Uppbrott

Det pirrar i magen, resväskorna är packade, en stor container utanför huset fylls med prylar vi rensat ut, jag slänger och kastar och ger bort. Trädgården ser tom ut när alla leksaker, kepsar och skor plockats upp och gräset äntligen klippts. Bilarna är sålda och jag kör runt i en grannes lånebil. Barnen går i skolan men jag är redan på väg, i magen, i huvudet, i hjärtat är jag inte längre här utan på Heathrow, på planet, i San Fransisco, i det nya huset, i poolen, med grannarna som jag ännu inte känner annat än till namnet. Och jag vet att det dröjer ett år innan vi ser svensk mark igen och det gör mig upphetsad, glad, vagabonden i mig är tillbaka och kanske blir mina barn rotlösa av det här flyttandet men nu vill jag bara tänka positivt, på det Äventyr vi faktiskt ger dem, min man och jag, och hur många får chansen att bo i Kalifornien när man fortfarande bara är 8 och 10 (och noll) år? Ibland tänker jag på hur folk lever, i sina villor år efter år, med samma grannar och samma klasskamrater och samma arbetsplatser och det verkar avundsvärt på många sätt men jag vet innerst inne att jag är inte sån och min man är inte sån och jag antar att våra barn kommer att bli som oss, vare sig de vill det eller inte.

Resor

Någon sa till mig en gång, angående alla mina till synes planlösa, vagabond-liknande resor kors och tvärs över jordgloben, detta ständiga, ändlösa resande som pågick i åratal, i ett decennium, med korta uppehåll: -Vad var det du sökte?
Frågan irriterade mig, minst sagt, men jag brydde mig inte om att svara, för jag visste att den som frågar så, har aldrig förstått tjusningen i att ständigt vara på väg. Nu är det någon annan som ständigt reser och jag låter honom resa, återvända, resa, återvända. År efter år. Jag ställer inga frågor, inga sådana frågor, jag väntar, men ändå inte. En dag inser nog alla, i alla fall gjorde jag det, att den allra mest spännande resan är den som sker när man slutligen väljer att stå still. Det krävs ett mycket större mod för det. Att köpa en biljett och dra iväg kommer alltid att vara den enklaste utvägen. Åtminstone var det så för mig. Men sådana frågor, som den jag fick, hjälper ingen att hitta det modet. Det gör man ändå. Eller också inte.