Jag läser

Otroligt mycket böcker nu, av olika slag, i en rasande takt. Då känns det iallafall som att jag lever. Paradoxalt nog. Barnen mår bättre, de har anpassat sig någorlunda efter de mycket strängare rutinerna och hårdare kraven. Utan att klaga slår de upp skolböckerna och sätter sig med läxorna direkt när de kommer hem från skolan. De har en inre disciplin som driver dem nu, de vill prestera och de kan, de gör det, på alla plan, och jag tror de känner att de lyfter, av sina egna vingar. Skolan är för hård och det bär mig emot, jag som ville ha waldorfskola och lergubbar, det här är raka motsatsen, men samtidigt; jag ser glädjen i att få använda sin kapacitet och utvecklas, istället för att som i svenska skolan bara sitta av tiden. Idrottsträningarna är lika stenhårda min son springer en mil varv efter varv på fotbollsplanen och tränaren skriker åt killarna som en militär men även där, min sons glädje av att vara i toppen av klassen i springtävlingar och konditionstävlingar, det är som för mig me gymet, hade jag inte haft tränaren hade jag aldrig gått dit en bestämd tid tre dagar i veckan men just att jag gör det ger mig en känsla av stolthet och disciplin. Nu ska jag läsa. Jag har hamnat i slukaråldern. Och jag vill jobba på waldorfskola, i framtiden. Och jag har en ny vän från Sverige och jag skrattar mera med henne än jag gjort på mycket länge. And What Else is there?