Mitt i natten

Är jag vaken med Liv. Hon ligger i min famn invirad i filtar och tittar upp på mig. Vi sitter så länge
mitt i natten, mitt i tystnaden, hennes ögon öppna som tittar på mig. Och jag är så lycklig att jag nästan gråter.

Liv

På min yngsta dotters fjärde dag i livet utanför livmodern börjar jag läsa Traveling with pomegranates av Sue Monk Kidd medan jag ammar. Det visar sig vara en bok om mödrar och döttrar. Jag har tre döttrar nu och en son. Jag är nöjd. Komplett. Jag fyller 40 om en månad. Låt det nya livet börja! Sista veckorna av graviditeten läste jag säkert 2-3 böcker i veckan, riktiga böcker, bra böcker. Allt lättläst chick-lit rensade jag ut och gav till bibliotekets insamling. Halva garderoben rensade jag ut och gav till goodwill. En ny identitet stiger fram, som mother of four. Styrkan i att jag lyckades få den förlossning jag ville ha, naturlig, nästan smärtfri förutom i slutet då panik infann sig och höga röster skrek åt mig med desperation -push, Gaia, push! Rädslan och den fruktansvärda smärtan som jag aldrig kände med lilla la luna då jag hade bedövning, chockade mig fullständigt (även om jag födde mina första två barn utan epidural så har jag väl glömt bort hur det kändes), jag skrek som ett djur och jag hade ont i halsen hela natten efteråt. Men totalupplevelsen är en enorm stolthet över att jag klarade att genomföra det jag hade planerat och det var i stort sett tack vare mental träning, kreativ visualisering och ren viljestyrka. Min man var den bästa tänkbara coachen och överträffade alla mina förväntningar, han var lugnet själv, ständigt vid min sida och tog mig igenom varje värk, varje andetag och jag hade aldrig klarat det så bra utan honom. Inte en sekund tappade jag mitt lugn, mitt fokus, min tro på att jag kunde klara det. Tills slutet, då jag verkligen inte förstod hur jag skulle klara att få ut ungen. Men ut flög hon och lättnaden var enorm och jag vet nu att min man är någon jag kan lita på till hundra procent och vi gjorde det tillsammans. Min känsla av närhet till lilla Liv är lugn, trygg, säker. Plötsligt vill jag amma, har lugnet och tålamodet och tryggheten i att bara vara. Var vi bor nånstans i världen känns inte längre viktigt. Att jag lyckades med den här födseln ( och det var mitt största barn nånsin)utan läkare, utan droger, utan lustgas, utan att ligga på rygg, utan att någon kopplade upp mig till några baby monitorer eller maskiner, har gjort mig stark. Jag var fri, rörlig, hade dämpad musik, levande ljus och Pachelbel på stereon. Och när lilla Liv skriker den första natten på sjukhuset sätter jag på Pachelbel på mobilen och då tystnar hon. Musiken hon föddes till. Men även om jag fick som jag ville och barnmorskan sa till mig när jag födde; motherhood is hard.., så skulle jag rekommendera alla att ta epidural för smärtan är nästan övermänsklig men stoltheten och känslan av att ha varit med, helt medveten och i kontroll, var viktigare för mig.

Dröm

Vi åker bil på konstiga motorvägar som mera liknar bergochdalbanor. Min man kör. Plötsligt kommer vi till ett fritt fall och vi flyger, svävar i luften och jag blundar och ropar till barnen håll i er, jag måste lita blint på min man och jag sitter blick stilla och blundar tills vi slutligen passerat det tomma intet, det okända och landar safely på vägen igen. Efteråt säger jag till min man att jag åker aldrig mer den vägen, skräcken är för stor, och han säger att han förstår eller det är iallafall underförstått.

Läser

En bok som heter The Atlas of Love av Laurie Frankel, den är bra den handlar om babies om litteraturforskning om vänskap kärlek. Jag läser ut varje bok på två dagar. Jag är utmattad av att ta hand om en ettåring och vara i nionde månaden och snart fylla 40. Mannen frågar vad vill du göra på din födelsedag men det känns helt omöjligt att tänka på, det är i juni, först kommer bebis nu i maj, en vecka kvar nu. Jag läser för att tänka på något annat men det enda jag kan tänka på är att snart ska jag föda, när ska jag föda? Jag går en promenad varje dag med luna i vagnen när hon ska sova och jag lutar mig över vagnen som stöd nästan dubbelvikt innan jag äntligen är hemma och kan slänga mig ner på sängen, stönande. I boken står det: once you start doing literary analysis, you see it everywhere. You can't turn if off. Kanske det som förklarar varför jag alltid ser mig själv som en del av en narrative, Och alla andra som bi karaktärer.