Snart kommer

en av mina allra bästa vänner hit och hälsar på. Två veckor av tjejsnack och sightseeing och att kunna vara mig själv, med henne, igen. Min man har aldrig träffat henne eftersom jag har för vana att hålla mina vänner utanför mina förhållanden, vet inte varför, det har bara blivit så, och det har varit så i många år nu. När jag tänker efter så har min man inte träffat nästan några av mina vänner. Jag har träffat alla hans. Mitt liv är fördolt, förflutet, hemligt. Varför är det så? Skulle vi skilja oss skulle jag återgå till mitt liv med vännerna och det skulle vara som om han aldrig funnits, bara hans namn skulle nämnas ibland, som en främling, som ett ex. Bland mina kvinnliga vänner är jag mig själv. Med männen är jag, också mig själv, men ändå alltid lite skeptisk, obekväm, redo för fight. Och aldrig mötas de två. Jo nu. I två veckor.