärna tillbaka!

Den nya tränaren

Verkar se framemot mitt barns födelse nästan lika mycket som jag fast med sina egna motiv. Han ser min kropp som ett råmaterial som han ska skulptera fram något annat av. Han har stora planer, han säger: After you have this baby I'm gonna get you back where you were before but then I'm gonna take you to the next level. Jag skrattar och tar ner hantlarna för en sekund och frågar : ok och vad är nästa nivå då? Och han svarar: Super model status!
Ohmy god jag vet inte om jag bävar eller längtar. This Guy is out of control...

En väninna

I parken säger om när jag klagar över min egen otålighet denna sista månad av graviditeten : yes it is like eightmonths and then a year!

Birth plan

Jag fattade inte först varför jag skulle skriva en birth plan när jag nu har barnmorska men sedan fick jag se några exempel och förstod då att resten av sjukhuset och personalen är ju inte alls inne på min och barnmorskans naturliga linje utan fast i sitt high tech just get the baby out as quickly and quietly as possible. Det var ingen ände på alla NEJ jag var tvungen att skriva på listan, saker de gör rutinmässigt med mig och barnet om jag inte har skrivit ner mina åsikter i förväg, saker man absolut inte gör rutinmässigt i Sverige. När förlossningen startar ska jag ringa en av tre barnmorskor enligt deras schema på deras privata mobiler och då kör de till sjukhuset och möter oss där. De ska sedan vara min mur mot det medicinska etablissemanget. Min man ska ge mig godis och spela upp solsidan för mig på ipaden, det tror jag räcker för honom. Han slipper sin tidigare tilldelade roll som antietablissemangshippie, och kan ta ett steg tillbaka in i passiviteten för allvarligt talat what the hell kan en man egentligen göra för nytta på en förlossning. Ibland undrar jag om det inte var bättre förr när de väntade i korridoren. Det enda positiva med att han är med är att han får se med egna ögon vilket lidande jag går igenom och det kan jag sedan använda till att slå honom i huvudet vid olika tillfällen under resten av livet, för det finns ju inget män går igenom som är lika smärtsamt som en förlossning om de inte t ex sitter som fångar på Guantanamo.

Sanna

Sanna Lundell bloggar igen och hon har alltid många intressanta åsikter tycker jag. Till exempel debatterar hon diagnoser som adhd och ifrågasätter dessa på ett sätt som jag också gör. Jag skulle aldrig utsätta mig själv eller mina barn för tester av dessa slag. Vad händer med vårt samhälle om alla som utmärker sig ska ha en diagnos? Alla konstnärliga, tänkande, udda och känslosamma människor skulle ju kallas för olika etiketter, helt fel tycker jag. Låt folk va annorlunda ! Förändra skolor och samhället istället för att problematisera människor som hörs och syns! Hade Strindberg adhd? Finns det sand i öknen. Sanna skriver om nån forskning om att nyttig, sockerfri kost skapar jämnare humör och minskar s k adhd, det är ganska självklart men det tror jag också på. Jag tror stenhårt på att vad vi äter och dricker påverkar oss inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag skulle vilja tillägga att samma sak gäller motion . Att jag tränar så mycket som jag gör är till 90 procent för att det gör mig gladare, lugnare, stabilare. Kroppen får man på köpet. Jag tränar egentligen för hjärnan, för välbefinnandet. Jag tog en veckas paus nyligen för jag tänkte att jag skulle vila jag är ju ändå gravid men det var min mest rastlösa och deprimerade vecka och inte blev jag piggare av det. En annan sak som Sanna är väldigt skeptisk till är alkohol och den illusion av underhållningsdrog som omger denna dryck. Finns inget som förstör så många relationer och familjer och som särskilt påverkar barn i vissa familjer. Alkohol är en av de värsta drogerna därför att den är så accepterad och får så mycket svängrum särskilt i Sverige. Jag är mycket tveksam till alkohol och jag är emot alla beroenden men Sanna skriver något bra apropå att hon har ett förhållande med en man som nyligen åkte fast för droger och även en pappa, Ulf Lundell som är alkoholist, hon skriver: man kan inte ta på sig ansvaret för någon annans beteende, varje människa står för sina beslut. Hur gärna man än skulle vilja förändra, påverka så är det nästan omöjligt.

Pressure to do it all

Jag läser följande: putting pressure on yourself to be able to do everything is not a kind and loving way to treat yourself. In some ways, perfection is self-hatred.

Dubbelmoral

En god vän säger till mig att jag lever en lögn när jag vägrar inse att barnen fattar att vi har gott om pengar när vi kommer hem med en splitter ny, sexsitsig bil efter att vi bara skulle åka och titta, och att det är inte konstigt eller bortskämt att min son frågar varför han inte kan få de prylar som alla andra här i området har men jag vägrar acceptera, vägrar vänja mina barn vid materialismen som nu är vårt liv, jag tror på det jag tror på, oavsett hur det ser ut utåt, och min vän säger, look at your house, the cars, the cleaners, the babysitters och jag säger yeah yeah it could all be gone tomorrow och hon säger but enjoy it now at least, stop feeling so goddamn guilty all the time, instead of enjoying it, men jag fattar inte riktigt vad hon menar, för jag kan bara inte. Och bara för några veckor sedan hände det faktiskt att minigaia frågade i affären, att har vi råd med all den här maten, och jag fick en flashback till days gone by när jag faktiskt inte alltid hade råd att betala i mataffären utan fick lägga tillbaka saker med skammen brännande men jag trodde att barnen kanske hade glömt den tiden.

Catch the baby!

Jag går till den nya holistiska barnmorska kliniken och den gamla läkarkliniken har inte faxat över mina journaler. Jag börjar nästan gråta av stress det är bara drygt en månad kvar och det är lite väl sent att byta men jag ringer några samtal till ingen nytta och ibland är det här landet så medeltida med sina checkhäften, faxar och tel svarare och hallå det är 2011 har ni hört talas om internet. Hursomhelst jag får träffa en barnmorska efter att jag har betalt en handpenning på fyra tusen kronor det är en tiondel av vad förlossningen kostar men om försäkringen betalar så får vi tillbaka pengarna...yeah right. Jag säger hur ska vi komma ihåg att be om det men då tittar de bara konstigt. Barnmorskan är brittisk och underbar och säger sweetheart och talar hela tiden om att hon och hennes två kolleger är de som ska catch my baby och det uttrycket är så annorlunda mot att deliver eller förlösa och jag säger exakt hur jag vill ha det och allt är ok och jag är så lycklig när jag går därifrån med hennes ord ringande i öronen, catch the baby, catch the baby!

Att välja en tränare

The fitness manager som är en muskulös man med mycket tatueringar står bredvid mig framför en vägg av bilder på de tränare som jobbar på det nya gymet. Det finns manliga och kvinnliga unga och gamla, they all look the same to me i sina röda firmatröjor och listor på obegripliga utbildningar och credentials bullshit. Vad menar han, ska jag bara välja på utseende, det går ju inte, så jag säger diplomatiskt, I dont know, I dont really care, fast det gör jag ju visst det, jag vill ju ha nån bra, nån som kan få mig i samma perfekta form som min gamla tränare och det är lite separationsångest faktiskt, like I cant really trust anyone else, så jag får en ung kille som inte alls ser särskilt erfaren ut och jag säger ok för jag vill inte vara oartig men sedan blir jag tveksam och går omkring i dagar och ältar detta inom mig för hur kan den där unga killen vara bra men sen får jag träffa honom och provträna och det känns ok, han har lite adhd och pratar hela tiden men träning som träning det handlar bara om muskler och han säger I am gonna get you in the best shape of your life, och jag tror honom faktiskt och jag tänker att det måste vara ett rätt kul jobb det där att stå och vara slavdrivare och se hur någon kämpar men jag skulle aldrig kunna ha det jobbet, jag är ingen ledare, jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra, jag behöver mål och deadlines och bestämda tider och då bangar jag aldrig, ger aldrig upp, backar inte ut, vare det sig är träning eller något annat. Key word är rutiner och regler, I dont do very well with freedom although I constantly aspire towards it.

Otrohet

Mitt gym har byggt en ny större och mycket finare filial med värsta lyxiga barnvaktslokalen och det nya gymet ligger på 5 min promenadavstånd från mitt hus. Att byta är en självklarhet men min tränare ska stanna på det gamla. Detta innebär att jag måste byta tränare efter nästan ett år som trogen kund. Trots att orsaken är det nya gymet och inget personligt känns detta byte så jobbigt att jag inte kan säga det till hennes ansikte utan jag slutar helt enkelt gå dit och skickar sedan -ja just det- ett sms. Det känns som att jag ska vara otrogen och måste göra slut. Kanske jag tar lite väl allvarligt på det här med min träningsnarkomani.

Telefonskräck

Jag har sån Telefonskräck att jag i princip bara kan kontakta folk som liksom jag lever hela sina liv via sms, mail och Facebook. Att prata i telefon känns konstigt och ovant och jag vet aldrig hur eller när jag ska avsluta samtalet, det blir alltid abrupt och mitt i en mening, jag bara klickar av helt plötsligt, alltid först med det, plus att samtal alltid kommer olämpligt i alla fall när man har små barn och alltid en sko eller en nappflaska eller halvt påtagen kofta i handen. Så allvarlig är min telefonfobi att det tagit mig nio månader att stämma träff med en gammal god vän här i Kalifornien som jag känt i tjugo år, inte sett på tolv år. Hon är ingen sms eller Facebook människa. Jag flyttade hit i juni och först i slutet av mars lyckades jag boka in en träff. Hon bor 15 min härifrån med bil. Häromdagen tog jag några djupa andetag och ringde upp efter månader av misslyckade sms och mail försök. Hon sa vad gör du idag och två timmar senare satt hon vid mitt köksbord. Hon hade försökt ringa, lämnat meddelanden på voice mail och olika tel svarare men sånt vet jag inte hur man använder/kollar. Jättekul att träffas. Tog bara nio månader. Tolv år och nio månader. Skönt att man inte är ensam om denna fobi, läs här. Jag åker hellre runt till olika myndigheter, skolor och läkarkontor och lämnar papper och bokar tider personligen istället för att behöva ringa även om jag inser att det tar mycket mer tid. När de säger Vi ringer och bekräftar så frågar jag alltid kan ni sms-a? Men det kan de nästan aldrig . Tänk vilken dröm om alla myndigheter, skolor och kontor var på facebook så man bara kunde skicka ett meddelande!

Five weeks to go

Konstigt nog känner jag mig som mest vältränad och snygg på gymet, det ställe där jag verkligen sticker ut.

Jamie oliver

Jag och minigaia lagar ett nytt recept ur nakne kockens kokbok varje kväll. Vi planerar, hon väljer, vi handlar ingredienserna och sen kockar vi. Häromdan var det en pastarätt med vitlök och parmesan. Il Capitano smakade och åt och sen sa han: - Lite mer vitt vin i det här hade varit gott. Jag stirrar på honom och tänker min son den medelålders mat och vin-kritikern??

Starbucks

- Have à good day, Gaia!
Säger killen som gör min islatte. På nåt sätt lite familjärt att veta att de vet vad jag heter . Går jag hit för ofta? En eftermiddag sitter jag där med Mannen innan vi ska iväg på bio och då kommer baristan fram till vårt bord och serverar vårat kaffe och säger:- No kids today? Oh you are having à break, thats nice, good to see you!
Är vi här för ofta eller är det nåt annat??

Switch

Nu gör jag slag i saken och byter från min High tech läkare till en barnmorska klinik med holistisk inställning till födande. Lustigt att man här i USA ska behöva välja något alternativt (Och tack gode Gud och det stora företaget för en heltäckande bra försäkring, här är man som födande kvinna big business) för att få det slags födande som är normalt i Sverige.

Att skriva

Om det som verkligen berör, gör ont men who said it was going to be easy?

Nattvandring

Lilla la luna sover på nätterna men det gör inte jag. Alla hennes små pip och korta skrik i drömmen, minsta ljud som inte väcker henne eller mannen, väcker mig, med resultatet att jag tillbringar de flesta nätter med att somna i dubbelsängen men vandrar runt på natten för att hitta en tyst plats att sova på. Bästa tystaste platsen är en madrass i mini-Gaias rum så där har jag sovit de flesta nätterna det senaste halvåret.
Inte så jätteskönt för ryggen men vi har inget eget rum åt luna trots att huset är några hundra kvadrat. De gillar stora öppna ytor men ingen familj har fler än 1-2 barn...

Tjejerna

Vi är på skidsemester tillsammans med en annan familj vi känner och på kvällen sitter vi i stugan och slappar. Min man och den andra mannen diskuterar; ska vi handla nu eller börja med maten. Jag och den andra kvinnan sitter vid köksbordet med en iste och en öl och är så uppenbart inte inblandade i planeringen så att Il Capitano pekar på oss och frågar: Ska inte tjejerna göra något? Fyra par vuxna ögon tittar förvånat på honom, sedan åker min man och handlar medan den andre mannen börjar med maten. Det är tufft att vara housewife.

Väskan packad

Sex veckor kvar. Väskan är packad, mannen är coachad och jag har peppat mig själv för en enkel (haha), kort och naturlig födsel. Inga droger (kan jag ta med lite av grannens marijuana?) inga sprutor inget tjafs bara min musik på iphone i öronen och sen ska jag tänka på hur jävla hårt jag slet med tränaren i somras, hur jag fick blodsmak i munnen men vägrade ge upp därför att jag vägrar vara en loser som inte orkar, då tänkte jag på att jag har fött barn då klarar jag detta, nu ska jag tänka tvärtom, jag klarade träningen, jag klarade de där sit upsen Och armhävningarna och konditionsträningen. Jag har fått två barn på ett och ett halvt år och jag har nog den bästa konditionen i mitt vuxna liv. Så det blir pachelbel Och van morrison och en ny, nerpackad liten dräkt till bebisen och målbilden är Lilla My!

Mini kändis

De flesta går till gymet för att få ett break från vardagen. För mig är gymet min vardag. Jag är där nästan varje dag, jag lämnar in barnen i baby sitting och jag tränar med personlig tränare vare det sig det är julafton eller nyårsafton. Dessutom har jag tränat med tränaren genom hela graviditeten vilket är ganska uppseendeväckande, med den magen sticker man ju ut, minst sagt! Detta har lett till att alla tränare och personal behandlar mig som en familjemedlem eller mini kändis nu när det nya gymet har öppnat. Yeah I know who you are, I have seen you , I am so impressed etc. Efter att ha ägnat ett decennium för att få cred i den intellektuella världen har jag nu fått ett rykte som en otroligt dedikerad träningsnarkoman. Det visar bara att det inte spelar så stor roll vad man fokuserar sin energi på, gör man det tillräckligt intensivt och konsekvent så når man resultat vare det sig man använder hjärnan eller kroppen. Och med min egen diagnosticerade adhd vet jag vid det här laget att går jag riktigt in för något brukar jag nå framgång. Problemet är att jag sällan gör medvetna val utan bara glider in på nåt och det kan gå år emellan då jag inte riktigt fokuserar på nåt sådär jätte intensivt.

Att bryta mot regler

Min son berättar att hans kompis åkte fast för att han spelade på mobilen på lektionen.
-Jaha vad hände då? Säger jag och Il Capitano svarar:
-Han fick hämta den på kontoret efter skolan. Sedan tillägger sonen: -Jag brukar också spela på mobilen på lektionerna. -Jaha då får du se upp så att du inte åker fast, säger jag. Då hoppar min man in i samtalet och säger: -Men Capitano, det är väl klart att du inte ska spela på mobilen om man inte får det!
Sonen skrattar och ser på oss båda och jag säger snabbt: -Ja just det, det var ju så jag menade! Jag sa fel!

Man kan aldrig veta

Jag har inga illusioner, allt man har kan man förlora lika lätt, om man är beredd att riskera det. Jag vet vad både min man och jag har gjort förut och skulle kunna göra igen, som alla människor. Ingen är immun. Kärlek händer men trohet är ett val. Klockan kvart i tio på kvällen förhör jag min man med tjugo frågor : Är du feminist ? När han inte svarar direkt säger jag Det finns bara ett svar på den frågan och han skruvar på sig som om han hoppas att jag är klar innan Greys anatomy börjar. Jag fortsätter Om du är otrogen så drar jag direkt och han ler och säger Ja och vad mer? Jag svarar Husen pengarna bilarna jobbet ryktet och vårdnaden om barnen. Han skrattar och sägerJag vet det och jag tänker om hot inte funkar vad funkar då? Kanske kärlek.

rock chick eller fyrabarnsmor

Jag har en vän på facebook, en kille från högstadiet som tydligen lyckats bli rockstjärna i LA. Sex timmar härifrån ett helt annat liv. Samma ålder, samma bakgrund, helt olika liv i Kalifornien. Kan man inte få vara både och, kan man inte få ha fyra barn, en Lexus och ett hus som kostar fyrtio tusen i månaden i hyra, städerska och barnvakt och samtidigt gå på rock konserter hela helgerna och låtsas att man är tonåring`? Det verkar inte så. Men jag försöker så gott jag kan i mina trasiga jeans, boots och skinnjackor och när jag kommer till gymet säger de i kassan You look great, is it your first? Och jag nästan exploderar av skratt när jag säger, no its my fourth, för jag kan inte riktigt fatta att det är jag. Och här i Suburbia går folk till mataffären i pyjamas och joggingbyxor och jag fattar inte varför.

Strävan

En vän säger att hon har kämpat hela livet för att jobba sig uppåt, från sin barndom. Jag har gjort tvärtom, kämpat mig nedåt, som en politisk, estetisk protest. Det mesta i livet kan ses som en sådan protest om man väljer det. Eller så kan man se det som att man inte riktigt orkar eller inte riktigt bryr sig. Konsekvent har jag dejtat män utan pengar och utan jobb men med långt hår och konstnärliga ambitioner, feministiska män som lämnar kraschade förhållanden bakom sig på löpande band all in the name of deras egen känsla av frihet och obekvämlighet med de borgerliga idealen. Såsom trohet. Konsekvensen av det är att jag gjort lite likadant, bara rest mig och gått när det inte längre passat, när jag känt mig trängd. Det säger sig självt att det är en dålig ekvation. Jag har blivit fruktansvärt sviken och besviken men jag har också dåligt samvete för de gånger jag svikit, bedragit, brutit upp, varit otrogen, bara inte orkat stanna, kämpa, jobba på det. Det finns en anledning att jag inte gifte mig förrän jag var 38 och det med en man som aldrig skulle putta upp med min bullshit utan tvingar mig att utmana mig själv, att prata, kämpa, förlåta, gå vidare, allt det där jag aldrig förut gjort, in the name of min förbannade självständighet.

Inspirerad

Läser i Angelas blogg om hur hon frågar vem är vi utan våra yttre attribut, våra roller, relationer, både på jobbet och i privatlivet. Lustigt nog har jag just nyligen tänkt på hur imponerad jag är av just henne som verkar vara så otroligt stark, som skiljer sig, byter stad, köper hus själv och bara går vidare med sina barn. Jag har gjort samma sak själv och jag minns hur det tog på mina krafter då, fast utåt låtsades jag vara super woman. Nu undrar jag vem jag är därför att jag för en gångs skull inte behöver kämpa från morgon till kväll med att samtidigt tjäna pengar, jobba mig uppåt i karriären mot mina mål och ta hand om mina barn helt själv. Inget blir någonsin riktigt jobbigt igen och att vara ensam är inget som skrämmer mig. Istället brottas jag med tvåsamheten och tenderar att se den som ett fängelse istället för en plattform och en möjlighet, något som kan göra livet lättare för mig. Angela skriver om hur hon kämpade mot patriarkatet men lugnat ner sig med tiden. Jag vet inte, däremot, hur jag ska kunna släppa mitt enorma hat mot patriarkatet och sexismen, vet inte hur man kommer undan det utan att bära på en enorm bitterhet mot män. Blir det bättre när man blir äldre, eller kommer man alltid att behöva banka sin panna mot nedlåtande kommentarer, utseende fixering, lilla gumman attityder osv. Nej är det något som jag känner fortfarande så är det att jag blir bara mer feministisk med åren, och just därför känns min nuvarande livsstil så paradoxal och liksom fel, att leva med en man som tjänar så mycket att jag kanske är en av dem som Angela menar när hon skriver om välutbildade kvinnor som hoppar av, vänder blad, konstnärliga kvinnor som drömmer om att bli försörjda osv. Men var jag en bättre mamma när jag tvingades lämna in mina skrikande barn på ett främmande sommardagis klockan sju varje morgon hela sommaren och jobba inom hemtjänsten fast jag hade en fil kand och två fil mag men ingen lön under semestern, det är frågan. Kämpade jag för kvinnorna då eller var det rena helvetet för mig i den vardag jag då hade. Et cetera. Frågan jag borde ställa mig är, vad gör jag nu med den plattform jag har och de erfarenheter jag bär med mig. I framtiden.

Konstigt

Att möta någon mitt i livet som man aldrig trodde man skulle möta. Min man har sagt från dag ett att vi aldrig hade blivit tillsammans om vi mötts tjugo, tio eller kanske ens fem år tidigare. Han menar att han förändrades slightly (eller mycket? Jag kan inte veta) bara de åren innan vi möttes, han menar att innan dess hade det inte funnits någon öppning mellan våra världar, så olika som de var och fortfarande är. Ibland tänker jag att det finns ingen som förstår mig som han men samtidigt har vi levt helt olika liv i tjugo år och det finns så mycket hos varandra vi aldrig kan förstå, bara förundrat acceptera. Själv var jag också öppen, gjorde ett medvetet försök att öppna mina sinnen och kunde därmed släppa in någon vars hela livsstil jag bara såg som en nackdel och det yttersta tecknet på våra olika ideal. För en gångs skull fångades jag av en stund av mitt eget icke-dömande sinne och det ledde mig hit.

Linna igen

Så mycket man ska klara, ja visst är det, läs här

Sju veckor kvar

Med skräckblandad förtjusning räknar jag ner till denna min fjärde förlossning, jag mår illa bara av att tänka på det, så jag går till gymet varje morgon, lämnar in lilla la luna i lekrummet som är ett lekland i miniatyr, sedan går jag trettio minuter på treadmillen, då känns det i alla fall som att jag gör något, som jag kan påverka. Jag kan vara i superbra form och hoppas på det bästa. Min man diskuterar födande med en kollega som väntar första barnet vid 40 och han berättar att jag väntar fjärde och kollegan säger Oh, then she is used to it och han säger rått, there is no such thing as getting used to it, så sant så sant. Och i USA har de ingen lustgas och i USA ligger man på rygg och tar alla möjliga andra droger och här sparkas man ut nästan innan man har krystat klart, och det är klart jag är rädd men jag går till gymet varje dag och jag har mina rutiner och jag pratar med tränaren om livet efter födseln och han föreslår marathon, han säger, det kan vara kul för dig att ha ett mål och jag tänker varför inte och han frågar hur mycket vill jag väga efter jag fött och jag säger 125, eller kanske 120 pounds men han tittar konstigt som om är jag verkligen nöjd med det, så kanske 110, det har jag inte vägt sedan jag var fjorton, en fjortonårings kropp och så fyra kids, ja det låter ju vettigt haha.

Sträckläser en bok

Som jag såg i bokhandeln för flera månader sedan men inte orkade ta tag i då även om den verkade jättebra. Det är den. Den heter Happens every day av Isabel Gillies. True story om hur hennes man plötsligt lämnar henne med två små barn. Som ett slag i ansiktet, jag gråter mig igenom hennes smärta och känner igen detaljer i hur allt hon har plötsligt och helt oväntat rasar samman när man minst anar det. Chocken att inte kunna påverka sitt eget liv. Att vara tvungen att stiga upp nästa dag och gå vidare, ta hand om barnen, laga mat som om ingenting har hänt förutom att allting har gått sönder, över en natt. Jag minns den första morgonen efter katastrofen, katastrofen som var att en trettiotreårig man än en gång hade valt, omedvetet, att cop out of sitt familjeliv, och jag steg upp och mina barn var två år och fem månader och deras pappa stod i vårt kök och gjorde kaffe som om inget hade hänt som om han fortfarande hade rätt att stå där, after everything, och hur jag böjde mig framåt och mådde illa, så fysiskt illa, som om den känslomässiga chocken han givit mig i själva verket var en spark i magen. -Gå! Bara gå, nu! Sa jag och han la ner kaffet och lämnade vår lilla röda stuga på landet, vår lilla familj och han kom aldrig tillbaka, han sov aldrig mer i vårt hus. Och jag tror faktiskt aldrig riktigt att jag kommer över det.

Hos läkaren igen

Jag är på världens kortaste besök hos min läkare hon väger mig (jag får godkänt) lyssnar på bebisens hjärtljud och sedan säger hon det vore ju jättebra om du kunde ta de där proverna och jag säger ja ja ja oj jag glömde och jag tänker att det kan jag nog förhala i två mån till hon säger har du några frågor och jag säger kan du avboka förlossningen eller garantera mig en smärtfri födsel och hon börjar skratta och sedan går jag. Jag vill bara därifrån jag vill föda barnet nu så jag har det gjort och jag får en broschyr om smärtlindring och jag mår illa av rädsla när jag läser i den och när jag pratar med kvinnor här och säger att jag födde mina två första barn utan smärtlindring tittar de på mig som om jag är galen och jag säger till mannen att jag tar epidural eller kanske inte.

Idag

Ingenting är riktigt skönt längre förutom att ligga på sidan på sängen och titta på gamla avsnitt an Private Practice och Brothers and Sisters på mannens iPad. Eftersom jag har en vild ettåring att ta hand om på dagarna får jag inte många tillfällen till det. Tränaren säger att hon aldrig sett nån sån vältränad gravid kvinna och att jag är hennes role model vilket är lite lustigt eftersom hon är min men det säger jag inte för jag vill inte hon ska få hybris och köra ännu hårdare med mig än hon redan gör, hon tycks ha glömt att jag är i sjunde månaden, jag klarar bara några min på treadmillen efter passet för jag kan barely move my legs. På starbucks beställer jag en decaf lowfat grande is latte Och Medan baristan gör min drink sjunker jag ner i en fåtölj och då kommer hon fram till mig med kaffet så jag slipper resa på mig. Och på promenad sen med luna gömmer jag min diet Coke när jag går in på den ekoligiska mataffären för att dricka en sån när man är gravid är en större synd här än att överdosera på Chystal meth vilket en annan hemmafru på gatan gjorde och hon sitter i parken med sin två åring och jag frågar vad tog du egentligen och hon skrattar och borstar sanden från barnvagnen, och säger well pretty much anything Och pianoläraren bjuder på marijuana och alla kör Lexus och BMW och alla män jobbar på Apple eller Google och när jag träffar en ny mamma i parken som verkar cool och är vit och pratar engelska så frågar hon inte vad jag gör (det är ju uppenbart, föder barn och tar hand om dem) utan vad min man gör och jag vet inte vad hans titel är på eng så jag bara mumlar silicon valley computers Och jag är inte här för att skryta och det där med drogerna hör väl ändå ungdomen till och den nya vännen i parken säger att hon tillhör en kyrka och de är mormoner och jag tänker just my luck antingen junkies Eller Jesus.

50-tal

Jag står på treadmillen på gymet och på väggen framför maskinerna står tv-apparaterna på. Det är ett tävlingsprogram där par tävlar på lek i frågesport. De ska gissa de vanligaste svaren hos folk i olika enkät-frågor. Dagens fråga är så chockerande gammaldags att jag först hoppas att det är ett skämt men det är det inte. Frågan är: om frun är sjuk , vilka saker hatar mannen mest att behöva göra själv? Svaren är laga mat, städa, tvätta, passa barnen och så vidare. Det chockerande är inte att männen hatar dessa sysslor för vem gör inte det men att det tas för givet att det bara är om frun är sjuk som mannen behöver göra det? Finns det fortfarande män som kommer hem och sätter sig i soffan?

åh schulman

Se så fint han skriver om sin bror. Lite så, är min dröm att det ska bli för lilla la luna och hennes lillasyster som kommer nu i maj, de kommer att vara 15,16 månader emellan i ålder och de kommer att växa upp tillsammans och göra allt tillsammans, två systrar, i maskopi.

Remembering

För det mesta går allting bra, jag går upp sju varje morgon och packar barnens lunchlådor, matar luna, kör till gymet, handlar, fikar, lagar mat, håller reda på barnens aktiviteter. No time to rest. När mannen kommer hem lagom till middan precis som på femtiotalet är jag vanligtvis redo att stupa. Men så länge jag somnar nio klarar jag det. Minsta sömnlösa natt och jag rasar ner i förtvivlan, tomhet och orkeslöshet. Jag beklagar mig inför min väninna och säger till henne: jag minns inte att jag var så här trött när de stora barnen var små, då var jag perfekt, hur orkade jag då? Och hon chockar mig med den utomstående observatörens minnen: åh Gud du var så trött, så trött! Och jag protesterar; men minns du inte på landet i det där huset med den där hippien à k à kärleksprofeten, var jag inte lycklig, content då? Och hon svarar nej särskilt inte då, du hade barnen omkring dig jämt, alltid nån i famnen som skrek eller ammade och den där hippien höll dig vaken hela nätterna med sitt vin och sina djupa samtal, du var exhausted!
So much for selective memories!

Poser

My life in twenty-three yoga poses, heter boken skriven av Claire Dederer. På två dagar har jag slukat den, jättebra. Jag har legat och läst, trots att la luna klättrar över runt och på mig, trots att jag lagar middagförhör läxor försöker andas. Det är en kamp varje dag att orka hålla mig vaken tills mina äldsta barn har lagt sig(halv nio-nio). Läsandet måste göras på dagtid . Till varje pris. Om jag inte läser dör jag. I Läsandet och kanske här i skrivandet, finns Jag kvar.

At yoga

Och jag läser en bok om en mamma i Seattle som flyr in i yogan från den alltför krävande moderskapet och det är en väldigt bra bok och när jag letade efter den på bokhandeln igår kom det fram en ung kvinna som frågade mig, out of the blue, Whats your Happy thought for today ? Och jag var så trött så jag satte mig ner på golvet, på den röda heltäckningsmattan och jag tänkte jag kan inte hålla på såhär och vara så trött att jag måste sätta mig ner på golvet i affärer men så är det och på kvällen bråkar jag med mannen om pengar och om barn och jag undrar vad som hände med den som var jag, den som hade så otroligt lite pengar men så otroligt mycket mera fokus och liksom wonder inför livet, böckerna, musiken och politiken. Nu känns mitt liv som en evig och meningslös kretsgång mellan gymet safeway och biblioteket och jag saknar dem som jag pratade med om allt, de som kunde skratta åt allt, åt de andra, de vuxna, de seriösa, de icke-ironiska och ibland känns det som att jag nu är en av dem som vi brukade skratta åt, skriva om, avfärda som bourgoise och jag vet inte när ironin gick över i...verklighet.

Tempo, at yoga

Jag är i sjunde månaden, lilla la luna har just fyllt ett och rusar genom huset, parken, världen och biblioteket, i ett hejdlöst tempo som får mig att knappt hinna med och som får folk att välmenande fråga wheres your mommy när jag uppgiven slår mig ner på ett litet sagoboksbord, mina gravidjeans trasiga av att användas varje dag, min för varma halsduk hängande som jag tycker lite nonchalant över magen, the perfect bump, och samma onekligen coola röda skinnjacka som jag köpte för svindlande pengar(tyckte jag då, nu hade jag inte ens funderat på det) när jag var kanske 32, 33 och singel kreativt skrivande student med mina söta barn, en skrikande tom, nyrenoverad lägenhet där barnen lagt pussel på vardagsrumsgolvet istället för möbler och nu var de hos hippie pappan över helgen och min punk rocker pojkvän som kysst mig kvällen innan i baren på kafé de luxe efter att smickrande ha praisat Mina nyligen publicerade dikter (smart move!)Och gett mig en cd med sin förfärliga musik som inte gick att lyssna på, och jag minns att någon svartsjuk kvinna, hans ex? Hans blivande fru? Drog mig i håret medan punk rocker lutade mig emot bardisken och nu satt han i soffan, mycket mera kajal runt ögonen än jag nånsin tagit på mig och vi höll väl ihop några veckor eller månader men vi kände varann i år och vi hade likadana jackor och likadana svarta kängor och vi var en perfect fit och naturligtvis inte alls, för som min väninna sa när vi satt traditionsenligt på café espresso house, man kan bli kär i vilken idiot som helst, när man egentligen bara längtar efter kärleken. Och jag tänker på det när jag ser mig i spegeln i bibliotekets badrum och lilla la luna far omkring och jag ska föda mitt fjärde barn i USA snart och mitt hår är lika mörkt och långt och mina ögonbryn mer perfekta och jag är bara några år äldre, samma jacka, samma skor men ändå en life time away.

Jag vill ha tips om nya bloggar

vad finns det för roliga bloggar därute, tipsa mig! Här är mina nya favoriter, Katrin för att hon skriver ärligt om himmel och helvete med småbarn och behov av egentid och träning och annat kul, Alex för att han är Alex, Amanda för att hon är Alex fru och verkar jättetrevlig, Denise för att hon är så imponerande busy, inte så jättekul blogg dock, Maja för att hon är Maja, Karin Jidhe för att hon är en riktig verklig kvinna med alla möjliga sidor, Blankens för hon är cool. Av alla dessa är nog Katrin min favorit för hon vågar skriva precis vad hon vill. Som Linna.

Vi bor i ett imponerande stort hus

men vi har inget rum till la luna och inget till nästa bebis. La luna sover i vår walk in closet. Det tycker barnvakterna är roligt. Första gången den nya barnvakten var här ringde hon mig mitt i bion och undrade var hon skulle lägga la luna. Undrar var vi ska lägga nästa bebis som kommer i maj, kan man bädda i jacuzzin?

Hos läkaren

Kontroll i vecka 25 och jag har till läkarens fasa gått upp till 67 kilo vilket betyder att jag sammanlagt gått upp elva kilo på sex månader. Jag tränar tre dagar i veckan och äter supernyttigt. I Sverige hade ingen höjt på ögonbrynen och jag kommer ändå att hårdträna med tränaren i höst så fort jag kan smyga in bebisen på gymets barnpassning. De ska vara sex mån men la luna var bara fyra och det var ingen som frågade om leg. Hos läkaren är jag panikslagen inför förlossningen och försöker lägga ner lagen:
-Jag vill ha en naturlig födsel och jag tänker inte ligga på rygg. Läkaren tittar på mig och suckar och hon är redan så trött på att jag har mina egna regler och jag har blivit tvingad att skriva på papper som intygar att jag själv valt att tacka nej till alla dessa tester man erbjuds när man är gammal. Hon säger:
- Det är lättare för läkaren om du ligger på rygg. Jaha det blir en kamp alltså. Sedan säger jag:- Det kan inte vara några manliga läkare där. Hon ser chockad ut och säger syrligt: - Så om en manlig läkare har skift så vill du inte föda då?
-No thank you.
Hon skriver i sitt block säkert galning freak hippie och jag reser mig upp och hon säger: -Ta nu de där testerna nästa vecka och vi rekommenderar verkligen influensa sprutan.
-Influensa? Jag ska föda i maj! I Kalifornien!
Och jag tänker att nästa gång ska jag vägra att väga mig.

Trött

Tre och en halv månad kvar på den här fjärde och sista graviditeten och imorgon fyller la luna ett år. Maken har åkt till San Fransisco på basketmatch med Il Capitano och mini- Gaia och jag har lämnat la luna hemma med barnvakten och sitter på ett fullsmockat bokhandelscafe och bara andas. Med tredje barnet kom insikten att jag måste ha tid för mig själv för att orka ta hand om andra. Vi ska fortsätta bo i USA ett tag till vilket betyder att jag i vanlig ordning precis som när mina stora barn var små kommer att vara hemma i flera år i sträck. Mina barnvakter som känner la luna från gymet där de passar henne i lekrummet tre förmiddagar i veckan när jag sliter med tränaren och ignorerar att folk glor på min mage, dessa barnvakter kommer med glädje hem och passar la luna när jag behöver andas eller om maken och jag vill gå ut. Vilken livlina! Tänk om jag haft den möjligheten när de stora barnen var små, då hade jag varit en mycket lugnare och tålmodigare mamma!

Hjälp

Jag har fått mina onsdagar, mina onsdagar till att skriva, och jag tror inte jag har varit så lycklig över nåt på länge.

Field trip

På morgonen anländer jag till Il Capitanos skola för att delta i field trip till ett museum, jag ska hjälpa till att skjutsa och övervaka besöket tillsammans med läraren och några andra föräldrar. Min son är nervös och säger till mig på svenska så ingen hör, Kan du försöka att inte vara pinsam nu mamma. Jag skrattar och säger Vad menar du, alltså inte prata bara ignoréra dig, låtsas som att jag inte känner dig, och han svarar Ja det vore helt perfekt, tack. På kvällen berättar jag det för min man när vi går på restaurant med barnen och han frågar Il Capitano, Men jag då, är jag lika pinsam, och Il Capitano suckar och säger Herregud du är ju ännu värre, man vet aldrig vad som ska hända. Och Mini-Gaia, som bara är nio, hon fattar ingenting alls.

You pick one person

and you make it work! Så sa någon en gång om äktenskapet. Jag frågade min man om vårt förhållande kommer att lugna ned sig, bli mer harmoniskt, stillsamt med tiden och han sa nej, med oss två tillsammans kommer det alltid att vara ett visst mått av...icke-lugn, av bråk. Det var lite disappointing att han sa så men ändå sporrande på nåt vis, för då är det ju upp till oss att anstränga oss ännu mer, allt vad vi kan, för att jobba emot det där temperamentet som vi båda har, och skapa den där harmonin som i alla fall jag drömmer om. Som jag liksom alltid tror att alla andra har...

this

This, I know I can do.

Khemiri

På nyårsdagen läser jag en rykande färsk novell av Jonas Hassen Khemiri, en av mina favoritförfattare, och jag blir helt tagen och tänker att jag kan aldrig skriva nåt lika bra eller kanske jag vill och hoppas det och jag minns den julen kan det vara tre år sedan när jag fick hans nya roman, Montecore, och jag sträckläste den på kanske två dagar och den var så himla bra och den fick mig att gråta.