The great failure

Heter Natalie Goldbergs senaste bok. I den läser jag: Entire wars have been based on our inability to see.

Vi är många

välutbildade kvinnor som hoppat av sina karriärer för att packa lunchboxar, arbeta frivilligt i skolan och arrangera playdates och skjutsa till aktiviteter. I av saknad av föräldrapenning, bra barnomsorg till rimliga priser och fritids upptäcker jag att här i USA är vi många mammor som sitter i liknande sits. Det här samhället är byggt på att en person, mannen, jobbar och drar in pengar och den andra personen är ställföreträdande voluntär på alla möjliga platser. Om barnen i skolan ska få göra några konst eller musikprojekt, vilket inte står på schemat i den statliga amerikanska skolan, då är det vi, jag med flera, som dyker upp med material naturligtvis betalt ur egen ficka, och lägger timmar på plats i klassrummet och hemma för att sätta ihop allting. Likaså om barnen ska på utflykt då krävs det föräldrar, läs mammor, som vi, som ställer upp med vår tid, våra pengar och våra hybriddrivna Lexus Suvar och skjutsar runt på ungarna och agerar ledare. Det här är alltså ett system i samhället som helt och hållet bygger på att vi finns här, att vi har nannys som passar bebisarna och att vi är villiga att jobba gratis, för våra barns skull. På köpet upptäcker jag en hel del intressanta människor, mammor, som liksom jag är uttråkade, understimulerade och väldigt väldigt vältränade, men också intelligenta och kreativa och belästa och beresta och som nu försöker rättfärdiga våra val inför varandra med att säga, det räcker om en stressar i jobbvärlden, det kostar mera med nannys än vad jag skulle tjäna på att jobba, vem skulle skjutsa till träningarna, vem skulle se till att barnen äter, gör läxor, en medhavd macka till lunch räcker inte hela eftermiddagen. Svaret på de frågorna är naturligtvis, någon måste vara där, är det inte mamman så är det nannyn. Inte i några fall har jag hört om någon kvinna som jobbar och kan vara hemma före sju, eller någon pappa som kan det.

Jag läser

Otroligt mycket böcker nu, av olika slag, i en rasande takt. Då känns det iallafall som att jag lever. Paradoxalt nog. Barnen mår bättre, de har anpassat sig någorlunda efter de mycket strängare rutinerna och hårdare kraven. Utan att klaga slår de upp skolböckerna och sätter sig med läxorna direkt när de kommer hem från skolan. De har en inre disciplin som driver dem nu, de vill prestera och de kan, de gör det, på alla plan, och jag tror de känner att de lyfter, av sina egna vingar. Skolan är för hård och det bär mig emot, jag som ville ha waldorfskola och lergubbar, det här är raka motsatsen, men samtidigt; jag ser glädjen i att få använda sin kapacitet och utvecklas, istället för att som i svenska skolan bara sitta av tiden. Idrottsträningarna är lika stenhårda min son springer en mil varv efter varv på fotbollsplanen och tränaren skriker åt killarna som en militär men även där, min sons glädje av att vara i toppen av klassen i springtävlingar och konditionstävlingar, det är som för mig me gymet, hade jag inte haft tränaren hade jag aldrig gått dit en bestämd tid tre dagar i veckan men just att jag gör det ger mig en känsla av stolthet och disciplin. Nu ska jag läsa. Jag har hamnat i slukaråldern. Och jag vill jobba på waldorfskola, i framtiden. Och jag har en ny vän från Sverige och jag skrattar mera med henne än jag gjort på mycket länge. And What Else is there?

Amy Tan

Jag minns att jag läste joy luck club när jag väntade mitt första barn, och sedan lånade jag alla böcker av samma författare på biblioteket och läste dem också. Jag kommer att tänka på det när mini-Gaia leker med sin nya klasskompis och hennes mamma sitter vid mitt köksbord och berättar om sina föräldrar invandrade från Kina och detta är San Fransisco och minnen ur böckerna slår emot mig fast det är elva år sen och jag vill säga något, fråga om böckerna "stämmer" men jag vågar inte, det känns naivt, nästan colonialt på nåt sätt men jag tänker på läsupplevelsen, och jag minns även John irving när jag väntade nästa barn och särskilt den med björnen, om hotellet, jag glömmer den aldrig, och jag är egentligen ingen fan av Irving, men den boken ägde och jag hade väntat i femton år med att läsa den, och så minns jag när jag upptäckte Joyce Carol Oates under samma graviditet och jag gick till det lilla lokala biblioteket och tömde hyllan på hennes romaner på engelska och hur kan det komma sig att böcker kan etsa sig fast så, forever, att karaktärerna nästan blir levande, och nåt sånt skulle man skriva.

Mia bloggar

Har ni sett att Mia Skäringer bloggar igen! Härligt!

Den hemska sorgen

Min kusin beskriver i outhärdlig smärta den hemska sorgen över sin pappa som dog häromveckan, 56 år, efter fruktansvärd, förnedrande sjukdom, hjärntumör, i rapidfart. Och hon uttrycker sig så väl att det går inte att undvika att gråta.

It's a fact

Lilla la luna älskar Winnerbäck!

Fundraising

Svartklädd tonårskille ringer på dörren och säger hi mam och babblar på om sin musikkår på Berkeley och insamling till en resa till London Hyde Park han säger have u been there jag svarar ja och tröttnar på att stå där när lilla la luna leker i trädgården så jag avbryter hans babbel med att fråga rakt ut so whaddaya want, cash? Och jag tänker att han får vad jag har i plånboken så blir jag väl av med honom och hur sjutton vet jag om han ska på nån kör resa han kanske sticker raka vägen till haight ashbury och köper pot för pengarna men han säger nej nej och visar fram en broschyr med tidskrifter jaha så det är det här jag ska köpa? Och jag är på väg att hämta plånboken när han säger nåt som förmodligen är ett bra försäljningsargument i de flesta husen här i suburbia men mig får det att rysa att frysa när han säger And we are sending these to the troops in Iraq och jag stelnar till och backar och säger No you know What, i would love to help you but I really don't want to do this.

Hur vet man

Att man bor i Kalifornien och är bortskämd med värmen? Jo idag är det bara tjugoåtta grader jag tror det är bäst jag tar på lilla la luna en kofta!

Lilla la luna dansar

Helt plötsligt, efter alla sömnlösa nätter och vällingbeställningar och vänner som ställt upp och mannen som tar nätterna och jag tar dagarna och ojojoj så upptäcker jag en tisdagsmorgon att lilla la luna, som nu är åtta och en halv månad, älskar musik. De enda leksaker hon uppskattar är några minipianon vi fått av grannen och jag sätter på stereon och luna gungar till musiken och tar små steg när jag håller henne i händerna. Och jag leker med henne på golvet och vi dansar till musiken och hon har plötsligt blivit stor!

Jag är ateist och feminist

Det är när jag säger sånt till våra amerikanska vänner på middagsbjudningar som min man skruvar nervöst på sig och skäms för mig. Men vadå vill inte folk ta mig som jag är (min erfarenhet är folk faktiskt föredrar att umgås med nån som kan stå för den man är än försöker passa in och anpassa sig, något jag aldrig har kunnat) så kan det kvitta! Synd att jag inte sa marxist också, det ska jag säga nästa gång. Var beredd älskling. Ska bli kul.

Kanske den roligaste

bloggaren just nu är den här pappan som skriver om sin manliga hemmakväll. Så kul!

Nu då

Ett nytt kapitel, och ändå samma. Life goes on.

Var finns alla

feministiska män, kan de anmäla sig tack så jag inte förlorar hoppet om mänskligheten.

Gud vad roligt

Missa inte att klicka er vidare via Linnas blogg till aftonbladets artikel om nån folkpartiminister som är en fantastisk pappa för att han kan ta hand om sina barn efter jobbet. Citat ur artikeln, han är en utomordentlig pappa trots att han rökte marijuana i ungdomen. Som största akademiska bedrift nämns ett GYMNASIEarbete i litteratur, oj han är intellektuell, jämställd OCH lite småbusig eller. Kom in i 2000talet när ska den här farsen sluta att vi ger medaljer till män bara för att de kan lägga sina barn, vilken kvinna blir uppmärksammad för det? Och tvärtom, ni har väl inte glämt häxjakten på politikerkvinnan som flyttade ner till Bryssel och tog ett jobb, och då var hon ändå bara gravid än så länge, ändå rasade antifeministerna. Sånt här får mig att se rött.

Ibland längtar jag

bara någonstans! Förstår ni?

Il Capitano säger

när han rotar i ryggsäcken: Åh, varför blir alla mina papper så skrynkliga!
Jag föreslår: Men kan du inte lägga dem i den där mappen som du har fått av mig?
Han suckar och svarar: Men mamma, så funkar inte världen!
Och det kan han ju ha rätt i.

Om inte mamma får sova

säger Mannen och kör ut barnen ur sovrummet på fredagseftermiddagen, så blir hon...galen! Och jag sover en timme och jag är ensam hemma när jag vaknar i det stora huset och jag sätter min iphone i ipodstereon och jag lyssnar på Aicha så det dånar ut på gatan och jag gör en tallrik med nachos till mig själv och jag läser min bok och jag bara njuter. Sen är det dags att köra till fotbollsträningen och vidare till BBQ med vännerna där mannen redan har bänkat sig vid poolen.

Människor

Man får kontakt med människor, det får man. Man lämnar allt man känner till och hamnar någon helt annanstans och där finns också vänner, fastän man inte tror det först. Barnen pratar ivrigt om sina vänner i amerikanska skolan, de har funnit sina egna små människor att bonda med och det har även vi. Om man öppnar sig så är de där. Min personliga tränare är nu inte bara någon som hjälper mig med att få ordning på min kropp och att äta rätt, när man tillbringar one-on-one tid tre timmar i veckan över maskinerna så pratar man även om annat och jag hör plötsligt mig själv ge henne ganska handfasta och konkreta råd...om livet. Och när jag går därifrån så känns det som att jag lyfter och det beror inte på träningen utan på något hon sa och något jag sa, som fick oss båda att gå leende in i helgen, var och en med sina vardagliga problem och utmaningar.

Bokklubb för två

Min nya brittiska väninna som också är nån slags forskare men stuck in Silicon Valley hemmafruträsket och jag har på stående fot bildat en bokklubb för intellektuella housewives som oss. Hittills är det bara vi två. Vi ska träffas varje torsdag och bara läsa kvasi-intellektuella, vetenskapliga böcker. Inga romaner, för hon är inte så förtjust i romaner, hon är scientist, men om jag lovar att de är postkoloniala så är det ok. I cant wait. Vi ska läsa en bok i veckan bara för att speeda upp hjärnverksamheten lite. Den första boken heter Out of our minds...av Ken Robinson, om kreativitet och hur skolan förstör sånt, tror jag.