Lilla la luna

är sex månader och har just lärt sig krypa och verkar lyckligare än nånsin. Efter två veckor på hawaii då min man axlat det största ansvaret för henne och gått upp i stort sett varje natt och dessutom gett mig de flesta sovmorgnarna är jag nyuppväckt, uppfriskad och nyförälskad i lilla la luna. Nu lyfter jag upp henne ur vagnen bara för att jag vill krama henne. Nu tycker jag att hon återigen är det lättaste barnet i universum. Nu kan jag acceptera att i de flesta fall så bara vet jag vad hon vill, bättre än min man, bättre än barnvakterna. Jag har ett tålamod med henne som nästan inte har några gränser. Med beundran märker jag att det är Mini-Gaia som kommer närmast mig i den där fingertoppskänslan för lilla la luna. Il Capitano avgudar henne och min man är fantastisk men den där intuitionen, jag vet inte, kan den ändå mot alla könsrollsteorier kallas för kvinnlig?