Kalifornien

Om tre månader bloggar jag från Kalifornien. Living in the sun. Som ett märkligt ödes nyck ska jag nu återvända till "brottsplatsen" haha, nej men till exakt samma område i Kalifornien där jag en gång bodde, i flera år på det unga nittio-talet. I en cirkelrörelse åker jag nu tillbaka till det livet jag levde, till de städer, gator, cafeer och gräsmattor som var mina, men ändå är allting nytt, dels för att det förmodligen har förändrats lite på tio år, men även därför att jag nu är mamma, fru (!) och har tre barn och en man (med ett jobb!) med mig i bagaget. Det blir paraplyvagnar och skolbasarer och fotbollsträningar och simskolor men ändå: Det är fortfarande jag, tio år äldre, men det blir ändå yoga och Starbucks och promenader och bokhandlar och det blir utekvällar i Palo Alto och drinkar i San Fransisco med min make och det blir Disneyland och Hollywood och Beverly Hills all over again. Men this time, med familj!

mindyourlife

Intressant ny sajt här, mycket att läsa, författarintervjuer etc.

Feminister har bättre sex

Jag sitter i trädgården och läser högt för mannen ur boken Skriet från kärnfamiljen: -Män som lever med feminster har bättre sexliv, bättre förhållande och längre äktenskap. Jämställda förhållanden är vanligare ju högre utbildning man har och dessa män är lyckligare än andra. Jag tittar uppfordrande på mannen och han säger: -Farlig bok det där.

Gå bara gå

Klokt om destruktiva förhållanden. Istället för "gå efter första slaget" så gäller det att gå efter första gliringen, manipulationen eller all extrem svartsjuka. Fysiskt våld börjar alltid i psykiskt våld, kontrollbehov, mind games.

Hunger

Den här boken skulle jag gärna läsa, om jag bara vågar för den kanske står mig för nära, når mig för nära, berör mig, vi får se.

Byt fru då

En gång i tiden levde jag i ett icke-jämställt förhållande och det var också anledningen till att jag bröt upp. Jag minns att jag hade besök av en väninna och hennes barn och hur hon förundrat såg på hur jag slet och var uppe sent på kvällen när barnen lagt sig för att baka hemlagade pajer till nästa dags middag och hur hon sa: Hur orkar du? Och jag svarade att jag hela tiden kände ett tvång att planera och ordna och baka och greja och handla och fixa därför att annars hände ingenting. Allting hängde på mig. Och hon berättade hur hon satte hårt mot hårt i sitt jämställda förhållande, hur hon vägrade uppoffra sig och hur hon brukade säga, att om hennes man inte tyckte om situationen så var det upp till honom att dra. -Byt fru då! brukade hon säga kaxigt och jag var imponerad och inspirerad och det tog mig sju år att hitta en man som kunde leva upp till mina förväntningar på ett jämställt förhållande, och nu kan jag säga, med bara den kaxighet som kommer av att vara säker på hur man vill leva, att om det inte passar så är det bara: -Byt fru då!

Jag drömde

att Agueli ringde men det går ju inte för han sitter i fängelse. Läs vad han skriver därifrån.

Vilka människor

Hemmafru eller inte, vad är det här för människor, är det på allvar eller ironi? Är det nåt jag inte fattar här eller är vi på 50-talet? Look who's talking men ändå.

Men tröttheten

Tröttheten tornar upp sig och jag drömmer dagdrömmar om att få sova, jag somnar nästan vid ratten när jag är ute och kör, jag längtar efter sömn så som svältande måste längta efter mat. Jag hade glömt, förträngt den här tröttheten, att man aldrig riktigt känner sig på topp. Tills helgen kommer och mannen går upp tre nätter i rad med lilla la luna och jag får sova och jag är en helt annan människa, med planer och idéer och ett eget liv igen. Och sedan dalar det igen...Igår gick jag och lade mig och somnade innan min tioårige son hade kommit hem från sin kompis. Rekord.

Det är så jobbigt

att vara mammaledig, man får inte en lugn stund, hinner ingenting, det är så stressigt. Mannen säger ironiskt:- Konstigt att hon sover så bra just på helgerna, det måste vara helt annorlunda på vardagarna då?
Den stressigaste stunden av alla är efter frukost, när alla åkt iväg till sina jobb och skolor, lilla la luna slukat en flaska och somnat i spjälsängen och jag slänger mig på sängen med datorn, tidningar, böcker och en stor härlig latte. Aahh, så stressigt alltså.

Det är ett helvete

att vara ihop (gift!) med någon som har rakt motsatta politiska åsikter. Alla diskussioner som snuddar vid politik urartar lätt i höjda röster, gräl och direkta personangrepp. Till slut säger jag för att avsluta (eller som han påstår, få sista ordet): - Ok, vi får acceptera att vi tycker olika, agree to disagree. Och jag känner mig väldigt mogen tills han säger: -Men innerst inne tycker du ändå som jag, det vet jag. Och så är striden i full gång igen.

Brun sås

Sedan när blev det ok för mig att, visserligen med drypande ironi, säga att jag är hemmafru? När blev det som min mammas generation såg som sin värsta mardröm, en helt ok, lite smårolig statusuppdatering på facebook för mig? Var det efter min masters examen? Eller när jag kunde börja titulera mig forskare eller åtminstone forskarstuderande? En av mina favoritbloggar är Amys blogg, en svensk hemma-mamma i USA. Hon är läkare och skriver glatt om barnen, böcker, kläder och matrecept. Sedan när blev det ok för oss i 35-40 års åldern att opta ut från arbetslivet och ägna oss åt våra små hemma-projekt? Bloggen, romanen, kokboken osv? Min mamma sa alltid att det värsta jag kunde göra var att bli ekonomiskt beroende av en man. Hur är det då med känslomässigt beroende? Finns det ens på kartan nuförtiden när alla vet att det bara är att ta sina barn och dra? Min mammas generation var gifta forever. Vem är mer självständig? Jag som drar benen efter mig i det stora huset och lever på latte-diet för att bli smal efter förlossningen eller 40-talisten som aldrig hade vågat tacka nej till en fast anställning? Vem är starkast egentligen? Är det jag, som alltid ser ensamheten som ett fullt möjligt, ekonomiskt hållbart och faktiskt också i vissa stunder eftersträvansvärt alternativ? Eller den kvinna ur en äldre generation som ser som sin enda identitetshöjande faktor att hennes inkomst är högre eller lika hög som sin mans? Häromdagen ringde jag min man på det stora företaget och frågade honom om hur man lagar brunsås, han var på väg från möte till möte och jag stod i köket handlingsförlamad utan hans hjälp, utan några som helst användbara husmorskunskaper och jag tyckte det var oerhört roligt när han upprepade det för sina kolleger och de hörde hur jag skrek, med garvet i rösten:- Jag är ingen jävla hemmafru!
Och nej, barnen åt inte såsen. Jag är beroende av min man, inte känslomässigt och inte ekonomiskt, men däremot när det gäller såskokning.

Bloggmorsor

I filmen Motherhood är Uma Thurmans enda intellektuella utmaning (efter en universitetsexamen i litteratur) sin dagliga blogg som hon skriver innan barnen vaknar. I New York Times står det om bloggträffar (ett sätt att försöka professionalisera bloggandet/hemmafru-tillvaron)och en deltagare säger "My entire life in social media changed when I got on Twitter,”...Är det ett slags icke-jobbarens alibi för att "gå hemma". Är det ett desperat rop på kontakt med omvärlden? Är det ett narcissicistiskt navelskåderi? All the above, antar jag.

Medalj

Jag undrar bara: varför är det så att när män gör något i hemmet så ska detta påpekas och tjatas om som om det vore en världshändelse (alert the media!) och sedan inväntar mannen...håll i er nu, alla kvinnor känner igen det här, beröm! Beröm och medaljer skall utdelas till en man. Ska vi börja med samma stil? Muntliga listor på vad vi har gjort idag (se här, jag dukade av bordet IGEN, jag satte igång tvätten IGEN, jag handlade på Willys IGEN!) och sedan förväntansfull väntan på...berömmet! Nej just det.

Skriet från kärnfamiljen

är boken jag köpte på Arlandas pocketbokshop förra veckan. Ironiskt och passande. Återkommer...

Inte nöjd

En gammal god vän säger: -Oj, bröllop och barn, då har du väl inga drömmar kvar att uppfylla? Och jag svarar blixtsnabbt, nästan chockat:- Jovisst, jag har ju allt kvar, allt! Det här är ju bara privatlivet, sedan är det ju MITT liv också!
Och hon skrattar nästan lättat som om hon inte riktigt trott på sin egen fråga, och vi är gamla vänner från skrivarkursernas dagar på universitetet då vi slogs med våra pennor mot patriarkatets gubbvälde och tröstade varandra och peppade varandra och planerade den stora hämnden, vår brev-roman som skulle avslöja allt, avslöja männen, dra undan mattan under fötterna på dessa män-som vi inte hade mycket till övers för, som alltid svek oss, som alltid satt och rökte medan vi gjorde allt jobb...let's not go there, allt finns på pränt. Och jag börjar nu läsa jobb-mailen om forskningskonferenser och seminarier och Transgressing borders och Strangeness as a Concept och jag saknar de intellektuella mer än någonsin och jag saknar kvinnorna och även männen, jag saknar kampen om koncepten och om kontextualiseringen men framför allt, i min tillvaro av flyttbestyr och hemmafru-liv, saknar jag Orden, de stora, och -skratta inte nu- jag saknar idéerna.

Husspekulanten tipsar

Vi ska hyra ut vårt hus därför att vi ska flytta utomlands. En man kommer förbi och tittar på huset. Lilla la luna har skrikfest när han anländer och min man visar runt spekulanten. När de kommer till sovrummet sitter jag med la luna i famnen, hon har lugnat sig tillfälligt, men mannen kommenterar:-Har ni provat det gamla husknepet Miniform? Min man tittar på mig och frågar:-Skulle inte du köpa det? Jag svarar förvirrat: -Va? Nej, skulle jag? Var det inte det barnsköterskan snackade om?
-Jo, jag tror det, kanske...säger mannen. Vi står tysta alla tre en stund och det blir lite konstig stämning. Tills jag pekar mot fönstret och säger, helt plötsligt, för att byta ämne: - Kolla där, på utsikten!

Barnvakten tipsar

Vi ska ut på middag på lördagskvällen och fira min mans födelsedag. Lilla la luna har skrikfest just innan barnvakten kommer, mannen tvekar över att lämna vår femveckorsbebis men jag säger om vår lugna, coola artonåriga barnvakt: Hon klarar det lika bra som vi! När vi messar hem får vi höra om ett exemplariskt barn som sover och äter utan att skrika det minsta. Och när vi kommer hem förklarar barnvakten (som enligt egen utsago inte har erfarenhet av bebisar förutom luna) för oss, som har tillsammans sex barn: -Jag bara tar en paus då och då när jag matar henne så att hon hinner med. Vi står tysta i hallen med pengarna i handen och tittar på en lyckligt sovande la luna i barnvaktens famn. Och mannen säger:- Jaha, det är kanske så vi ska göra.
Vi behöver vår barnvakt, inte för att komma ut, utan för hennes goda råd.

Folk stirrar

Vi sitter i After Skin varje eftermiddag efter en lång dag i backen. För det mesta sitter mannen där med la luna en stund innan jag kommer och sist kommer alla barnen, när de åkt klart och liftarna stängt. Alla stirrar och alla känner igen oss nu, den största familjen, med den minsta bebisen. Vi tar plats. Vi är glada. En dag klampar jag in i lokalen med röda kinder och trötta ben och jag spanar förväntansfullt runt i lokalen men ser ingen barnvagn eller någon familjemedlem. Då, för en sekund, skymtar jag en mörkhårig man som står vid bardisken, hans hår är långt och rufsigt och lockar sig ner över nacken och axlarna, han har en mörkblå polotröja, svarta skidbyxor och ganska mycket skäggstubb, för att inte säga skägg. Han ser lite sliten och smutsig ut på ett rock-aktigt vis, som man gör efter en svettig dag i skidbacken. Han pratar och skrattar och beställer och jag drabbas av en instinktiv känsla av attraktion, det hugger till i magen av längtan, innan han vänder sig mot mig och jag ser att det är han, att det är min man, det är ju min man som står där! Och han vinkar och pekar mot ett hörn där barnvagnen står och jag skrattar och ler och tänker hur magiskt var inte det? Jag kände igen honom innan jag kände igen honom.

Folk frågar

På BB var det besöksförbud för alla utom pappa och syskon. När min man väller in med alla barnen i den stora styvfamiljen blir det liv i luckan i korridoren som snabbbt smutsas ner därför att alla glömt ta av skorna och det är vinter och snö och slask ute. Familjen stimmar omkring i vanlig ordning och plötsligt står en sköterska surt i dörren som står öppen till mitt rum. Hön säger:
- Ursäkta, men är det här verkligen era barn allihop??
Vi ser förvånat upp och mannen säger,kort och koncist:
- Ja.

Folk säger

Folk säger att nu är ni en riktig familj, nu är ni gifta och har ett barn, nu hör ni verkligen ihop. Så är det inte, säger jag till slut. För mig är det inte så. Det är inte barnet eller äktenskapet som håller oss samman. Det är vi, bara vi, bara vårt förhållande, det är...oss. Som håller oss samman. Det är bara vi.

Bok

I skidortens ica-butik, där vi klampar fram i pjäxor och skidbraller och hjälmar på sne mellan hyllraderna klockan fem, lite lagom fnissiga och uppspelta efter att ha sjungit i kapp med trubaduren till Vill ha dej och Fantasi och 800 grader, rycker jag en pocketbok från hyllan och slänger den på bandet med en sådan vårdslös impulsköpsintensitet som bara en irish coffee om dagen klockan fyra på eftermiddagen i fjällen kan åstadkomma. Alex Schulmans Skynda att älska. I bilen lyssnar jag sent omsider på Schulmans radioprogram som mannen tjatat om i månader, på ipoden. Vi lyssnar berörda och gnistrar ikapp med snön och håller handen hela vägen till Karlskoga. Du och jag du och jag du och jag. På kvällen läser jag boken medan mannen ser på OS. Barnen sover och snön ligger meterhög utanför dörren och jag är riktigt riktigt lycklig.

Apropå att hjälpa till

Sara skriver i sin blogg om hur hon och maken försöker få barnen att hjälpa till i hemmet. Jag vet inte hur ni andra gör, men jag har aldrig kört med några listor eller veckopengar eller krav och motkrav. Mina barn ska inte göra saker i hemmet för att de ska få något tillbaka. De ska göra saker i hemmet därför att de bor här punkt slut. Jag skulle aldrig betala dem för det. Min inställning är, att jag och min man vi jobbar inte åt barnen. Hela familjen består av likvärdiga individer. Men jag ber barnen snällt och vänligt om att göra saker, precis som jag skulle göra med min man. Och lika lite som jag eller min man får belöningar för att vi gör hushållsarbete, lika lite får barnen det. Varför skulle de?

Kaos

När vi kommer hem från skidsemestern med tusen ungar och väskor och tvätt och skrik och panik får jag hjärtklappning av stress och flyr upp i sovrummet för att komma undan kaoset. Samma sak när vi skulle lämna fjällstugan och packa och städa och gud och hans farfar och jag grips av otrolig panik av stressen och går och tar en lång dusch och tvättar håret och sminkar mig länge. Mannen ropar på mig med förtvivlan i rösten: -Jag behöver hjälp, kom ut!
Vi pratar om det sedan och jag säger att jag gör så för att undvika att få ett raseriutbrott, att jag inte menar att smita, att det helt enkelt bara blir för mycket, jag pallar inte. Och han säger att han förstår, att han vet att jag inte gör så för att smita, men han säger: -Om du fortsätter att försvinna när du som bäst behövs kommer jag att bli förbannad.
Är det bara jag som är så här, som helt enkelt bara inte klarar mer än en viss nivå av stress och panik? Jag är full av beundran inför hans förmåga att hantera praktiska saker i kaoset. Men även han har sina dagar. I fjällstugan som är alldeles för trång för sju personer varav en nyfödd bebis, tappar även han tålamodet över barnen och vi bokar in en middag på den enda restaurangen i fjällbyn, bara vi två och bebisen och där dricker vi drinkar och känner oss som oss själva igen. Tills lilla la luna börjar skrika i baren.

Dröm

På skidsemestern har jag följande dröm: Jag talar med en gammal vän och klasskamrat, hon är läkare. Jag berättar att jag är i stort sett nöjd med min kropp såhär tre veckor efter födseln men att jag vill börja träna för att få en plattare mage så fort som möjligt. Läkaren och väninnan säger till mig: -Om man har såna bekymmer borde man verkligen fundera över vad man EGENTLIGEN ska göra med sitt liv. Jag vaknar med en existentiell oro i kroppen och det sarkastiska ordet EGENTLIGEN ringande i öronen. Jag berättar för mannen som skrattande säger att du och jobba går inte riktigt ihop. -Allt handlar inte om pengar, det handlar om något meningsfullt...säger jag och han skrattar och knuffar ner mig i en snödriva alldeles bredvid skidskolan. Jag försöker komma upp men han bara kysser mig och lilla la luna sover i vagnen och de andra fyra barnen har sina skidlektioner och vi ligger i snön och skrattar och jag kan inte komma upp och de andra föräldrarna stirrar med en blandning av avsmak och avundsjuka på oss när de går förbi.