Jamie oliver

Jag och minigaia lagar ett nytt recept ur nakne kockens kokbok varje kväll. Vi planerar, hon väljer, vi handlar ingredienserna och sen kockar vi. Häromdan var det en pastarätt med vitlök och parmesan. Il Capitano smakade och åt och sen sa han: - Lite mer vitt vin i det här hade varit gott. Jag stirrar på honom och tänker min son den medelålders mat och vin-kritikern??

Starbucks

- Have à good day, Gaia!
Säger killen som gör min islatte. På nåt sätt lite familjärt att veta att de vet vad jag heter . Går jag hit för ofta? En eftermiddag sitter jag där med Mannen innan vi ska iväg på bio och då kommer baristan fram till vårt bord och serverar vårat kaffe och säger:- No kids today? Oh you are having à break, thats nice, good to see you!
Är vi här för ofta eller är det nåt annat??

Switch

Nu gör jag slag i saken och byter från min High tech läkare till en barnmorska klinik med holistisk inställning till födande. Lustigt att man här i USA ska behöva välja något alternativt (Och tack gode Gud och det stora företaget för en heltäckande bra försäkring, här är man som födande kvinna big business) för att få det slags födande som är normalt i Sverige.

Att skriva

Om det som verkligen berör, gör ont men who said it was going to be easy?

Nattvandring

Lilla la luna sover på nätterna men det gör inte jag. Alla hennes små pip och korta skrik i drömmen, minsta ljud som inte väcker henne eller mannen, väcker mig, med resultatet att jag tillbringar de flesta nätter med att somna i dubbelsängen men vandrar runt på natten för att hitta en tyst plats att sova på. Bästa tystaste platsen är en madrass i mini-Gaias rum så där har jag sovit de flesta nätterna det senaste halvåret.
Inte så jätteskönt för ryggen men vi har inget eget rum åt luna trots att huset är några hundra kvadrat. De gillar stora öppna ytor men ingen familj har fler än 1-2 barn...

Tjejerna

Vi är på skidsemester tillsammans med en annan familj vi känner och på kvällen sitter vi i stugan och slappar. Min man och den andra mannen diskuterar; ska vi handla nu eller börja med maten. Jag och den andra kvinnan sitter vid köksbordet med en iste och en öl och är så uppenbart inte inblandade i planeringen så att Il Capitano pekar på oss och frågar: Ska inte tjejerna göra något? Fyra par vuxna ögon tittar förvånat på honom, sedan åker min man och handlar medan den andre mannen börjar med maten. Det är tufft att vara housewife.

Väskan packad

Sex veckor kvar. Väskan är packad, mannen är coachad och jag har peppat mig själv för en enkel (haha), kort och naturlig födsel. Inga droger (kan jag ta med lite av grannens marijuana?) inga sprutor inget tjafs bara min musik på iphone i öronen och sen ska jag tänka på hur jävla hårt jag slet med tränaren i somras, hur jag fick blodsmak i munnen men vägrade ge upp därför att jag vägrar vara en loser som inte orkar, då tänkte jag på att jag har fött barn då klarar jag detta, nu ska jag tänka tvärtom, jag klarade träningen, jag klarade de där sit upsen Och armhävningarna och konditionsträningen. Jag har fått två barn på ett och ett halvt år och jag har nog den bästa konditionen i mitt vuxna liv. Så det blir pachelbel Och van morrison och en ny, nerpackad liten dräkt till bebisen och målbilden är Lilla My!

Mini kändis

De flesta går till gymet för att få ett break från vardagen. För mig är gymet min vardag. Jag är där nästan varje dag, jag lämnar in barnen i baby sitting och jag tränar med personlig tränare vare det sig det är julafton eller nyårsafton. Dessutom har jag tränat med tränaren genom hela graviditeten vilket är ganska uppseendeväckande, med den magen sticker man ju ut, minst sagt! Detta har lett till att alla tränare och personal behandlar mig som en familjemedlem eller mini kändis nu när det nya gymet har öppnat. Yeah I know who you are, I have seen you , I am so impressed etc. Efter att ha ägnat ett decennium för att få cred i den intellektuella världen har jag nu fått ett rykte som en otroligt dedikerad träningsnarkoman. Det visar bara att det inte spelar så stor roll vad man fokuserar sin energi på, gör man det tillräckligt intensivt och konsekvent så når man resultat vare det sig man använder hjärnan eller kroppen. Och med min egen diagnosticerade adhd vet jag vid det här laget att går jag riktigt in för något brukar jag nå framgång. Problemet är att jag sällan gör medvetna val utan bara glider in på nåt och det kan gå år emellan då jag inte riktigt fokuserar på nåt sådär jätte intensivt.

Att bryta mot regler

Min son berättar att hans kompis åkte fast för att han spelade på mobilen på lektionen.
-Jaha vad hände då? Säger jag och Il Capitano svarar:
-Han fick hämta den på kontoret efter skolan. Sedan tillägger sonen: -Jag brukar också spela på mobilen på lektionerna. -Jaha då får du se upp så att du inte åker fast, säger jag. Då hoppar min man in i samtalet och säger: -Men Capitano, det är väl klart att du inte ska spela på mobilen om man inte får det!
Sonen skrattar och ser på oss båda och jag säger snabbt: -Ja just det, det var ju så jag menade! Jag sa fel!

Man kan aldrig veta

Jag har inga illusioner, allt man har kan man förlora lika lätt, om man är beredd att riskera det. Jag vet vad både min man och jag har gjort förut och skulle kunna göra igen, som alla människor. Ingen är immun. Kärlek händer men trohet är ett val. Klockan kvart i tio på kvällen förhör jag min man med tjugo frågor : Är du feminist ? När han inte svarar direkt säger jag Det finns bara ett svar på den frågan och han skruvar på sig som om han hoppas att jag är klar innan Greys anatomy börjar. Jag fortsätter Om du är otrogen så drar jag direkt och han ler och säger Ja och vad mer? Jag svarar Husen pengarna bilarna jobbet ryktet och vårdnaden om barnen. Han skrattar och sägerJag vet det och jag tänker om hot inte funkar vad funkar då? Kanske kärlek.

rock chick eller fyrabarnsmor

Jag har en vän på facebook, en kille från högstadiet som tydligen lyckats bli rockstjärna i LA. Sex timmar härifrån ett helt annat liv. Samma ålder, samma bakgrund, helt olika liv i Kalifornien. Kan man inte få vara både och, kan man inte få ha fyra barn, en Lexus och ett hus som kostar fyrtio tusen i månaden i hyra, städerska och barnvakt och samtidigt gå på rock konserter hela helgerna och låtsas att man är tonåring`? Det verkar inte så. Men jag försöker så gott jag kan i mina trasiga jeans, boots och skinnjackor och när jag kommer till gymet säger de i kassan You look great, is it your first? Och jag nästan exploderar av skratt när jag säger, no its my fourth, för jag kan inte riktigt fatta att det är jag. Och här i Suburbia går folk till mataffären i pyjamas och joggingbyxor och jag fattar inte varför.

Strävan

En vän säger att hon har kämpat hela livet för att jobba sig uppåt, från sin barndom. Jag har gjort tvärtom, kämpat mig nedåt, som en politisk, estetisk protest. Det mesta i livet kan ses som en sådan protest om man väljer det. Eller så kan man se det som att man inte riktigt orkar eller inte riktigt bryr sig. Konsekvent har jag dejtat män utan pengar och utan jobb men med långt hår och konstnärliga ambitioner, feministiska män som lämnar kraschade förhållanden bakom sig på löpande band all in the name of deras egen känsla av frihet och obekvämlighet med de borgerliga idealen. Såsom trohet. Konsekvensen av det är att jag gjort lite likadant, bara rest mig och gått när det inte längre passat, när jag känt mig trängd. Det säger sig självt att det är en dålig ekvation. Jag har blivit fruktansvärt sviken och besviken men jag har också dåligt samvete för de gånger jag svikit, bedragit, brutit upp, varit otrogen, bara inte orkat stanna, kämpa, jobba på det. Det finns en anledning att jag inte gifte mig förrän jag var 38 och det med en man som aldrig skulle putta upp med min bullshit utan tvingar mig att utmana mig själv, att prata, kämpa, förlåta, gå vidare, allt det där jag aldrig förut gjort, in the name of min förbannade självständighet.

Inspirerad

Läser i Angelas blogg om hur hon frågar vem är vi utan våra yttre attribut, våra roller, relationer, både på jobbet och i privatlivet. Lustigt nog har jag just nyligen tänkt på hur imponerad jag är av just henne som verkar vara så otroligt stark, som skiljer sig, byter stad, köper hus själv och bara går vidare med sina barn. Jag har gjort samma sak själv och jag minns hur det tog på mina krafter då, fast utåt låtsades jag vara super woman. Nu undrar jag vem jag är därför att jag för en gångs skull inte behöver kämpa från morgon till kväll med att samtidigt tjäna pengar, jobba mig uppåt i karriären mot mina mål och ta hand om mina barn helt själv. Inget blir någonsin riktigt jobbigt igen och att vara ensam är inget som skrämmer mig. Istället brottas jag med tvåsamheten och tenderar att se den som ett fängelse istället för en plattform och en möjlighet, något som kan göra livet lättare för mig. Angela skriver om hur hon kämpade mot patriarkatet men lugnat ner sig med tiden. Jag vet inte, däremot, hur jag ska kunna släppa mitt enorma hat mot patriarkatet och sexismen, vet inte hur man kommer undan det utan att bära på en enorm bitterhet mot män. Blir det bättre när man blir äldre, eller kommer man alltid att behöva banka sin panna mot nedlåtande kommentarer, utseende fixering, lilla gumman attityder osv. Nej är det något som jag känner fortfarande så är det att jag blir bara mer feministisk med åren, och just därför känns min nuvarande livsstil så paradoxal och liksom fel, att leva med en man som tjänar så mycket att jag kanske är en av dem som Angela menar när hon skriver om välutbildade kvinnor som hoppar av, vänder blad, konstnärliga kvinnor som drömmer om att bli försörjda osv. Men var jag en bättre mamma när jag tvingades lämna in mina skrikande barn på ett främmande sommardagis klockan sju varje morgon hela sommaren och jobba inom hemtjänsten fast jag hade en fil kand och två fil mag men ingen lön under semestern, det är frågan. Kämpade jag för kvinnorna då eller var det rena helvetet för mig i den vardag jag då hade. Et cetera. Frågan jag borde ställa mig är, vad gör jag nu med den plattform jag har och de erfarenheter jag bär med mig. I framtiden.

Konstigt

Att möta någon mitt i livet som man aldrig trodde man skulle möta. Min man har sagt från dag ett att vi aldrig hade blivit tillsammans om vi mötts tjugo, tio eller kanske ens fem år tidigare. Han menar att han förändrades slightly (eller mycket? Jag kan inte veta) bara de åren innan vi möttes, han menar att innan dess hade det inte funnits någon öppning mellan våra världar, så olika som de var och fortfarande är. Ibland tänker jag att det finns ingen som förstår mig som han men samtidigt har vi levt helt olika liv i tjugo år och det finns så mycket hos varandra vi aldrig kan förstå, bara förundrat acceptera. Själv var jag också öppen, gjorde ett medvetet försök att öppna mina sinnen och kunde därmed släppa in någon vars hela livsstil jag bara såg som en nackdel och det yttersta tecknet på våra olika ideal. För en gångs skull fångades jag av en stund av mitt eget icke-dömande sinne och det ledde mig hit.

Linna igen

Så mycket man ska klara, ja visst är det, läs här

Sju veckor kvar

Med skräckblandad förtjusning räknar jag ner till denna min fjärde förlossning, jag mår illa bara av att tänka på det, så jag går till gymet varje morgon, lämnar in lilla la luna i lekrummet som är ett lekland i miniatyr, sedan går jag trettio minuter på treadmillen, då känns det i alla fall som att jag gör något, som jag kan påverka. Jag kan vara i superbra form och hoppas på det bästa. Min man diskuterar födande med en kollega som väntar första barnet vid 40 och han berättar att jag väntar fjärde och kollegan säger Oh, then she is used to it och han säger rått, there is no such thing as getting used to it, så sant så sant. Och i USA har de ingen lustgas och i USA ligger man på rygg och tar alla möjliga andra droger och här sparkas man ut nästan innan man har krystat klart, och det är klart jag är rädd men jag går till gymet varje dag och jag har mina rutiner och jag pratar med tränaren om livet efter födseln och han föreslår marathon, han säger, det kan vara kul för dig att ha ett mål och jag tänker varför inte och han frågar hur mycket vill jag väga efter jag fött och jag säger 125, eller kanske 120 pounds men han tittar konstigt som om är jag verkligen nöjd med det, så kanske 110, det har jag inte vägt sedan jag var fjorton, en fjortonårings kropp och så fyra kids, ja det låter ju vettigt haha.

Sträckläser en bok

Som jag såg i bokhandeln för flera månader sedan men inte orkade ta tag i då även om den verkade jättebra. Det är den. Den heter Happens every day av Isabel Gillies. True story om hur hennes man plötsligt lämnar henne med två små barn. Som ett slag i ansiktet, jag gråter mig igenom hennes smärta och känner igen detaljer i hur allt hon har plötsligt och helt oväntat rasar samman när man minst anar det. Chocken att inte kunna påverka sitt eget liv. Att vara tvungen att stiga upp nästa dag och gå vidare, ta hand om barnen, laga mat som om ingenting har hänt förutom att allting har gått sönder, över en natt. Jag minns den första morgonen efter katastrofen, katastrofen som var att en trettiotreårig man än en gång hade valt, omedvetet, att cop out of sitt familjeliv, och jag steg upp och mina barn var två år och fem månader och deras pappa stod i vårt kök och gjorde kaffe som om inget hade hänt som om han fortfarande hade rätt att stå där, after everything, och hur jag böjde mig framåt och mådde illa, så fysiskt illa, som om den känslomässiga chocken han givit mig i själva verket var en spark i magen. -Gå! Bara gå, nu! Sa jag och han la ner kaffet och lämnade vår lilla röda stuga på landet, vår lilla familj och han kom aldrig tillbaka, han sov aldrig mer i vårt hus. Och jag tror faktiskt aldrig riktigt att jag kommer över det.

Hos läkaren igen

Jag är på världens kortaste besök hos min läkare hon väger mig (jag får godkänt) lyssnar på bebisens hjärtljud och sedan säger hon det vore ju jättebra om du kunde ta de där proverna och jag säger ja ja ja oj jag glömde och jag tänker att det kan jag nog förhala i två mån till hon säger har du några frågor och jag säger kan du avboka förlossningen eller garantera mig en smärtfri födsel och hon börjar skratta och sedan går jag. Jag vill bara därifrån jag vill föda barnet nu så jag har det gjort och jag får en broschyr om smärtlindring och jag mår illa av rädsla när jag läser i den och när jag pratar med kvinnor här och säger att jag födde mina två första barn utan smärtlindring tittar de på mig som om jag är galen och jag säger till mannen att jag tar epidural eller kanske inte.

Idag

Ingenting är riktigt skönt längre förutom att ligga på sidan på sängen och titta på gamla avsnitt an Private Practice och Brothers and Sisters på mannens iPad. Eftersom jag har en vild ettåring att ta hand om på dagarna får jag inte många tillfällen till det. Tränaren säger att hon aldrig sett nån sån vältränad gravid kvinna och att jag är hennes role model vilket är lite lustigt eftersom hon är min men det säger jag inte för jag vill inte hon ska få hybris och köra ännu hårdare med mig än hon redan gör, hon tycks ha glömt att jag är i sjunde månaden, jag klarar bara några min på treadmillen efter passet för jag kan barely move my legs. På starbucks beställer jag en decaf lowfat grande is latte Och Medan baristan gör min drink sjunker jag ner i en fåtölj och då kommer hon fram till mig med kaffet så jag slipper resa på mig. Och på promenad sen med luna gömmer jag min diet Coke när jag går in på den ekoligiska mataffären för att dricka en sån när man är gravid är en större synd här än att överdosera på Chystal meth vilket en annan hemmafru på gatan gjorde och hon sitter i parken med sin två åring och jag frågar vad tog du egentligen och hon skrattar och borstar sanden från barnvagnen, och säger well pretty much anything Och pianoläraren bjuder på marijuana och alla kör Lexus och BMW och alla män jobbar på Apple eller Google och när jag träffar en ny mamma i parken som verkar cool och är vit och pratar engelska så frågar hon inte vad jag gör (det är ju uppenbart, föder barn och tar hand om dem) utan vad min man gör och jag vet inte vad hans titel är på eng så jag bara mumlar silicon valley computers Och jag är inte här för att skryta och det där med drogerna hör väl ändå ungdomen till och den nya vännen i parken säger att hon tillhör en kyrka och de är mormoner och jag tänker just my luck antingen junkies Eller Jesus.

50-tal

Jag står på treadmillen på gymet och på väggen framför maskinerna står tv-apparaterna på. Det är ett tävlingsprogram där par tävlar på lek i frågesport. De ska gissa de vanligaste svaren hos folk i olika enkät-frågor. Dagens fråga är så chockerande gammaldags att jag först hoppas att det är ett skämt men det är det inte. Frågan är: om frun är sjuk , vilka saker hatar mannen mest att behöva göra själv? Svaren är laga mat, städa, tvätta, passa barnen och så vidare. Det chockerande är inte att männen hatar dessa sysslor för vem gör inte det men att det tas för givet att det bara är om frun är sjuk som mannen behöver göra det? Finns det fortfarande män som kommer hem och sätter sig i soffan?