Hej bebis!

Vi kommer en halvtimme för sent till ultraljudet för vi (jag) har skrivit upp fel tid. Mannen sneglar anklagande på mig och ultraljudssköterskan säger: -Ja, ni hade tur att jag var kvar. Och vi har tagit med oss vår dotter som inte får följa med in först (men sedan får hon) och mannen viskar till mig: -Regelmensch! och jag ler och sedan tar vi upp allt syre i rummet eftersom vi pratar hela tiden i munnen på sköterskan och vi vill veta vad det blir och vi är så ivriga att vi knappt hör att hon säger att allting ser friskt och perfekt och underbart ut. Hon frågar vår dotter vad hon tror att det blir och när hon svarar säger sköterskan: -Det tror inte jag! Och värmen som sprider sig inuti hela mig när mannen tar min hand och ler och min dotter i hans knä som pladdrar och ser på sitt nya syskon på skärmen. Och på vägen hem är jag så upphetsad av spänningen att jag startar ett stort bråk om namn och proklamerar att mitt efternamn är minst lika viktigt som hans om inte viktigare och när vi gifter oss är det inte bättre att båda tar mitt namn för jag har ju faktiskt mycket större släkt och så vidare och så vidare och mannen kokar spagetti och dukar och jag byter ut tallrikarna och sedan kör han till fotbollen med min son men först säger jag förlåt och han säger: - Ja det stod ju i boken att man får stå ut med en hel del hormondrama. Och innerst inne kan jag inte fatta vilken tur jag har haft som har fått just honom.