Feng Shui

Feng Shui och skåpen är fulla med lådor som inte öppnats på tre år. Kläder som inte använts, felköp, impulsköp, blommiga klänningar därför att jag varje år faller för bilden av sommarklänningar och tror att jag är den blommiga typen. Det är jag inte. Jag är svartklädd, även på sommaren. Klänningar och blusar med färger och mönster köps och kastas efter en katastrofal provning framför spegeln lika traditionsenligt som att våren återkommer varje år. Vita och marinblå kläder likaså. Köps in, läggs i garderoben, används aldrig, åker ut. Likaså allt i beige,khakistil, capribyxor, allt det som man förväntas klä sig i den här årstiden i Sverige. Kan man inte bara köpa tio likadana klänningar i svart trikå? Högklackade skor, cowboyboots, kavajer och sjalar och jeans, sedan slänga resten. And never look back. För Guds skull, vid 38 års ålder borde jag väl veta vad jag har för stil. Tills de förföriska blommiga kläderna dyker upp i butikerna igen varje år, så förföriska och vackra, på andra.

Kom och hälsa på mig om tusen år

Så heter Bodil Malmstens senaste bok, som jag köpte häromdagen i ett anfall att "ta hand om mig själv". Den är naturligtvis underbar. Boken alltså. Den handlar om vad och hur hon gör för att undvika att göra det hon borde göra, nämligen skriva. Till exempel, följer hon vissa serier på dvd. Och arbetar i sin trädgård. Hon skriver att hon känner sig väldigt hotad av att serien The Shield är inne på sista säsongen, enligt vad hon har hört: "Sopranos sista säsong sänds redan i USA, ska också The Shield gå i graven, det blir för mycket. För mycket förändring, för mycket omställning. Den förändringsvänliga människa jag trott mig vara, ännu en krossad illusion". Ha! Som tur är har jag hittat Grey's och börjat plöja igenom box för box från början tillsammans med min älskade i sängen och glass i stora koppar. Man förlorar en del sömn, men det är det värt. Men kan någon tala om för mig vad som hände med Cashmere Mafia, Lipstick Jungle och Dirty Sexy Money?

True

The only Zen you find on the tops of mountains is the Zen you bring up there.
Robert Pirsig
HA!

I Umbrien

Dag efter dag går vi rakt ut ur huset och placerar oss i solstolarna vid poolen med våra böcker. Ipod med högtalare på bordet, musik och nedladdade sommarprogram. Kanske en promenad upp till byn där vi tar en caffe latte eller handlar på bageriet. Utsikten hela vägen upp för berget är hisnande och vi tröttnar aldrig. Barnen lever sitt eget liv vid poolen tills mörkret faller. Vi får övertala dem för att de ska tvinga sig upp för att gå på restaurant, högst motvilligt beställer de in pizza och ropar "Il Conto" innan vi har hunnit till efterrätten. På kvällarna sitter vi ute sent med vin och stjärnor och eldflugor som skimrar i natten. Långt, långt borta skymtar Sverige och vardagen, vi är långt borta från datorer och dagstidningar och överallt på bänkarna i byn sitter italienska tanter och gubbar och kontemplerar det vill säga gör ingenting och vi säger till varandra att detta, bara detta, är livet. Och i magen växer den stora överraskningen, vårt gemensamma äventyr, och vi skrattar åt Ulf Lundells anti-samhället-sommarprat och vi skrattar åt Mark Levengoods feel-good-new age-myspys och vi sätter på Ebba Grön på högsta och hoppar i poolen nakna sista natten och pratar om stora planer och liv långt borta, på andra kontinenter.

Italienare

Fragola, panna, melone...barnen rabblar italienska smaker och maträtter i köket. Den här tiden i den lilla byn i Italien har satt sina spår.

Rensar

Allt åker ut, det nya flyttar in. Utan nostalgi, utan sentimentalitet röjer vi vilt i varandras hus, säljer möbler, slänger minnen, köper nytt, börjar om från början. Vi målar om varenda rum och vi kommer överens som om ingenting var svårt, eniga i allt, verkar det som. Och till barnet som kommer köper vi allting second-hand, en riktig eko-baby, efterlängtad av alla, ett syskon till alla barnen och vän till alla katterna, ett barn som kommer att födas rakt in i vårt globetrottar-liv.

Att vara vi

Paniken slog på stort när mannen la alla fyra passen och biljetterna i en särskild väska, och sa leende, när han såg paniken i mina ögon:- Sådär, som en riktig familj. Otrolig inre kraftansträngning för mig att inte slita passen ur handen på honom. Jag måste ha koll på allt, jag bokar biljetterna, jag kollar tiderna, jag klarar inte att förlita mig på någon annan vuxen. Jag är inte van! Så han sa:- Här, ta du pengarna då. Och jag höll hårt i plånboken och betalade för allt, som om det skulle få mig att känna mig mindre fångad, mindre inramad av detta vi, som jag har så svårt för att säga. Mannen frågar: -Varför säger du aldrig vi? Alltid jag?
Och jag skäms, inte medveten om det. Men när vi missar det planerade tåget hem ifrån Florens får jag panik och skäller ut mannen utanför herrtoaletten (jag går alltid på herrtoaletten, det är mindre köer) på mcdonalds på stationen, jag flippar ut och folk stirrar och jag bryr mig inte, jag kan inte lämna över kontrollen, jag måste veta allt, kolla allt. Han står chockad och försöker försvara sig men till slut förstår han och jag faller i gråt, i hans famn, framför skräckslagna italienare (vadå de borde väl vara vana vid drama i det här landet) och han säger: -Det ordnar sig. Du måste lita på att allt ordnar sig.

Bodil

I Bodil Malmstens blogg skriver hon om flygplatser. Jag har alltid älskat flygplatser. Det är något med att aldrig stå still, att alltid vara på väg, som jag gillar. Att inte veta riktigt vad som ska hända. Nu har jag nyligen flugit igen, varit med mannen och barnen i Rom och i Florens, sprungit genom Köpenhamnsterminaler och stressat igenom passkontroller. Barnen flöt runt som fiskar, som om de aldrig gjort annat än globetrottat. Som om den som var jag i alla år innnan de föddes, alla mina resor, ibland en desperat flykt från verkligheten, sugit sig in i mina gener och blivit en del av dem också. Reslusten, äventyret. Det bådar gott för framtiden. Sonen satt långt fram i flyget och höll sin nya styvpappa i handen när planet lyfte, lyssnade på podcasts och spelade spel på mannens mobil. Jag och dottern satt för oss själva och beställde in godis och mackor och läste i våra böcker. På tåget genom Umbrien snackade de italienska med medpassagerarna som om de aldrig gjort annat, beställde glass på caféer och stod som frågetecken när personalen babblade på i sin inhemska italienska som de trodde att mina bambinos skulle förstå. Gelati...