Skratta då

Jag går på BVC-möte om relationer och en sjuttiotalskvinna med psykologutbildning, en sån som kunde vara en av min mammas väninnor, sitter i soffan mellan mig och en annan kvinna och talar om känslor. Eftersom jag är den enda som har så mycket som tre barn blir jag genast utnämnd till expert och vapendragare och av någon anledning ber hon mig att kommentera och bekräfta allt hon säger. Jag lägger la luna i vagnen och säger: - Nu ska du sova! Psykologkvinnan tittar fundersamt på och säger: - Oj, är det så säkert, det? Jag ser en chans att skoja och säger glatt: - Regler! Gränssättning! Hon är ju snart fyra månader. Alla de andra mammorna som träffat mig förr skrattar högt men psykologikvinnan säger: - Jaha...när du talar om gränser, hur menar du då...? - Jag skämtar!!! säger jag och så fortsätter det i samma anda. Psykologkvinnan berättar idylliska historier om sin egen sjuttiotalsman som klädde barnen i kalasbyxor och skolade in på dagis. Det känns som värsta backlashen när vi sitter där en sorglig skara på sex mammor och inte en enda av våra män ska vara pappalediga. Det är en tragisk situation full av ursäkter om utlandsjobb och chefspositioner, militärövningar och sommarsemestrar och byggprojekt och annan bullshit och jag tänker att mina föräldrar var mera jämställda än såhär.