passerar utan att jag tänker på mina släktingar, särskilt på min kusin som är 22 år och som ser sin pappa, min farbror, lida i månader, dagar, år av en elakartad hjärntumör.Och plötsligt, nu, den hastiga försämringen, i raketfart utför, chocken, insikten, paníken! Jag kan bara föreställa mig och jag gråter. Inte en dag går utan att jag undrar vad jag kan göra, hur det kunde hända, inte en dag. Läs min kusins blogg
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar