Allting på radion

i början av sommaren handlade om Mel Gibsons melt-down och jag vill inte ens gå in på det eller alla andra liknande exempel, Papa Dee, DiLeva, Sandra Bullocks ex, det är så många, jag har mött så många av dessa män, har hört så många av mina vänner som upplevt dessa män, dessa män som är så...ömtåliga i sin manlighet att de måste ta till våld, förakt, hot, hat, förnedring...these men are out of control och why is that? Faktum är att det är en av anledningarna till att det är så svårt för mig att lita på män, att leva ihop med, därför att innerst inne finns alltid den där misstron, den där rädslan...who does that? Vem som helst, vänner, det kan vara vem som helst. Den ni minst av allt trodde. Och i mina räddaste stunder skyr jag kärleken, närheten och längtar på fullaste allvar efter att flytta ihop i ett kvinnokollektiv, vilken frid, vilken lycka, vilket samarbete det skulle vara. Jag litar på kvinnor till hundra procent men inte på män. Men när jag berättar för min man om mina planer så undrar han bara: Men sex då? Och jag bara fnyser. Who needs that? Och han vet att jag ljuger.