Sommarlov

Regnet smattrar mysigt mot rutorna när jag vaknar halv tio av att min dotter och hennes kompis som spontan-sovit över dukar fram flingor och mjölk till frukost i köket. Jag stiger upp, gör mitt kaffe med varm mjölk, tittar in till sonen som ligger i sängen i sitt rum och läser Sune-böcker, jag tar min stora gula kaffekopp med mig tillbaks in i sovrummet och kryper ner i sängen igen och läser en bok. Sommarlov. Underbart.

Svårt för förändringar

Vad är det som gör att det känns så otroligt svårt för mig att bryta mönstret? Att förändra mitt liv? Aldrig trodde jag att jag skulle vara så inkörd på mina rutiner, så fastlåst i mina vanor, i min ensamma självständighet, min kontroll på läget, mina egenhändigt fattade beslut. Jobba ensam, leva ensam, uppfostra barnen ensam, betala räkningar, bestämma middagsmaten ensam, varje dag, ensam, ensam, ensam. För den som inte har vant sig vid denna monarki kanske det är svårt att föreställa sig vilken enorm trygghet det ligger i att bestämma allt själv. Att allt hänger på mig ger ett stort ansvar men också en enorm frihet. Inga diskussioner, en som bestämmer och två (barn) som hänger på. Blir det picknick i vardagsrummet så blir det. Spontanutflykt till stranden. En macka i gymmets barnvaktsrum. Rutiner, mina egna, så lätta att bryta i en handvändning för att JAG vill det. Så lätt att vara spontan när ingen annan än jag lägger sig i planeringen. Efter sju års egenmäktigt styre är det inte gjort i en handvändning att bryta mönstret. Det går överraskande segt för mig och min ångest över förändringen, hur positivt det än verkar, är ibland nästan övermäktig. Just när jag hade slutat i terapin. Typical, huh.

Repeat

Och långt borta bakom mig skymtar jag en svart skugga när jag kommer ut från biblioteket, barnens tiotals böcker i kassar och mina förhoppningar om sommarlätt läsning som ändå aldrig blir verklighet därför att sängbordet-och resväskan-svämmar över av tunga teoriböcker om Indien, om djuren, om positioner och subjektivitet. Och fastän jag läser och läser så tar det aldrig slut, dygnet har bara 24 timmar, jag har aldrig tyckt det varit nog och jag vet att det är många som jag som har rätt svårt att acceptera det. Och skuggan där snett bakom mig medan jag går mot bilen på parkeringen, den kastar förstulna blickar med löften om äventyrsresor i Sydamerika, om trekking i Nepal, om soliga decennier vid Kaliforniens kust, om månaderna på sri Ram Ashram uppe i bergen i Uttar Pradesh. Och jag slänger med håret, håller barnen hårt i handen och visst är jag svartklädd och visst är jag anti men det var länge sedan jag levde det livet. Och det är som om jag måste lyfta blicken och fokusera på framtiden för att inte lockas av den jag en gång var, den där ansvarslösa, carpe diem, carefree människan som var jag, när jag var 22 eller 23 och som satt i Arizona och mediterade och som campade i Grand Canyon och somnade till prärievargarnas tjut och bara tog in allting med den där glupskheten man har då. Hon som var jag som stod på stationen i Bombay och köpte chai i små lerkoppar som krossades när man kastade dem på perrongen och hur vi surrade fast väskorna på taket med kedjor och hänglås medan andra hängde och klängde genom fönstren och utmed tågsidorna. Hon som landade i San Diego sent på kvällen i februari 91 och vi körde direkt ner till stranden och jag sprang barfota ut i sanden i fullmånens sken och kände mig friare än jag nånsin hade varit! Men ändå långt inne, längst inne är det fortfarande jag. Och han vet det, därför är jag hans. Därför att när han säger "Jag vet vem du är", så har han faktiskt rätt. Hoppas jag.

Andfådda

Omgivningen är andfådd men vännen N säger: Ni gör ju precis som alla andra fast blixtsnabbt. Sant.

Midsommar

Maria skriver så fint om hennes känsla av glädje över att så många vill komma till hennes midsommarfest på landet, år efter år. Jag vill bara säga, tack, vi känner samma glädje över att få vara del av gemenskapen!

Vikten av att slutföra

Frågan är: Hur länge kan man hålla på med en avhandling innan man har fattat ett beslut, indirekt, om att inte slutföra den? Det återstår att se. Och varför är prestationsångesten den största anledningen att göra det? Frågan är: När jag blir professor, är jag lycklig då? Eller bara ensam?

Pappa då

Naturligtvis är det så, i sonens hjärta råder en konflikt mellan lojaliteten mot sin pappa och deras nyvunna fina kontakt, så spröd och bräcklig som en glasbit, så beroende av min välvilja och mitt engagemang, och så den nye mannen som jag vill presentera som den ende rätte för mig, i mitt liv, och därmed också i deras. Hos sonen är glädjen inte självklar, tvärtom seg och svårfångad, med ständiga bakslag och jag hör att han säger, till sig själv, men också till oss: Men pappa då? Ja, vad svarar man på det. Barnen har haft mamma och pappa, på olika håll och verkat nöjda med det men nu när det kommit in en ny joker i leken är ställningarna osäkra och ojämna, inte längre en mot en och alla barnen tillsammans utan två mot en. Två mot en.

Närhet och ensamhet

Jag har ett sånt enormt behov av att vara ensam och samtidigt, paradoxalt, ett sådant hungrande efter gemenskap. Är det så konstigt då att jag ibland framstår som förvirrande? Inte förvirrad men komplex. Som en god vän en gång sa till mig: Hur kan du som är så djup samtidigt vara så ytlig? Eller den här: Hur kan du som är så självständig ändå vara så romantisk? Och så vidare, och så vidare. Jag läser Foucault (och förstår det inte). Jag läser Derrida och fattar ungefär vad en brittisk forskarkollega sa, vilket framkallade mitt befriade skratt: derrida kom på en tes och körde den stenhårt till sin död. Är det inte det vi alla forskare håller på med? Försöker hitta en grej, en nisch, något som ingen tidigare kommit på och sedan kör vi den tesen stenhårt på konferens efter konferens, i bok efter bok, bara i varierade ordalag. Men det finns faktiskt undantag, det finns forskare som förändras och utvecklas genom sitt liv och sin karriär. Jag kommer bara inte på nån just nu.

Dunkla rum

Om jag kunde vagga dig varm och lugn. Någonstans längst inne är det egentligen det enda jag vill, det enda jag vill ha. Den villkorslösa kärleken som omfattar allt, alla fel och brister, alla dunkla rum. Alla dramer och scener, allt som är jag och han säger: Du är värd det. Kanske jag en dag vågar tro på det.

Blocketdrama

När man säljer ett skåp på blocket och råkar lova bort det till två personer blir det lätt drama på blocket. Har man inga problem så skaffar man sig det eller hur. Ut med det gamla, in med det nya, allt ska förändras, i rasande fart. För att kunna slå ihop två vuxna personers liv krävs antingen veto eller en enorm kompromisskapacitet. Här finns bara action. Man of action.

Familjen

Vi sitter runt middagsbordet, det är trångt, vi är sju personer, ett halvår till, sedan blir vi åtta. Jag och mannen lägger ner lagen (tror vi) och påstår att i den här familjen finns det två ledare och det är vi. Efter endast några månaders storfamilj har vi insett att anarki leder till kaos och framför allt till stor risk för nervsammanbrott (för mig, som är något mindre stabil än han kanske, eller åtminstone garanterat mindre stresstålig). Då lägger hans tonårsdotter fram ett förslag: -Och så har vi två reservledare! Hon pekar på sig själv och Il Capitano, de två av barnen som vi har de allra flesta och värsta dusterna med angående maktpositionerna i den här familjen. Mannen och jag börjar skratta och ropar unisont: -NEJ!
Samtidigt som det är roligt med barn som kämpar om makten är det tröttande och vi ser på varandra och säger på skämt:- Undrar hur nästa barn blir. Och mannen skojar och säger ironiskt, men blixtsnabbt:- Tyst och blyg blir han säkert.
Jo, troligt. Med de generna.

Just det

Riktig kärlek, inget annat duger! Just det, A!

Teatern

Apropå mitt förra inlägg om akademins för- och nackdelar. När jag var ung ville jag bli skådespelare. Det var min dröm att stå framför publiken och framträda i form av någon annan än mig själv. Jag hoppade av för att jag anade att pressen, det outtröttliga bedömandet av min person, min kropp och mitt utseende förmodligen skulle bli alltför svår att uthärda. Att ta kritik, ständigt och jämt, kändes outhärdligt. Att skriva kändes lättare, att prestera intellektuellt säkrare, tryggare. Till en viss gräns var det sant, det flöt på, min individualitet och min personlighet stod orubbad, säker. För ett tag. Nu inser jag att jag gick ur askan in i elden. Den akademiska kritiken av mina prestationer, mina skrifter och framträdanden, känns precis lika personlig och svåruthärdlig som att gömma mig bakom en roll på teatern. Värre, för det är mitt namn som står där, det är jag som är ansvarig för varje ord och som ska analyseras och begrundas, hackas i bitar, vändas och vridas på. Kanske skulle jag ha stannat vid teatern, där kunde jag i alla fall spela en roll, något som är helt omöjligt där jag nu befinner mig. Helt omöjligt.

Konkurrens och ambivalens

Angela skriver om akademins mindre smickrande sidor i sin blogg, om konkurrensen, hierarkin, utslagningsmekanismerna och det grundläggande omänskliga i att hela tiden bli bedömd och mätt enbart utifrån sina akademiska prestationer, vad som står på papperet, och aldrig nånsin efter sin personlighet eller sin mänsklighet. Här nånstans ligger ambivalensen hos mig inför akademin som kan vara så obarmhärtig och grym, samtidigt som det var just jakten på prestationer och status som drev mig att ta mig hit. På konferenser möter man ibland forskare som tagit sig så långt fram och upp som det bara går och som lyckats bevara sin egenart, sin individualitet, eller har de bara tagit fram sin mänskliga sida nu, efter framgången, när de är tillräckligt starka i sin position? Paul Gilroy förvånade mig och kanske andra delar av publiken som brast ut i osäkert skratt när han talade om systemet (det feodala, som A skriver) och hur "vi alla vet hur vi ska välja de rätta orden, när vi skriver våra ansökningar och håller våra tal" inom akademin. Trender styr, pengar styr. Så är det. Gilroy försöker vända den här räddhågsna likriktigheten genom att utmana oss lite, bara lite, i sina tal. När en röst i publiken påstod att vi alla inom akademin är "emot USA" protesterade Gilroy med brittisk artighet och likaså när någon student ställde en fråga om "den individuella upplevelsen av ras", då svarade Gilroy att sådana utgångspunkter är riskabla eftersom problemet är mycket större än så, och Barack Obama är inte ett tecken på minskad rasism utan ännu ett exempel på den amerikanska individens framgångsdröm et cetera. En tänkvärd föreläsning, samtidigt som Gilroy, även han är en del av systemet och hans tal var följdaktligen späckat av de mest populära orden just nu, så som subjektivitet, positioner, modernitet, postkolonialitet, "infra human beings" och att leka med ord och hitta på egna tycks ibland vara akademikerns främsta sysselsättning. Föredraget hette "Civilisationism, securitocracy and racial resignation" och det jag minns mest var hans vänliga ödmjukhet i sitt tal och i sitt bemötande av publiken och hans stillsamma framträdande som bara förstärkte hans ord och hans påståenden.

Paul Gilroy

På konferens i Uppsala stänger vi in oss från den underbara solen för att höra den postmoderne dreadlocksgurun Paul Gilroy tala om hur kolonialismen bara fått ett nytt ansikte. Nye mannen är med förstås, han som kommer från en helt annan yrkesvärld sitter nu på Uppsala Universitet och lyssnar på postkoloniala föreläsningar och vi ligger i gräset sedan och äter oätlig kupong-lunch från kantinen och tittar på alla skäggiga alternativa (!) ungdomar som röker och diskuterar runt omkring oss och vi ser Paul Gilroy gå förbi ner mot ån, och på kvällen sitter vi på den finaste uteserveringen och äter tre rätters middag och lyssnar på Van Morrison och diskuterar namn och njuter av friheten och firar varandra, oss själva, vår framtid. Och det är inte klokt men helt underbart och det trodde vi aldrig.

Bitch

Ibland inser jag verkligen att jag inte är den lättaste att leva med, min ovana att inte tänka efter före, alltså att häva ur mig saker som jag sedan får ångra, är en egenskap jag inte är stolt över. På utomhuskonsert med barnen, vänner och nya kärleken är jag plötsligt vresig, trött och när mannnen kommenterar några bleka ungdomar som halsar rödvin direkt ur flaskan, fräser jag ifrån, helt oprovocerat och elakt: -De är alternativa älskling, nånting som du aldrig har varit. Det har jag fått äta upp...