Expert

Jag har nu läst på och forskat så mycket kring olika teorier kring födande särskilt med tanke på den stora skillnaden mellan svensk och amerikansk sjukhus praxis att jag nu kan se alla mina tre barns födslar i ett annat ljus, jag förstår hur skillnaden i attityder hos de som jobbade runt mig påverkat men jag förstår också tanken bakom och har nu en klar bild av inte bara hur mitt fjärde barn ska födas utan också varför jag vill göra just så. Jag har sett till att omge mig med rätt stöd. Två veckor kvar. Ask me anything, I got answers.

Quote

Skrattar högt när jag läser följande replik i David Nicholls bok One day: life can't always be like the opening scene in Betty Blue!! Say no more haha!

Lite sorgligt

Det är påskafton och mina äldsta barns far ringer till dem, det är no hard feelings när jag svarar, jag är mycket glad för barnens skull att han ringer. Tjugotre år har vi känt varandra nu och det är mer än halva våra liv ändå känns han som en fullständig främling för mig fortfarande. Så mycket som runnit under broarna, så många misstag, nya relationer, nya barn vi har försökt att alltid sätta barnen först jag har aldrig sagt ett ont ord om honom framför barnen och jag är nästan säker på att han visat samma respekt. Jag har flyttat tvärs över Atlanten från honom igen och den här gången tog jag våra barn med mig. Men han har fattat beslut han också som indirekt ledde fram till den här situationen. Och jag tänker på Isabel Gillies bok om hur hon blir lämnad med sina två små barn för att hennes man har träffat en annan och hur hon packar ihop sina saker för de ska sälja huset och hon säger till sin man, sina barns far, liksom matter of fact: someone else will raise the children, och han svarar, lika matter of factly: you will pick someone good.

Citat

"Att tala mycket om sig själv kan också vara ett sätt att dölja sig" Nietzche

Uthållighet

Är vad jag lär mig på gymet. God knows I need it.

Idag ska bli

en bra dag. Islatte och en tur till Free People för inspiration.

Playlist

Jag har gjort en spellista för födelsen, kom igen nu unge!!!

Kristna

Il capitano frågar mig vid middagsbordet, Mamma är du kristen? Jag svarar blixtsnabt, Nej det är jag verkligen inte. Min man säger då emot mig, Det är du visst det, varpå jag blir förbannad och säger Vad i helvete vet du om det, jag vet väl själv om jag är kristen eller inte? Det finns liksom en anledning att vi inte gifte oss i kyrkan, och det finns en anledning varför inget av mina barn är döpta, vad fan trodde du, att det var en slump? Det var det ju lite men det känns mycket bättre att ha starka, antietablissemangsåsikter.

Fira

Jag vill fira mig själv i förskott, jag vill inte köpa mer mama kläder eller bebiskläder eller spjälsängslakan! Jag vill köpa nåt riktigt fint från Free people och ha som målbild till efter förlossningen, när det är sommar i Sverige och min man kan bära lilla My i sele och mata med flaska och jag kan få min kropp och min hjärna tillbaka!

Den nya tränaren

Verkar se framemot mitt barns födelse nästan lika mycket som jag fast med sina egna motiv. Han ser min kropp som ett råmaterial som han ska skulptera fram något annat av. Han har stora planer, han säger: After you have this baby I'm gonna get you back where you were before but then I'm gonna take you to the next level. Jag skrattar och tar ner hantlarna för en sekund och frågar : ok och vad är nästa nivå då? Och han svarar: Super model status!
Ohmy god jag vet inte om jag bävar eller längtar. This Guy is out of control...

En väninna

I parken säger om när jag klagar över min egen otålighet denna sista månad av graviditeten : yes it is like eightmonths and then a year!

Birth plan

Jag fattade inte först varför jag skulle skriva en birth plan när jag nu har barnmorska men sedan fick jag se några exempel och förstod då att resten av sjukhuset och personalen är ju inte alls inne på min och barnmorskans naturliga linje utan fast i sitt high tech just get the baby out as quickly and quietly as possible. Det var ingen ände på alla NEJ jag var tvungen att skriva på listan, saker de gör rutinmässigt med mig och barnet om jag inte har skrivit ner mina åsikter i förväg, saker man absolut inte gör rutinmässigt i Sverige. När förlossningen startar ska jag ringa en av tre barnmorskor enligt deras schema på deras privata mobiler och då kör de till sjukhuset och möter oss där. De ska sedan vara min mur mot det medicinska etablissemanget. Min man ska ge mig godis och spela upp solsidan för mig på ipaden, det tror jag räcker för honom. Han slipper sin tidigare tilldelade roll som antietablissemangshippie, och kan ta ett steg tillbaka in i passiviteten för allvarligt talat what the hell kan en man egentligen göra för nytta på en förlossning. Ibland undrar jag om det inte var bättre förr när de väntade i korridoren. Det enda positiva med att han är med är att han får se med egna ögon vilket lidande jag går igenom och det kan jag sedan använda till att slå honom i huvudet vid olika tillfällen under resten av livet, för det finns ju inget män går igenom som är lika smärtsamt som en förlossning om de inte t ex sitter som fångar på Guantanamo.

Sanna

Sanna Lundell bloggar igen och hon har alltid många intressanta åsikter tycker jag. Till exempel debatterar hon diagnoser som adhd och ifrågasätter dessa på ett sätt som jag också gör. Jag skulle aldrig utsätta mig själv eller mina barn för tester av dessa slag. Vad händer med vårt samhälle om alla som utmärker sig ska ha en diagnos? Alla konstnärliga, tänkande, udda och känslosamma människor skulle ju kallas för olika etiketter, helt fel tycker jag. Låt folk va annorlunda ! Förändra skolor och samhället istället för att problematisera människor som hörs och syns! Hade Strindberg adhd? Finns det sand i öknen. Sanna skriver om nån forskning om att nyttig, sockerfri kost skapar jämnare humör och minskar s k adhd, det är ganska självklart men det tror jag också på. Jag tror stenhårt på att vad vi äter och dricker påverkar oss inte bara fysiskt utan även psykiskt. Jag skulle vilja tillägga att samma sak gäller motion . Att jag tränar så mycket som jag gör är till 90 procent för att det gör mig gladare, lugnare, stabilare. Kroppen får man på köpet. Jag tränar egentligen för hjärnan, för välbefinnandet. Jag tog en veckas paus nyligen för jag tänkte att jag skulle vila jag är ju ändå gravid men det var min mest rastlösa och deprimerade vecka och inte blev jag piggare av det. En annan sak som Sanna är väldigt skeptisk till är alkohol och den illusion av underhållningsdrog som omger denna dryck. Finns inget som förstör så många relationer och familjer och som särskilt påverkar barn i vissa familjer. Alkohol är en av de värsta drogerna därför att den är så accepterad och får så mycket svängrum särskilt i Sverige. Jag är mycket tveksam till alkohol och jag är emot alla beroenden men Sanna skriver något bra apropå att hon har ett förhållande med en man som nyligen åkte fast för droger och även en pappa, Ulf Lundell som är alkoholist, hon skriver: man kan inte ta på sig ansvaret för någon annans beteende, varje människa står för sina beslut. Hur gärna man än skulle vilja förändra, påverka så är det nästan omöjligt.

Pressure to do it all

Jag läser följande: putting pressure on yourself to be able to do everything is not a kind and loving way to treat yourself. In some ways, perfection is self-hatred.

Dubbelmoral

En god vän säger till mig att jag lever en lögn när jag vägrar inse att barnen fattar att vi har gott om pengar när vi kommer hem med en splitter ny, sexsitsig bil efter att vi bara skulle åka och titta, och att det är inte konstigt eller bortskämt att min son frågar varför han inte kan få de prylar som alla andra här i området har men jag vägrar acceptera, vägrar vänja mina barn vid materialismen som nu är vårt liv, jag tror på det jag tror på, oavsett hur det ser ut utåt, och min vän säger, look at your house, the cars, the cleaners, the babysitters och jag säger yeah yeah it could all be gone tomorrow och hon säger but enjoy it now at least, stop feeling so goddamn guilty all the time, instead of enjoying it, men jag fattar inte riktigt vad hon menar, för jag kan bara inte. Och bara för några veckor sedan hände det faktiskt att minigaia frågade i affären, att har vi råd med all den här maten, och jag fick en flashback till days gone by när jag faktiskt inte alltid hade råd att betala i mataffären utan fick lägga tillbaka saker med skammen brännande men jag trodde att barnen kanske hade glömt den tiden.

Catch the baby!

Jag går till den nya holistiska barnmorska kliniken och den gamla läkarkliniken har inte faxat över mina journaler. Jag börjar nästan gråta av stress det är bara drygt en månad kvar och det är lite väl sent att byta men jag ringer några samtal till ingen nytta och ibland är det här landet så medeltida med sina checkhäften, faxar och tel svarare och hallå det är 2011 har ni hört talas om internet. Hursomhelst jag får träffa en barnmorska efter att jag har betalt en handpenning på fyra tusen kronor det är en tiondel av vad förlossningen kostar men om försäkringen betalar så får vi tillbaka pengarna...yeah right. Jag säger hur ska vi komma ihåg att be om det men då tittar de bara konstigt. Barnmorskan är brittisk och underbar och säger sweetheart och talar hela tiden om att hon och hennes två kolleger är de som ska catch my baby och det uttrycket är så annorlunda mot att deliver eller förlösa och jag säger exakt hur jag vill ha det och allt är ok och jag är så lycklig när jag går därifrån med hennes ord ringande i öronen, catch the baby, catch the baby!

Att välja en tränare

The fitness manager som är en muskulös man med mycket tatueringar står bredvid mig framför en vägg av bilder på de tränare som jobbar på det nya gymet. Det finns manliga och kvinnliga unga och gamla, they all look the same to me i sina röda firmatröjor och listor på obegripliga utbildningar och credentials bullshit. Vad menar han, ska jag bara välja på utseende, det går ju inte, så jag säger diplomatiskt, I dont know, I dont really care, fast det gör jag ju visst det, jag vill ju ha nån bra, nån som kan få mig i samma perfekta form som min gamla tränare och det är lite separationsångest faktiskt, like I cant really trust anyone else, så jag får en ung kille som inte alls ser särskilt erfaren ut och jag säger ok för jag vill inte vara oartig men sedan blir jag tveksam och går omkring i dagar och ältar detta inom mig för hur kan den där unga killen vara bra men sen får jag träffa honom och provträna och det känns ok, han har lite adhd och pratar hela tiden men träning som träning det handlar bara om muskler och han säger I am gonna get you in the best shape of your life, och jag tror honom faktiskt och jag tänker att det måste vara ett rätt kul jobb det där att stå och vara slavdrivare och se hur någon kämpar men jag skulle aldrig kunna ha det jobbet, jag är ingen ledare, jag behöver någon som säger till mig vad jag ska göra, jag behöver mål och deadlines och bestämda tider och då bangar jag aldrig, ger aldrig upp, backar inte ut, vare det sig är träning eller något annat. Key word är rutiner och regler, I dont do very well with freedom although I constantly aspire towards it.

Otrohet

Mitt gym har byggt en ny större och mycket finare filial med värsta lyxiga barnvaktslokalen och det nya gymet ligger på 5 min promenadavstånd från mitt hus. Att byta är en självklarhet men min tränare ska stanna på det gamla. Detta innebär att jag måste byta tränare efter nästan ett år som trogen kund. Trots att orsaken är det nya gymet och inget personligt känns detta byte så jobbigt att jag inte kan säga det till hennes ansikte utan jag slutar helt enkelt gå dit och skickar sedan -ja just det- ett sms. Det känns som att jag ska vara otrogen och måste göra slut. Kanske jag tar lite väl allvarligt på det här med min träningsnarkomani.

Telefonskräck

Jag har sån Telefonskräck att jag i princip bara kan kontakta folk som liksom jag lever hela sina liv via sms, mail och Facebook. Att prata i telefon känns konstigt och ovant och jag vet aldrig hur eller när jag ska avsluta samtalet, det blir alltid abrupt och mitt i en mening, jag bara klickar av helt plötsligt, alltid först med det, plus att samtal alltid kommer olämpligt i alla fall när man har små barn och alltid en sko eller en nappflaska eller halvt påtagen kofta i handen. Så allvarlig är min telefonfobi att det tagit mig nio månader att stämma träff med en gammal god vän här i Kalifornien som jag känt i tjugo år, inte sett på tolv år. Hon är ingen sms eller Facebook människa. Jag flyttade hit i juni och först i slutet av mars lyckades jag boka in en träff. Hon bor 15 min härifrån med bil. Häromdagen tog jag några djupa andetag och ringde upp efter månader av misslyckade sms och mail försök. Hon sa vad gör du idag och två timmar senare satt hon vid mitt köksbord. Hon hade försökt ringa, lämnat meddelanden på voice mail och olika tel svarare men sånt vet jag inte hur man använder/kollar. Jättekul att träffas. Tog bara nio månader. Tolv år och nio månader. Skönt att man inte är ensam om denna fobi, läs här. Jag åker hellre runt till olika myndigheter, skolor och läkarkontor och lämnar papper och bokar tider personligen istället för att behöva ringa även om jag inser att det tar mycket mer tid. När de säger Vi ringer och bekräftar så frågar jag alltid kan ni sms-a? Men det kan de nästan aldrig . Tänk vilken dröm om alla myndigheter, skolor och kontor var på facebook så man bara kunde skicka ett meddelande!

Five weeks to go

Konstigt nog känner jag mig som mest vältränad och snygg på gymet, det ställe där jag verkligen sticker ut.