Paniken slog på stort när mannen la alla fyra passen och biljetterna i en särskild väska, och sa leende, när han såg paniken i mina ögon:- Sådär, som en riktig familj. Otrolig inre kraftansträngning för mig att inte slita passen ur handen på honom. Jag måste ha koll på allt, jag bokar biljetterna, jag kollar tiderna, jag klarar inte att förlita mig på någon annan vuxen. Jag är inte van! Så han sa:- Här, ta du pengarna då. Och jag höll hårt i plånboken och betalade för allt, som om det skulle få mig att känna mig mindre fångad, mindre inramad av detta vi, som jag har så svårt för att säga. Mannen frågar: -Varför säger du aldrig vi? Alltid jag?
Och jag skäms, inte medveten om det. Men när vi missar det planerade tåget hem ifrån Florens får jag panik och skäller ut mannen utanför herrtoaletten (jag går alltid på herrtoaletten, det är mindre köer) på mcdonalds på stationen, jag flippar ut och folk stirrar och jag bryr mig inte, jag kan inte lämna över kontrollen, jag måste veta allt, kolla allt. Han står chockad och försöker försvara sig men till slut förstår han och jag faller i gråt, i hans famn, framför skräckslagna italienare (vadå de borde väl vara vana vid drama i det här landet) och han säger: -Det ordnar sig. Du måste lita på att allt ordnar sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar