Jag har packat

en hel familjs, 5 personer varav en 6-månadersbebis, kläder för två veckor på hawaii i en enda resväska. Inte så lite impad av mig själv även om väskan knappt går att stänga. Och det fattar väl vem som helst att det måste vara varmt alltid pa hawaii? Eller?

Man är en del av något här

Det har bara gått drygt en månad och jag har skapat mig ett liv här, vi har skapat oss ett liv här. Sverige, det fantastiska huset pa ön, skolan, vännerna, allt känns så långt borta nu, är det något allmänmänskligt eller ar det bara vi, jag, som har så här lätt att anpassa mig? Nu vet de vad jag heter på mitt lokala starbucks och de vet vad jag ska ha utan att jag behöver beställa det. - Hi Karin, the usual? See you tomorrow!Nu kommer grannarna över oinbjudna varje lördagkväll vid nio-halvtio-tiden och tar ett glas vin, spelar lite fotboll, och har vi redan gäster så säger vi bara the more the merrier. Vi lånar trädgårdsbord av en annan granne utan att fråga om lov och när den grannen plötsligt sitter på vår patio med sitt glas vin som han tagit med sig genom dörren i staketet bara rycker han på axlarna och lyfter upp lilla la luna som ser så liten ut där på hans axel. Barnen leker med kompisarna på gatan och på gymet känner personalen i barnrummet igen både lilla la luna och mini-gaia. Livet är lätt när alla är vänliga men jag drabbas av en känsla av saknad ibland, mest efter mina kvinnliga vänner, jag saknar analyserandet, ältandet, att vara bland folk som verkligen vet något om vem jag är som person, inte bara någons fru eller mamma. Och då ringer plötsligt en gammal vän från tiden i kalifornien och jag har inte pratat med henne på tolv år och jag känner genast igen hennes röst med den judiska sarkasmen alltid vilande i beredskap, det högljudda skrattet, värmen och jag längtar efter att träffa henne och just då känns det som att jag faktiskt håller pa att bli hel igen, bli mig själv igen. Här.

Vi går ut

pa fredagskvällen i palo alto min man och jag och vi väljer en fin restaurang och vi sitter i baren och jag har en svart klänning och höga bruna stövlar och jag beställer en margarita, blended, (500???kalorier)och det känns lite som att vi är på en dejt, och det kallas date night här i usa nar man bokar barnvakt för att gå ut och vi har en ny barnflicka som kom till intervjun med referenser, cv, rekommendationer och höga lönekrav och jag anställer henne pa stört och går runt som i ett lyckligt rus efter att ha hittat henne. Min man och jag tänker oss en tidig kväll men vi går fran baren till tapas till ett maroccanskt kaffeställe där alla sitter med vattenpipor och allting stänger redan klockan tolv och vi vandrar vilsna runt pa gatorna och undrar varför inget ar öppet längre för som vanligt när vi går ut blir vi liksom tjugo igen och kan inte förmå oss att ge upp kvällen så tidigt...Och vi pratar om vilken tur vi har haft som har hittat varandra och jag tänker att alla förhållanden behöver en jämn maktbalans och i vårt fall tycker vi båda att vi har gjort ett riktigt kap. Jag försöker pressa in lite new age tankar och frågar min man om han tror det var ödet att han träffade mig och han säger nej det var bara vilja, tur och en sjuhelvetes perseverance.

Standing Still

En av mina favoritlåtar med Jewel...am I standing still...Det är 8.30 am, lördag morgon, jag har smugit ut ur huset och jag sitter på Starbucks i en skinnfåtölj med lilla la luna sovande i vagnen bredvid och en skinny vanilla latte (80 calories) på bordet framför mig. Runt omkring mig sorlande människor, Sunnnyvale-bor som jag som läser tidningar och böcker och skriver på datorer. Personalen pratar glatt med gästerna, varav många är stammisar som jag. Soft jazzmusik i bakgrunden. Det är dags att göra om bloggen till något format som passar mig bättre, som passar bättre ihop med det liv jag lever nu. J är ute ur fängelset. Jag kör en lexus suv, visserligen hybrid men räcker det? Hjälper det? Med en vän diskuterar jag om ironin i det liv jag lever går att upprätthålla eller om ironin bara är ett försvar mot verkligheten. Tiden står still och jag gör det jag gillar bäst, kontemplerar. Tills lilla la luna vaknar i vagnen och folk säger oh what a beautiful boy, och jag kanske borde klä henne i klänning mer? Och när jag promenerar hemåt är klockan 9.30 och jag ser redan på avstånd hur min man kommer springande på trottoaren och jag blir glad och varm och han säger: - Kom så går vi tillsammans och tar en kaffe. Och jag säger jag har ju redan tagit en och han säger: - Du kan ta en till. Och solen den bara skiner, outtröttligen, dag efter dag efter dag.

Jag är inte den första

som istället för intellektuell verksamhet kastar mig in i den fysiska träningen. En besatthet utvecklas lätt, en viss likhet finns i det mentala fokus och den disciplin som krävs. Ett inrutat, koncentrerat upprepande av monoton aktivitet, ett endorfin-höjande och självförtroende-stärkande substitut till litteraturforskning? Här är jag inte hemmafru på låtsas, här finns ingen mammaledighet efter mer än 6 veckor. Antingen jobbar man eller så jobbar man inte. Jag hör mig själv säga att jag har en otroligt stressig dag när den består av att skjutsa Mini-Gaia på tennis kl. 8, Il Capitano på tennis kl.9, sedan Starbucks, hem, laga lunch, till gymet kl. 11-12, hem igen och möta upp barnflickan och lämna av lilla la luna, iväg till tennisbanan för två timmars spel i gassande sol och sedan hem igen och duscha och sedan på kvällen klämmer jag in ett jazzdans-pass på dans-studion downtown. När helgen kommer kan jag barely move. Men det är i alla fall something To Do om dagarna.

Starbucks har

muggar till salu med texten Reincarnation eller Reinvent eller Renew. Den lokala ekologiska matbutiken har Goddess dressing i tiotalet smaker. Vi firar 4th July vid Capitola Beach där jag hängde under nittiotalet och det ser exakt likadant ut; samma cafe där jag satt bakfull pa söndagarna och bläddrade i tidningar och nedanför det den mexikanska restaurangen där vi oftast tillbringade våra lördagar i sällskap med en hel massa margaritas och strawberry daquiris och jag passerar förbi nu med maken och våra tre hungriga barn, en i vagnen och jag pekar glatt och säger ja men dit kan vi ju gå, och han bara skrattar och skakar på huvudet och säger gud älskling det har gått några år, I dont think so, och vi kikar in på alla glada tjugo-åringar som står i baren och vi skjuter barnvagnen framför oss mot en annan, betydligt dyrare restaurang, med trubadur i blues-stil och jag dricker två stora glas chardonnay i ren panik över åren som gått, och vi skrattar åt våra appetizers som kan mätta en hel familj och il capitano kastar några dollar i trubadurens hatt och maken och jag fnittrar och spanar mot ett ungt par i tjugofemårsåldern, obviously pa en första eller andra date, hon petar i sin sallad och pratar hela tiden och han lyssnar med överdriven intensitet såsom vi alla vet att en man bara gör i början och han fyller ständigt pa hennes vinglas från rödvinsflaskan och vi kan inte sluta skratta och de ser lite lättade ut när vi går därifrån och vi är på stranden sedan och mini-gaia provar sin nya surfbräda och il capitano och maken spelar strandtennis och la luna sover och jag ar tillbaka i Capitola och det ar exakt likadant och samtidigt annorlunda, därför att jag är annorlunda och det är surrealistiskt på något sätt, som om all tid stått still här, men inte jag.

Glättigt versus äkta

Den här artikeln hittade jag via skugges blogg. Intressant om hur ungdomar mår av att ständigt vi vuxna bombarderar våra sociala medier med de senaste glättigaste statusuppdateringarna och semesterfotona. Min blogg är kanske ett exempel på det hon söker, med ett visst mått av ärlighet men min facebook är av det glättiga slaget men hör inte det lite till det forumet? Men jag tror ändå att jag ska dra ner lite på glättigheten där och tagga ner lite med semesterbilderna, för det är en fin gräns mellan att vara stolt över sitt liv och över att briljera över sin lycka i brist på trygghet eller vad säger ni andra? Tänkvärt...