Sitter på SFO flygplats

i San Fransisco och gråter. Jag har suttit här i snart två timmar, jag har sett solen gå upp över de outsägligt vackra bergen, jag har vinkat adjö och kramat min väninna och nu sitter jag här och gråter och ser ut över flygplanen. En bit ifrån mig sitter en flygvärdinna med ipodlurar i öronen. Hon skrattar högt. Jag gråter. Gråter och skriver. Hon ser rakt förbi mig och ler och tuggar på en macka. Mitt kaffe är slut för längesen, eller kanske kallt, jag vet inte. Väninnan och jag delade på en medhavd ostmacka innan vi kramades adjö innan säkerhetskontrollen och nu sitter jag här och skriver och gråter. Över att saker aldrig blir som man hoppades, över att jag gjort det förut, kastat mig huvudstupa in utan eftertanke i kärlekens namn, gett upp mitt liv för någon annans och det har aldrig, aldrig gått bra. Jag gråter för att jag ville hoppa på planet med min väninna och få en ny chans, att börja om. Jag gråter för att det är så svårt för mig att stå ut med en annan människa konstanta närvaro dygnet runt 24-7, för att det som för andra, antar jag? är trygghet, är för mig bara en känsla av andnöd, som att kvävas långsamt till döds. Om 45 minuter öppnar museet Legion of honor i SF och det är den sista dagen på impressionist-utställningen Monet och manet från Paris inlånade och jag ska dit och sedan ska jag sätta mig i bilen och köra hem till Desperate Suburbia och min man och mina barn och jag ska hoppas,hoppas att det blir bättre.