lördag 2 oktober 2010
Människor
Man får kontakt med människor, det får man. Man lämnar allt man känner till och hamnar någon helt annanstans och där finns också vänner, fastän man inte tror det först. Barnen pratar ivrigt om sina vänner i amerikanska skolan, de har funnit sina egna små människor att bonda med och det har även vi. Om man öppnar sig så är de där. Min personliga tränare är nu inte bara någon som hjälper mig med att få ordning på min kropp och att äta rätt, när man tillbringar one-on-one tid tre timmar i veckan över maskinerna så pratar man även om annat och jag hör plötsligt mig själv ge henne ganska handfasta och konkreta råd...om livet. Och när jag går därifrån så känns det som att jag lyfter och det beror inte på träningen utan på något hon sa och något jag sa, som fick oss båda att gå leende in i helgen, var och en med sina vardagliga problem och utmaningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Nu har jag läst mig igenom en svacka och det som verkar vara vägen upp igen. "Varats olidliga lätthet" tänker jag, älskar den frasen. Och: att se och känna sitt värde när man inte producerar ett endaste PM eller deltar i ett endaste sammanträde. Det kräver sin kvinna och inte ens hon klarar det hela tiden. Jag tycker du är modig som kastar dig ut! Du möter dig själv, kanske lika mycket där du är nu som i ett indiskt ashram?
SvaraRaderaI tisdags såg litterära salongen "Eat, pray, love" på bio. Nu ska vi läsa Zweibergk eller hur sjutton hon nu stavas, Ur vulkanens mun. Bara så du är uppdaterad!
Tack för kommentaren, jag har inte tänkt på det men visst är detta en utmaning precis som när jag bodde i ashram, jag får se på hela grejen som en antropologisk studie!
SvaraRadera