Julafton

Julaftnar med små barn och släktingar i kallt dragigt hus, julaftnar med vänner och pojkvännen i Kalifornien för nästan tjugo år sedan, ensamma jular med barnen där ångesten växte lika hög som mjukisdjuren från Ikea och Röda Korset. Julaftnar med män som jag trodde var rätt men innerst inne visste skulle bli på något sätt fel. Jular fyllda av kärlek längtan och mycket mycket ensamhet för allt blir så tydligt på julen när man är ensam, särskilt ensam med barn. Och man kan vara ensam även när man har ett förhållande. Själv är jag nog sån som alltid känner mig lite ensam, på ett existentiellt vis. Jag känner för mycket, särskilt i relationer som är nära, som kärlek och barn. Jag funkar bäst med vänner, jag är bra på vänskap men dålig på förhållanden. Inom kämpar alltid flykttendenserna och kvävningstendenserna med den desperata rädslan för att bli förskjuten, lämnad, sviken. Jag kan gå ganska långt i mina försök att tvinga fram kärleksförklaringar och bevis från den jag älskar. I morse grät jag av lycka för en sån fin tanke och fina ord från min man. Igår flydde jag fältet och var på gymet och sedan på shoppingstråt i en galleria med en väninna i timmar bara för att få luft medan mannen slet med alla sex barnen och julmaten. Men som jag brukar säga, kaxigt men ändå med den superspröda rädslan som alltid lyser igenom, mina ögon som ofta är fyllda av tårar, but I am worth it.