Ibland

måste vi bara tagga ner. Läser olika artiklar om stress och det handlar alltid om mammornas stress, över utflyktskorgar, bakning till dagis, uppvisningar, examenskläder. Men hallå? Vem sätter pressen? Köper ni av princip nya kläder till skolavslutningen? Bakar ni hembakat fika till utflykter? Köper ni nya skolväskor och gympakläder varje läsår? Jag erkänner härmed att mina barn har haft samma skolväskor sedan sexårs tills nu, när de precis gick sönder. 5 resp 3 år. Kläder köper jag när det behövs, och tyvärr upptäckte jag nyligen att en ansenlig mängd kläder i deras garderober tydligen var både för små och trasiga. Ok, då fixar jag det. Men inte orkar jag skämmas för att de haft trasiga kläder eller utslitna gympapåsar. Det är väl inte sådant som definierar om jag är en bra mamma? Däremot tror jag stenhårt att det som är viktigt är den tid jag lägger ner på att vara med barnen (och det inkluderar tyvärr att jag faktiskt går på alla tråkiga grillfester, alla uppvisningar, öppet hus osv osv) för där, kan jag verkligen se att mina barns ögon tindrar och att de verkligen är tacksamma att jag tar mig den tiden, att vara med dem, att det är viktigt för mig. Viktigare än nya skolväskor.

Skratta då

Jag går på BVC-möte om relationer och en sjuttiotalskvinna med psykologutbildning, en sån som kunde vara en av min mammas väninnor, sitter i soffan mellan mig och en annan kvinna och talar om känslor. Eftersom jag är den enda som har så mycket som tre barn blir jag genast utnämnd till expert och vapendragare och av någon anledning ber hon mig att kommentera och bekräfta allt hon säger. Jag lägger la luna i vagnen och säger: - Nu ska du sova! Psykologkvinnan tittar fundersamt på och säger: - Oj, är det så säkert, det? Jag ser en chans att skoja och säger glatt: - Regler! Gränssättning! Hon är ju snart fyra månader. Alla de andra mammorna som träffat mig förr skrattar högt men psykologikvinnan säger: - Jaha...när du talar om gränser, hur menar du då...? - Jag skämtar!!! säger jag och så fortsätter det i samma anda. Psykologkvinnan berättar idylliska historier om sin egen sjuttiotalsman som klädde barnen i kalasbyxor och skolade in på dagis. Det känns som värsta backlashen när vi sitter där en sorglig skara på sex mammor och inte en enda av våra män ska vara pappalediga. Det är en tragisk situation full av ursäkter om utlandsjobb och chefspositioner, militärövningar och sommarsemestrar och byggprojekt och annan bullshit och jag tänker att mina föräldrar var mera jämställda än såhär.

Men mamma

Mini-Gaia gör misstaget att komma hem och klaga över en elak kompis i skolan som retas. Jag blir upprörd och säger att jag ska ringa hennes föräldrar eller ännu bättre, jag ska komma till skolan och skälla ut ungen och hota henne så att hon aldrig mer gör så mot min lilla Mini-Gaia. - Så, ok? säger jag och tittar på Mini-Gaia som ser tveksam, för att inte säga orolig, ut. Jag frågar: - Men vad är det? Jag har ju sagt att jag ska fixa det, jag ska säga till henne på skarpen! Blir det inte bra? Min dotter säger fortfarande ingenting. Till slut fattar jag och frågar: - Vill du inte att jag ska komma och säga till? Mini-Gaia ler och skakar försiktigt på huvudet. Jag skrattar till: - Vadå? Vill du inte att jag ska ställa till en stor scen i skolan? Mini-Gaia ler lite mer och klämmer till slut fram: - Pinsamt, mamma.

Har ni märkt

att jag har försökt att anamma det jag en gång läste, att det ultimata blogginlägget ska vara högst sex rader långt? There!

Så fort

min man addar en ny vän på facebook som är kvinna skriver jag elakt sarkastiskt meddelande till honom där jag ifrågasätter och trashar vem denna kvinna är. Han gör inte så. Men jag vet att han innerst inne tror att jag har varit tillsammans med varenda man jag har på facebook. Så är det naturligtvis inte. Inte alla.

Problemet

med spotify är att jag inte kan stanna på en låt utan när jag ser min underbara långa favoritlista så kan jag inte hejda mig utan måste hela tiden hoppa vidare till den låten och den låten och DEN låten, vilket resulterar att jag bara lyssnar på korta delar av låtar i ett hejdlöst simmelsarium...

Skrattar

När lilla la luna har ätit och sovit och är nöjd lyfter jag upp henne och håller hennes ansikte alldeles nära, mitt emot mig och jag sjunger hennes namn om och om igen och tittar henne i ögonen, la luna, la luna, la luna, och hon lyser upp med hela kroppen, viftar med armarna och benen och skrattar, skrattar, skrattar!!!

Igår

lämnade jag Il Capitano på golfbanan med hans kompis, tog Mini-gaia och la luna ner på stan och gick på cafe, sedan till en lekpark där jag tog tiden när mini-gaia tävlade med sig själv i olika språngmarscher (har jag sagt att mina barn har enormt mycket överskottsenergi?), sedan en sväng på video-affären och på leksaksaffären. Tre timmar sammanlagt och då säger Mini-gaia: - Kan vi åka till golfbanan nu? - Va? Nej vi ska inte hämta dem än, nu ska vi hem. - Men åh, kan vi inte göra nåt kul???
????

Idag behöver jag

detta: en solig uteservering, en god bok, en stor jävla latte, kanske en biscotti som jag inte gillar men det känns...lyxigt på nåt sätt. Lilla la luna i ny sommarklänning och kanske lite lätt shopping. Och ikväll; tre stycken chick-flicks och en solnedgång över havet. Två veckor kvar på gräsänke-perioden, let's make the most of it. Till helgen blir det barnvakt och Sexandthecity-premiär och uteserveringar i min gamla hemstad med roligaste väninnan. Jippie!

Jag önskar

att jag var en sån kvinna som aldrig bråkade med sin man, inte tog ut skilsmässa varenda vecka, inte skrek åt barnen, inte hela tiden kände att varje molehill var en mountain, en sån som tog allting liksom in stride...med tålamod och lugn...finns såna???

Memory lane

Med musiken kommer minnena och all den bästa musiken är från slutet av nittiotalet när jag bodde i Kalifornien och det är mest amerikansk pop-rock och en del alternative grunge och så den gamla glada sextiotalsmusiken som min pojkvän och mina vänner introducerade mig i, oundvikligen vann Dylan, Stones och Grateful Dead även mitt hjärta. Och det tycks mig som en ändlös sträcka av halvslitna hus längst kusten i Santa Cruz, en massa soffor och fester och konserter och surfare och vi hade alla långt rufsigt hår, ständigt slitet av allt saltvatten och det var flip-flops och små blommiga klänningar som jag köpte second-hand nere vid the boardwalk och Venice Beach och Jim Morrison och vi levde i vår egen lilla sub-kultur-bubbla och hur vi trodde att vi var unga för alltid.

Besatt

Jag är besatt av Spotify. När kidsen kommer hem från skolan med kompisar i släptåg sitter jag i köket vid datorn, musik strömmar ut och fyller hela huset och jag säger ivrigt till Il Capitano: - Kolla, jag har hittat så många bra låtar, vill du lyssna?
Och så undrar jag varför han tycker att jag är en konstig mamma. Vadå? Vad gör andra mammor på dagarna?

Apropå

förra inlägget...bra låt.

Vad gör man

när en okänd kvinna hör av sig på facebook och skriver att hon har haft ett fruktansvärt förhållande med en av mina ex och kan jag hjälpa, stötta, kan jag förstå, kan jag förklara? Och ett stort mörkt moln sänker sig över mina axlar, hela dagen går jag runt nästan gråtfärdig och nedstämd, alla minnen, alla mörka dagar, alla upplevelser som jag precis hade lyckats glömma eller i varje fall förtränga, tills jag samlar mod och skriver tillbaka, nej tyvärr, jag kan inte diskutera, jag vill inte gå tillbaka in i det där mörkret, där du befinner dig nu. Så jag säger: sju år av terapi, lycka till, se upp för liknande män. Och ljuset vänder, jag är tillbaka i nuet, jag är här på ön, och det är en helt annan tid nu. Ett helt annat liv. Glöm aldrig det.

Jag önskar

jag kunde säga att jag har skrivit på Romanen men det har varit långhelg och jag har varit mamma, ensam mamma dessutom eftersom mannen är i USA. Say no more. Kört land och rike runt och träffat släkt och vänner och hela tiden mannens sms i mobilen; "ta in på hotell, kör inte så långt, ta det lugnt, snälla lova ta hotell!". Och jag skriver ja ja jag måste hålla i ratten och lilla la luna skriker och det regnar i maj och jag längtar, längtar, längtar till Kalifornien.

Apropå likhet

Folk vet inte vad de pratar om...
Min man går på fotbollsträning med Il Capitano, min son men hans styvson. Tränaren utbrister: -Åh, det ser man ju att det är din son, vad lika ni är!
okey? för att de har samma...frisyr? eller?

Lik pappa

Jag ska på tjejträff och hinner knappt komma innanför dörren förrän min kompis utbrister om lilla la luna: Gud, vad hon är lik sin pappa!
Varför är det inga barn som liknar mig?
Som min förste mans exfru sa, när folk gav komplimanger om hennes dotter, tillika mina barns storasyster, mitt allra första styvbarn: "Åh, vad söt hon är! Och så lik pappa!" -Hur kul är det?
Tack för komplimangen men det är MITT barn med!
=)

Vädret

påverkar mig så otroligt mycket. Det är nästan omöjligt för mig att vara lycklig när det är kallt och mulet och regnar. Och det är nästan omöjligt för mig att inte vara glad när solen skiner. Skillnaden står inte alls i proportion till någonting annat som händer i mitt liv än just vädret.

Konstig eller normal

Vi har en lek i vår familj som vi leker när vi kör bil. Det var något av barnen som hittade på den, förmodligen Il Capitano som inte vill något hellre än att ha en normal familj, något han aldrig haft och aldrig kommer att få. Vår familj är för mycket eller för lite, för extrem på alla sätt, inga föräldrar har normala, anonyma jobb, allt är udda och speciellt och alla överdriver varenda känsla och de politiska åsikterna stretar åt alla håll men ingen är i mitten och ingen är lugn och fin och ingen håller käften, smälter in, kör Volvo och bor i ett lagom stort hus där man stannnar längre än ett år i taget, här är det inte lagom många syskon och stillsamma middagar vid samma tidpunkt varje dag. Här är det kaos och konstigt och man vet aldrig från dag till dag vad som ska hända och vilka som ingår i familjen och hur helgen kommer att se ut. Mamma jobbar inte ("forskar") låtsaspappa är känd i hela stan men ingen vet vad han egentligen gör på jobbet utom att bestämma, pappa sitter i skogen och ingen vet vad han egentligen gör med sitt liv han heller, men har varit i Moskva och han har en massa saker att berätta och svar på tal om i stort sett allting. Så leken går ut på att vi vuxna räknar upp olika människor vi känner, både vuxna och barn, som också barnen känner, och sedan säger de, konstig eller normal, och det roliga är att vi nästan alltid vet precis vad de kommer att säga.

Bröllop

Vi gifte oss i smyg för vi kunde inte vänta, kunde inte vänta en dag till, hade redan väntat så länge, men nu vill vi ha bröllopet, nu vill vi ha festen, en stor jävla fest med en präst och en kyrka och vit klänning och släkten och alla barnen och allt det jag inte trodde jag ville ha men nu vill jag, nu vill jag. För hans skull. Och för min.

Dansar med luna

Jag sätter på Mareld på spotify om och om igen och jag dansar runt i köket med lilla la luna och hon ler och hon tittar över min axel ut genom fönstret på utsikten över havet och jag längtar efter att hon ska skrika av skratt och glädje när man svänger henne runt runt och lyfter upp henne i luften men hon är för liten, hon är bara tre månader, men hon ler när hon ser på mig och hon lyfter på huvudet och ser mig i ögonen och hon ler.

Orka

Jag hade planerat att gå ut och roa mig så mycket jag bara hinner nu när mannen i USA, för att slippa känna mig bitter och ensam och för att passa på att träffa mina vänner innan jag flyttar. Problemet är bara att det är tisdag och jag är fortfarande trött och då drack jag bara ett par glas vin i lördags. Jag behöver så otroligt mycket sömn nuförtiden, att lägga sig två och gå upp klockan sex funkar inte riktigt då. Men det är bara att bita ihop! Snart är det helg igen!

Förnyelse

Planerar en stor förnyelse av bloggen. Fortsättning följer.

Excuse me?

Min väninna sitter i mitt kök och klagar över sin pedantiske man. Hon slår ut med handen och tittar runt i mitt kök och säger: - Till exempel, om det såg ut såhär hemma hos oss, skulle han få ett nervsammanbrott!
Jag tittar mig förvånat omkring och fattar ingenting. När hon har gått plockar jag motvilligt fram dammsugaren och dammsuger. Men bara köket.

Bara en till

Bara ett till Linna-citat om när livet känns lätt ibland: "Sitter till och med och överväger en promenad i detta nu. Utan särskilda ärenden ut. När hände det senast?"

Bästa Linna

Här tar hon och vanvördigt skiter i allt, underbart inlägg!

Om skolaktiviteter och föräldrar

Linna Johansson har än en gång gett mig en känsla av befriande igenkännande (så som jag vill att mina bloggläsare ska känna när de läser mig) i ett par inlägg på sistone där hon skriver att det är för mycket krav på att man som förälder ska vara delaktig i aktiviteter på skolor och dagis. Jag håller helt med men nu tycker jag inte det har varit så mycket. Eller har jag inte märkt det? Mina barn har nu bytt skola så många gånger att jag har slutat att låtsas engagera mig i att lära känna lärare, rektorer och andra föräldrar. Jag ringde rektorn för några månader för att berätta att vi skulle flytta utomlands. Hon svarade: - Ja, det vet jag redan, till Kalifornien. Det har Mini-gaia berättat i matsalen.
Alla känner apan-syndromet igen.

Att tvätta

Jag tvättar kläder. Varje dag. Flera gånger om dagen. Det är nästan en besatthet, eller i varje fall det enda slags hushållsarbete som jag gillar, ja, det enda hushållsarbete jag gör, faktiskt. Min man har inte tvättat ett enda klädesplagg sedan vi träffades. Fast då gör han å andra sidan allting annat.

Generositet

Camilla Läckberg skriver en uppmuntrande och inspirerande blogg och här ger hon mycket bra tips för jämställdhet, att vara generös mot varandra med tid och kärlek. Ge såfår du tillbaka, säger hon ungefär. Det är lite skillnad mot mig som väser i telefon när mannen tar en öl med några vänner på andra sidan Atlanten: - Jag ska ha kompensation! säger jag och han frågar lätt roat: - Kompensation? - Ja, i tid! För varje kväll du går ut så ska jag ha en utekväll, själv! slår jag fast och jag hör ju själv att jag låter, inte som en vuxen, utan som ett gnälligt barn. Men jag bokar barnvakt och räknar mina utekvällar. En för alla, alla för en...

Sköna Maj

På dagis skämtar jag med styvsonens fröknar, och säger att vi ska demonstrera på Första Maj och de vet inte vad de ska tro för det var väl inte riktigt vad de hade väntat sig, men jag skrattar och säger inte i år och jag tänker på att min första man och jag och min äldste son faktiskt har gått i det där tåget en gång, då när vi var unga och idealistiska men jag sa inget till mina föräldrar och jag smög förbi min farmors hus.

Modern family

Äldsta barnens pappa skickar sms klockan tre att de ska köra hemåt. Hans vana trogen anländer de på ön klockan kvart över sju (det är ca tio mil) och då har han inte bara våra två ungar med sig utan även två av deras småsyskon så fyra ungar väller in i huset klockan halvåtta där jag står med lilla la luna i famnen och loggar in på Skype där maken just har vaknat på andra sidan världen och håller på att stiga upp.

De som skriver

De som skriver ljuger, allt är tvärtom. (mareld)

I taxin

Jag och min väninna sitter i taxin på väg ut på stan för vår efterlängtade utekväll och diskuterar kärlek, män, relationer, kvinnor. Taxichauffören känner min man. Varenda taxichaufför känner min man. Jag säger mitt nya efternamn och de vet direkt var jag bor. Det är absurt och inte så lite spooky, men samtidigt tryggt på något vis. Jag berättar för väninnan om en rolig helg jag och mannen var iväg på före jul, men jag har glömt vad det hette, så jag säger högt, mest för mig själv: "Vad var det nu det hette det där stället..." Då slänger taxichauffören ur sig namnet på platsen där vi var och tillägger: - Ja, han sa att ni skulle dit då.
Alla känner apan men jag känner ingen.

Passion

Min väninna säger att hon har haft tre stora passioner i sitt liv av den där oundvikliga sorten. Jag läste en gång att man är kär maximalt tre gånger i livet, riktigt kär. Som att där, där går gränsen! Tror ni på det? När jag tänker efter så tycker jag det verkar ganska rimligt. Och det betyder naturligtvis inte alltid att kärleken är besvarad på samma nivå.

Åh mina vänner

som alltid tycker att jag är så briljant!

Natalie Goldberg

En stor förebild och inspirationskälla. Read!

Fler barn

Min man och jag har mer eller mindre planerat att skaffa två barn tillsammans. Nu ser han tveksam ut när vi diskuterar ämnet och jag frågar: -Men lilla la luna är ju den lättaste bebisen i universum?? Han svarar: - Ja, HON är lätt ja. Men det är DU, jag vet inte om jag orkar med dig gravid en gång till.
Hormonerna och humöret, det där har jag glömt. Äh, det lägger vi bakom oss nu tycker jag.

Svärmor

Min svärmor är precis som jag till temperamentet och min svärfar är en intellektuell poet. Min man är den exakta kopian av mina båda föräldrar ihopklonade, till yrke, intressen och politik. Vi har, i korthet, gift oss med våra föräldrar.

Kära Ebba

Hon som stöttade mig och som var en sådan förebild. Böckerna, kvinnorna, barnen och alla de uppmuntrande orden i Gamla Stan. Jag var ung då, hon var som jag är nu eller ett par år äldre, sin fjärde bebis på armen, böckerna hon signerade, råden hon gav mig: -Forska, du borde forska, klart du ska forska. Och hur jag iakttog och funderade på hur hon fick ihop sitt liv med alla barnen och mannen med helt andra politiska åsikter och hur hon brann, verkligen, brann för sitt skrivande och hur det verkade som om det alltid var en nödvändighet snarare än ett jobb. När jag läser hennes artikel blossar skammen över min egen lättja upp, men jag skriver på Romanen och gör det privata till politik och det är sant som hon säger En gång feminist, alltid feminist och jag kommer aldrig att rösta på moderaterna.

Romanen

Titel och kapitelrubriker klara. Början och slutet skrivna. När jag väl gör nåt så går det undan.

Cynism

Ständigt denna ironi och cynism, som en mur emot världen. Mår jag egentligen så bra av det?

Gaia hissar

Jag har blivit beroende av den här bloggen, känner hur cynismen ger vika bit för bit och jag vill instämma ett rungande JA, ihop med alla andra profeter: "När människan mår bra mår världen och moder jord bättre..."

Tydlighet

Lilla la luna är tydlig. Hon gnäller aldrig, skriker aldrig. Hon vet vad hon vill ha och hon förmedlar det på ett mycket tydligt men subtilt sätt. Lättaste babyn i universum. Vad är hönan och ägget? Är det jag som känner av hennes självständighet och därför behandlar henne annorlunda än jag gjorde med de andra barnen eller beror det på att jag är en annan typ av mamma nu? Svårt att säga vad som beror på hennes personlighet men visst gör jag det, visst är jag det. Jag bär henne oftast i famnen när vi är ute och far, och jag bär henne alltid utåt, så att hon ser världen. Hon är inte förtjust i bärsele, vill inte bli lutad mot min kropp. Jag tror aldrig hon har vilat sitt huvud mot mitt bröst. Liggvagnen sålde jag efter två månader, hon hade inget till övers för att ligga där. Jag köpte en sittvagn i vilken hon pallrar sig upp från liggläget när vi går på stan. När hon ska sova lägger jag henne i sin säng medan hon är vaken och hon somnar där. På morgonen ligger hon glad och sparkar av sig täcket och väntar på att dagen ska börja. Jag lyfter upp henne och bär henne mot fönstret och drar upp rullgardinerna och visar henne världen, ljuset, rådjuren, trädgården, havet. Varje dag likadant.

Förslag

Några förslag på vad jag behöver för att må bra. Egen tid att skriva utan dåligt samvete. Check. Fixat en dagmamma till lilla la luna i USA. Tid med mina tjejkompisar utan barnen och mannen. Check. Två utekvällar med väninnan inbokad den här månaden. Tid för mig själv att göra saker som är mina intressen. Ska försöka hitta något kul att göra i USA, föreläsningar på Stanford, book club, yoga etc. Hjälp med stora barn och aktiviteter och läxor i USA. Check. Barnvakt/tutor bokad. Hjälp med stora barnen så att de inte bråkar på resor och släktmiddagar nu när mannen är i USA. Check. Mormor och morfar specifikt vidtalade. Tid med mannen. Bara att boka in barnvakt.
Intressant med den här listan är två saker. Att överst står egen tid för att skriva.
Och allt bygger på att vi har barnvakter som ständig stand-in och råd att betala för det. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det, men jag känner mig lite som Maria Montazami nu.

Jag

Nu seglar Jaget upp till ytan igen efter ett år av kaos och förändringar och min vana trogen kastar jag mig in i allt det nya och tappar oftast bort mig själv på vägen. Mitt mönster brukar sedan vara att jag kämpar för att hitta mitt jag i allt det andra, och ofta ser jag som den enda utvägen att bryta upp, slita mig loss för att hitta mig själv igen. Men den här gången är jag fast besluten att fixa att bevara mig själv och behålla allt det andra. En väg är att ge mer, sträcka ut en hand och en annan väg är att vara mera tydlig med vem man är, vad man vill ha och vad man behöver. Jag undrar hur man gör när man är tydlig. Jag är oftast helt passiv eller skriker högt. Tydlig är någon slags mellanväg men jag försöker att hitta den. Några tips? Sara?

Citat

Sara bloggar och slänger ur sig klockrena citat som att hon ger av sig själv, "Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för."
Eller denna fina mening: "Taj Mahal kan få stå där det står för min del."
haha. Jag har själv varit i Indien två gånger men lyckats missa Taj Mahal bägge gångerna! Skulle inte förvåna mig om jag en dag bor i flera år i Indien utan att se den byggnaden, symbolen för kärlek. Fast jag vill gärna!

Att vara gift

När mannen kommer hem efter två veckor i USA bär det mig emot att flytta mig från förarsätet till passagerarsätet, jag stretar emot när han vill hoppa in och hämta barn, göra ärenden, skjutsa, lämna, fixa. Han vill göra sitt bästa för att ta över och hjälpa till men för mig, som vant mig vid att sköta allt själv, blir det som att rubba mina cirklar och orsakar många onödiga konflikter och missförstånd. Där han vill hjälpa mig känner jag mig undanskuffad, inmålad i ett hörn. Min gamla vanliga känsla av att det är lättare att vara själv, tänka och planera själv, bara göra allting själv, på MITT sätt, har tagit över mig igen. Han säger: -Vad är det, varför är det så svårt att bara låta mig hjälpa dig? Och jag säger, surt, där jag sitter i passagerarsätet på bilen när vi kör tillsammans in till stan för att handla och hämta barn: - Det är så jobbigt att diskutera, när du har en annan åsikt, jag har ju redan tänkt ut allt. - Men så ÄR det att vara två! Det är så det är att vara gift! Då måste man diskutera allt! utbrister mannen otåligt och jag stirrar på honom chockat och jag känner mig mer som en trulig tonåring än en 38-årig mamma med tre barn och, faktiskt, en make.

Lillasyster

Mini-Gaia kramar lilla la luna och säger:-Du är min absolut bästa lillasyster! Fast jag har ju ingen annan förstås.
Det blir tyst en sekund och jag tittar på henne och säger: - Men det har du ju visst! Två stycken! Hos pappa!
Mini-Gaia ser på mig häpet och säger: - Ja, just det ja. Halvsyskon.
=)

Skyldiga

Jag vet verkligen inte varför men vissa av mina barns kompisar har ett slags konstant skyldigt utseende. Förstår ni vad jag menar? Det är mycket märkligt, som om de känner sig skyldiga innan de ens blivit anklagade. För vad? Det gör mig nervös. Min exman har samma uttryck i sitt ansikte varje gång vi ses. Men det förstår jag bättre.

Ephron

All stories about love begin with a certain amount of rationalization.

Frisören

Jag är nervös hela vägen till dit men den här gången låter jag min son själv få förklara för frisören, en tjej som för övrigt ser ut att vara ungefär femton år, hur han vill ha sitt hår. Sist vi var där, för tre-fyra veckor sedan, tog jag tydligen över totalt och gav order till frisören att INTE TA FÖR MYCKET. Jag är själv livrädd för att klippa mig, tar alltid bara topparna och jag har odlat min sons rockstjärne-look sedan han gick på småbarnsavdelningen på dagis, i ett försök att överskrida genusgränser, något som bara lett till att min son ständigt blir misstagen för en flicka. Så nu var det dags att klippa navelsträngen och sonen fick en mycket modern och trendig popbandsstjärne-look som han var alldeles nöjd med och en gelewax som kostade lika mycket som klippningen och när vi vinkade och gick sa alla tanterna till lilla la luna, som klädd i sin gröna drakoverall gled fram i sin turkosblå vagn:-Åh, vilken söt lillebror! Ännu ett nytt genus-projekt har startat.

U-land?

Man skulle kunna tro att vi ska flytta till ett u-land eller en kommuniststat. Mängden kontroller är enorm. Mina stackars barn skickas för att ta spruta efter spruta, vaccineras från topp till tå, och nu ska de ta blodprov, kolla järnvärden, allt är ett måste för att få komma in i den amerikanska skolan. Tester, tester, pappersexercis. Jag försöker för ovanlighetens skull få mina barn att äta kött därför att jag är rädd att de inte ska bli godkända på järn-blodprovet, uppfödda på grönsaker och sojakorv som de är. Barnen säger, sluta mamma, det är väl klart det är ok. Men de vet inte, förstår nog inte hur mycket kött folk äter. Tänk om alla år av vegetarisk mat har satt sina spår.

Flow, lycklig

Finns nästan inget som gör mig så lycklig som att skriva. När jag skrev vetenskapliga artiklar eller alla dessa spridda delar av avhandlingen som konstigt nog ändå alltid står på noll, och nu när jag skriver på Romanen igen. Lyssnar på Mareld (vilken bra låt! aldrig hört!)och knapprar iväg på tangenterna, plötsligt har hela dagen gått och kaffemaskinen nästan bränt fast. Nästan inget som gör mig så lycklig.

Gamla låtar

Min son har gjort en spotify-lista åt mig med bara Winnerbäck, en massa gammal Winnerbäck som jag aldrig nånsin hört därför att jag upptäckte Winnerbäck häromåret just i samma veva som jag gick in i mitt icke-alternativa anti-Winnerbäck-liv. Under alla åren när varenda man jag träffade såg ut och lät som Winnerbäck och jag satt i skogen och skrev dikter om stora ord och stora känslor och en flaska rödvin tycktes vara lösningen på allt och rufsigt hår ett trade mark, då visste jag inte vem Winnerbäck var. Då, när musiken hade passat, när jag campade på Ölands mest öde stränder utan badrum och cafeer och låg vaken hela natten fastän barnen sov gott, vägrade jag att befatta mig med Bo Kaspers eller Winnerbäck, slog ifrån mig och höll för öronen, som om det hade blivit too much då. För mycket kliché.

Mer teknik

Min man har visat hur man kan börja på nya flikar och han frågar: -Använder du flikarna? Den frågan faller i samma kategori som andra liknande frågor från samme man: -Använder du värmen i bilstolarna? Stänger du av golvvärmen när det är tjugo grader plus ute? Handdiskar du de superdupermanligamachoegenhändigtvässade köksknivarna? Lita på GPS:n! Använd blinkers! Lägg ur växeln! Använd handbromsen men inte på vintern för då fryser den fast eller en gång gjorde den det osv osv. Tjatas. Jag använder inte flikarna därför att jag har en KÄNSLA av att det tar upp mer space på datorn än att minimera (det kan jag!)och vi behöver all speed man kan få här ute på landet där internet sniglar sig fram. Min man har gjort ett dokument med alla mina koder till inloggning hit och dit och bankomatkort och frequent flyer och gudvetallt och det dokumentet har han mailat mig. Det var faktiskt rätt bra. (var har jag lagt det?) T9 var inte så dumt det heller när jag till slut vågade prova efter tio år hehehe.

Teknik

Försöker förtvivlat att hitta en länk till Nora Ephrons blogg. Omöjligt. Kan någon hjälpa mig att hitta den, snälla?

Plötsligt

Min snälla granne hämtar min bil och lämnar in den på verkstan åt mig och han säger med medlidande i rösten: -Då blir du sittande här utan bil idag. Jag rycker på axlarna och säger skämtsamt: -Det är lugnt, jag kan skriva på Romanen. Jag kan BÖRJA på romanen! Grannen skrattar och jag går in i huset och lägger ner lilla la luna i babygymet och sätter mig vid datorn som står på köksbordet. Jag tittar ut genom fönstet, det är kallt och mulet därutanför, molnen hänger gråa över havet fastän det är maj. Jag har inte duschat, inte borstat håret, inte klätt på mig än. Öppnar ett nytt dokument. I ren uttråkning och bara för att jag inte står ut med min egen sysslolöshet skriver jag i ett rasande tempo, så att handen värker, lilla la luna somnar i babygymet, jag bär upp henne till sängen, går ner igen och fortsätter skriva. Nu jävlar.

Utvecklingssamtal

Min man och jag går på Mini-gaias utvecklingssamtal. Vi har med oss lilla la luna. Mini-Gaia är orolig att lilla la luna ska störa men det blir inte så. Det är vi som stör. Det är jag och min man som inte kan hålla käften och i vanlig ordning tar över hela situationen, hela samtalet och där sitter Mini-Gaia och läraren och får inte en syl i vädret. Trots att jag försöker hyscha ner mannen kan jag inte heller hejda mig själv från att prata på om ovidkommande saker, min egen skolgång, barndom, Kalifornien et cetera och jag skrattar i munnen på mannen och vi avbryter varandra och jag skäms när vi går därifrån så mycket att jag måste boka in en helt egen dag då jag hälsar på och är med Mini-Gaia i skolan, som kompensation.

Folk ifrågasätter

Folk som inte känner min man och inte ens har träffat hans barn från hans förra förhållande ifrågasätter att han flyttar ifrån dem, till Kalifornien. Vad är han för en pappa? I samma anda: folk som inte ens vet vad mina äldsta barns biologiska pappa heter, eller har någon aning om hur hans kontakt med sina barn ser ut, ifrågasätter hur jag kan flytta till Kalifornien med barnen. Vad är jag för en mamma? Det är ingen som tänker på att kanske är det här pappor (och mammor) som låter varandra gå vidare med sina liv och låter även barnen gå vidare med sina liv? Det finns en viss frihet i det och en viss tillit. När man skiljer sig finns inga perfekta lösningar. Vi går vidare med våra liv, men tro inte för en sekund att vi inte är medvetna om konsekvenserna. Men det är lätt att glömma att mitt i allt ojande och tyckande finns här också utrymme för fantastiska möjligheter och upplevelser för alla barnen och att vi också är förebilder för våra barn, vi som uppfyller drömmar och tar chanser och vågar prova nya saker, nya liv. Men visst, man kan alltid se saker från olika håll. Det är så lätt, så lätt att döma.

nora ephron

Jag läser en rolig bok av Nora Ephron, som bla gjort filmen When Harry met Sally. Boken heter I feel bad about my neck. Hon skriver om läsandet: Reading is the unbelievably healthy way my attention deficit disorder medicates itself.

Mammor på stan

Redan strax innan affärerna öppnar är jag på stan med barnvagnen och påhittade ärenden för att slippa sitta hemma och förgås av uttråkighet. Överallt ser jag andra mammor med vagnar och ibland äldre småbarn som går bredvid, planlöst irrar vi runt bland affärer och cafeer, ensamma, som spridda öar, stöter på samma personer och vagnar men ingen hälsar. Jag är så uttråkad att jag knappt står ut. Det här hemmafru/mammalediga livet funkar kanske för Maria Montazami, men det funkar faktiskt inte för mig. Lilla la luna är tre månader och den mest lättskötta bebisen i universum. Hon slukar en flaska 3-4 gånger per dag, vad ska vi göra sen?

De skrattade på BVC

när jag skämtsamt berättade för en månad sedan att jag och mannen bestämt oss för att lilla la luna skulle börja sova hela natten om en månad d v s nu, baserat på en berättelse från en av min mans kolleger eller kanske var det bara någon han träffade på någon flygplats på sistone. Well, nu är lilla la luna tre månader och hon sover hela natten och plötsligt höjer jag blicken och ser ut över åkrarna där får och getter gnager i sig vårgräset och jag ser Kalifornien, inte längre som något oroväckande eller hotfullt utan som en möjlighet, att komma hem och samtidigt börja om på nytt.

Den lille storebrorsan

Jag hämtar styvsonen på dagis och i bilen hem skriker lilla la luna. Stressad och nervös trycker jag på gasen och kör fortare på de slingrande vägarna mellan åkrar och ängar som leder till vårt hem högst uppe på en höjd. Den lille styvsonen, fem och ett halvt, sitter tyst tills han plötsligt säger, med hög och klar röst för att överrösta bilradion: - Hon kanske inte gillar den här sången.

playlists

Jag har haft spotify forever nu, minst ett par år men aldrig gjort några spellistor. Först idag ber jag min åttaåriga dotter att visa mig hur man gör. Nu har jag fem låtar på listan, tre av winnerbäck och två från melodifestivalen. It's a start.

Skriva

Om att vara i ett förhållande och lämna ut sig själv i sitt skrivande och skriva om sig själv och sina liv och dessa män och dessa relationer. Mannen säger: Censurera dig aldrig. Men var beredd på att jag kommer att fråga.

Perfekt lördag

Perfekt rolig lördagkväll sista kvällen innan mannen flyger till Kalifornien igen för flera veckors jobb. Goda vänner på middag, massor av mat, mannnen som grillar kött, kyckling, lax, jag gör sallad och potatismos, barnen springer ut och in ur huset och hoppar studsmatta och ser på teve medan vi sitter vid det stora köksbordet och äter och dricker och jag skrattar och skrattar och skrattar och världen ligger för våra fötter och solen går ned över havet utanför våra fönster och sedan när gästerna gått hem lägger vi den lättaste bebisen i universum i sin spjälsäng och lägger oss i sängen med Ben & Jerrys glass och American Idol på teve och bara lycka.

Dagmamma

Jag har hittat en dagmamma i kalifornien som kan ta hand om lilla la luna i höst några timmar per dag då jag presumably ska skriva på avhandlingen men egentligen romanen. Min man säger att jag kommer att använda barnvaktstiden till att sitta på Starbucks och dricka latte och blogga eller gå och träna men det tar jag som en utmaning.

Aint no sunshine

when he's gone...