Frågar

-Du är inte lätt att leva med! säger jag till mannen.
-Är du det då? frågar han.
Tyst några sekunder, sedan svarar jag det enda man kan svara på den frågan:
- Ja.
Gapskratt från publiken.

Sitta still

Mannen undrar om jag någonsin kan sitta still. Jag svarar nej. Hela tiden rör jag mig omärkligt (eller irriterande) var jag än sitter, ligger eller står. När vi ligger i sängen och ser på TV börjar mannen asgarva åt mig för att jag hela tiden byter ställning, flyttar på armar, ben, händer. Hela mitt liv har jag varit sån, sitter helst i skräddarställning vid köksbordet, byter ständigt plats i soffan, flyttar mig mellan soffan och fåtöljerna. Kidsen är likadana. Ålar, klättrar, krälar och skuttar sig fram genom livet.Vid matbordet är det en hopplös kamp att få ner barnen på stolarna, de flyger upp hela tiden, står bredvid bordet och äter plötsligt, kastar sig ner i en fotbollsräddning, tar några danssteg runt stolen, på stolen, demonstrerar, visar, gestikulerar. Igår såg jag att lilla la luna, två och en halv månad, hade ålat sig baklänges på rygg tvärs över halva köksgolvet. Stå aldrig still. Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna jobba på kontor.

Mannen

kommer hem och tar över. Det klarar jag inte av. Lika barn leka bäst. Det är en maktkamp utan dess like om vem som ska ha ordet i den här familjen, middagarna är ett slagfält där den som pratar högst och avbryter mest vinner. Kan barnen bli annat än politiker i den här miljön? Stand up komiker kanske.

Håret

Tjatas mycket om att sonen ska klippa sig och han stirrar alltid retfullt uppfordrande på mig när ämnet kommer upp. Ett sätt att revoltera i min familj=att klippa sig. Tänk om han dessutom skaffar sig ett jobb när han blir äldre, det vore ju höjden av upproriskhet!

Mer giolito

Denise Rudberg har också upptäckt Giolito och citerar ett underbart stycke om författaren/bloggarens personlighet här.

En härlig tjej

Läser författaren och Malin Persson Giolitos blogg med stort möje, hon bor utomlands med sin make och tre barn och skriver en rolig och satirisk blogg:
Ett exempel ur bloggen:

En bra dag
19 april 15:37
Vaknade strax efter åtta av att två barn försökte ha ihjäl varandra i vardagsrummet medan det tredje gallskrek om döden i ett annat rum. Reste mig och gick ut i köket för att gräla med maken.

Äntligen.

ÄNTLIGEN!

Äntligen är allt som det ska vara.

Stilpolisen

Jag släpper av ungarna vid skolan och ser en mamma med sin dotter som är i mini-gaias ålder. Mamman har en skrikrosa fleecetröja, säckiga svarta joggingbyxor och gympadojor. Dottern, ca 8 år, har svarta ankelboots, svart kjol, svarta tights, brun skinnjacka och en axelväska. Är det inte nåt fel på den här bilden? Borde det inte vara tvärtom? Barnet som har bekväma, mjuka lekkläder och mamman som håller åtminstone lite Montezami-stil?? Något är bakvänt här tycker jag när man klär upp ungarna som teenagers men glömmer helt bort sig själv. Eller vad tycker ni?

Jättechock

Sonen vill klippa sig kort. Han har inte haft kort hår sedan han var fyra. Ojojoj. Det är bara att bita ihop. Han kommer bli skitsnygg. Andas.

Tyst helg

Jag är ensam hemma med lilla la luna hela helgen. Det har aldrig hänt förut. Mannen är fast i USA på grund av vulkanen och mina stora barn har åkt till sin pappa. Hela helgen pratar jag bara med lilla la luna och i tystnaden flyter minnen upp till ytan, som om mitt eget jag från förr plötsligt får en chans att roffa åt sig lite utrymme i mina tankar. Jag sitter på ett hotellrum i östra, Old Delhi, och knaprar kex och dricker sött, sött chai. Jag står i fönstret i Hardwar och tittar ut över gatan, bussarna och bilarna och de vackra hustaken och bakom mig packar min reskámrat ihop sovsäcken och det känns som om hela Indien, det stora äventyret ligger för våra fötter. Den där känslan av att vad som helst kan hända. Tågresan mot Bombay och alla som skriker och skränar utanför fönstret och lermuggarna som vi slänger ut efter att ha druckit vårt chai och hur skärvorna av den röda leran splittras mot perrongen. Bussen ner mot Goa mitt i natten och hur jag somnar mot hans axel och det sista jag ser genom det öppna fönstret är hur den stora vita fullmånen hänger däruppe på den nattsvarta himlen, och jag tar hans hand och han håller den hårt, hela natten, hela resan. Den här helgen är en tyst fristad och jag kanske inte har fattat hur lite tid jag egentligen har med mig själv och hur mycket jag behöver det. Innnan jag somnar minns jag hur jag reste genom Amerikas sydvästra stater i en gammal folkvagnsbuss med J och S och hur jag brukade ligga på mage och titta ut genom det stora bakfönstret på minibussen och se hur vägen, den amerikanska vägen liksom slingrade sig precis som i filmer bakom oss, och runt vägen var det öppna sandiga ökenslätter, kaktusar och långt borta såg jag bergen, de röda, sandiga bergen i Arizona. Och hela tiden sjöng vi, gamla Rolling Stones-låtar: You can't always get what you want, you can't always get what you want, but if you try sometimes, you might just find, you get what you need! Och lilla la luna belönar mig denna helg med att för första gången sova genom hela natten, 10 timmar i sträck! Och jag vaknar upp, förundrad, förvandlad och föryngrad!

Bob Hansson

skrev en gång "Här ligger jag och duger". Varför kan man inte känna så oftare? Varför ältar jag i mitt huvud att jag inte har hunnit "prata" tillräckligt med 2 1/2 månaders bebisen, att jag kanske tog på henne för tunna kläder även om vi bara gick till bilen (bilen var kanske kall), att jag inte orkat amma henne lika mycket som de andra barnen? Varför ältar jag att jag inte längre har koll på när sonen behöver nya fotbollsskor (igen?) eller dottern nya strumpbyxor (igen?). Varför skickar jag sms till äldsta barnens pappa att jag glömde skicka med gummistövlar över helgen? Varför är det något jag behöver lägga min energi på? Vem bryr sig? Inte pappor i alla fall, för pappor verkar aldrig anklaga sig själva på samma sätt som mammor. De bara duger, ändå.

Tänk att...

Sara skriver så fint om sina barn: Tänk att jag har dem.....Och så tänker även jag, även om det är jobbigt när kidsen bråkar, eller bebisen skriker (värst av allt samtidigt) så ändå genomsyras vardagen av den där oerhörda glädjen och tacksamheten; tänk att jag har dem!!!

Leendet

Varje morgon när lilla la luna vaknar och jag böjer mig ner över spjälsängen får jag världens lyckligaste leende tillbaka, samma enorma glädjespridande smajl varje dag som om hon är lycklig, så lycklig bara för att få se mig igen! Och det är jag med!

Börjar faktiskt tröttna nu

på Winnerbäck. Min man är inte så förtjust i Winnerbäck. Inte många män som är det har jag förstått. Det är samma sak med Per Gessle. Män gillar tuffa och hårda typer som Bruce Springsteen, Jan Guillou och Robert Aschberg typ. Plura före kokainet kanske. Eftersom mannen är bortrest har jag kört Winnerbäck på ipodens högtalare i köket från morgon till kväll. Två veckor Winnerbäck. Jag står nästan inte ut att höra honom mer men jag måste ju passa på.

Helt off som vanligt

Min man ska flyga hem snart och han messar mig sent på torsdagskvällen och frågar: -Vad är det som händer? Alla plan är avstängda. Jag tänker varför frågar han mig, har han inte internet men jag går in och kollar och messar tillbaka: -Vulkanutbrott på Island. Då har han redan hunnit surfa på nätet och vi messar fram och tillbaka tills jag går och lägger mig. Vid frukosten tänker jag hur ska jag berätta för barnen om vulkanutbrottet utan att skrämma dem, men som vanligt vet redan il capitano allting, det har de pratat om i skolan. Min tioårige son visste alltså före både mig och min man vad som händer i världen. Det är som vanligt alltså. Pinsamt.

Bloggar och jag

Jag läser bloggar med olika grad av identifikation, igenkännande och önsketänkande. Jag läser den här därför att jag vill slå igenom som författare och för att hon har lyckats kombinera det yrket med att ha många barn. Jag läser den här nyligen upptäckta för att jag har en sida som är lite andlig och yoga och new age-aktig och jag vill bli/kan vara sån men orkar inte riktigt och spyr ibland när det där hälsodrinkslaxerande livet går till överdrift. Men hon har fyra barn och ett par skilsmässor bakom sig och en positiv livssyn. Jag läser den här för att det är hon som mest liknar mig vilket jag inte riktigt gillar men ändå accepterar, rockig, trashig, moderat-anarkist och en riktig bitch, och trebarnsmamma. Jag läser den här för att hon gör mig glad och för att jag önskar att jag var sådär söt och gullig och kunde ha på mig en rosa angora-mössa eller en färgstark odd molly-kofta utan att spy. Mest av allt gillar jag den här för att hon alltid är så positiv medan jag oftast ser allting i svart.

Kom hem älskling

för vi är hungriga. Jag bläddrar i kokböcker på förmiddagarna men lagar ingen mat åt de stackars vildarna. Pasta med pesto och varma mackor varje kväll. Vadå, det är väl inget fel på vegetariskt? Jag hörde på radion att de sa att det inte spelar nån roll om vi inte äter kött, för klimatet alltså. Jag bytte genast kanal. Jag tycker inte om information som inte stämmer överens med mina värderingar.

Chocken

Jag kommer aldrig komma över det här: står på HMs barnavdelning med lilla la luna i vagnen och kvinnan i kassan säger: -Om du handlar för över 400 så får du ett presentkort. En stund står jag tyst och tänker och då pekar kvinnan på lite hårsnoddar i starka färger och säger: -Har du barn, barnbarn?
Chocken.
Jag är 38 år. En bebis i vagnen. För tre år sedan fick jag visa leg på systemet, något som jag skröt högljutt med under lång tid för min dåvarande, mycket yngre pojkvän.
Barnbarn? Chocken är massiv. Kanske borde börja sminka mig mer. Eller mindre.

Ingen som skrattar

på föräldragruppen på BVC när jag säger att jag har hittat ett gym i stan där man kan lämna barn från 3 mån till barnvakt när man tränar och jag pekar på lilla la luna som då var 5 veckor: -Tror ni jag kan ljuga och säga att hon är 3 mån?
Alla tittar förfärat och en riktig mamma säger tveksamt och ignorerar mitt skämt: -Tre månader är ju rätt litet, vem är det som passar dem då....?
Jag tänker vem bryr sig, jag är ju i samma lokal, det är väl bra att nån passar ungen så att jag kan träna? Men jag säger ingenting.
Nu är lilla la luna två månader (jag räknade kallt med att de inte kunde se skillnad på en 2 och 3 månaders bebis och jag hade rätt)och sover sig glatt igenom mina träningspass. Idag ringde jag och sa: -Jag ser att ni inte har nån barnvakt på yoga-passet, men om hon sover i vagnen är det ok då? Och tjejen på gymet svarade:- Javisst, då kan du bara ställa vagnen i receptionen.
Bra, hur svårt kan det va? Idag yoga, vad kul!
Äntligen något att göra på dagarna.

Symbios

Att leva så nära och tätt inpå, vi gör allting tillsammans, allting ihop, men varför är det bara jag som känner behovet ibland av att bryta mig loss, göra något ensam, bara vara ensam, och så länge jag inte kan tillåta mig själv att kräva det rummet utan skuldkänslor, så kommer jag inte heller att kunna unna honom någon frihet, vare sig han vill ha den eller inte.

Big kids

Som om det krävdes att jag fick en ny bebis för att jag skulle börja se på mina äldsta barn som så stora som de faktiskt är. Sonen och hans kompis diskuterar winnerbäck-texter med mig och skämtar och skrattar som riktiga människor i bilen hem från fotbollsmatchen och dottern är på konst-verkstad i stan och när jag hämtar henne kommer ledaren, konstnären, en stor man med mycket skägg naturligtvis, fram till mig och öser beröm över mini-gaias konstnärliga talanger och säger att henne kommer han säkert se mer av i framtiden. Och Mini-gaia och jag sitter i cafeet på museet sedan och hon äter pannkakor och jag dricker latte och jag ser på henne på ett nytt sätt när vi diskuterar färger och former och poetiska namn på tavlor och i mitt knä sitter lilla la luna och bara slukar sin flaska. En fotbollsstjärna, en konstnär och så den lättaste bebisen i universum.

Saknad

Min man är i Kalifornien och jobbar och fixar hus och ringer skolor och ordnar och grejar och donar och vi har aldrig varit ifrån varandra förut och det är en outhärdlig saknad som sliter genom kroppen och istället för att vara lugn och tänka positivt så faller jag nästan sönder av ensamheten och ovissheten och trots att jag kan spela vilken klassisk musik jag vill i köket och se vilka chick-flicks och desperate housewife-serier jag vill och slipper all sport och ingen som tjatar och ingen som pratar nonstop och som stressar mig genom livet från morgon till kväll med hans vansinniga upbeat-tempo, bara go, go, go vara boss och jag brukar reta mig på det och vara extra långsam och lite extra flummig om jag kan men nu klagar jag och säger framför barnen, till mina vänner; det är inte så lätt att vara ensam och då säger il capitano, min tioårige son, som alltid förut fick vara mannen i mitt hus; du har ju mig.

Svårt val

Hmm...föräldragrupp på BVC och blablabla sitta och jämföra bebisar eller core-träning mage och rygg med personlig tränare på gymet med barnvakt, visserligen en tuggummi-tuggande loj tonårskille som inte frågar vad ungen heter men ändå. Tredje barnet, hmm, svårt val....not.

Fredag kväll på ön

Min man är i usa och det är nio timmars tidsskillnad och han sitter på hotellet i San Fransisco och är med oss via skype och jag sitter vid det stora köksbordet med utsikt över Blekinge skärgård och jag har lilla la luna i knäet och en kopp te i handen och il capitano har fixat frisyren med bästa kompisen framför spegeln och de är tusen gånger mer fåfänga än jag var när jag gick i fyran och även om alla brukar säga att min son är så lik mig så ser jag bara hans pappa ibland i hans ansikte nuförtiden och jag kan inte förstå hur jag kunde få ett sånt vackert barn, folk brukade stoppa mig på gatan när han var liten och kommentera hans tjocka mörka hår och hans genomträngande djupblå blick och jag tänker sådan far sådan son och il capitano slänger med det tjocka, långa håret och han kommer att krossa så många hjärtan eller kommer han inte? Hur kan jag göra så att han behandlar kvinnor väl? Och mini-gaia stormar genom rummen så vild och fri som jag alltid önskat att mina döttrar skulle bli, bara ös på, var vild, var mera högljudd och jag tänker att det är där allt genustänk sitter egentligen, och hon är inte särskilt fåfäng ännu utan slänger sig fram genom huset, livet och tar plats, ta plats, ta mer plats, ös på! Och jag ger henne inga gränser för hur hon borde eller skulle bete sig och kanske är hon för dominant eller kanske styrande bland sina vänner men hellre det väl än alternativet? Och jag klär lilla la luna i blått och grått så att alla tror att hon är en pojke och jag får höra av en släkting att det är en trend bland intellektuella, att klä sina döttrar i pojkkläder och jag tänker som vanligt, man tror man är unik och så är man ändå bara en del av sin tid.

Hollywoodfrun tipsar

I kassakön på Willys läser jag en bilaga till någon kvällstidning. En av hollywoodfruarna tipsar om hur man behåller sin man: Klaga aldrig på honom, höj honom till skyarna, ha alltid maten klar, piffa till dig. Jag skickar sms till mannen som är i USA och letar hus och jag citerar hennes tips och han svarar sarkastiskt: -Precis som du! Och jag skrattar där jag står i kön för jag har just tillbringat de senaste tre-fyra timmarna med att hat-bomba min man med elaka sms och mail och en av mina favoritsysselsättningar är att slänga på luren i örat på min man när vi bråkar över telefon, igen och igen och igen och han ringer upp och jag slänger på och han ringer upp och jag slänger på jag vet inte hur många gånger per dag och det har väl aldrig nånsin hänt att jag har haft någon middag klar eller ens påbörjat den när han kommer hem och jag är nog inte riktigt som Maria Montezami utan snarare som Pink.

Privatliv

Jag kollar regelbundet igenom både min mans och mina barns mobiler. Jag och min man har givit varandra alla kodord och lösenord på alla mailadresser och facebook. Jag vet att han kollar mig så som jag kollar honom. Ändå en gnagande känsla av att man kan aldrig riktigt känna varandra. Oavsett hur många mail och sms man läser så kan man ändå aldrig läsa någon annans tankar.

BMW

Jag svänger in vid macken och möter en lite sliten bil full av hippies. Jag tittar till lite extra och tänker att de ser coola ut, jag blir nyfiken, tänker att det är såna människor jag känner mig hemma med. Då plötsligt sträcker hippien i bilen fram handen och visar långfingret mot mig. Chockad rycker jag till och sedan är ögonblicket över och jag kör fram till min plats för att tanka. Hatad av hippies! Vad har hänt? Varför? Sedan slår det mig en misstanke: är det bara på grund av bilen? Dömde jag inte också ut min man när jag först mötte honom, även om det var halvt på skoj på grund av ett bilmärke? Som symboliserade för mig då så mycket bullshit och skrytsamhet. Nu är det bara en bil för mig. Men kanske inte för dessa hippies i den mötande bilen, och jag vill skrika att jag är ju som ni, ser ni inte att jag är precis som ni!? Men jag inser att de ser inte mig bakom bilen, bakom bilmärket.

Om att inte döma

Sara skriver ett intressant och öppet inlägg om att möta folk förutsättningslöst och jag tycker det är så fint och ödmjukt skrivet, och det är ett sånt inlägg som får mig att tänka efter, så som bra blogginlägg borde göra, så som jag hoppas hoppas att mina inlägg gör ibland, förutom att roa folk förstås. Hennes inlägg får mig att tänka på hur jag själv är. Jag är som min blogg, totalt öppen men ändå hemlig. Jag lämnar ut pinsamma detaljer om mig själv både i skrift och tal, alltid med målet att få folk att skratta (eller finns det nåt annat, terapeutiskt syfte?)men samtidigt går jag genom livet med en mur omkring mig och känslan av att ingen känner mig. Anonym, namnlös, hemlig som här i bloggen. Till och med min man klagar att jag är hemlig och aldrig berättar något om mina innersta tankar. Ändå tycker jag att jag pratar hela tiden. En gång sa en god vän till mig att jag var en sådan paradox, det handlade då om hur jag dömde män efter utseendet, men det kunde lika gärna handla om något annat: -Hur kan du som är så djup ändå vara så ytlig? Men är vi inte alla paradoxer? Rik eller fattig, ensam eller gift, forskare eller hemmafru, jag känner alltid att jag är samma person oavsett hur de yttre omständigheterna växlar, för mig gör det ingen skillnad, jag identifierar mig liksom inte med etiketterna. Jag glider fram som samma individ och försöker vara opretto men kanske lurar jag bara mig själv? Kanske märker jag inte hur folk uppfattar mig? Eller kanske gör jag rätt som inte bryr mig?

Står aldrig still

Lilla la luna står aldrig still, hon kan aldrig sitta ner i knäet och vara vänd inåt mot den som håller henne. Nej hon ska upp och stå, upp och stå och hela tiden rikta sin blick utåt, framåt som för att inte missa någonting. Tror ni hon sover mycket på dagarna? Hon är två månader och jag minns att mannen sa innan hon föddes att små bebisar sover ju hela dagarna och jag sa HA! inte mina kids, de står aldrig still. Och så blev det. Told ya. Ännu en hyperaktiv unge.

Brinna för något

Jag önskar att jag kunde hitta något att brinna för och jag önskar att det var yoga.

Karriären

En del lägger karriären på hyllan ett par år för att bo i solen och ta hand om bebis. Inte jag, men en del.

Om dileva

Kärleksprofet eller kvinnomisshandlare? Ett nedlagt åtal p g a brist på bevis, en kosmisk ljusöverföring som gått snett? Inte överraskar det mig att en sådan man, en sådan profet, är just en sådan man som man helst inte vill dela sitt liv med. Att leva som man lär, varför är det så att de som allra mest högljutt propagerar och moraliserar om kärlek och andlighet är de som i sitt privatliv mest misslyckas med att leva upp till sina egna ideal? I min erfarenhet är det dessa män, de androgyna, kärlekskranka och "andliga" som är de mest macho i sina relationer till kvinnor. Kanske för att de är osäkra i sin manlighet och därför måste överdriva och ta till det klassiska manliga maktmedlet (våld) när orden tryter? En man som är trygg i relation till andra män är ofta den som kan ge mest av sig själv och vara ödmjuk och generös med kärlek i relation till kvinnor. En sådan man, a man's man, har inget att bevisa och ingen osäker manlig självbild att försvara.

Adhd

Vi läser en artikel om adhd och det står att människor med adhd har en större risk för arbetslöshet. Min man som är chef säger skämtsamt: -Adhd? Det är ju de bästa, bara på, på, på hela tiden!
Och jag minns att det första jag tänkte när jag mötte honom var: den mannen har adhd. Han pratade fort, intensivt, non-stop i ett rasande tempo, bara byter ämne hela tiden, attention span på ett par sekunder. Själv är jag likadan fastän jag inbillar mig att jag är en väldigt lugn och eftertänksam (djup!)människa...Men när vi gör ett test på nätet faller jag rakt in i adhd-kategorin medan mannen klarar sig med nöd och näppe. Det kan ju inte stämma.