Tid, tystnad

Även om jag på ytan lever ett bekvämt och lyxigt liv som inrutat kan beskrivas så här, starbucks, gymet, lunch, och sedan rasar paniken över bristen på egentid och tystnad och ensamhet. Det är skönt att kunna styra över sin tid, skönt att slippa rusa till jobbet och istället rusa till gymet. Men samtidigt, hur vältränad kan man egentligen bli? Min man är på jobbet från sju på morgonen till sex på kvällen, barnen sliter med bergen utav läxor i flera timmar varje eftermiddag (häromdagen hade Il Capitano sex läxor till nästa dag, alltid allting till nästa dag!), att leka med kompisar på vardagar är inte att tänka på. Och lilla la luna växer och kryper i trappor och snart nog kommer det inte längre att kännas som att det räcker för mig, som själslig stimulans, att ta hand om henne, och att prata med tränaren om mina biceps och triceps som jag ändå inte kan skilja på. Och vad gör jag då? Sen? Vad gör jag då?