Och hela tiden...

medan mitt liv pågår, medan min lilla la luna växer och slår sig i trappor och håller oss vakna på nätterna, pågår detta samtidigt på andra sidan jorden och det är också mitt liv, min värld, min familj och någons pappa, mina kusiners pappa, min pappas lillebror, en man bara tio år äldre än min make, en man med samma karriär som han, samma toppjobb, chefsjobb, utlandskarriär, samma fina familj, med barn som just vuxit upp och som nu skulle börja skörda frukterna av sitt arbete, leva det goda livet med sin fru, som nu bara istället, vad säger man, ligger och dör under fasansfulla plågor. Så fruktansvärt orättvist. Och det enda jag kan tänka på är vilken tur att min farmor gick bort förra året, vid 84 års ålder så att hon slapp se sin yngste son gå igenom detta lidande vid bara 55 års ålder.